Inte så mycket till domedag

Arto Paasilinna är en produktiv, ibland alltför produktiv romanförfattare. Hans ”Domedagen gryr” (översättning Camilla Frostell, Brombergs, 2007) kom ut i Finland redan 1997, och man kan förstå att det inte har känts alltför angeläget att snabbt översätta den till svenska.

”Domedagen gryr” är en typisk Paasilinna-skröna men alltså inte någon av de bästa i genren.

Det hela börjar ganska lovande med att den finske skogshuggaren Herrmanni Heiskari räddar den rika åländskan Lena Lundmark efter det att hennes luftballong har kraschat ute på isen i Enare träsk. Medan Herrmanni med stor möda släpar Lena till fastlandet och doktorn, uppstår det kärlek mellan dem.

Det klassiska temat hur kärlek mellan två personer ur mycket skilda samhällsklasser ställer till komplikationer turnerar Paasilinna på ett sätt som inte heller det känns helt obekant: Lena betalar ett helt års bildningsresa åt maken in spe, formellt som tack för att han har räddat livet på henne, i praktiken en serie lektioner i gentlemannaskap, givna av hennes släkting Ragnar Lundmark. Bildningsresan går både till länder i Europa och till mer exotiska miljöer som Tahiti. Som romanhandling blir det här en ganska seg omväg runt halva jordklotet – man undrar till slut om Paasilinna har ansökt om skatteavdrag för kostnader för att studera alla resmålen i boken.

Vad jag vet är Paasilinna socialdemokrat, men här har han kryddat sin kärleksroman med revolutionärt krut: Herrmanni Heiskari hyser långt gångna planer på ett nytt finländskt inbördeskrig; revolutionen ska genomföras av den växande armén av arbetslösa. Hans planer är i detta avseende mycket detaljerade (snarare i Fouriers än i Marx’ anda), komiska i olika enskildheter men ändå obehagliga som utopisk vision.

Länge hålls intresset för romanhandlingen vid liv genom att man ändå undrar hur det ska gå med Heiskaris statskupp. Alldeles på slutet tycks Lena under den luftballongfärd som är fortsättningen på Herrmannis och hennes bröllopsceremoni lösa problemet genom att slänga ut makens alla revolutionsplaner ur gondolen, så att de sprids för vinden.

Dock hittas de av Fagre Jussis virrpannade sonson Onni Ynjevi Fager, en man som inte bara har gjort värnplikten som jägare utan också genast inser potentialen i den plan som kom ned från himlen. ”Han bestämde sig för att domedagen nu skulle randas, och det redan innan kvällen.”