Melodikrysset nr 51 2008

Dagens melodikryss innehöll så pass mycket musik som jag inte är förtrogen med, att jag – eftersom jag var tvungen att anteckna och googla mycket – missade också sådant som jag annars är väl förtrogen med. Jag hör till exempel till dem som har sett och hört mycket opera, så genrebeteckningen var inte så svår, men vid det här laget har jag glömt vad som spelades och minns inte ur vilken opera musiken kom. Men det var ju inte det som efterfrågades.

Den efterfrågade låttiteldamen bör ha varit Tommy Nilssons ”Amelia” – den har förekommit tidigare i Melodikrysset, men banne mig att jag kommer i håg melodin.

”Rocking Around the Christmas Tree” har jag veterligen aldrig hört förut, men Google säger att den har sjungits in av Mel Smith och Kim Wilde.

Då var ”Blue Christmas” lättare fast vi här inte hörde den i Elvis’ version. Den som sjöng var i stället Dean Martin.

Mer från USA: Den som kallades ”The World’s Greatest Entertainer” var Al Jolson.

Musikalen som utspelas i djurvärlden måste vara ”Lejonkungen” och det sökta ordet därmed bli tass. /Nej, det var ”Memory” ur ”Cats”, som jag aldrig har sett, upplyser mig en av mina många läsare. Men då stämmer tass i alla fall.

Alf Prøysens ”Mössens julafton” har jag både läst – den finns som bilderbok – och sjungit för våra barn. Där får varenda unge i julklapp en nöt.

Magnus Carlssons och Alcazars ”Happy, Happy Year For Us All” är skriven av bland andra Alexander Bard.

Nick Borgen hörde vi i ”O stora stund”.

Brandsta City Släckers kände jag också igen. De deltog i 2002 års melodifestival med ”Kom och ta mig”.

Likaså kände jag igen Brolle, som vi här hörde i ”Solo i Stockholm”.

Till det lättaste i dag för en Povel Ramel-fan med studentexamen hörde hans parodi på ”Studentsången”, ”Fru Svenssons lyckliga dag”. Den skulle ge examen.

Francis Lai komponerade kärlekstemat i filmen ”Love Story”.

Den efterlysta satirserien i TV, slutligen, var ”Helt apropå”, där min hustru för övrigt ofta porträtterades av Kryddan Peterson.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Den första kärleken

Via Seriebokklubben köper jag då och då äldre seriealbum, nu senast bland annat ”Serier om den första kärleken” (redaktör Måns Gahrton, Carlsen Comics, 1993).

Den påstås innehålla ett antal serier på titeltemat av Nordens förnämsta serietecknare, men albumet innehåller både sådant som bara med lite god vilja kan sägas höra till ämnet och så det som utgör dess existensberättigande, några riktigt lysande bidrag som håller sig ämnet.

Dansken Peder Madsens ”Vem är Benny?” hör definitivt till den senare kategorin, och rent av lysande är svenskan Cecilia Torudds – hon med ”Ensamma mamman” – ”Den första kärleken”. Fyndiga är också Magnus Knutssons och Ulf Janssons ”Martin Udd:s färsta scoop” och Charlie Christensens ”Arne Anka – Amor a primiera vista”.

Lysande, fast om kärlek som inte infinner sig, varken första eller andra gången, är Jan Lööfs ”Det sista uppdraget”.

Vid sidan av ämnet är också ett par andra vältecknade serier, som ”Gammal kärlek rostar aldrig” av danskan Sussi Bech och ”Afar” av Jan-Åke Winqvists som tolkar den första kärleken till den första kärleken i historien. Den unge hjälten i Måns Gahrtons och Johan Unenges ”Fördelsedagskalaset” älskar serier mer än flickor, vilket väl också ligger i ämnets utkant.

Annat i den här antologin kunde jag helt ha varit utan.

Femtitalsrock och estradpoesi

Kom just hem från avskedsmottagningen för avgående kulturchefen i Uppsala Anna Starbrink. Hon fick ett exemplar av min socialistiska ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” så folkpartist hon är. Hon har varit en idérik och öppen och drivande VD, så hon var värd ett uppehåll i julstädningen.

Dessutom visade det sig att avskedsmottagningen också innehöll kulturinslag. Just när jag kom, framförde Kung Henry (Henry Bowers) estradpoesi med adress till Anna.

Och sen kom ett musikinslag med bland annat femtitalsrock. De som spelade – alltsammans ägde rum på Reginateatern – var Rock Therapy, det vill säga Gunnar Danielsson, gitarr, Björn Sjödin, trummor, och Lars Berglund, bas.

Skitkul alltsammans. Tack Anna – inte för att du slutar utan för att du gav många av oss i Uppsalas kulturliv en så trevlig paus i juljäkter,

Pensionärsliv

Också i vårt hem pågår julförberedelser. Själv håller jag just nu på att arbeta mig igenom vår enorma boksamling, ett bibliotek som sträcker sig igenom sju rum. Det tar sin tid, särskilt som jag ständigt avbryter för att göra helt andra saker.

Man kunde ju tro att pensionärslivet är lugna gatan, och det skulle säkert kunna vara betydlgit lugnare än det är, om jag inte själv valde att göra sådant som jag inte måste. Samtidigt bidrar det väl att hålla en vid liv lite till att man betyder någonting också för andra än sig själv. Ett slags, om än perifer, bekräftelse på att man ännu inte är helt bortglömd innebär då även att jag åter förekommer som lösning i ett korsord, Årtalskrysset, i veckans nummer av Aftonbladet-bilagan Kryss & Quiz: ”ÄR EN(N) KOKK” ska där ge ”EST”.

I måndags, den 15 december, var jag hur som helst ute i hetluften igen. Jag åkte till Stockholm och ABF-huset och deltog där i samtalet ”Vinna valet eller sätta dagordningen?”, ett releaseseminarium för Stocialdemokratiska studentförbundets nya debattbok ”Från smedja till sambandscentral. Var finns plats för idédebatt?”. Eftersom min gamle vän journalisten Anders Thunberg redan har levererat ett utförligt referat av debatten här på bloggen, avstår jag själv från att försöka sammanfatta den, konstaterar bara att mitt podieperspektiv och Anders åhörarperspektiv åtminstone delvis skiljer sig åt. Här vill jag bara tillägga att jag för egen del också drev ståndpunkten, att Studentförbundet bör försöka få till stånd en ny jämlikhetsutredning à la Alva Myrdals vid decennieskiftet 1960-tal/1970-tal, detta fär att jämlikhetssträvan är det mest särskiljande för just socialdemokratin, om paritet vill profilera sig mot borgerligheten. Ett begrepp som ”rättvisa” kan också Fredrik Reinfeldt och hans nya arbetarparti annektera och tolka på sitt sätt, men knappast ”jämlikhet”.

Annars låg en del av glädjen med att få delta i den här debatten till viss del också på det rent privata planet. I panelen fanns Anne-Marie Lindgren, som jag i många herrans år kamperade ihop med i den socialdemokratiska programkommissionen, och Olle Sahlström, som jag tidigt på morgnarna brukade stöta ihop med på Adolf Fredriks kyrkogård, när jag var på väg till mitt jobb på Socialdemokratiska partistyrelsen, han på väg till sitt på LO. Men självfallet fanns det som inledare i panelen också personer från Studentförbundets yngre årgångar: Magnus Wennerhag, som jag hann rekrytera till programkommissionens sekretariet och som här fungerade som moderator, ordföranden Kajsa Borgnäs, som har inneburit ett lyft för Studentförbundet, och så Katine Kielos, väl känd från Dagens Arena och tidigare från bloggosfären, snart ledarskribent på Aftonbladet. Katrine kom fram och hälsade hjärtligt; vi konstaterade att vi dittills aldrig hade talat med varann, även om vi har läst varann och också skymtat varann på avstånd.

Nästa dag var det dags att ta tåget till Stockholm igen: 68an, min gamla arbetsplats, bjöd som vanligt de veteraner som har stannat på partistyrelsen ända fram till pensioneringen på jullunch. Jag promenerade långsamt min gamla väg till jobbet, sneddade över Norra Bantorget och den redan nämnda Adolf Fredriks kyrkogård.

Ingen tror väl att det är en gratis jullunch som lockar oss som går på den här tillställningen. De som jag mötte där, ingen nämnd och ingen glömd, har alla varit mina arbetskamrater under många år, så det blev förstås en del minnen berättade – i de här åldrarna förs det också ett och annat samtal om krämpor.

Inbjuden gästtalare var Jan Eliasson, som förstås hade ett utrikespolitiskt perspektiv i sitt anförande. Själv begagnade jag inte tillfället till att ställa impertinenta frågor om partiets kurs i dessa frågor – jag ville inte störa julefriden, och för övrigt lär jag i andra sammanhang – både jag och Birgitta känner Jan – få möjlighet att ventilera såna frågor med honom, om jag får lust.

Efter jullunchen var jag runt ett varv på Mega Skivakademien för att köpa skivor och DVD, gissa för vad!

Sen hade jag knappt hunnit hem igen förrän det blev dags att ge sig i väg för en ny måltid: Birgitta och jag var hembjudna på middag hos Bengt Kettner och Inger Grandell – för dem som inte är bekanta med mina familjeförhålladnen kan jag berätta, att Birgitta i unga år var gift med Bengt och att de tillsammans har dottern Anna, som efter deras skilsmässa i huvudsak växte upp i vårt hem men hade mycket nära hem till Bengt som bodde och fortfarande bor ett stenkast från vårt hus.

Ditbjudna var också Käthe och Hans Elmgren, kamrater till Birgitta och Bengt och Inger från Nykterhetsvännernas studenthem Arken på Sturegatan i Uppsala; även jag lärde förresten känn Käthe och Hans redan på den tiden. Av det här gänget är bara Bengt fortfarande helnykterist, men det kan ju vara intressant att notera, att så småningom Anna för en tid återvände till sitt ”födelsehus”, Arken, och att senare min och Birgittas dotter Kerstin kom att bo där – Kerstin jobbar förresten i dag på IOGTs/NTOs rikskansli i Stockholm.

I eftermiddag ska Birgitta hämta Kerstins och Bos – de träffades på Arken, men han arbetar numera på Systembolaget – barn Viggo och Klara i skolan respektive på dagis. Barnbarnen får då äta och sova över hos oss, vilket väl betyder att det inte blir så mycket bokhyllestädning i kväll inne i det rum där de ska bo – det rummet står närmast på tur: det är dit en slatt skönlitteratur från vardagsrummet kommer att skjutas vidare.

Men dess förinnan ska jag ta en sväng upp på Akademiska. Jag har fått tid i eftermiddag för den årliga pacemakerkontrollen.

Så snart vet jag om det blir ett liv även efter jul.

Var finns i dag arbetarrörelsens idédebatt? Och framför allt: vilka är idéerna?

Socialdemokratiska studentförbundet uppnår myndighetsåldern, 18 år, nu i år. Vi talar då om det nya, återuppståndna Studentförbundet, inte om det gamla, grundat 1931, som jag en gång i världen var aktiv i.

Myndighetsåldern firar dagens studentförbund med att ge ut en debattbok, ”Från smedja till sambandscentral. Var finns plats för idédebatt?” (Premiss förlag, 2008, redaktörer Hanna Finnmo och Magnus Wennerhag).

I bokens inledande del tecknar Christer Skoglund det gamla Studentförbundets historia 1931-1970, och Anne-Marie Lindgren skildrar den kongress 1970, då förbundet las ner; hon satt ordförande. Varför las det ner eller rättare sagt fusionerades det med SSU? Dels var ett antal av dåtidens ledande (s)-studenter i ett slags, enligt min mening felaktig, jämlikhetsiver mot att studenter organisatoriskt skulle separeras från andra ungdomar. Dels fanns det i moderpartiet en rädsla för att de då starka vänsterströmningarna skulle föra bort hela Studentförbundet från socialdemokratin, vilket för övrigt skedde med ett par klubbar, bland annat mitt gamla Laboremus. Däremot ville SSU-ledningen för död och pina inte ha in de bråkiga studentförbundarna i ungdomsförbundet men gav till slut motvilligt med sig – dock la man sen inte ned mycket krut på studentverksamheten.

Det här bidrog till det Göran Therborn, som innan han blev vänsterpartist var aktiv i socialdemokratiska studentklubben i Lund, konstaterar i ett samtal, lett av Hanna Finnmo: ”Socialdemokratin missade nog ett par generationer av kritiska forskare och intellektuella. Men det berodde nog mest på generationerna. Det mesta av samhällskritiken var riktigt, men synen på politik var till stor del utopisk och orealistisk. Det var de stora drömmarnas tid.”

Själv har jag i Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002) också varit inne på det här temat men då ur ett socialdemokratiskt inifrån-perspektiv.

Även i den här boken medverkar jag men med en text om akademikerna i arbetarrörelsen, historiskt och i dag. Mitt bidrag utgår från min 34-åriga erfarenhet av den socialdemokratiska partiexpeditionen, 68an, och det knyter nära an till bokens huvudtitel, ”Från smedja till sambandscentral”.

I nära samklang med mitt inlägg, i väsentliga stycken ännu mer fokuserad på just den här tankelinjen, är en text av Klas Gustavsson, där han skildrar socialdemokratins förvandling från idéburen folkrörelse till allt mer av PR-apparat.

Vad skulle man då kunna göra för att vända den utvecklingen?

Katrin Kielos hittar nya tankar om politisk kommunikation i Barack Obamas nyligen avslutade och segerrika amerikanska valkampanj, vilket är intressant också mot bakgrund av att idén om 68ans så kallade War Room kom från just USA.

Men det räcker förstås inte med framgångsrik kommunikation, ens om den är tvåvägs. Ska allmänna val ha någon mening och på djupet engagera väljarna, måste det ju också finnas tydligt utmejslade politiska alternativ att välja emellan.

I tvåvägskommunikation liksom i till exempel LOs rättviseutredning, som Magnus Wennerhag samtalar om med Ingemar Lindberg och Olle Sahlström, finns förvisso den sympatiska och demokratiska idén att man måste låta folk komma till tals så att säga underifrån.

Flera av bokens författare har skrivit tematiskt näraliggande inlägg med intressanta uppslag om arenor och kanaler för den arbetarrörelsens idédebatt, som i dag för en tynande tillvaro. Bo Bernhardsson skriver om nättidningen Efter Arbetet och den planerade veckoslutspapperstidningen i samarbete med ETC. Andra nämner Arenagruppen och Ordfront, Jörgen Hammarin den gent emot globaliseringsrörelsen öppna (men hotade) folkhögskolan Brunnsvik, Camilla Lundberg Ney Fronesis. Eric Sundström och flera andra nämner olika tankesmedjor, däribland Arbetarrörelsens tankesmedja.

En hel del av det här är lovvärt om än för smalt på grund av egen inriktning eller på grund av bristande resurser, annat (och då tänker jag framför allt på en del tankesmedjor) inte tillräckligt radikalt för att i den borgerliga hegemonin slå in den röda kil som är Studentförbundets symbol.

Vad jag framför allt saknar i ”Från smedja till sambandscentral” är det politiska/ideologiska innehållet i denna röda kil: Det är utmärkt om arbetarrörelsens idédebatt får större bredd och djup genom att den förses med nya kanaler – men vilka är idéerna vi ska slåss för?

Det borde kanske vara ämnet för nästa debattbok från Studentförbundet.

Tills vidare får vi diskutera den här boken, angelägen också den.

Vi börjar i kväll, måndagen den 15 december klockan 18.00-20.00. Plats: ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm.

I panelen:
Enn Kokk
Katrine Kielos, chefredaktör för Dagens Arena
Olle Sahlström, författare, arbetade tidigare med Rättviseutredningen och LO idédebatt
Anne-Marie Lindgren, utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja
Kajsa Borgnäs, ordförande för S-studenter
Moderator:
Magnus Wennerhag, redaktör

Utsikt från ett fönster

Alfred Hitchcock gjorde ”Fönstret åt gården” (”Rear Window”) 1954, och jag har allt sedan dess sett den flera gånger på bio; jag har den också som VHS-film. Nu när Aftonbladet för en struntsumma tillhandahåller Hitchcocks filmer som bilaga, har jag köpt den även i DVD-format och sett om den.

Och den håller. Det här är en av Hitchcocks bättre filmer.

Som så ofta i Hitchcocks fall har filmen en litterär förlaga, Cornell Woolrichs ”It Had to Be Murder” från 1942.

Filmiskt är historien en utmaning, som Hitchcock löser på ett lysande sätt. Huvudpersonen, fotografen L B ”Jeff” Jeffries (James Stewart), har ena benet gipsat och är bunden till att sitta eller ligga still hemma i lägenheten, som finns i Greenwich Village i New York. Hans huvudsakliga kontakt med omvärlden är fönstret åt gården – som å andra sidan erbjuder ett tittskåp med lägenheter, befolkade av människor som man kan vänta sig att finna i den här miljön: en songwriter som sitter och komponerar vid pianot, en balettdansös, en mycket ensam kvinna på gränsen till självmord och så försäljaren Lars Thorwald (Raymond Burr).

Vädret är outhärligt varmt även kvällar och nätter, och den allt mer utlede och svettige Jeffries, som för det mesta bara störs av sitt under gipset kliande ben, roar sig med att tjuvkika på grannarna med hjälp av kikare och kamerans teleobjektiv. På så sätt kan han följa en rad andra människors liv på mycket nära håll utan att ens visa sig i sitt eget fönster.

Det tekniskt beundransvärda med den här filmen är att Hitchcock lyckas genomföra hela handlingen utifrån Jeffries’ låsta och därmed begränsade perspektiv.

Helt ensam och utlämnad är han dock inte.

Varje dag får Jeffries besök av sköterskan Stella, med sina ampra kommentarer om det mesta väl gestaltad av Thelma Ritter.

Och så kommer också hans tjej Lisa Fremont (Grace Kelly) på besök. Hon kryddar hans enahanda liv med att anlända med restauranglevererad middag och med att locka honom med ett nytt nattlinne, avsett för övernattning (”a preview of coming attractions”). Mellan dem utspelas en historia i historien, komplikationerna med att dras till varandra när man kommer från helt olika samhällsklasser och levnadsvillkor: hon är en rik överklassflicka med vanor som inte är hans, han en ständigt vagabonderande fotograf med världens konfliktscener som arbetsplats och med bara det allra nödvändigaste i resväskan.

Ingen av de här båda damerna tror till att börja med på Jeff, när han berättar om vad han har sett inne hos Thorwalds och hans hustru och, framför allt, om de slutsatser han har dragit därav. Det som gör handlingen i den här filmen så spännande är att han faktiskt inte har sett Thorwalds mörda sin fru men att ett antal beteenden och händelser gradvis gör det allt mer troligt, att Thorwalds har styckmördat hustrun och i omgångar burit i väg likdelarna i en väska plus grävt ner en del av dem i rosenrabatten nere på gården. Varför krafsar en grannes lilla hund just där och blir bryskt bortkörd av Thorwalds, varför har någon sedan dödat hunden – och hur kommer det sig att det sen ändå inte finns några likdelar under rosorna?

När vi kommer till det senare, har de båda damerna, sköterskan och flickvännen, redan blivit övertygade och Jeffs bundsförvanter: de går ner och gräver, alltså med inget resultat. Mer svårflörtad är däremot Jeffries’ gamle vän inom polisen Doyle (Wendell Corey), som synar Thorwalds i sömmarna men ändå inte finner något misstänkt.

När Thorwalds ser ut att vara på väg att lämna lägenheten mitt emot för gott, trappar Jeffries med hjälp av sina båda förbundna upp ansträngningarna. Bland annat lägger de ett anonymt brev med mordanklagelser under hans dörr, vilket Thorwalds parerar med ett nyanlänt kort från hustrun om att hon utan missöden har nått sitt resmål. När sedan Lisa Fremont, när Thorwalds har lurats ut, genom ett öppet fönster tar sig in i hans lägenhet och söker igenom den, hittar hon bland annat en väska med hustruns smycken. Thorwalds kommer hem och agerar mycket kallblodigt: tillkallar polisen som tar med Lisa. Vad han dock inte observerar är att Lisa bland smyckerna också har hittat den försvunna hustruns vigselring – varför skulle hon ha tagit av sig den och lämnat den hemma? – och har satt den på sitt eget finger, när hon förs bort av polisen.

Åskådare till allt detta och utan möjlighet att ingripa är Jeffries. När telefonen sedan ringer och ingen säger något när han svarar med namn, förstår han, att Thorwalds har lyckats identifiera honom och nu är på väg hem till honom där han sitter ensam, gipsad och försvarslös. Thorwalds kommer mycket riktigt och går inte att hejda trots att Jeffries försöker blända honom med fotoblixtar…

I sista minuten – för att citera en annan hitchcockfilm – anländer dock hjälp, men först efter det att Jeffries har tvingats släppa taget om balkongräcket, som han försöker klamra sig fast vid.

Så slutet gott, allting gott – bortsett från att Jeffries i slutscenen har båda benen i gips.

Melodikrysset nr 50 2008

Som vanligt så här års hade Anders Eldeman knåpat ihop ett melodikryss med idel julmelodier.

Det mesta var gamla kändisar, men en och annan inte lika etablerad julsång – som ”Last Christmas (I Gave You My Heart)” med George Michael och Wham – hade Eldeman ändå lyckats peta in.

Och så fanns där förstås exempel på de där julskivorna som kända artister sjunger in på löpande band.

Ett exempel är duetten ”Juletid” med Christer Sjögren och Carola.

Ett annat är Charlotte Perrellis insjungning av ”Ave Maria” på nya CDn ”Rimfrostjul”.

”Ave Maria” finns ju i många insjungningar genom åren. Ett helsvenskt exempel på något liknande fast i en helt annan genre är ”Hej, mitt vinterland” av Britt Lindeborg. Bland de många som har sjungit in den genom åren finns Agnetha Fältskog och dottern Linda Ulvaeus.

Slitstark är också ”Jag drömmer om en jul hemma”, som väl Bertil Boo var först med att sjunga in på svenska (1950). Men originalet, ”White Christmas”, är tio år äldre – det skrevs 1940 av Irving Berlin. Och Bing Crosbys skivversion från 1942 minns vi alla.

Vi fortsätter på den amerikanska linjen.

Välkänd även bland svenska lyssnare är Ella Fitzgeralds insjungning av ”Sleigh Ride”. Fast här finns det också en brygga till Old Sweden: Leroy Anderson, som skrev låten, var svenskättling.

Inte riktigt lika känd här är, gissar jag, ”The Christmas Song” / ”Merry Christmas To You”, skriven av Mel Tormé. Men många kände säkert igen sångarens röst – den som sjöng var Nat King Cole.

Mest känd i dag av alla låtar med amerikansk anknytning är nog ”Bella Notte”. Den förekommer i Lady och Lufsen-avsnittet i Disney-potpurriet på julafton, ett program jag själv ogärna missar. I år ska jag se det hemma hos sonen Matti och hans Karin på Söder i Stockholm.

Vi som var barn långt före disneyprogrammens debut i julaftons-TV (ja, långt före TV-epoken över huvud taget) lärde oss sjunga julsånger under vår tidiga skoltid, i mitt fall i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, nu en del av Sundsvall.

Så trots det annorlunda tempot i dagens ljudillustration känner jag förstås igen ”Nu är det jul här i vårt hus”. (”Nu ha vi ljus här i vårt hus” hette det egentligen i sången, påpekar en mer minnesgod – än jag – läsare.)

Likaså sjöng jag och mina klasskamrater på den tiden ”Nu tändas tusen juleljus”. Den skrevs redan 1898 av Emmy Köhler, fast det har jag lärt mig långt senare.

Och vi sjöng förstås de kända advents- och julpsalmerna, var till och med tvungna att lära oss dem utantill: ”Hosianna, Davids son” (som i slutet av 1700-talet skrevs av Abbé Vogler) och förstås ”Stilla natt” (ursprungligen en tysk julsång från 1818 med text av Joseph Mohr och musik av Franz Gruber).

De här gamla psalmerna går rakt in i hjärtat också hos en man som redan i de tidiga tonåren lämnade den kristna tron bakom sig.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pressgrodor

Hittade under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 10 2008:

”Vi får se hur mycket speltid det blir men det känns självklart bra att han (Zlatan) finns med i truppen, säger Lagerbäck.
Är du förvånad över att han kan spela så mycket?
– Det var en osäkerhetsfaktor, om han skulle bli 100 procent kvitt sitt knä.”

Svenska Dagbladet

”Men nu har Anders (Anja Pärsons far) opererat knät, och nu börjar bitarna falla på plats.”

TV-sporten

”Konstgjorda hjärtan har kommit för att stanna.”

Illustrerad Vetenskap

”CG från Lund ställer ut bland annat silleben i Lomma.”

Sydsvenskan

”Sterlings konkurs låg i luften.”

Göteborgs-Posten

”21 döda interner i fängelseupplopp.”

Upsala Nya Tidning

Uppsala blir inte europeisk kulturhuvudstad 2014

Uppsala har fallit ur tävlingen om att bli europeisk kulturhuvudstad – stadens ansökan var uppenbarligen inte tillräckligt trovärdig. För egen del kan jag inte säga, att jag blev störtöverraskad. Jag försökte i början av processen lägga synpunkter, men allt efter som processen fortskred, har jag legat lågt – jag vill ju inte min hemstad illa i dess strävan att få erkännande.

För här i Uppsala finns faktiskt ett kulturliv värt erkännande. Bara för att ta ett par exempel: Här finns ett rikt och varierat körliv: OD, Allmänna sången och många, många andra körer värda att lyssna på. Och här finns numera ett konserthus, Musikens hus, med ett fantastiskt musikutbud, dessutom ett smycke i stadsbilden.

Men just Musikens hus är samtidigt ett exempel på ambivalensen, ja motviljan mot kulturlivet hos alltför många uppsalapolitiker. Det tog årtionden att få projektet realiserat, och när beslutet äntligen togs, röstade tre av fyra borgerliga partier emot. När inkörningsproblem med kongressdelen av Uppsala Konsert & Kongress har gjort, att konserhusbolaget inte har fått intäkter riktigt i paritet med budget, har några av projektets gamla fiender genast börjat tala om privatisering av Musikens hus. I samma anda är Lars O Ericssons (c) kommentar till ansökan om att få bli kulturhuvudstad: den sägs (Uppsalatideningen den 12 december 2008) i tider av lågkonjunktur vara helt felaktig – kultursatsningar har man alltså råd med bara i högkonjunktur?

Det utdragna bråket om Musikens hus har säkert också bidragit till att göra många uppsalapolitiker överdrivet försiktiga, när det gäller större nysatsningar på kulturområdet. Socialdemokraterna hade i början av 1970-talet tre större kulturpolitiska projekt i sitt valprogram, av vilka det nya huvudbiblioteket relativt snart realiserades. Sen dröjde det alltså flera årtionden, innan det andra, Musikens hus, kom till. Det tredje, ett Konstens hus, ser inte ut att bli verklighet nu heller. Alla är överens om att man borde flytta konstmuseet från det icke ändamålsenliga och svårnåbara Uppsala slott, men vad man diskuterar som alternativ är en konsthall i någon befintlig byggnad. Gör som Kalmar, bygg nytt och djärvt och centralt, tycker jag.

Den här linjen – försiktighet i stället för djärvhet – blev också utgångspunkten, när Uppsala formulerade sin ansökan om att få bli europeisk kulturhuvudstad. Ansökan är mångordig och ofokuserad, ett peptalk för Uppsala utan tillräcklig kulturpolitisk substans.

I kommentarerna från uppsalapolitikerna till resultatet i nomineringsprocessen har det sagts att arbetet med att formulera ansökan kom i gång alldeles för sent, och det är förvisso sant. Men jag tror att Uppsala också har förlorat genom sin brist på djärvhet.

Nu får vi hoppas att kulturen ändå får behålla de 120 miljoner kronor som Uppsala kommun har anslagit för kulturhuvudstadsprojektet. För i detta ingår en del lovvärda satsningar, till exempel det man har planerat att göra i det invandrartäta Gottsunda.

Den som lever får se. Men fredagsförmiddagens möte i kulturnämnden inger farhågor. Kulturnämnden har fått sina anslag minskade med 1,5 procent. För att klara den här nedskärningen röstade den sittande borgerliga majoriteten igenom bland annat stängning av biblioteket i Rasbo, minskade öppettider för biblioteket i Gränby, höjd avgift till konstmuseet, minskade anslag till det fria kulturlivet, minskning av det redan tidigare frysta anslaget till studieförbunden och minskad uppdragsersättning till Uppsala konsert & kongress. Oppositionen – (s), (v) och (mp) – vars högre anslag till kulturlivet tidigare har röstats ner i fullmäktige – deltog inte i de här nedskärningarna utan markerade sin kulturvänliga hållning i ett särskilt yttrande.

Med detta vill jag inte hävda att de borgerliga ledamöterna i kulturnämnden för egen del skulle vara kulturfientliga – till de här besluten har de tvingats av sina partivänner i kommunledningen, där det förvisso finns en del kulturfientliga element. Liv Hahne (m) är det främsta exemplet.

I många frågor har vi som sitter i kulturnämnden intressant nog en samsyn över blockgränserna. När det gäller omstöpningen av Storvreta och planerna på ett nytt, monstruöst köpcentrum i Fullerö – kulturnämnden, som handlägger kulturmiljöfrågor, har detta som ett stadsplaneärende – stretar kulturnämnden enigt emot. Efteråt säger jag till en av de moderata ledamöterna, att vårt gemensamma intresse för kultur i frågor av den här typen leder oss alla, tvärs över partigränserna, till ett gemensamt ställningstagande i kulturkonservativ anda.

Efteråt är i det här fallet vid kulturnämndens jullunch på Walmstedtska gården.

Den årliga jullunchen där har ett särskilt syfte: Vid jullunchen delar kulturnämnden ut årets hedersstipendium.

Hedersstipendiat 2008 är, för första gången i stipendiets historia, en näringslivsrepresentant, Ola Carlsson. Att han, som alltså hör hemma i näringslivet i stället för kulturlivet och tidigare har varit folkpartipolitiker (bland annat under många år ordförande i Upsala stadsteaters styrelse), får priset beror på att han har varit och är en ivrig och uthållig förkämpe för kulturen. Han har spelat en stor roll för tillkomsten av vårt Musikens hus – Folkpartiet var det enda borgerliga parti som var för bygget – och Birgitta och jag möter honom där på praktiskt taget varje konsert vi bevistar.

I slutet av jullunchen avtackar kulturnämndens ordförande, förre kulturministern Jan-Erik Wikström (fp), också vår vid årsskiftet avgående kulturchef, hans partivän Anna Starbrink, som nu ska börja jobba hos ett par folkpartistiska borgarråd i Stockholm där hon bor. Anna har, med den äran, jobbat för den vänstermajoritet som fanns i Uppsala under den förra mandatperioden, så jag tror inte att det främst är de folkpartistiska borgarråden som lockar; dessutom har hon ju nu Jan-Erik Wikström som nämndordförande här i Uppsala. Nej, hon är småbarnsmamma, och det är de dagliga resorna till och från Uppsala som känns besvärliga.

Så även om jag innerligt önskar att mina partivänner i nästa val tar över i Stockholm, så önskar jag Anna rent personligt lycka till hemma i Stockholm. Två små barn kräver sitt.

Drottningens juvelsmycke på Dramaten

Birgitta och jag startade tisdagskvällen med att gå på nobelmottagningen på Nordiska museet: åt snittar i stället för att äta middag och vimlade bland de övriga gästerna, förde samtal med bland andra Christina Mattsson, Lars Anell och den till våren avgående norske ambassadören Odd Fosseidbråten.

Dock gav vi oss i väg från mottagningen ovanligt tidigt: Vi skulle se ”Drottningens juvelsmycke” på Dramaten.

”Drottningens juvelsmycke” utkom 1834 som fjärde del i Carl Jonas Love Almqvists (1793-1866) bokserie ”Törnrosens bok”. Den hade undertiteln ”Azouras Lazuli Tintomara” och genrebeteckningen ”Romaunt i tolv böcker”, men egentligen är den svår att karaktärisera i genretermer. Visst finns där en episk berättelse à la roman – partiellt är den också en brevroman – men dess uppdelning i scener med teaterdialog för samtidigt tankarna till teater. Till detta kommer att ”Drottningens juvelsmycke” har en särskilt berättare, Richard Furumo.

”Drottningens juvelsmycke” är en berättelse som kretsar kring händelser före, under och efter mordet på Gustav III. När jag under gymnasietiden läste den och flera andra verk av Almqvist, fascinerades jag dock främst av det gåtfulla hos Tintomara-gestalten, som står i centrum för handlingen i boken. Jag skrev av och lärde mig utantill Tintomaras sång i månskenet vid vägskälet Lindamot i Kolmården:

Mig finner ingen,
ingen jag finner,
Tall, gran och hassel nicka mot vind -
Alla på mig se,
jag ser på alla.
Tall, gran och hassel, en, bok och lind
niga mot vind
buga för vind -
Ett vet jag bättre än spela och sjunga:
tack och farväl min högsköna lind!
Tack och farväl min
skog, mina skyar!
Tall, gran och hassel nicka mot vind -
Fåglar farväl! far
väl mina lodjur!
Tall, gran och hassel, en, bok och lind
niga mot vind
buga för vind -
Ett vet jag värre än – – –

(Den här sången förekommer, med olika variationer, på flera ställen i boken.)

På den tiden uppfattade jag, en kille i tonåren, nog Tintomara mest som en lockande men ogripbar kvinnlig gestalt, detta trots att hennes väsen, bland annat könstillhörighet, diskuterades i den litteraturhistoria vi använde; queerteori i modern mening fanns dock ännu inte på dagordningen. Men den mer allmänna formuleringen ”mig finner ingen / ingen jag finner” tilltalade förstås också ett manligt tonårshjärta.

Senare, när jag hade läst mer litteraturanalyser ock även vidgat mitt perspektiv på genus, har jag bättre sett det som är helt uppenbart: Tintomara är en androgyn gestalt, en mycket djärv litterär skapelse på den tiden då Almqvist skrev ”Drottningens juvelsmycke”.

Tintomaras dubbla väsen gör att hon attraherar både män och kvinnor, så väl systrarna Adolfine och Amanda som deras kvaljerer Ferdinand och Clas Henrik.

Konspirationen mot och mordet på Gustav III spelar en roll som motor i handlingen: De båda kavaljererna/officerarna är inblandade och tvingas tillsammans med sina fästmör att fly Stockholm för Tiveden. Dit kommer också Tintomara, som inte alls har deltagit i mordplaneringen men som har spelat en roll genom att locka kungen att stanna kvar på maskeradbalen, också, sig själv ovetande, genom stölden av drottningens juvelsmycke: hon tror sig lämna tillbaka smycket, men detta används för att finansiera komplotten.

Tintomara förs tillbaka till Stockholm av Reuterhom, som – för att nå egna politiska fördelar – vill få henne att ställa upp som älskarinna åt hertig Karl och därför låter döma henne till arkebusering för inblandning i kungamordet. Arkebuseringen i Solna skog är tänkt som en skenavrättning för att bringa henne till lydnad, men till exekutionsplutonen med lösa skott i gevären har anslutit sig även Clas Henrik, som genom att använda ett skarpt skott hämnas på Tintomara för att hon har avvisat honom.

Det här plus att Carl Henrik redan har dödat Ferdinand och att systrarna Amanda och Adolfine har blivit vansinniga utgör dramatiska inslag i handlingen, men den idémässiga och känslomässiga sprängkraften i ”Drottningens juvelsmycke” finns ändå i Tintomaras karaktär av androgyn, det som utlöser alla de våldsamma handlingarna. Tintomara, så lockande för bokens två unga par, män så väl som kvinnor, och för hertig Karl, är oförmögen att känna något tillbaka, avvisar dem följaktligen alla. Hennes motvilja är så stark, att hon, ställd inför hertig Karls inviter och Reuterholms hot, väljer exekutionsplutonen – och så stark att en av hennes tillbedjare blir hennes exekutör.

Trots inslagen av scener med regelrätta repliker à la drama skulle det dröja till dess att ”Drottningens juvelsmycke” sattes upp på Dramaten.

Uruppförandet, i regi av Bengt Lagerkvist, skedde för övrigt inte där utan på en källarteater i Gamla stan 1953.

På Dramaten sattes ”Drottningens juvelsmycke” upp 1957 i bearbetning och med regi av Alf Sjöberg.

När Dramaten i maj 2008 på nytt satte upp ”Drottningens juvelsmycke”, var det i regi av Staffan Roos och med Ulla Åberg som dramaturg, men det rör sig om en bearbetning av den uppsättning Alf Sjöberg gjorde 1957; inledningsvis innehåller den aktuella föreställningen till och med en blinkning tillbaka till då: Vi får höra Anita Björks röst; det var hon som 1957 spelade Tintomara.

Den här gången spelas Tintomara av Elin Klinga, som med sin slanka kropp, ömsom i kvinno-, ömsom i mansdräkt och med kortklippt pojkflickhår plus, viktigast, stark dramatisk inlevelse kreerar den här rollen så att den känns allt igenom äkta.

Den dominerande scengestalten är annars Johan Rabaeus’ Richard Furumo. Han binder samman scenerna, förklarar och strör ut frågetecken, för handlingen framåt – vore det inte för att han ibland också glider in i handlingen (bland annat genom att spela andra roller), kunde man frestas att jämföra med Brechts sätt att upprätthålla en viss distans till det som sker på scenen.

Bärande roller görs vidare av Amanda Lundqvist som Adolfine, Thérèse Brunnander som Amanda, Pontus Gustafsson som Clas Henrik, Peter Engman som Ferdinand, Rolf Skoglund som Reuterholm, Johan Holmberg som Anckarström, Gunnel Lindblom som Tintomaras mor Clara och Gunnel Fred som Friherrinan M. Jag vill också gärna nämna Methinee Wongtrakoons akrobat.

Vridscenen används maximalt för att uppnå omväxling, och Gunnar Ekmans scenografi och videoinslag samt Björn Olssons koreografi bidrar till att ge variation. Charles Korolys kostymer bidrar, framför allt i andra akten, till att påminna oss om att upplevt kön och könsroller är fenomen som verkligen inte har minskat i betydelse sen Gustav IIIs dagar.

Men det kan inte hjälpas: trots detta och trots att skådepelarna gör mycket bra ifrån sig, känns en föreställning med lite drygt fyra timmar i speltid i mastigaste laget. Den här föreställningen har ett intressant tema och innehåller glimrande inslag, men mer puls och tempo hade inte skadat.