Utsikt från ett fönster

14 december 2008 14:15 | Deckare, Film | 1 kommentar

Alfred Hitchcock gjorde ”Fönstret åt gården” (”Rear Window”) 1954, och jag har allt sedan dess sett den flera gånger på bio; jag har den också som VHS-film. Nu när Aftonbladet för en struntsumma tillhandahåller Hitchcocks filmer som bilaga, har jag köpt den även i DVD-format och sett om den.

Och den håller. Det här är en av Hitchcocks bättre filmer.

Som så ofta i Hitchcocks fall har filmen en litterär förlaga, Cornell Woolrichs ”It Had to Be Murder” från 1942.

Filmiskt är historien en utmaning, som Hitchcock löser på ett lysande sätt. Huvudpersonen, fotografen L B ”Jeff” Jeffries (James Stewart), har ena benet gipsat och är bunden till att sitta eller ligga still hemma i lägenheten, som finns i Greenwich Village i New York. Hans huvudsakliga kontakt med omvärlden är fönstret åt gården – som å andra sidan erbjuder ett tittskåp med lägenheter, befolkade av människor som man kan vänta sig att finna i den här miljön: en songwriter som sitter och komponerar vid pianot, en balettdansös, en mycket ensam kvinna på gränsen till självmord och så försäljaren Lars Thorwald (Raymond Burr).

Vädret är outhärligt varmt även kvällar och nätter, och den allt mer utlede och svettige Jeffries, som för det mesta bara störs av sitt under gipset kliande ben, roar sig med att tjuvkika på grannarna med hjälp av kikare och kamerans teleobjektiv. På så sätt kan han följa en rad andra människors liv på mycket nära håll utan att ens visa sig i sitt eget fönster.

Det tekniskt beundransvärda med den här filmen är att Hitchcock lyckas genomföra hela handlingen utifrån Jeffries’ låsta och därmed begränsade perspektiv.

Helt ensam och utlämnad är han dock inte.

Varje dag får Jeffries besök av sköterskan Stella, med sina ampra kommentarer om det mesta väl gestaltad av Thelma Ritter.

Och så kommer också hans tjej Lisa Fremont (Grace Kelly) på besök. Hon kryddar hans enahanda liv med att anlända med restauranglevererad middag och med att locka honom med ett nytt nattlinne, avsett för övernattning (”a preview of coming attractions”). Mellan dem utspelas en historia i historien, komplikationerna med att dras till varandra när man kommer från helt olika samhällsklasser och levnadsvillkor: hon är en rik överklassflicka med vanor som inte är hans, han en ständigt vagabonderande fotograf med världens konfliktscener som arbetsplats och med bara det allra nödvändigaste i resväskan.

Ingen av de här båda damerna tror till att börja med på Jeff, när han berättar om vad han har sett inne hos Thorwalds och hans hustru och, framför allt, om de slutsatser han har dragit därav. Det som gör handlingen i den här filmen så spännande är att han faktiskt inte har sett Thorwalds mörda sin fru men att ett antal beteenden och händelser gradvis gör det allt mer troligt, att Thorwalds har styckmördat hustrun och i omgångar burit i väg likdelarna i en väska plus grävt ner en del av dem i rosenrabatten nere på gården. Varför krafsar en grannes lilla hund just där och blir bryskt bortkörd av Thorwalds, varför har någon sedan dödat hunden – och hur kommer det sig att det sen ändå inte finns några likdelar under rosorna?

När vi kommer till det senare, har de båda damerna, sköterskan och flickvännen, redan blivit övertygade och Jeffs bundsförvanter: de går ner och gräver, alltså med inget resultat. Mer svårflörtad är däremot Jeffries’ gamle vän inom polisen Doyle (Wendell Corey), som synar Thorwalds i sömmarna men ändå inte finner något misstänkt.

När Thorwalds ser ut att vara på väg att lämna lägenheten mitt emot för gott, trappar Jeffries med hjälp av sina båda förbundna upp ansträngningarna. Bland annat lägger de ett anonymt brev med mordanklagelser under hans dörr, vilket Thorwalds parerar med ett nyanlänt kort från hustrun om att hon utan missöden har nått sitt resmål. När sedan Lisa Fremont, när Thorwalds har lurats ut, genom ett öppet fönster tar sig in i hans lägenhet och söker igenom den, hittar hon bland annat en väska med hustruns smycken. Thorwalds kommer hem och agerar mycket kallblodigt: tillkallar polisen som tar med Lisa. Vad han dock inte observerar är att Lisa bland smyckerna också har hittat den försvunna hustruns vigselring – varför skulle hon ha tagit av sig den och lämnat den hemma? – och har satt den på sitt eget finger, när hon förs bort av polisen.

Åskådare till allt detta och utan möjlighet att ingripa är Jeffries. När telefonen sedan ringer och ingen säger något när han svarar med namn, förstår han, att Thorwalds har lyckats identifiera honom och nu är på väg hem till honom där han sitter ensam, gipsad och försvarslös. Thorwalds kommer mycket riktigt och går inte att hejda trots att Jeffries försöker blända honom med fotoblixtar…

I sista minuten – för att citera en annan hitchcockfilm – anländer dock hjälp, men först efter det att Jeffries har tvingats släppa taget om balkongräcket, som han försöker klamra sig fast vid.

Så slutet gott, allting gott – bortsett från att Jeffries i slutscenen har båda benen i gips.