Var finns i dag arbetarrörelsens idédebatt? Och framför allt: vilka är idéerna?
15 december 2008 11:46 | Politik | 20 kommentarerSocialdemokratiska studentförbundet uppnår myndighetsåldern, 18 år, nu i år. Vi talar då om det nya, återuppståndna Studentförbundet, inte om det gamla, grundat 1931, som jag en gång i världen var aktiv i.
Myndighetsåldern firar dagens studentförbund med att ge ut en debattbok, ”Från smedja till sambandscentral. Var finns plats för idédebatt?” (Premiss förlag, 2008, redaktörer Hanna Finnmo och Magnus Wennerhag).
I bokens inledande del tecknar Christer Skoglund det gamla Studentförbundets historia 1931-1970, och Anne-Marie Lindgren skildrar den kongress 1970, då förbundet las ner; hon satt ordförande. Varför las det ner eller rättare sagt fusionerades det med SSU? Dels var ett antal av dåtidens ledande (s)-studenter i ett slags, enligt min mening felaktig, jämlikhetsiver mot att studenter organisatoriskt skulle separeras från andra ungdomar. Dels fanns det i moderpartiet en rädsla för att de då starka vänsterströmningarna skulle föra bort hela Studentförbundet från socialdemokratin, vilket för övrigt skedde med ett par klubbar, bland annat mitt gamla Laboremus. Däremot ville SSU-ledningen för död och pina inte ha in de bråkiga studentförbundarna i ungdomsförbundet men gav till slut motvilligt med sig – dock la man sen inte ned mycket krut på studentverksamheten.
Det här bidrog till det Göran Therborn, som innan han blev vänsterpartist var aktiv i socialdemokratiska studentklubben i Lund, konstaterar i ett samtal, lett av Hanna Finnmo: ”Socialdemokratin missade nog ett par generationer av kritiska forskare och intellektuella. Men det berodde nog mest på generationerna. Det mesta av samhällskritiken var riktigt, men synen på politik var till stor del utopisk och orealistisk. Det var de stora drömmarnas tid.”
Själv har jag i Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002) också varit inne på det här temat men då ur ett socialdemokratiskt inifrån-perspektiv.
Även i den här boken medverkar jag men med en text om akademikerna i arbetarrörelsen, historiskt och i dag. Mitt bidrag utgår från min 34-åriga erfarenhet av den socialdemokratiska partiexpeditionen, 68an, och det knyter nära an till bokens huvudtitel, ”Från smedja till sambandscentral”.
I nära samklang med mitt inlägg, i väsentliga stycken ännu mer fokuserad på just den här tankelinjen, är en text av Klas Gustavsson, där han skildrar socialdemokratins förvandling från idéburen folkrörelse till allt mer av PR-apparat.
Vad skulle man då kunna göra för att vända den utvecklingen?
Katrin Kielos hittar nya tankar om politisk kommunikation i Barack Obamas nyligen avslutade och segerrika amerikanska valkampanj, vilket är intressant också mot bakgrund av att idén om 68ans så kallade War Room kom från just USA.
Men det räcker förstås inte med framgångsrik kommunikation, ens om den är tvåvägs. Ska allmänna val ha någon mening och på djupet engagera väljarna, måste det ju också finnas tydligt utmejslade politiska alternativ att välja emellan.
I tvåvägskommunikation liksom i till exempel LOs rättviseutredning, som Magnus Wennerhag samtalar om med Ingemar Lindberg och Olle Sahlström, finns förvisso den sympatiska och demokratiska idén att man måste låta folk komma till tals så att säga underifrån.
Flera av bokens författare har skrivit tematiskt näraliggande inlägg med intressanta uppslag om arenor och kanaler för den arbetarrörelsens idédebatt, som i dag för en tynande tillvaro. Bo Bernhardsson skriver om nättidningen Efter Arbetet och den planerade veckoslutspapperstidningen i samarbete med ETC. Andra nämner Arenagruppen och Ordfront, Jörgen Hammarin den gent emot globaliseringsrörelsen öppna (men hotade) folkhögskolan Brunnsvik, Camilla Lundberg Ney Fronesis. Eric Sundström och flera andra nämner olika tankesmedjor, däribland Arbetarrörelsens tankesmedja.
En hel del av det här är lovvärt om än för smalt på grund av egen inriktning eller på grund av bristande resurser, annat (och då tänker jag framför allt på en del tankesmedjor) inte tillräckligt radikalt för att i den borgerliga hegemonin slå in den röda kil som är Studentförbundets symbol.
Vad jag framför allt saknar i ”Från smedja till sambandscentral” är det politiska/ideologiska innehållet i denna röda kil: Det är utmärkt om arbetarrörelsens idédebatt får större bredd och djup genom att den förses med nya kanaler – men vilka är idéerna vi ska slåss för?
Det borde kanske vara ämnet för nästa debattbok från Studentförbundet.
Tills vidare får vi diskutera den här boken, angelägen också den.
Vi börjar i kväll, måndagen den 15 december klockan 18.00-20.00. Plats: ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm.
I panelen:
Enn Kokk
Katrine Kielos, chefredaktör för Dagens Arena
Olle Sahlström, författare, arbetade tidigare med Rättviseutredningen och LO idédebatt
Anne-Marie Lindgren, utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja
Kajsa Borgnäs, ordförande för S-studenter
Moderator:
Magnus Wennerhag, redaktör
20 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Det är för få av dig, Enn. Jag vet var du står, du är beredd att argumentera för det, och du tror själv på vad du tycker.
Tråkigt nog verkar det som om (s) har 1 av din sort per 20, där 19 diskuterar formen. Tänk om det vore tvärtom? 1 på 20 som försöker sammanfatta och kommunicera de övriga 19:s idéer? Observera att man inte behöver vara helt oense bland de 19.
Kanske beror det på att minnen från sämre tider är förutsättning för både materiell och ideologisk rikedom.
Comment by Peter — 2008 12 15 13:00 #
Det är såna här gånger, som i kväll på ABF-huset, jag önskar att jag bodde i Stockholm.
Comment by Mats Rosin — 2008 12 15 13:46 #
Till Mats Rosin: Men ABF i Umeå för väl också en ganska alert idédebatt?
Comment by Enn Kokk — 2008 12 15 14:01 #
Till Mats Rosin: Tro inte allt spännande sker i huvudstaden. Nedsläppet av debattboken ”Från smedja till sambandscentral” blev ett ganska ordinärt, men stundtals intressant ”ABF-möte”. Upplägget var typiskt ambitiöst med både väl förberedd moderator (Magnus Wennerhag, f 1973) och en rejält tilltagen panel. När alla paneldeltagarna fått säga sitt (- det skedde i två omgångar – ) återstod inte så mycket tid för en dialog med publiken om ”idédebatten” inom rörelsen. Inte så mycket att säga om det, det var ju en bok som skulle presenteras och som nu var och en kan köpa för 50 kr. Vad jag förstår även på sådana avlägsna orter som Umeå.
Några saker snappade jag upp från meningsutbytet:
Det frågades om det var tillräckligt högt i tak i rörelsen för att en kritisk idédebatt skulle kunna föras. Någon kom in på den senaste valrörelsens s-slagord: ”Alla ska med”.
Ett utmärkt slagord, tyckte man. Om det nu inte hade varit så att dåvarande oppositionen kunde vrida parollen ur händerna på s-regeringen och säga : ”Men alla är ju inte med.”
Märkligt nog var det ingen i församlingen eller i panelen som kopplade samman detta med frågan om om hur högt i tak det är i rörelsen. Vi vet ju att kritiken om ”utanförskapet” emanerar från kritiska socialdemokrater. Hans Karlsson, Jan Edling på LO m fl socialdemokrater ägnade mycken möda åt att dra fram den här typen av frågeställning och grundfakta. Men de här kritikerna blev på olika sätt utstötta från de centrala positioner som de hade. Väckarklockan hade alltså ringt, men ingen av de ansvariga ville vakna.
En ung byggnadsarbetare, som uppenbarligen var missnöjd över att ”strategerna i partiet” inte ville göra den svenska avtalsmodellen till kabinettfråga i omröstningen om Lissabon-fördraget, undrade om SAP/LO-strategerna verkligen önskade lyssna till gräsrötterna. Från panelen (Anne-Marie Lindgren, f 1943 m fl) fick han veta att i dagens mediavärld var det omöjligt för några som helst partistrateger att hålla obekväma röster borta från debatten. Det fanns ju bl a bloggar, där inopportuna åsikter kunde framföras. Enn Kokk, f 1937, berättade att han kunde ha upp emot 1.000 träffar dagligen på sin blogg. De mera subtila metoderna att ”utdefiniera” obekväma tyckare i den interna rörelsedebatten tog dock ingen upp.
På hemväg från mötet hade jag tillfälle att tala med en ung aktivist i Kommunal. När jag berättade för honom att mitt intresse att engagera mig politiskt hade vuxit fram ur skolårens upplevelse av kvarvarande antiauktoritära, demokratifientliga stämningar vid det landsortsläroverk, där jag var elev, och att ingen reformistisk, facklig rörelse kunde svära sig fri från ett visst demokratiskt underskott och således ständigt måste arbeta med att stärka sin demokratiska legitimitet, fick jag till svar att den här kritiken tyvärr var misskrediterad av tvivelaktiga ”kommunistiska trottar” (inte vänsterpartister), som ständigt på de fackliga mötena krävde att avtal skulle gå ut till medlemsomröstning och att ombudsmän skulle utses av avdelningarna. Därmed var det omöjligt att föreslå den typen av demokratiska reformer med det vällovliga syftet att stärka medlemsbasen. Kanske är det en alltför djärv tanke att SAP nästa gång låter medlemmarna rösta om partiordföranden?
Olle Sahlström, f 1948, som vi minns från den tid han var LO-ombudsman och arbetade med Rättviseutredningen och LO-idédebatt talade mycket engagerat om allt det spännande som sker på kontinenten, men som verkar vara idéperspektiv som helt saknas här hemma. Bl a syftade han på den idédebatt som försiggår i Europafacken och i tyska IG Metall m fl.
Svenska LO kan skryta med att ha den högsta organisationsgraden i världen, men hur är det med medlemsaktiviteten och engagemanget i den breda basen? Som ”europé” under en stor del av mitt yrkesverksamma och politiskt intresserade liv har det slagit undertecknad vilken kraft och engagemang som många betydligt medlemssvagare fackliga organisationer, i t ex Italien och Spanien, kan utveckla.
Olle Sahlström efterlyste mer av ”utopisk energi” i idédebatten, något som han hade funnit i tidskriften ”Tvärdrag”, men tyvärr inte i ”Arena”. När man märker att någon brinner något för något, blir man lätt entusiasmerad och vill vara med på ett hörn.
Arrangör av mötet och utgivare av debattboken var Socialdemokratiska Studentförbundet (med ett 40-tal högskoleföreningar i landet). SSK önskar vara ”saltet” i rörelsedebatten, fick vi veta (om vi nu inte visste det förut). Någon spetsade till och sa att studentförbundets uppgift är att tänka långtsiktigt och fritt (precis som Fria Moderata Studentförbundet gjort det i decennnier och på 2000-tallet nu kunnat skörda frukteran av sin nyliberala debatt). Till SSU:arna kan man överlåta uppgiften ”att tänka på nästa val”.
Några bekännelser och ”hang ups” fick vi också lyssna till. Blivande Aftonbladetledarskribenten Katrin Kielos, f 1983, förklarade att hon med sin ”invandrarbakgrund” i stor utsträckning stod utanför den svernska politiska traditionen, Amerikanskinspirerad femninism och internationella studier i kommunikationsteori, var den bildningsväg som hade lett henne till SAP. Katrin Kielos önskade dra en lans för de utskällda ”kommunikatörerna” inom rörelsen. De som bl a varit i USA och studerat hur slipsten ska dras.
Enn Kokk däremot, som under sina första sju år inte talade ett ord svenska, menade att idédebatten i partiet skulle må bra av man också satte sig ner och studerade vad svenska partiikoner som Branting, Danielsson, Wigforss, Karleby m fl personer i det förgångna tyckt och tänkt. Ja man kunde också lära sig en del om partiets själ genom att studera de olika partiprogrammen om hur formuleringarna där skiftat.
Anne-Marie Lindgren hävdade för sin del – som svar på en fråga från publiken – att hon struntade fullständigt om media intresserade sig eller inte för vad hon drog fram i partiets tankesmedja. Hon arbetade med att få sin forskning och sina åsikter spridda i partiorgasationen, bland medlemmarna ute i föreningen. Förhoppningsvis kunde det leda till att partiet slog in på klokare politisk väg, antyddes det..
En liten kommentar snappade jag upp från en bänkgranne nere i salen: – Nere på kontinenten talar man om ”systemkrisen”. Ansedda kontinentala dagstidningar och nyhetsmagasin ägnar stort utrymme åt ”systemkrisen”. I Sverige talar sossar om ”finanskrisen”. Säger det något om vår idédebatt och det allmänna debattklimatet?
Anders Thunberg, f 1940
Comment by Anders Thunberg — 2008 12 16 14:54 #
Hej Anders, nej jag tror verkligen inte att allt spännande sker i huvvestan. Men en uppriktig avund över den sjudande verksamhet som pågår just i ABF-huset på Sveavägen kan jag ändå känna.
Jodå, jag har redan fått mig boken tillsänd och även hunnit bläddra i densamma. Och då frapperats av att inte ett ord(?) nämns om någon socialdemokratisk studentverksamhet i Umeå, varken nu eller i det förflutna. Och ändå hann jag själv, f 1942, faktiskt vara så pass aktiv i den att jag var på förslag som ny redaktör för Libertas, även om det till slut blev Christina Hallman i stället.
Tack för utförligt referat! I någon mån hjälpte din något svala ton mig att komma över saknaden att inte själv vara på plats.
Intressant det där med systemkris och finanskris. Själv har jag saknat just mera systemkritik från socialdemokratisk sida. (Carl Tham och Leif Pagrotsky är tyvärr undantag)Och jag tror visst att ordvalet säger något om det allmänna debattklimatet.
Comment by Mats Rosin — 2008 12 16 17:30 #
Ja Mats R det finns hopp. Olle Sahlström (som vad jag förstår inte längre är partimedlem) berättade att han just varit uppe i Umeå och haft en dialog med Volvo-arbetarna där. Det var visst 300 engagerade metallare på mötet, om jag minns honom rätt. Så stora skaror brukar inte Metall vid Volvo i Göteborg kunna samla, trots mångdubbelt fler medlemmar, menade han. Skillnader i det politiska, idémässiga samtalsklimatet? Umeå ligger närmare Europa.
Comment by Anders Thunberg — 2008 12 16 19:23 #
Ursäkta, men om en ABF-ombudsman får lägga sig i samtalet, så vill jag bara informera om att ABF och LO i Västerbotten planerar att under våren genomföra ett Fackligt forum i Umeå (vi har ju initativtagare till Socialistiskt forum för tio år sedan) med rubriken ”Facket och globaliseringen”. Vi har ännu inte hela programmet färdigt, men så mycket kan jag redan nu utlova, att det blir en hel del samtal om den kapitalistiska ”systemkrisen”. mvh
Comment by Tomas Wennström — 2008 12 16 20:36 #
Hej Enn!
Jag kunde tyärr ej besöka ABF-huset i Stockholm, i måndags för att lyssna till synpunkter avseende arbetarrörelsen och graden av idédebatt. Jag har noterat att ett antal socialdemokratiska företrädare har under senare skrivit debattartiklar i nättidingen http://www.newsmill.se Bland annat Göran Johansson, Nalin Pekul och Pär Nuder. Varför just newsmill.se? Varför inte en tidning inom SAP? Nättidingen har rad fördelar
bl a snabbheten att få ut nyheter. SAP borde satsa ännu mer på nättidningar eftersom det utgör en grund för en levande idédebatt. Jag tycker att nätidningen dagensarena.se och efterarbetet.nu har gjort fina insatser.
Hälsningar
Rustan Rydman
Stockholm
Comment by Rustan Rydman — 2008 12 16 21:21 #
Till Anders T! En mycket intressant sammanfattning av vad som föregicks i Sthlm. Eftersom jag lämnade SAP 1970 efter Palmes och L Geijers omtalade direktiv till utredarna om ny sexual-lagstiftning och utredarnas sammanfattning till Palmes nytillsatta regering, samt Palmes lögn om Carl Persson PM om bordellmamman 1968, står det nu ännu mer klart för mig att SAP är INGET arbetareparti! Till dess studenterna och akademikerna förstår hur en svensk arbetare tänker får ni nog ha era sublima, akademiska, sk intellektuella asammandragningar utan de svenska arbetarna. Jag förstår till fullo vad den unge byggnadsarbetaren kände och uttryckte. SAP har totalt tappat hela sin arbetaresjäl. Det började med Palme tyvärr! Och fortsätter att vara en lekstuga för studenter, journalister och akademiker. SAP har alltid stått för socialism, visserligen en demokratisk sådan, men ändå. Var finns socialismens grundtankar inom SAP idag? Det är förståeligt att inte ens de socialistiska akademikerna vet vart vägen bär. Inte ens vad målet är! Inte ens vet man var man står idag!
Då är det lätt att gå vilse. Kanske fru Sahlin och hennes vasaller hittar stigen tillbaka till ideologin och börjar om från början med hjälp av den svenske arbetaren och inte teoretikerna. Lyssna på Metalls ordf. Lövden, han är klok! Och dessutom med genuin arbetarebakgrund.
Comment by Lars Rudström — 2008 12 16 21:35 #
Tyvärr har den mest välbehövliga och framåtriktade idédebatten flyttat ut ur partiet, inte bara SAP, och befinner sig nu i en medborgarrättsrörelse.
Denna medborgarrättsrörelse kallar sig lite felaktigt för Piratpartiet.
Men här finns embryon till tankegods vad gäller ägan av upphosvrätt och immateriell rätt.
Dessa rätter bör inte försvinna, men reformeras.
Exv läkemdelelsindustrins patent som kostar oss miljarder, både som konsumenter och skattebetalare.
Även IPRED är ett direktiv, en lag som gynnar redan kapitalstarka privata intressen.
Ideologiskt och idémässigt borde SAP här ligga i täten, inte sist.
Jag har som författare och upphovsman börjat röra vid dessa frågor i en sorts väckarklockekampanj i bilder på min blogg.
Jag vet också att det slumrar idéer och politisk vilja inom SAP. Den är bara dold och lite förskrämd.
Comment by Anders Widén — 2008 12 17 10:46 #
Till Lars Rudström; Nu var kommentaren inte menat som en ”sammanfattning”, bara en personlig reflexion i marginalen till Enns blogginlägg. Men att du lämnade SAP på grund av Palmes beskrivning av bordellaffären oroar mig. Jag roade mig i somras att söka i de tidigare hemliga arkiven, och fann då att de rapporter som SÄPO lämnat över till Carl Persson dock inte utpekar justieminister Lennart Geijer som ”kund” hos den omtalade bordellmamman. Vad jag vet har ingen journalist/forskare brytt sig om att gå till källorna, när de nu finns tillgängliga. Vad som är sanningen i historien vet jag dock inte, sanningen brukar inte vara så lätt att nå fram till. Eventuellt kan jag på nyåret lägga ut dokumenten på nätet , om intresse skulle finnas, så att ”spekulationerna” kan fortsätta.
Comment by Anders Thunberg — 2008 12 17 18:24 #
Till Mats Rosin: jag undrar om det inte finns en enkel förklaring till varför svenska socialdemokrater / i motsats till partivänner i t ex Sydeuropa/ har så svårt att tala om ”systemets kris”. Det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet och identifikation med SAP och staten gör att man värjer sig att tala om en kris för ”systemet”. Det samma gäller allianspartierna.
Man säger att man vill slå vakt om det svenska systemet/den svenska modellen, väl medveten om att man inte kan vinna något val om man säger att man vill byta ut ”systemet” vi har. Kanske är analysen lite ytlig, men i den här riktningen tror jag du ska söka förklariningen…det finns en allmän rädsla för att gå ifrån det man uppfattar som ”den svenska modellen”…och som man har stark uppfattning är något som har fungerat (dvs under de goda tiderna på 50-talet och en bit in på 60-talet..) det trots all senare krackelering..
Comment by Anders Thunberg — 2008 12 17 18:48 #
Till Anders T: Nu skall jag berätta en hemlighet (som härmed blir allmänt gods) för dig. Eftersom min bakgrund är industriarbetarens ( liksom min fars från 1915 till 1967) under 50-talet där jag var fackligt aktiv redan som 16-åring i pappersbruket. Började som skogsarbetare som 14-åring. Fabriksarbetare till 24 års ålder (därefter studier). Jag var en genuin socialdemokrat som cyklade miltals på 50-talets grusvägar för att sätta upp valaffischer. Lokal SSU-ordförande vid 19-års ålder, kassör inom lokala ABF, sekreterare inom Pappers vid 20 års ålder. Valdes av fackstyrelsen ( 20 år)att skickas till Trollhättan för att som lokalt ombud rösta igenom ATP. Mycken skit fick man av kommunisterna på den tiden (de var ca 15 % av oss arbetare och mycket högljudda). Även fysiskt på lördagskvällarnas dans i Folkets Park! Men jag stod upp inte bara ideologiskt, men även fysiskt! Mina ideal och grundvärderingar rubbade inte ens en stor, stark kommunist!
Jag har mina djupaste rötter inom den svenska arbetarerörelsen och stod upp för Erlander och SAP, ”to the bitter end” fram till 1970. Och det var inte alltid lätt i Sthlm på 60-talet. Men har man vid 7 års ålder skickats ut av sin far i kortbyxor (jävligt kallt) för att gå längst fram i förstamaj-tåget med de andra arbetarbarnen så förstår man, och älskar, ideologins hårda verklighet. Så som den var! Gissa att man var stolt när man kom hem genomfrusen med röda knän till mor för en varm mjölkchoklad.
Sedan kom Palme och förstörde allt som var ”heligt” för mig. Nu kommer ytterligare en ”hemlighet”. Mellan 1964 och 1965 befanns sig 6 studenter (2 från Sthlm:s universitet, 2 från Handels och 2 från KTH, samtliga genuina socialdemokrater)inom en okänd diskussionsklubb i en liten källarskrubb på Gärdet ledd av Vilhelm Moberg. Han var gammal redan då, men ville lyssna till oss unga. Jag var en av dem. Vilhelm M var förvisso en rabulist, men hans och våra gemensamma diskussioner hade som mål att få fram den svenska arbetare-/bondeandans ”själ” och definiera den för framtiden. Sedan kom Palme! Say no more!
Vad gäller Carl Perssons promemoria till regeringen Palme är det egalt vem som var kunder hos ”bordellmamman”. Det viktiga här är att Palme de facto ljög om sin kännedom om denna PM! Om du är intresserad så sök tex på nätet ”Cecilia Nettelbrandt” (Fp). Där finns många länkar, och intressant läsning!
Vad gäller L Geijers (utsedd till justitieminister av Palme vid dennes första regeringsbildning 1968) famösa direktiv till en av honom själv utsedd utredningsgrupp om en ny sexuallagstiftning kan jag ju hänvisa till Göran Häggs bok ”Välfärdsåren” ( osäker om titeln just nu).
Vad mer att säga? Nada! Under de åren (1968- 1976) tappade SAP sin själ. Tyvärr återkom Palme 1982, förmodligen ”hatad av många, älskad av få” med stark hjälp av Sträng och senare Malm.
Men SAP:s själ kan säkerligen återuppstå! Men då måste SAP analysera den svenske arbetarens önskemål, visionen om framtiden och inte minst ”Vad står den svenska socialdemokratin för”, som de andra partierna inte har i sina själar och ideologier! Återigen: Lyssna på Lövden!
Även om den nuvarande icke-socialistiska regeringen vinner valet 2010 (mycket tveksamt, trots fru Sahlins bludder) så behövs det en stark opposition i Sverige! Annars blir sittande regering lika självgod som Göran P var.
Mvh
Lars
Comment by Lars Rudström — 2008 12 17 19:58 #
Man kan väl konstatera att det är en brist att det inte finns särskilt många socialdemokratiska fritänkare, som inte är bundna till organisationer eller uppdrag. Det är förmodligen därför seniorer är de som är mest framåt – de har inte så mycket att förlora.
Framförallt måste vi ju börja tala politik i organisationen igen. Folk vill tala politik först, de vill inte tala översiktsplanen först. Dessutom har även jag lämnat ett par reflektioner kring seminariet på min egen blogg (om än mindre vältaligt än Anders Thunberg).
Comment by Calle Fridén — 2008 12 17 20:19 #
Till Calle Fridén: Jo, jag håller med om att vi måste prata politik, dessutom också ideologi, i våra organisationer. Känner medlemmarna entusiasm för kursen är de också beredda att lägga ner krut på allt det andra.
Comment by Enn Kokk — 2008 12 17 20:53 #
Till Anders Th: Förmodligen har du rätt i att det handlar om det långa regeringsinnehavet. Men kanske också på att det åtminstone sen åttiotalet varit helt ”ute” att kritisera kapitalismen inom socialdemokratin. Den väg som det då slogs in på framstod som den enda – särskilt sen de östeuropiska avarterna av socialism kollapsat – och då står man också helt idé- och vapenlös när kapitalismen också kollapsar.
Comment by Mats Rosin — 2008 12 18 6:46 #
Till Mats R: Ja det är märkliga är att tongivande inom arbetarrörelsen tidigt 70-tal också avvisade olika kooperativa tankar. De kunde ha varit utmärkta ideer att bemöta dagens privatiseringsframstötar med. Den kooperativa utredningens propåer kastades när det begav sig helt i papperskorgen av dåtidens tongivande inom LO/SAP. Historielöst och kortsiktigt! Det finns många former av ägare, inte bara de rena privatkapitalistiska och knutna till stora multisar och monopolkedjor.
Comment by Anders Thunberg — 2008 12 18 11:07 #
Till Anders Th: Man ska ju inte gråta över spilld mjölk, ej heller över idéer som det inte blev något av. Men hade Volvo och Saab verkligen varit i ett sämre läge ägda av svenska löntagarfonder än som nu av Ford och General Motors?
Nog kan det vara värt att fundera över alltid…
Comment by Mats Rosin — 2008 12 18 11:42 #
Ja måhända kunde man tänka sig att tidiga svenskägda företagen och deras kunniga konstruktörer hade fått utveckla den sidan som alla nu efterlyser: energi/klimat- vänliga lösningar och en satsning på säkerhet. Det har funnits sådana här avancerade projekt på SAAB och Volvo, men i Detroit (med dess anknytning till nord-amerikanska synsätt) har man gjort andra bedömningar och tänkt mer i termer av
långa serier med gemensamma lösningar tillsammans med andra produktionscentra…Det om man får tro den informerade fackpressen. Det går också att producera en bil som skiljer sig från massproduktionen och som efterfrågas av ”avancerade” konsumenter…I Norge har man exempelvis börjat producera en elbil, som det det finns efterfrågan på…Kunde inte ett ”svenskt” löntagarägt SAAB eller Volvo ha börjat beträda det området? Se på hur SSAB- vid stålkrisen – lyckades vända en hopplös situation till framgång. Svenska löntagarägda företag skulle nog ha haft lättare att svänga om och ha behållit/vidareutvecklat en progessiv svensk profil…
Comment by Anders Thunberg — 2008 12 18 16:42 #
Enligt vanligtvis välunderrättade källor, så sägs det att Volvo hade långt gångna planer på att utveckla en el-bil redan i början av 1990-talet. Sedan kom krisen och de amerikanska biljättarna tog över. Det är inte förty, att man i eftertankens blekhet funderar om inte Per Gyllenhammar hade rätt när han ville utveckla samarbetet med Renault.
Comment by Tomas Wennström — 2008 12 18 21:05 #