Pensionärsliv

Också i vårt hem pågår julförberedelser. Själv håller jag just nu på att arbeta mig igenom vår enorma boksamling, ett bibliotek som sträcker sig igenom sju rum. Det tar sin tid, särskilt som jag ständigt avbryter för att göra helt andra saker.

Man kunde ju tro att pensionärslivet är lugna gatan, och det skulle säkert kunna vara betydlgit lugnare än det är, om jag inte själv valde att göra sådant som jag inte måste. Samtidigt bidrar det väl att hålla en vid liv lite till att man betyder någonting också för andra än sig själv. Ett slags, om än perifer, bekräftelse på att man ännu inte är helt bortglömd innebär då även att jag åter förekommer som lösning i ett korsord, Årtalskrysset, i veckans nummer av Aftonbladet-bilagan Kryss & Quiz: ”ÄR EN(N) KOKK” ska där ge ”EST”.

I måndags, den 15 december, var jag hur som helst ute i hetluften igen. Jag åkte till Stockholm och ABF-huset och deltog där i samtalet ”Vinna valet eller sätta dagordningen?”, ett releaseseminarium för Stocialdemokratiska studentförbundets nya debattbok ”Från smedja till sambandscentral. Var finns plats för idédebatt?”. Eftersom min gamle vän journalisten Anders Thunberg redan har levererat ett utförligt referat av debatten här på bloggen, avstår jag själv från att försöka sammanfatta den, konstaterar bara att mitt podieperspektiv och Anders åhörarperspektiv åtminstone delvis skiljer sig åt. Här vill jag bara tillägga att jag för egen del också drev ståndpunkten, att Studentförbundet bör försöka få till stånd en ny jämlikhetsutredning à la Alva Myrdals vid decennieskiftet 1960-tal/1970-tal, detta fär att jämlikhetssträvan är det mest särskiljande för just socialdemokratin, om paritet vill profilera sig mot borgerligheten. Ett begrepp som ”rättvisa” kan också Fredrik Reinfeldt och hans nya arbetarparti annektera och tolka på sitt sätt, men knappast ”jämlikhet”.

Annars låg en del av glädjen med att få delta i den här debatten till viss del också på det rent privata planet. I panelen fanns Anne-Marie Lindgren, som jag i många herrans år kamperade ihop med i den socialdemokratiska programkommissionen, och Olle Sahlström, som jag tidigt på morgnarna brukade stöta ihop med på Adolf Fredriks kyrkogård, när jag var på väg till mitt jobb på Socialdemokratiska partistyrelsen, han på väg till sitt på LO. Men självfallet fanns det som inledare i panelen också personer från Studentförbundets yngre årgångar: Magnus Wennerhag, som jag hann rekrytera till programkommissionens sekretariet och som här fungerade som moderator, ordföranden Kajsa Borgnäs, som har inneburit ett lyft för Studentförbundet, och så Katine Kielos, väl känd från Dagens Arena och tidigare från bloggosfären, snart ledarskribent på Aftonbladet. Katrine kom fram och hälsade hjärtligt; vi konstaterade att vi dittills aldrig hade talat med varann, även om vi har läst varann och också skymtat varann på avstånd.

Nästa dag var det dags att ta tåget till Stockholm igen: 68an, min gamla arbetsplats, bjöd som vanligt de veteraner som har stannat på partistyrelsen ända fram till pensioneringen på jullunch. Jag promenerade långsamt min gamla väg till jobbet, sneddade över Norra Bantorget och den redan nämnda Adolf Fredriks kyrkogård.

Ingen tror väl att det är en gratis jullunch som lockar oss som går på den här tillställningen. De som jag mötte där, ingen nämnd och ingen glömd, har alla varit mina arbetskamrater under många år, så det blev förstås en del minnen berättade – i de här åldrarna förs det också ett och annat samtal om krämpor.

Inbjuden gästtalare var Jan Eliasson, som förstås hade ett utrikespolitiskt perspektiv i sitt anförande. Själv begagnade jag inte tillfället till att ställa impertinenta frågor om partiets kurs i dessa frågor – jag ville inte störa julefriden, och för övrigt lär jag i andra sammanhang – både jag och Birgitta känner Jan – få möjlighet att ventilera såna frågor med honom, om jag får lust.

Efter jullunchen var jag runt ett varv på Mega Skivakademien för att köpa skivor och DVD, gissa för vad!

Sen hade jag knappt hunnit hem igen förrän det blev dags att ge sig i väg för en ny måltid: Birgitta och jag var hembjudna på middag hos Bengt Kettner och Inger Grandell – för dem som inte är bekanta med mina familjeförhålladnen kan jag berätta, att Birgitta i unga år var gift med Bengt och att de tillsammans har dottern Anna, som efter deras skilsmässa i huvudsak växte upp i vårt hem men hade mycket nära hem till Bengt som bodde och fortfarande bor ett stenkast från vårt hus.

Ditbjudna var också Käthe och Hans Elmgren, kamrater till Birgitta och Bengt och Inger från Nykterhetsvännernas studenthem Arken på Sturegatan i Uppsala; även jag lärde förresten känn Käthe och Hans redan på den tiden. Av det här gänget är bara Bengt fortfarande helnykterist, men det kan ju vara intressant att notera, att så småningom Anna för en tid återvände till sitt ”födelsehus”, Arken, och att senare min och Birgittas dotter Kerstin kom att bo där – Kerstin jobbar förresten i dag på IOGTs/NTOs rikskansli i Stockholm.

I eftermiddag ska Birgitta hämta Kerstins och Bos – de träffades på Arken, men han arbetar numera på Systembolaget – barn Viggo och Klara i skolan respektive på dagis. Barnbarnen får då äta och sova över hos oss, vilket väl betyder att det inte blir så mycket bokhyllestädning i kväll inne i det rum där de ska bo – det rummet står närmast på tur: det är dit en slatt skönlitteratur från vardagsrummet kommer att skjutas vidare.

Men dess förinnan ska jag ta en sväng upp på Akademiska. Jag har fått tid i eftermiddag för den årliga pacemakerkontrollen.

Så snart vet jag om det blir ett liv även efter jul.