Uppsala blir inte europeisk kulturhuvudstad 2014

12 december 2008 13:14 | Konst & museum, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Uppsala har fallit ur tävlingen om att bli europeisk kulturhuvudstad – stadens ansökan var uppenbarligen inte tillräckligt trovärdig. För egen del kan jag inte säga, att jag blev störtöverraskad. Jag försökte i början av processen lägga synpunkter, men allt efter som processen fortskred, har jag legat lågt – jag vill ju inte min hemstad illa i dess strävan att få erkännande.

För här i Uppsala finns faktiskt ett kulturliv värt erkännande. Bara för att ta ett par exempel: Här finns ett rikt och varierat körliv: OD, Allmänna sången och många, många andra körer värda att lyssna på. Och här finns numera ett konserthus, Musikens hus, med ett fantastiskt musikutbud, dessutom ett smycke i stadsbilden.

Men just Musikens hus är samtidigt ett exempel på ambivalensen, ja motviljan mot kulturlivet hos alltför många uppsalapolitiker. Det tog årtionden att få projektet realiserat, och när beslutet äntligen togs, röstade tre av fyra borgerliga partier emot. När inkörningsproblem med kongressdelen av Uppsala Konsert & Kongress har gjort, att konserhusbolaget inte har fått intäkter riktigt i paritet med budget, har några av projektets gamla fiender genast börjat tala om privatisering av Musikens hus. I samma anda är Lars O Ericssons (c) kommentar till ansökan om att få bli kulturhuvudstad: den sägs (Uppsalatideningen den 12 december 2008) i tider av lågkonjunktur vara helt felaktig – kultursatsningar har man alltså råd med bara i högkonjunktur?

Det utdragna bråket om Musikens hus har säkert också bidragit till att göra många uppsalapolitiker överdrivet försiktiga, när det gäller större nysatsningar på kulturområdet. Socialdemokraterna hade i början av 1970-talet tre större kulturpolitiska projekt i sitt valprogram, av vilka det nya huvudbiblioteket relativt snart realiserades. Sen dröjde det alltså flera årtionden, innan det andra, Musikens hus, kom till. Det tredje, ett Konstens hus, ser inte ut att bli verklighet nu heller. Alla är överens om att man borde flytta konstmuseet från det icke ändamålsenliga och svårnåbara Uppsala slott, men vad man diskuterar som alternativ är en konsthall i någon befintlig byggnad. Gör som Kalmar, bygg nytt och djärvt och centralt, tycker jag.

Den här linjen – försiktighet i stället för djärvhet – blev också utgångspunkten, när Uppsala formulerade sin ansökan om att få bli europeisk kulturhuvudstad. Ansökan är mångordig och ofokuserad, ett peptalk för Uppsala utan tillräcklig kulturpolitisk substans.

I kommentarerna från uppsalapolitikerna till resultatet i nomineringsprocessen har det sagts att arbetet med att formulera ansökan kom i gång alldeles för sent, och det är förvisso sant. Men jag tror att Uppsala också har förlorat genom sin brist på djärvhet.

Nu får vi hoppas att kulturen ändå får behålla de 120 miljoner kronor som Uppsala kommun har anslagit för kulturhuvudstadsprojektet. För i detta ingår en del lovvärda satsningar, till exempel det man har planerat att göra i det invandrartäta Gottsunda.

Den som lever får se. Men fredagsförmiddagens möte i kulturnämnden inger farhågor. Kulturnämnden har fått sina anslag minskade med 1,5 procent. För att klara den här nedskärningen röstade den sittande borgerliga majoriteten igenom bland annat stängning av biblioteket i Rasbo, minskade öppettider för biblioteket i Gränby, höjd avgift till konstmuseet, minskade anslag till det fria kulturlivet, minskning av det redan tidigare frysta anslaget till studieförbunden och minskad uppdragsersättning till Uppsala konsert & kongress. Oppositionen – (s), (v) och (mp) – vars högre anslag till kulturlivet tidigare har röstats ner i fullmäktige – deltog inte i de här nedskärningarna utan markerade sin kulturvänliga hållning i ett särskilt yttrande.

Med detta vill jag inte hävda att de borgerliga ledamöterna i kulturnämnden för egen del skulle vara kulturfientliga – till de här besluten har de tvingats av sina partivänner i kommunledningen, där det förvisso finns en del kulturfientliga element. Liv Hahne (m) är det främsta exemplet.

I många frågor har vi som sitter i kulturnämnden intressant nog en samsyn över blockgränserna. När det gäller omstöpningen av Storvreta och planerna på ett nytt, monstruöst köpcentrum i Fullerö – kulturnämnden, som handlägger kulturmiljöfrågor, har detta som ett stadsplaneärende – stretar kulturnämnden enigt emot. Efteråt säger jag till en av de moderata ledamöterna, att vårt gemensamma intresse för kultur i frågor av den här typen leder oss alla, tvärs över partigränserna, till ett gemensamt ställningstagande i kulturkonservativ anda.

Efteråt är i det här fallet vid kulturnämndens jullunch på Walmstedtska gården.

Den årliga jullunchen där har ett särskilt syfte: Vid jullunchen delar kulturnämnden ut årets hedersstipendium.

Hedersstipendiat 2008 är, för första gången i stipendiets historia, en näringslivsrepresentant, Ola Carlsson. Att han, som alltså hör hemma i näringslivet i stället för kulturlivet och tidigare har varit folkpartipolitiker (bland annat under många år ordförande i Upsala stadsteaters styrelse), får priset beror på att han har varit och är en ivrig och uthållig förkämpe för kulturen. Han har spelat en stor roll för tillkomsten av vårt Musikens hus – Folkpartiet var det enda borgerliga parti som var för bygget – och Birgitta och jag möter honom där på praktiskt taget varje konsert vi bevistar.

I slutet av jullunchen avtackar kulturnämndens ordförande, förre kulturministern Jan-Erik Wikström (fp), också vår vid årsskiftet avgående kulturchef, hans partivän Anna Starbrink, som nu ska börja jobba hos ett par folkpartistiska borgarråd i Stockholm där hon bor. Anna har, med den äran, jobbat för den vänstermajoritet som fanns i Uppsala under den förra mandatperioden, så jag tror inte att det främst är de folkpartistiska borgarråden som lockar; dessutom har hon ju nu Jan-Erik Wikström som nämndordförande här i Uppsala. Nej, hon är småbarnsmamma, och det är de dagliga resorna till och från Uppsala som känns besvärliga.

Så även om jag innerligt önskar att mina partivänner i nästa val tar över i Stockholm, så önskar jag Anna rent personligt lycka till hemma i Stockholm. Två små barn kräver sitt.