Naturens hämnd

Jag har sett större delen av Alfred Hitchcocks filmer på bio, senare också på video. Hitchcock blev ju, med fog, känd som skräckmästare. Också hans ”Fåglarna” (”The Birds”, 1963) hör till de filmer som framkallar rysningar hos många åskådare, men den är udda: Här är det inte någon skurk eller psykopat som får hjärtat att klappa fortare. Nej, det vi får bevittna är något som bäst kan sammanfattas som naturens hämnd.

Varken Tippi Hedren eller Rod Taylor hör till toppkrafterna i Hitchcocks rollbesättningar genom åren, och jag känner mig därför lite stum inför den attraktion som uppstår mellan deras rollfigurer. Hedren spelar den rika och fräckt självsvåldiga societetsflickan Melanie Daniels, som vid ett tillfälligt besök i en fågelaffär råkar träffa Mitch Brenner (Taylor), som till att börja med tar henne för expedit. Eftersom hon attraheras av honom, skaffar hon senare de två ”kärleksfåglar”, som han ville köpa åt sin elvaåriga lillasyster Cathy (Veronica Cartwright). Hon åker sålunda i bil hem till honom någonstans på kuststräckan längs San Francisco Bay. På vägen dit träffar hon också ett av hans sannolikt många ex, Annie Hayworth (Suzanne Pleshette).

Så långt är den här filmen en mix av den komediton som hos Hitchcock ofta invaggar tittarna i en falsk trygghet och den romantik, spetsad med särpräglad natur och egenartade människor, här framför allt Mitch’s svartsjukt övervakande mamma Lydia (Jessica Tandy), man hittar hos Daphne du Maurier, som har skrivit den novell filmstoryn bygger på.

Resten är spetsad med Hitchcocks speciella skräckfilmspsykologi.

Jag noterar också, att manus har skrivits av Evan Hunter, mer känd som Ed McBain; här ligger det överraskande i att det ju inte handlar om någon film med deckarintrig.

Spänningsinslagen, i gradvis stegrad form, är dock omisskännligt hitchcockska. För att ytterligare förstärka ljudet av de redan i sig skrämmande fågelattackerna har regissören valt att iscensätta dem mot en fond av tystnad; den enda musik som förekommer i filmen är när skolbarnen vid ett tillfälle sjunger. Det finns i anslutning till detta en berömd scen med Tippi Hedren, en scen som genom sin gåtfullhet och oförutsägbarhet är desto mer skrämmande. Melanie sitter på en bänk utanför skolan och väntar på att få hämta Cathy. Vi som ser på filmen, men inte hon, ser det som händer bakom ryggen på henne: på en ställning bakom henne sätter sig först en kråka, sen, efter en stund, ett par till, och så några till – och plötsligt är där alldeles fullt av kråkor…

Människorna här och i den omgivande trakten utsätts systematiskt för våldsamt aggressiva attacker av hela flockar av fåglar, som hackar och klöser människorna i avsikt att skada och döda dem. Inte ens hemma, instängda som i fågelburar, kan de längre effektivt skydda sig. Fåglarna krossar fönster, hackar sig in, flyger in genom skorstenen.

För att få till alla de här kusliga fågelscenerna använde sig Hitchcock av olika trick, filmade till exempel scener med stora mängder fåglar instängda bakom en glasvägg, vilket fick dem att förefalla flyga i hotfull närhet av de agerande. Han lär också ha fäst stora fåglar vid Tippi Hedrens klänning, vilket ledde till att de anföll och hackade henne på riktigt, i ett fall med sårskada som följd.

Det är i scenerna där människorna är de inburade som filmens budskap finns: Vi som köper fåglar i affär och sätter dem i bur för vårt nöjes skull ska inte själva känna oss säkra. Naturen kan ta hämnd, slå tillbaka.

Det riktigt intressanta med det här är i sin tur att Hitchcocks film gjordes många årtionden före den moderna miljödebatten. Jag vill inte gå så långt som till att kalla ”Fåglarna” för en politisk film. Men en tankeväckare var den på sin tid.