Enn Kokk i Alla Tiders Seriejournal. Och lite om Dick Tracy

Med posten kommer ett traderaköp, nummer 18 1952 av Alla Tiders Seriejournal. I tonåren var jag seriefantast, och är det för övrigt fortfarande. På den tidem köpte jag lösnummer av alla serietidningar som fanns men hade nog ett speciellt förhållande till just Alla Tiders Seriejournal.

Vad gäller mixen av serier och, inte minst, redigeringen, hade jag massor av kritiska synpunkter på tidningen, men den förändrades gradvis i den riktning jag ville. Jag bombarderade tidningen med brev som innehöll förslag om ändringar, och chefredaktören – den sedermera i en helt annan tidningsnisch beryktade Curt H:son – tog mina förslag ad notam. I nummer 18 1952 ägnade han hela sin läsarkontaktsida, signerad Kapten Curth, åt att referera och kommentera ett av mina brev, och där framgår också, att han hade gjort samma sak i föregående nummer och ämnade göra detsamma i nästa.

Det bodde nog en blivande chefredaktör i mig redan då, och måhända såg Curt H:son dessa talanger, så tidningen ändrades faktiskt påtagligt i den riktning jag stakade ut.

När jag så här i backspegeln bedömer serierna i Alla Tiders Seriejournal på den tiden, framstår framför allt ”Dick Tracy”, tecknad av Chester Gould 1931-1977, som den överlägset mest intressanta. ”Dick Tracy” var en polisserie, släkt med 1930- och 1940-talens amerikanska gangsterfilmer men i sina vändningar mer oförutsägbar och därför spännande än många av dessa. Serien innehöll – ungefär som ”Batman” (”Läderlappen”) en mängd mycket särpräglade karaktärer, till exempel den ständigt snusspottande B O Plenty och Flattop Jones, som såg ut precis som namnet förutspår. ”Dick Tracy” har anklagats för att vara ett uttryck för Chester Goulds egna högeråsikter, men för det mesta var hans tecknade historier mycket mer intressanta på grund av den detaljrikedom och de i den tidens serievärld udda miljöer de karaktäriserades av.

En återutgivning av hela ”Dick Tracy” på svenska skulle inte skada.

Olof Palme en motvillig seriehjälte

Jan Lööf (född 1940) är känd för mycket. Han är pappa till en rad fina barnböcker. En av dessa gjorde han sedan om för TV till dockfilmserien ”Skrot-Nisse och hans vänner”. I TV har han också synts (som en av de tre bagarna, Janos) i den märkliga serien ”Tårtan”. Han har inte bara spelat tenorsax i utan också gjort omslag till skivor med det mycket hörvärda bandet Sumpens Swingsters, numera bara Swingsters.

Men allra högst håller jag honom som serieskapare.

Under mina nio år som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) publicerade jag avsnitt efter avsnitt av hans ”Felix” som följetong och skrev själv de ingresser som band samman avsnitten.

Förlaget Kartago har nu påbörjat kulturgärningen att återpublicera ”Jan Lööfs serier” (Volym ett, 2008). Den inleds med en självbiografi som täcker bland annat ovanstående men som man får lov att ta med den nypa salt en fantasibegåvad konstnär som Jan Lööf kräver. Ett modest exempel: Redan på inledningens första sida finns ett stort foto av hur Jan ställde in sig hos sina lärare: på bilden håller Lööf Albert Einstein om axeln.

”Felix”, som det finns tre avsnitt av i den här samlingsvolymen, ska jag be att få återkomma till.

Den här gången koncentrerar jag mig i stället på ”Ville”, som Jan Lööf 1975-1976 tecknade för tidningen Vi; vinjetten till ”Ville” gjordes för övrigt i samma stil som Vi-loggan.

”Ville” blev en exceptionellt bra svensk serie, tryckt i fyrfärg över en hel sida i varje nummer av Vi. Dess ofrivillige hjälte, Ville, råkar – trots att han lider av svår skaparångest; han är författare in spe – ut för de mest märkliga och oförutsebara äventyr.

Det börjar med att han uppsöks av två Jehovas vittnen, som visar sig vara robotar, utsända av rymdvarelser som vill länka in jordens utveckling på mer fruktsamma banor än de vi (för övrigt fortfarande) har valt att röra oss i. Varför de har valt ut den tämligen apatiske Ville som sitt verktyg framstår först som en gåta, men redan de inledande äventyren med jagande poliser, en våldsam apa, en bilfärd som slutar under vattnet med mera visar, att Ville besitter den uppfinningsrikedom och handlingskraft, som förmodligen har fått det invaderande rymdimperiet att välja ut just honom som sitt redskap. Annars når Jan Lööf suveräna effekter just i kontrasterna: den alldaglige Ville som tvingas möta och bemästra oväntade händelser, tefatet som använder en gammal lada som garage och annat liknande.

När Ville framför de invaderande rymdvarelsernas krav på ändrad utvecklingskurs för jorden, kommer också den dåvarande statsministern, Olof Palme, in i handlingen. Och när Palme går de av Ville framförda rymdimperiekraven till mötes, uppstår det förstås en motreaktion i den rika och cocktaildrickande överklassen: en slem CIA-agent och så småningom en norsk oljemiljardär kidnappar i utpressningssyfte både Olof Palme och den likaledes mycket porträttlikt tecknade (på den tiden unge) kungen.

Det visade sig att Olof Palme och hans familj föga uppskattade Jan Lööfs tilltag att låta statsministern figurera i ”Ville”. Palme skrev brev till Vi och sa upp familjens prenumeration på tidningen. Enligt min mening finns det ingenstans i den här serien någon ond avsikt bakom Lööfs sätt att ta med Palme i handlingen. Palme tecknas porträttlikt men inte snarfagert, något som vana serieläsare (bland vilka Olof Palme tydligen inte fanns) hade förståelse för. Men för att sluta fred med Olof Palme sände Vi i alla fall i väg Lars Westman till Kreta i Grekland, där Jan Lööf bodde, medan han, avsnitt för avsnitt, tecknade ”Ville” för Vi. Avsikten lär ha varit att förmå Lööf att fasa ut både Palme och kungen ur handlingen, men eftersom Lars Westman är intelligent och inte någon publicistisk politruk, resonerade sig de båda herrarna i stället fram till att Palme både borde finnas kvar i serien och tilldelas en ännu tydligare hjälteroll.

Och så blev det. I en minnesvärd scen bidrar Olof Palme till att besegra skurkarna genom att i full karriär med rullstol (han har varit utklädd till gammal tant) köra på och slå ut den norske oljemiljardären. Historien slutar till och med med att Ville – efter det att rymdmännen har gett sig i väg med sitt gigantiuska rymdskepp, som har hållits dolt bakom månen, och dessutom har vridit tiden tillbaka, så att alltsammans ter sig som en dröm – av sin tjej uppmanas att rösta på Olof Palme, vilket Ville ser ut att ta till sig.

Det finns ingen anledning att här återge hela den historia, som leder fram till det här slutet. Den är full av fantasifulla detaljer (den rymdman som kontaktar och hjälper Ville ser ut som Carl Johan de Geer, en av Jan Lööfs kumpaner från ”Tårtan”!) och häftigt turnerade överraskningseffekter. Kort sagt är det en av de bästa svenska äventyrsserierna genom tiderna. Köp ”Jan Lööfs serier. Volym ett” och läs den där!