Trenter i serieform

Stieg Trenter (1914-1967) var under ett par årtionden en av de stora svenska deckarförfattarna. Till hans storhet hörde den sinnrika intrigen, den vindlande handlingen och, inte minst, miljöskildringen – Trenter var en mästare på att exakt och igenkännbart skildra framför allt olika stockholmsmiljöer. Hans huvudfigurer, kriminalintendenten Vesper Johnson (med sin väl utvecklade smak för mat och dryck) och fotografen och parhästen Harry Friberg (med Trenters kompis fotografen K W Gullers som förebild), bidrog till att man ständigt på nytt ville återknyta kontakten med Trenters kriminella värld.

I ”Roparen” från 1954 finns Harry Friberg med, men polisen är en annan, Victor Regn. Annars är den en ganska typisk trenterdeckare med en vindlande intrig med ett antal villospår, många kända stockholmsmiljöer och utflykter också till andra ställen (här skärgården, Italien och Uppsla).

Av denna trenterdeckare har Jakob Nilsson jort en tecknad serie, ”Roparen” (Kartago, 2008). Han har gjort en mycket ambitiös bearbetning, värd beröm framför allt när det gäller miljö- och tidsskildringen. Nilsson måste ha haft tillgång till mängder av foton för att kunna återge byggnader, kläder och annat på ett tidstroget sätt. Tabbarna är små; dock har han på något ställe missat att det var vänstertrafik under den era Trenter skildrar i ”Roparen”. Den vindlande detaljrikedomen i Trenters långa historia klarar han hyggligt – serieversionen är på över 100 sidor – men en och annan lös tråd finns dör förstås.

Känner jag någon tveksamhet, rör den dock något annat. Trenters historia är, alltifrån begynnelsen på Skogåsens sanatorium i Västmanland till upplösningen på hittegodavdelningen på Uppsala C, trots en del dramatiska inslag ändå i grunden en pusseldeckare. Av serier väntar man sig lite mer action än vad den här storyn bjuder.

Ändå är jag glad att Nilsson har tagit sig före att överflytta ”Roparen” till serieform och för att han har tagit sig an uppgiften på ett så ambitiöst sätt. Det här albumet kan på så sätt bidra till att locka nya generationer av läsare till Trenters böcker.

Fast det senare förutsätter förstås att de återutges.