I det stora mörkret

Jimmy Jönsson (född 1979) debuterar med serieromanen ”Sibiu” (Komika, 2007).

Sibiu är en stad i Rumänien, närmare bestämt i Transsylvanien, det vill säga Vlad Tepes’, det vill säga greve Draculas gamla trakter. Vår unge hjälte, bokstavligen porträtterad som en kyckling, är väl förtrogen med berättelserna och skräckfilmerna om Dracula och känner en stark dragning till att själv besöka den här delen av Europa.

Redan i serieromanens början, när bokens hjälte sitter på tåget mot sitt resmål, manar Jönsson fram den mörka stämning som vi förknippar med berättelsen om greve Dracula, och vi får i form av bildinklipp ta del av de myter som finns om honom.

Vår svenske hjältes guide på plats visar sig sedan ha de onda avsikter man mot denna bakgrund väntar sig. Besökaren från Sverige råkar mycket riktigt illa ut – men inte just på det sätt man efter den långa inledningen hade väntat sig. Den verklighet han möter är nog så hemsk men har en annan bakgrund. Det mörker och den råhet vår tågluffare möter är karaktäristisk inte bara för Transsylvanien utan för stora delar av det fattiga postkommunistiska Östeuropa.

Mina invändningar mot den här berättelsen är två:

Slutet känns, mot bakgrund av den långa och väl utförda draculaupptrappningen, snopet kort.

Och så förstår jag inte poängen med att à la fabel göra samtliga agerande i berättelsen till fåglar.

I den stora kylan

I morse for vi med buss 811 genom ett soligt Uppland, klätt i det tunnaste tänkbara snötäcke. Målet var vårt sommarhus i Öregrund, där vi ska tillbringa nyår och trettonhelg.

Sommarhus och sommarhus förresten. När vi kom ut, var det fem-sex minusgrader utomhus, men trots att vi har en låg grundvärme på inomhus för att klara vattenledningarna med mera, kändes det inte särskilt mycket varmare inne i huset. Jag gick förstås runt och drog upp värmen på elementen för att snabbt få det att bli behagligare, medan Birgitta och jag packade upp. Efter en snabb lunch gick vi också till Konsum och Systemet och handlade. På hemvägen från Systemet gick jag in i blomsterhandeln, nu i ny regi, och hittade blommande kvistar av vit syren, som jag köpte åt Birgitta.

Birgitta hade annars tagit med en del av julblommorna till Öregrund, och med hjälp av lite julpynt (vi har en aning sådant här, köpt hos vår forna granne, Roslagens hemslöjd) blev det snart helgfint i huset. Men värmen vägrade envist att infinna sig, särskilt i köksregionen. Jag gick in i det intilliggande sovrummet och la mig, fortfarande frysande, på sängen och läste, och min snälla hustru la en filt över mig.

Sen kom hon på att kolla det stora elementet i köket och fann att det var avslaget. Slog följaktligen på det – men elementet vägrade lik förbannat att bli varmt.

Nu fick jag nya bevis på vilken driftig hustru jag har: Ut i mörkret med ficklampa för att kolla skåpet med huvudproppar, som sitter på väggen på husets baksida. Fann att ett av hänglåsen hade isat igen och hämtade en skruvmejsel att användas som hävstång. Fick upp det igenisade hänglåset och hittade också en propp som behövde bytas ut. Dock: inget som helst resultat på det kalla elementet i köket.

Middagen – lövbiff med råstekt potatis – intogs följaktligen vid ett köksbord med många brinnande stearinljus.

Värmen från övriga element sprider sig naturligtvis så småningom också till köket, men det faktum att ett nyckelelement inte funkar drar samtidigt ner uppvärmningstakten.

Vi får be elektrikern komma hit och byta ut det stendöda elementet i köket, dessutom också ett gammalt och allt mer ineffektivt i TV-rummet.

Livet på landet har sin charm. Men så här kan det alltså också vara.