Birgitta Dahl i Radio Uppland i P4

22 juni 2008 16:48 | Musik, Politik | 5 kommentarer

Måndagen den 23 juni klockan 12.10 kan man höra Birgitta Dahl i Radio Uppland i P4.

Det rör sig om en variant av sommarpratarprogram, där hon samtalar med en programledare och har fått lov att välja skivorna.

Sommar med Lena Andersson

22 juni 2008 15:53 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 12 kommentarer

Så har årets serie av sommarprogram i P1 kommit i gång. Jag lyssnade med ett halvt öra på Fredrik Lindström; att det bara blev ett halvt beror på att jag misstror honom på grund av hans språkliberalism.

Men i dag satt Birgitta och jag som klistrade vid radioapparaten. Den som, fullt ut, fångade vår uppmärksamhet var författaren och kritikern Lena Andersson.

Lena Andersson väckte ju våldsam uppmärksam med sitt sommarprogram 2005, det där hon utifrån sin ateistiska och rationalistiska syn granskade Bibeln och Jesus. (Hon är förresten styrelseledamot i förbundet Humanisterna.) Inget sommarprogram lär någonsin ha väckt så många reaktioner, många ursinniga men de flesta faktiskt positiva. Hon radionämndsanmäldes också.

Årets sommarprogram innehöll knappast något, som på motsvarande sätt kunde tänkas sätta känslorna i svallning. Möjligen då att hon spelade Sovjethymnen – men det gjorde hon ju i ett idrottsligt, inte politiskt sammanhang. Och eftersom jag länge läste henne som kolumnist i socialdemokratiska partiets idétidskrift Tiden och jag aldrig har sett några kommunistiska böjelser hos henne, tror jag, att de som eventuellt upprördes av detta är ute i ogjort väder. För övrigt är hon litteratur- och radiokritiker i Svenska Dagbladet.

En sommarpratare ska, för att fånga åtminstone min uppmärksamhet, ha ett intressant ämne eller en intresseväckande röd tråd samt spela bra musik, gärna alltihop. Det var åtskilligt i Lena Anderssons musikval som jag gillade – M A Numminen förekom till exempel två gånger – men i det här fallet var det ändå främst pratet som var det mest intressanta. Jag skriver ”prat” eftersom vi talar om sommarpratande, men pratigt var det verkligen inte! Hon borrade envetet och träffsäkert i frågor som alla vi som skriver måste ställa oss.

Andra, som inte bryr sig om sådant, fann kanske hennes sommarprogram för allvarligt och tråkigt. Men för egen del tyckte jag mycket om det här programmet!

För undvikande av missförstånd: Jag har skymtat Lena Andersson i något partisammanhang, men jag känner henne inte; jag tror inte ens vi någonsin har talat med varann. Så min uppskattning av hennes sommarprogram har inget med vänskapskorruption att göra.

All sommarns fägring

22 juni 2008 12:30 | Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Vädret här på den yttersta upplandskusten har varit nådigt: vi har haft moln och några regnstänk, men solen sken under min födelsedagsmorgon i torsdags, och i dag, söndag, råder blid och livlig värma.

Midsommarfirandet vid Hembygdsgården i Öregrund såg först ut att ha dragit mindre folk än vanligt – men strax innan spelmännen (i år uteslutande spelkvinnor) med sina fioler tågade in mot den just resta stången, formligen strömmade det in folk, stora så väl som små.

I går kväll åt vi, med lite försening, den födelsedagsmiddag på krog Birgitta hade lovat mig. Vi gick på Köket grill:café nere i hamnen, och Birgitta hade lyckats förbeställa bord vid balustraden med utsikt ut över vattnet. Jag valde att äta Kökets beprövat goda och mångsidiga grillbuffé, men vi startade med var sitt glas vitt vin och var sin tallrik av den välkomponerade och varierade salladsbuffé, som hör till grillrätterna.

I dag var det en ren fröjd att gå ut i den ljumma morgonen och hämta upp tidningarna från brevlådan.

En stund efter frukost gav sig min ständigt aktiva hustru ut i trädgården – bara för att snart återvända för att berätta, att hon hade oljat in trädgårdsmöblerna. För mig var det bara att gå med ut och beundra.

Och så slogs jag åter av hur vacker den trädgård är, där trädgårdsmöblerna står: indelad i olika rum, var och en med sin egenart, behagligt skuggad av nu allt större fruktträd.

Och blomsterprakten! Malvan blommar. Snart kommer även den estniska malvan, som min nu döda mor fick frön till från släktingar i vårt gamla hemland – den blommar med ljuvligt lila små blommor. Men framför allt går vi in i rosentiden: i hörnet bredvid farstun blommar den vita Polstjärnan, mot väggen till den forna lillstugan den randiga polkagrisrosen. Genom köksfönstret kan man se en blommande Nevada. Och nere vid vägen håller apoteksrosen, Lancasters röda ros (som du kan se i bloggvinjetten) på att slå ut.

All sommarns fägring ger en ny lust att leva. Nej, livet är verkligen inte det värsta man har.

Simons 120 dagar

21 juni 2008 18:10 | Serier | Kommentering avstängd

Jag har länge läst serier av Simon Gärdenfors, främst i Galago, också följt honom som (tidigare) redaktör för serietidningen Ernie. Trots ett ganska brett musikintresse är jag däremot inte bekant med hiphopduon Las Palmas, som han ingår i.

Hans tecknarstil har, eftersom han arbetar med kontrastverkan mellan svart och vitt, en viss men ytlig likhet med Marjane Satrapis. Men där Satrapi är konstnärligt uttrycksfull är Gärdenfors i stället övertydlig, ja rent av plump.

Hans seriepocket ”Simons 120 dagar” (Galago/Ordfront, 2008) är komponerad efter en ganska originell idé: Mellan 1 mars och 28 juni 2007 genomförde Gärdenfors ett projekt där han åkte runt i Sverige i 120 dagar och övernattade hos kända och okända människor. De personer han besökte fick han kontakt med via sin hemsida, där han berättade om sin tänkta serieresa genom Sverige – de som ville erbjuda honom kost och logi (max två nätter var) kunde helt enkelt anmäla sig. Den serietecknade versionen av resan kom sen ut i april 2008.

Trots att det rör sig om en ganska tjock pocketvolym, förstår man, att handlingen inte kan täcka besöken hos alla han hann besöka. Dessa finns visserligen presenterade längst bak i boken, men i serien har han – vilket förefaller välbetänkt – koncentrerat sig på ett mindre antal besök med åtföljande förvecklingar.

Mycket av det han företar sig känner jag moralisk tvekan inför; till hans försvar – boken är ju uttalat självbiografisk – kan man möjligen anföra att han utan förskönande omskrivningar skildrar sina egna tillkortakommanden. Han överger sålunda inte bara en gryende kärlek för att genomföra sitt projekt utan kalkylerar uppebart också med sex när tillfällen till detta erbjuder sig – och de kommer.

Det här vore lättare att ta till sig, om serien hade presenterats som ren fiction, inte som nu reality.

Det här kan jag ändå bära. Men på en annan punkt går Gärdenfors långt över gränsen för vad jag med mina värderingar kan acceptera: Det knarkas friskt i boken, och Gärdenfors tycks inte vara främmande för någon av de droger som bjuds.

Det kan jag inte bära.

Lennart Hellsings krångliga kråka

21 juni 2008 15:24 | Barnkultur | Kommentering avstängd

Jag har en ständig lust att läsa barn- och ungdomsböcker – ni kan ju själva kolla under Kulturspegeln, Barnkultur.

I många fall har jag, i generationssteg, återvänt till samma böcker: Först läste jag dem själv under skoltiden. Sen läste jag dem för mina barn när de var små; då tillkom dessutom många nya författare och titlar, detta eftersom jag samtidigt var barnboksrecensent. I dag läser jag dem för barnbarnen.

Vårt stora bestånd av barn- och ungdomsböcker följde med barnen, ägarna, när de flyttade hemifrån – är därmed också tillgängligt för barnbarnen. Och till dem köper jag ofta nyutkomna böcker (gärna även återutgivna klassiker som de inte redan har) i födelsedagspresent och julklapp.

Men jag har under senare år också köpt många av de bästa barn- och ungdomsböckerna, den här gången för att fylla de luckor i vårt bibliotek som uppstod när ungarna och deras böcker flyttade ut. Naturligtvis brukar jag de här böckerna också för att läsa för Viggo och Klara, när de hälsar på och ibland stannar över natten – men jag tillstår helt öppet, att de primärt är införskaffade för morfars egen skull.

En av de barnboksförfattare, vars böcker jag systematiskt har återanskaffat, är Lennart Hellsing. Han var en gång i världen en av dem som gjorde KF-ägda Rabén & Sjögren till Sveriges utan konkurrens ledande kvalitetsförlag för barn och unga. Med sina kluriga verser, ofta besläktade med tidens modernistiska poesi, och med sina fantasieggande historier med många oväntade och absurdistiska inslag har han få om ens några konkurrenter.

På 71-årsdagen gav mig sålunda min hustru hans ”Den krångliga kråkan”, illustrerad av parhästen under många år Poul Ströyer. Den finns återutgiven av Rabén & Sjögren 2008, men originalet kom ut på samma förlag redan 1953.

Av tidens tand märks föga. Man hittar för all del en verbform som ”bliva” – men jag tror att dagens ungar omedelbart begriper vad som menas, eftersom ”bliva” är så likt dagens ”bli” – dessutom är det lätt att snabbt lära sig det som har formen av bunden och starkt rytmisk vers.

Bokens kråkor är egentligen sju: kråkmor, kråkfar, fyra kråksystrar och en kråkbror. Men det är kråkbrorsans många äventyr som bär upp handlingen i den här boken. Han blir fångad och, helt i enlighet med sagans egen logik, satt att utföra olika sysslor – som han förstås gravt (och nog medvetet) misslyckas med. Likt prästens lilla kråka ska han också ut och åka, men här är det han som spänns för vagnen. Lägg märke till anspelningen: ”Sen for han iväg i galopp genom riket / slank hit och slank dit och slank ner i diket.”

När vår kråka sedan inte visar sig duga heller som bagare, skickas han helt sonika tillbaka hem till skogen, där han får berätta för de andra kråkorna, vad han har varit med om. Och så slutar det lyckligt:

”De bodde i skogen på Kråkmåla hed
sju lyckliga kråkor i var sitt träd.”

Men innan morfar kan lägga ifrån sig boken, är han ju tvungen att läsa också de avslutande raderna:

”Nu när du hunnit till slutet, min vän
så kan du börja från början igen.”

Så det blir väl att läsa den minst en gång till.

Melodikrysset nr 25 2008

21 juni 2008 11:37 | Film, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Midsommardagen – och jag kan inte heller i dag avhålla mig från att lösa Melodikrysset.

Och jag har löst det, korrekt, tror jag, detta trots att där fanns musik som inte direkt är min. Jag har till exempel aldrig aktivt lyssnat på Europe, för den delen inte heller på Lars Roos – örongodis är helt enkelt för insmickrande för mina öron.

Inte heller kan jag säga att Britney Spears, här med ”Oops! I Did It Again”, hör till de artister jag brukar lyssna på.

Och jag ska erkänna en blotta i mitt musikkunnande: Lisa Stansfield hade jag aldrig ens hört talas om förrän jag i dag fick höra henne (inte alls oäven) i ”Treat Me Like a Woman”. Jag fick veta vad hon hette genom att googla på låttiteln, som jag snappade redan innan Eldeman hade nämnt den.

Lionel Richie känner jag förstås däremot till. Men jag har aldrig sett filmen ”Vita nätter”, där den spelade låten, ”Say You, Say Me”, ingick.

Svensk-iranska Laleh har jag visserligen inte själv på skiva – har alltså inte hennes ”Prinsessor” – men lyssnar gärna på.

Och för att avverka också den sista någorlunda nutida ljudillustrationen i dag: CajsaStina Åkerströms ”Av längtan till dig” av och med Åsa Jinder är förvisso värd att lyssna på.

Resten var lätt för den äldre delen av lyssnarna, sådana som jag. Det gällde till exempel de tre frågor som hade anknytning till Alice Babs.

Redan 1939 spelade hon in ”After You Gone” till Nisse Linds hottrio. Nisse Lind var en mycket skicklig musiker med dragspelsjazz som specialitet.

Sen hörde vi ”Mocking Bird Hill” med Mary Ford och Les Paul. När Alice Babs sjöng den på svenska hette den ”Adress Rosenhill”.

Och så hörde vi Charlie Norman spela ”Swing It Magistern”, Alice Babs’ stora film- och skivsuccé. Charlie förekom på 1950-talet i tidiga morgonprogram i radio: spelade boogie woogie så att man höll på att missa bussen till skolan. Jag har också hört honom live under samma period, vid någon midsommarfest på Sågplan i mitt gamla Juniskär. Där sjöng förresten också Alice Babs.

En pianist i en lite annan jazzgenre, ännu skickligare än Charlie, var Jan Johansson, som vi här hörde i den svenska folkviseklassikern ”Och jungfrun gick åt killan” – ”Jag gick mig ut en afton” ska det vara, rättar mig ett par läsare. Och de har rätt!

Folkmusik i amerikansk tappning är Stephen Fosters ”Oh, Susanna”.

Och åtminstone klassikerstatus har väl i dag ”Paper Doll”, som jag minns med Mills Brothers.

Och så slutar vi väl där vi började, med midsommaren.

Vi hörde en känd snapsvisa:

När gäddorna leka i vikar och vass,
och sola går ner bakom Sjöbloms dass.
Ja, då är det vår.
Ja, då är det vår.

Till den tar man lämpligen en sup.

Jo, även jag tog ett par till sillen och färskpotarisen i går. Av Birgittas hemkryddade.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Miriam Makeba på Berns 1966

20 juni 2008 16:09 | Musik, Politik | 6 kommentarer

I våras hade jag åter igen lyckan att få höra Miriam Makeba, den här gången i Uppsala konsert & kongress (Musikens hus) vid Vaksala torg hemma i Uppsala.

Vi har en stor samling skivor med henne; hon har varit en ständig musikalisk följeslagare allt sedan våra unga år. (Du hittar mer om henne under Kulturspegeln, Musik.) Live hörde Birgitta och jag henne först 1966, på Berns i Stockholm.

Miriam Makeba är född 1932 och är nu alltså 76 år gammal. Då, på Berns, var hon 34.

Vår son, Matti, har gjort det möjligt för oss att få återse henne i hennes krafts dagar. Konserten vi var på finns nämligen nu på DVD, ”Miriam Makeba Live at Bern’s salonger, Sweden, 1966” (Gallo, Union Square Products USPDVD 010, 2006), och jag fick den på 71-årsdagen av Matti och hans Karin.

Det var en ren fröjd att få se och höra den här konserten igen, nu i svart-vitt – så filmades den av SvT.

Miriam Makeba kommer ju från Sydafrika men hade vid tiden för den här konserten etablerat sig i USA (bland annat i par med Harry Belafonte) och också av apartheidregimen berövats sitt sydafrikanska medborgarskap.

DVD-återutgivningen av konserten startar med en låt, som brukar förknippas med kampen mot apartheid, Solomon LindasMbube” (i Pete Seegers amerikanska version ”Wimoweh”): den handlar om lejonet som sover men som en dag ska vakna…

Två mycket fina nummer kommer från den sydafrikanska gruppen The Manhattan Brothers, som Miriam Makeba sjöng med så tidigt som 1953: ”Amampondo” och så ”Click Song”, som blev en stor hit. Det där märkliga xhosa-klicket förekommer också i andra sånger, till exempel ”Mayibuye”.

Men vid det här laget var Miriam Makeba långt ifrån uteslutande en sydafrikansk sångerska, när det gällde sångurvalet. På hennes repertoar fanns till exempel ”Forbidden Games” (”Everybody knows you belong to another…”) ur den franska filmen ”Les jeux interdit” och den karibiska sången ”The Naughty Little Flea”, som också fanns på Harry Belafontes repertoar (och som Owe Thörnqvist gjorde en svensk bearbetning av, ”Vart tog den stygga lilla loppan vägen?”).

Miriam Makebas utveckling till världsartist underströks vid framträdandet på Berns också av valet av kompmusiker: Bill Salter från New York spelade bas. Leopoldo Fleming Jr på percussion kom från Karibien. Och så kan ni, om ni skaffar den här DVDn, se och höra den legendariske brasilianaren Sivuca (Severino Dias de Oliveira, död 2006) spela dragspel och gitarr.

Födelsedag

19 juni 2008 17:49 | Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

I morse uppvaktades jag av Birgitta på sedvanligt sätt, med smörgåsbakelse och doftande och varmt kaffe. Och så fick jag förstås en del böcker och skivor, som det senare finns anledning att återkomma till.

Också vädret var med oss. Solen sken över trädgården.

Både huset och trädgården är midsommarfina. I går städade Birgitta huset, medan jag klippte gräset med den nu lagade motorgräsklipparen.

Blomningen är lite i otakt med hur det brukar vara så här års: Den vita bondrosen, Rosa alba maxima, som enligt familjemyten brukar slå ut till min fördelsedag, har i stort sett redan blommat ut – men Birgitta hade ändå hittat vita rosor till två fina buketter. Men där finns annat som prunkar desto mer i grönskan utomhus: lupinerna, trädgårdsklinten, aklejorna i sina olika färger, pionerna, min norska hurdalsros. Och i häcken nere vid vägen håller just apoteksrosen, även kallad Yorks vita ros (från rosornas krig), på att slå ut.

Birgittas tanke var att vi skulle gå ut och äta på restaurang i kväll, men jag har känt mig en smula hängig; kanske har det att göra med att det nu är åsktungt i luften. Vi var visserligen en vända ute på stan för att se på restaurangutbudet – det är främst Köket grill:kafé och SeglarbarenStrandhotellet som lockar – men det får nog bli en annan kväll, kanske under loppet av midsommarhelgen. Annars är det påfallande att lilla Öregrund inte tycks kunna härbärgera restauranger med mer avancerade menyer och därmed priser som inte passar båtfolket och massturismen. Vi har under årens lopp sett flera fina restauranger komma och sen åter försvinna.

Så vi avslutade i stället dagens promenad runt stan med var sin kopp kaffe i Floras trädgård. Som även den har bytt ägare under vintern. Vi har än så länge ingen berättigad uppfattning om vad det senare har inneburit. Men den underbara miljön där är intakt, alltså underbar.

Nu skramlar Birgitta i köket med en middag för två.

Pressgrodor

18 juni 2008 19:44 | Citat | 4 kommentarer

Hittat i Journalisten nummer 19 2008:

Lama djur lösa i centrala Stockholm

SR.se/Gävleborg

DAGENS ROS
…till den person, som tog min sons sparpengar på Coop Forum i Fittja.”

Expressen

TV Björn anföll älgjägare. Filmade dramat med mobilkamera.

Expressen.se

”Lyckeby. En granne kände röklukt från lägenheten och slog larm. Det visade sig vara en blomkruka som rökte från vad Räddningstjänsten förmodade var en cigarettfimp.”

Blekinge Läns Tidning

Hittat i Grönköpings Veckoblad nummer 6 2007:

”Enligt Boråspolisen omhändertogs bara fem personer för fylleri natten mellan lördag och söndag, vilket är ovanligt lite för en fredagsnatt.”

Borås Tidning

”När vi var i Italien åt vi på ställen dit inga turister hittar. Vi åt korvar gjorda på kött från djuren som betade två meter från oss.”

Norrbottens-Kuriren

Utslagna växter slås ut av kylan

Rubrik i Svenska Dagbladet

Marjane Satrapi: Kyckling med plommon

17 juni 2008 6:15 | Serier | 6 kommentarer

Av den iranska serietecknaren Marjane Satrapi (född 1969) har jag tidigare läst den självbiografiska serien i fyra delar ”Persepolis” och så ”Broderier”. Satrapis stil som tecknare är konstnärligt utstuderad – hon arbetar med svart-vita kontraster, och hennes till synes enkla bilder är starkt betydelsebärande. Dessutom har hon alltid en intressant historia att berätta.

Satrapi bor numera i Paris, men hon återvänder ständigt till barndomens och ungdomens Teheran.

I ”Kyckling med plommon” (översättning Fabian Göransson, Galago/Ordfront 2008) är miljön 1950-talets Teheran och huvudpersonen hennes mammas farbror Nasser Ali Khan. Nasser Ali, en gudabenådad men mentalt nyckfull mästare på stränginstrumentet tar.

”Kyckling med plommon” är en tragisk och uttrycksfullt berättad kärlekshistoria: om kvinnan som Nasser Ali gifte sig med och som i vredesmod knäckte hans tar men också om en annan kvinna som han älskade men aldrig fick.

I den livssituation han har hamnat i – historien med taren är bara en utlösande faktor – beslutar han sig för att helt sonika lägga sig ner och dö. I åtta dagar ligger han till sängs utan förtäring och återupplever, i skarpa bilder snarare än som hallucinationer, bärande delar av sitt liv, det som har fört honom dit. På den åttonde dagen, då han hinner återuppleva hur hans ursprungliga käresta, nu gift, inte ens låtsas känna igen honom, möter han beredvilligt dödsängeln.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^