Sommar med Lena Andersson
22 juni 2008 15:53 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 12 kommentarerSå har årets serie av sommarprogram i P1 kommit i gång. Jag lyssnade med ett halvt öra på Fredrik Lindström; att det bara blev ett halvt beror på att jag misstror honom på grund av hans språkliberalism.
Men i dag satt Birgitta och jag som klistrade vid radioapparaten. Den som, fullt ut, fångade vår uppmärksamhet var författaren och kritikern Lena Andersson.
Lena Andersson väckte ju våldsam uppmärksam med sitt sommarprogram 2005, det där hon utifrån sin ateistiska och rationalistiska syn granskade Bibeln och Jesus. (Hon är förresten styrelseledamot i förbundet Humanisterna.) Inget sommarprogram lär någonsin ha väckt så många reaktioner, många ursinniga men de flesta faktiskt positiva. Hon radionämndsanmäldes också.
Årets sommarprogram innehöll knappast något, som på motsvarande sätt kunde tänkas sätta känslorna i svallning. Möjligen då att hon spelade Sovjethymnen – men det gjorde hon ju i ett idrottsligt, inte politiskt sammanhang. Och eftersom jag länge läste henne som kolumnist i socialdemokratiska partiets idétidskrift Tiden och jag aldrig har sett några kommunistiska böjelser hos henne, tror jag, att de som eventuellt upprördes av detta är ute i ogjort väder. För övrigt är hon litteratur- och radiokritiker i Svenska Dagbladet.
En sommarpratare ska, för att fånga åtminstone min uppmärksamhet, ha ett intressant ämne eller en intresseväckande röd tråd samt spela bra musik, gärna alltihop. Det var åtskilligt i Lena Anderssons musikval som jag gillade – M A Numminen förekom till exempel två gånger – men i det här fallet var det ändå främst pratet som var det mest intressanta. Jag skriver ”prat” eftersom vi talar om sommarpratande, men pratigt var det verkligen inte! Hon borrade envetet och träffsäkert i frågor som alla vi som skriver måste ställa oss.
Andra, som inte bryr sig om sådant, fann kanske hennes sommarprogram för allvarligt och tråkigt. Men för egen del tyckte jag mycket om det här programmet!
För undvikande av missförstånd: Jag har skymtat Lena Andersson i något partisammanhang, men jag känner henne inte; jag tror inte ens vi någonsin har talat med varann. Så min uppskattning av hennes sommarprogram har inget med vänskapskorruption att göra.
12 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Till Enn. Lena Andersson är tv-kritiker. Det finns andra som fuskar med radiokritik.
Comment by HO — 2008 06 22 18:25 #
Till Hans O Alfredsson: Du till exempel.
Comment by Enn Kokk — 2008 06 22 18:37 #
Kristina och jag satt också som klistrade vid datorn i kväll. Vi var förhindrade att lyssna på sändningen mitt på dagen. Reprisen går för sent tycker vi. Att lyssna till Lena Anderson är som att läsa Laxnäs eller Snorre.
Rune Lanestrand
Comment by Rune Lanestrand — 2008 06 22 22:08 #
Vad fan är språkliberalism? Språket är ett levande väsen som ständigt förändras, vilket jag haft tillfälle att lägga märke till vid besök i Tyskland, där min skoltyska för all del fungerar, men den måste te sig tämligen museal jämfört med det språk som i dag talas i landet. Samma sak har jag för övrigt lagt märke till vid samtal med min yngre kollega Aino Trosell som ofta förs på vår hembygds vilda tungomål. Hon som har bott där länge på senare tid talar ett annat mål än jag som flyttade under tonåren.
Jag hade för övrigt en mycket språkbegåvad amerikansk kompis som gjorde militärtjänst i Västtyskland på den tiden då min tyska fortfarande lät normal. Efter ett år i Bayern talade han språket obehindrat och förstods av alla tyskar han talade med. Jag frågade honom hur han kunde hålla reda på kasus och alla prepositioner som styr det ena och det andra och vad som var femininum, maskulinum och realgenus. ”Äh”. sa han, ”jag säger bara dô. Alla förstår vad jag menar.” Ska den ädeltyska som till exempel talas i Goodbye Lenin vara det som gäller för alltid eller är det dagens snabba berlindialekt som ska frysas ner för framtiden.
Själv är jag visserligen sträng med dem och de i relativa bisatser och håller också på oregelbundna och starka verb, men inte tycker jag att mitt språk ska vara något monument varaktigare än koppar. Är det liberalism att inse detta är jag språkliberal, typ.
Hälsningar
Hans O
Comment by Hans O Sjöström — 2008 06 22 22:08 #
Till Hans O Sjöström: Vad jag är ute efter är att slå vakt om den stränga logik som styr grammatikaliskt riktigt språk och som man inte ostraffat bryter mot, om man till läsaren vill överföra exakta betydelser av det man vill berätta i skriftlig form.
Comment by Enn Kokk — 2008 06 22 23:57 #
Till Hans O: håller med mig om att språk är föränderliga, liksom allting annat. Och att det märker svenskar som varit borta från Sverige ett längre tag.
Enl experter är talad danska något som extremt förändrats de senaste tjugo åren. Underlättar ju inte precis nordisk förståelse, eller… För tusen år sen kallades det nordiska snacket för ”dansk tunga”…
Men talspråk och skriftspråk fortsätter att skilja sig även om det senare också förändrar sig .
Men att tyskan upprätthåller sin grammatiska struktur ska vi utlänningar tycka om. Av flera skäl. När man lär sig tyska lär man sig i princip också något hur de flesta indoeuropeiska andra språk kan vara uppbyggda. Man vidgar sina horisonter och har fördel när man fösöker begripa de andra språken.
Då kan också komma utanför ett lätttillgängligt turistspråk som engelska många gånger har blivit. (Någon har för övrigt påpekat att Bildt hann med nio prepositionsfel i sitt hälsningstal nyligen till en känd krigsförbrytare).
Fredrik Lindström har en del poänger, men han är mycket slarvig i språkfrågor – och när det gäller poltik ännu mer (vilket hör ihop)
Comment by Sixten Andréasson — 2008 06 23 0:17 #
Enn, jag kan nog inte hålla med om att ”den stränga logik som styr grammatikaliskt riktigt språk” överhuvudtaget existerar. De språk jag har studerat (förutom esperanto) saknar alla logik, utan består av ett lapptäcke av regler som kompletteras med listor med undantag i ett försök att beskriva språket. Det gäller både ordbildning och satsbyggnad, men i synnerhet satsbyggnaden.
Comment by Bo Strömberg — 2008 06 23 17:08 #
Till Bo Strömberg: En så fyrkantig uppfattning som du tolkar in i min utsaga har inte heller jag. Men om man har möjlighet att välja formuleringar, som hos läsaren främjar preciserad förståelse framför mångtydighet, väljer jag gärna det förra.
Comment by Enn Kokk — 2008 06 23 18:04 #
Då måste jag nog säga att jag inte begriper vad du menar med ”Vad jag är ute efter är att slå vakt om den stränga logik som styr grammatikaliskt riktigt språk och som man inte ostraffat bryter mot, om man till läsaren vill överföra exakta betydelser av det man vill berätta i skriftlig form.” och det betyder att den utsagan är otydlig eller så är jag korkad.
Comment by Bo Strömberg — 2008 06 23 21:27 #
Till Bo Strömberg: Men val finns där ju ofta. Valet av ordföljd i en mening, för vilket det finns regler, kan som du vet ändra meningens innebörd från det exakta till det suddiga eller rent av komiska. Exempel på det senare ges ofta i de pressgrodor jag brukar citera.
Men det betyder ju inte att det finns strikta och likformiga regler för allt.
Udden i min lilla polemiska ursprungsformulering var riktad mot att godkänna sådant som uppenbarligen ytterligare skulle öka risken för missförstånd.
Comment by Enn Kokk — 2008 06 23 22:14 #
Vad språkliberalism är förstår jag ännu mindre nu. Först drar du Enn till med något som nästan liknar tio guds bud och sedan mynnar det ut i att man ska uttrycka sig så att folk förstår. Det håller jag naturligtvis med om. Men när språkförståsigpåare av alla slag försöker återinföra våra gamla genus bakvägen håller jag till exempel inte med. Jag skriver precis som Hjalmar Branting Kära broder osv. eftersom vi bara har två genus på svenska, också för attribut. Det är visserligen inte särskilt språkliberalt, men när det påstås att det skulle vara ett tecken på grammatisk strikthet att leta fram gamla underförstådda eller inte alls förstådda genus hänger jag inte med. Ordet minister har till exempel blivit maskulint bland en del språkpurister. Jag har till och med hört den fantastiska formuleringen ”före dette justitieministern Anna-Greta Leijon”. Jag märkte inte att Fredrik Lindström gjorde några sådana misstag i sitt program och inte heller i serien Värsta språket. Det han talade om där var väl just föränderligheten, och det håller jag med om, fast jag kommer att fortsätta att motarbeta smyginförandet av maskulinum och femininum i svenskan. Däremot erkänner jag att det finns några få undantag från regeln om två genus, främst klocka och människa. Bägge är feminina.
Comment by Hans O Sjöström — 2008 06 24 15:41 #
Till Hans O Sjöström: Jag skulle nog, trots min starka dragning till Branting, skriva ”Käre broder”. Men jag medger att detta är en överloppsgärning, eftersom ju ingen – ens i dessa queertider – annars kan få för sig, att till exempel någon som benämns ”broder” är en kvinna. Så jag är väl lite av språkpurist då.
Comment by Enn Kokk — 2008 06 24 16:14 #