Serieroman om ett hörn av Arbetarklasseuropa

Då och då köper jag genom Seriebokklubben äldre seriealbum, som jag har missat. Ett exempel är Barus ”Blues i brallan” (översättning Lena Ekeram, textning Karin Wänstedt, färgläggning Daniel Ledran, Medusa, 1987).

Baru är signatur för Hervé Baruléa, född 1947 i Alger men bosatt och verksam i Frankrike. Originaltiteln, ”Quéquette Blues” betyder ungefär Snoppblues eller Kukblues; i Lena Ekerams översättning av den åsyftade sången i slutet av boken blir detta ”Tung pung blues”.

Därmed är vi också inne på handlingens huvudtema. Den unge oskulden Hervé (märk att serieskaparen själv heter så) utmanas av grabbgänget: det stundar en utdragen nyårshelg, och han måste inom loppet av de närmaste tre dagarna ligga med en tjej för allra första gången. Misslyckas han, måste han bjuda gänget på så mycket skumpa killarna vill ha. Och att ligga med ett fnask räknas inte.

Ytligt sett handlar den här serieromanen om Hervés försök att klara vadet. Om han verkligen lyckas får man aldrig veta. Dock hinner det, innan handlingen avslutas, bli en gnista av förälskelse mellan honom och någons blonda 16-åriga lillasyrra.

Jag kan mycket väl tänka mig, att en del – och särskilt då kvinnliga – läsare kan finna både könsjargongen och en del av handlingen i den här boken monoman och bitvis rå. Men man ska då komma i håg att boken handlar om ett grabb-gäng i en ålder, då blandningen av osäkerhet och oerfarenhet är legio. För min del skulle jag inte hålla det för osannolikt, att motsvarande jargong och fixering också kan finnas i tjejgäng i samma ålder.

Och egentligen är det något helt annat som gör ”Blues i brallan” till mycket intressant seriekonst. Bokens miljö är det nordfranska brukssamhället Villerupt med ett omland där franskt och tyskt möts: Belgien, Luxemburg och Saar-området. Bokens miljöer och skildrade attityder har en så uttalad arbetarklassprägel, att jag inte tror mig ha mött något liknande i någon serie tidigare. Allt det här är mästerligt fångat i bild och dialog: i typiska arbetarhem, på barer, i dansmusiken, av fabriker som äter sina tjänstehjon. Baru tecknar också bilden av det nya Arbetarklasseuropa, där kompisarna (i ett hörn av Frankrike) kan heta Brahim, Charbi, Abdel-Kaper och Kacem.

En enda invändning: de enskilda figurerna i handlingen tecknas som typer, har inte skarpt utmejslade individuella drag, och det kan därför ibland vara svårt att skilja dem åt.