Melodikrysset nr 20 2007

I dag hade jag ordentliga problem med några av frågorna. Efter mycket googlande kom jag till slut fram till att den brittiska gruppen med ”Doctor, Doctor” hette Thomson Twins. Motsvarande svårigheter hade jag med svenska gruppen Atomic Swing, de med ”Callboy”.

Då hade jag betydligt lättare att identifiera Madonna i Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s ”Evita”.

Inte heller hade jag svårt att identifiera Nat King Coles sång på spanska i ”Maria Elena”.

Jag kom med hjälp av ledbokstäverna fram till att den sökta uppmaningen var svara, men det dröjde märkvärdigt länge innan jag kom på inledningsraden ”Michelangelo, kan du svara då” ur Björn Skifs’ gamla hit; ibland står det stilla i huvudet.

Därmed är vi inne på svenska schlager.

Krysset började för övrigt med en sådan, Lotta Engberg med ”Kär och galen” – inte särskilt svårt.

Och går vi till den äldre schlagerrepertoaren, var det ännu lättare. Jag kom till exempel genast ihåg den gamla slagdängan ”Nu ska vi opp, opp, opp / opp på den gryende kärlekens topp, topp, topp”. Och det är klart att jag vet att Ada förekommer i Lasse Dahlqvists ”Engelska flottan har siktats vid Vinga”. Och att den vädjan som finns i ”Anna, du kan väl stanna” riktas till Anna. Och visst minns jag ”Göta Kanal” – men dess värre kommer jag just nu inte i håg vem eller vilka som sjöng den, vilket jag ju heller inte behöver veta för kryssets skull.

Topplistestatus hade väl också på sin tid Owe Thörnqvists ”Titta, titta”.

Den var bra, men ännu mer älskar jag Olle Adolphsons ”Nu har jag fått den jag vill ha”.

Jag har ju då och då markerat avstånd till melodifestivalmusiken, men Sarah Dawn Finer – här i ”Fool In Love” – är faktiskt en artist värd att lyssna på.

Jag kan tänka mig, att många kan ha haft svårigheter att identifiera Emerich Kálmáns operett ”Grevinnan Maritza”. Just det klarade jag snabbt, men jag fick grunna ett bra tag, innan jag kom på, att den av Eldeman efterlysta uppmaningen, med reservation för den exakta ordalydelsen, är kom till Varasdin (OBS! inte Varastin som jag först råkade skriva).

Nu ska jag gå till Konsum och handla, och sen ska jag städa huset. Birgitta klipper gräsmattan.

***

Söker du något svar till senaste Melodikrysset? Prova då att i stället trycka på Blog ovan eller att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Arbete med fruktträden

I dag har jag befriat fruktträden för säsongen: tagit bort de höga hönsnäten av metall som har skyddat dem mot harar och annat under vinterhalvåret. I morgon ska Birgitta klippa gräsmattan för första gången.

Jag märker, när jag avlägsnar nätrundel efter nätrundel och bär bort dem till upplagsplatsen framför ett par stora enar på bergknallen bakom komposten, att min kondis inte riktigt är vad den var någon tid före operationen. Jag tar en vilopaus på en av trädgårdsstolarna. Den förstående hustrun kommer med en kopp kaffe.

Så kan man ha det tillsammans. I går kväll satt vi på glasverandan och åt jordgubbar med Canderel och vispgrädde. Och så lyssnade vi på musik: Corellis ”Violin Sonatas Op 5” (Harmonia Mundi HMU 907298 99, 2002) med Andrew Manze, violin, och Richard Egarr, klavecin. Bra men inte lysande. Lysande var däremot flöjtisten Sébastian Marc tillsammans med Ensemble Matheus under ledning av Jean-Christophe Spinosi i Vivaldis ”La Notte”, ”La tempestra di mare” och ”Il gardelino” (Opus111 OP 30371, 2002). Il gardelino betyder förresten steglitsan.

Men tillbaka till trädgården.

Även den är full av fågelsång.

Och från talldungen, snett över gräsmattan, kilar en ekorre.

Nu blommar päronträden för fullt. Också skuggmorellerna blommar, men de ser inte så praktfulla ut som de brukar; det finns nästan inga löv på träden än, så de vita blommorna har inte något grönt att kontrastera mot. Syrenerna står i knopp, och äppelträdens ljuva rosa blommor är redan på väg att slå ut. Allting är så tidigt i år.

Inne i Birgittas växhus kan man snart ta av salladen. I går åt vi de första rädisorna därifrån. I dag har hon varit till Eds trädgård i Östhammar och kompletterat uppsättningen av örtkryddor, satt dem också.

Med sig hade hon också stockrosor, som nu är i jorden. Liksom dahliorna som har vinterförvarats i tvättstugan. Birgitta har också sått estnisk malva. Min nu döda mamma fick en gång malvafrön från vår hemby, Juminda, i ett kuvert. Vi tar frön från malvorna höst efter höst och sätter dem varje vår. De är så vackra!

När jag efter mitt eget avslutade arbete åter sitter på en trädgårdsstol och pustar ut, tänker jag, att livet ändå är gott att leva.

”Livet är inte det värsta man har”, som Benny Andersen sjöng.

I dag är det nästan en bräkande idyll.

PS Och nu kommer hustrun med en Bloody Mary.

Juniskär i bilder

Medan jag låg på Akademiska för att få pacemaker inopererad, nåddes mina bröder, Matti och Mikko, av beskedet, att Kjell Nordin (född den 22 april 1923) hade dött den 26 april 2007, 84 år gammal.

För oss var han den sista länken till vårt barndomshem här i Sverige, hans hus i Juniskär söder om Sundsvall. För oss var Kjell aldrig något så banalt som vår hyresvärd. Han var en del av familjen.

Jag ska skriva mer senare om den här gamle pensionerade muraren.

Eftersom han inte hade några nära släktingar, är det vi tre bröder Kokk som ordnar begravningen. Mina bröder har varit på Fonus i Kvissleby, och jag själv har ordnat med krans och dödsannons i Dagbladet och Sundsvalls Tidning; annars var Dagbladet den här fine gamle socialdemokratens ständiga följeslagare.

Fredag om en vecka åker vi alla i vår familj till begravningen i Mjösunds gravkapell: jag och Birgitta samt våra barn Anna, Kerstin och Matti, min ensamstående bror Matti och så vår lillebror Mikko med sin Eva plus Mikkos son Joakim.

I början av veckan var Kerstin och Bo samt deras barn Viggo och Klara uppe i Sollefteå för att fira att Olle, Bos pappa, fyllde 75. På hemvägen vek de av från E4an ut mot kusten och stannade till i Juniskär.

Kjells hus i Juniskär är barndomsland också för Anna, Kerstin, Matti och Joakim. Våra barn tillbringade under en period alla sina sportlov här uppe i det jämfört med Uppsala snörika Medelpad. Det gick heller inte något sommarlov utan att de tillbringade någon vecka hos farmor och farfar.

Vi vet inte, vad som nu kommer att hända med det hus i Juniskär, där vi alla – när som helst, alltid – har varit välkomna gäster, även efter det att mina föräldrar hade dött. Kanske kommer det att säljas, kanske att rivas och ersättas med ett nytt hus – läget mot stranden är superfint. Kerstin passade på att visa sina barn lekstugan hon har lekt i, bäcken med den fantastiska träbron, stranden; huset kom hon av naturliga skäl inte in i.

Och så tog hon en jättelik serie bilder för oss alla att ha som minne. Tomten och omgivningarna är ännu inte sommarfagra, potatislandet och en del av odlingarna från förr igenlagda till gräsmatta, rabatterna inte så vårdade som på min mammas tid. Men efter fyllda 80 har gamle Kjell, trots att ryggen var krum och lederna värkte, ändå lyckats med att själv byta ytterpanel på huset!

De flesta av Kerstins bilder har mest bara en privat innebörd för mig, Kerstin och andra berörda, men den som är nyfiken på den miljö jag har skrivit en del om vill jag leda vidare till fyra bildavsnitt på Kerstins blogg:
Huset
Trädgården
Lillstugan
Stranden

Kerstin, Bo och barnen har förresten varit här i Öregrund och hälsat på i dag. Vi har planerat för vår 70-årsmottagning i augusti, och barnen har sprungit runt i trädgården. Viggo har som vanligt klättrat på bergknallarna, och Klara lyckades åka kana på baken nedför en av dem.

Hoppas att Öregrund för Viggo och Klara blir något av det lyckliga sommarland, som Kjells hus var för mig, Anna, Kerstin och Matti.

***

Kjell kommer att ligga i en familjegrav på Mjösunds vackra kyrkogård, som ligger vid Ljungan. På samma kyrkogård ligger redan mina föräldrar, Edgar och Edla. På Kerstins blogg finns också en bild av deras grav.

IOGT-rörelsen har vind i seglen

Dagens Upsala Nya Tidning (16 maj 2007) har rubriken IOGT-rörelsen har vind i seglen. Underrubrik: Medlemsökning. Juniorförbundet ökar mest.

På tre år har IOGT-familjen i Uppsala län mer än fördubblat sitt medlemstal och ökat från drygt 2.000 till nästan 4.500 medlemmar. Juniorförbundet för ungdomar upp till 14 år har ökat mest, från 636 till 1.209 medlemmar, framgår det av artikeln.

Vad jag känner till, är det här inte unikt för just Uppsala län. IOGT har vind i seglen över hela landet, inte minst bland ungdomarna.

Jag är, även om jag var oorganiserad helnykterist ganska långt upp i mina unga år, i dag alkoholkonsument: dricker vin till maten på helgerna, tar tillsammans med hustrun en kall Dry Martini efter fredagsbastun, säger inte nej till cognac.

Ändå gläds jag uppriktigt över nykterhetsrörelsens framgångar, och den som tror att jag skriver det därför att vår dotter Kerstin arbetar inom IOGT/NTO drar fel slutsats.

Jag tror att det är värdefullt att det finns en stark och växande motkraft mot den mycket expansiva drogkultur, som präglar vårt samhälle. En särskilt viktig insats är det att åtminstone fördröja alkoholdebuten för ungdomar mitt i den galopperande puberteten; de hormonstormar som präglar ens liv i den åldern kan vara svåra nog att hantera redan utan sprit. UNF bidrar till detta genom att tillhandahålla ett alternativ.

Det ligger säkert aktningsvärda arbetsinsatser bakom trendbrottet för medlemsutvecklingen inom nykterhetsrörelsen och då särskilt för dess ungdomsgren. Men jag tror också, att just ungdomar gärna söker sig till sådant som alternativa sätt att leva och äkta engagemang.

UNF har allt detta, erbjuder inte ens karriärmöjligheter med hög lön i slutändan.

Kanske något för SSU att lära av – om målet är att åter bli en riktig folkrörelse för unga människor?

Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 15 2007:

”Kvinnor friskare bland många män”

SVT-text

”Nya problem med fastighetskatten”

Rubrik i Upsala Nya Tidning

Hittat själv – bildtext i Upsala Nya Tidning 16 maj 2007:

”Sylvie-Ann Larsson är 23 och nykterist sedan hon var tolv år.”

Men dess förinnan söp hon?

Dan Viktor Andersson

En ny CD med visor och tonsatta dikter av Dan Andersson har titeln ”Dan Andersson sjunger Dan Andersson” (Popmate PMCD 106, 2007, distribution Sony/BMG). Hur hänger nu det ihop? Dan Andersson (född 1888) dog redan 1920 och finns veterligen inte inspelad på skiva.

Jo, det finns verkligen en Dan Andersson som sjunger Dan Andersson, med den äran till och med. Men eftersom han heter Dan Viktor Andersson, kallar han sig som artist i allmänhet Dan Viktor, så även på den här skivan.

Jag har hört rykten om att det tydligen relativt traditionalistiska Dan Andersson-sällskapet har haft vissa svårigheter med att acceptera Sofia Karlssons moderna sätt att tolka Dan Andersson. Om det är sant – vilka svårigheter kommer sällskapet då inte att få med Dan Anderssons namne?

Dan Viktors tonsättning av Dan Anderssons ”Ett rus” är för all del rätt traditionalistisk, även om det förekommer banjo i kompet. Också Viktors tonsättning av ”Jag sjungit” framförs relativt traditionellt. Och Ragnar Ågrens tonsättning av ”Spelmannen” framför han à la trubadur. Men resten!

”Karis-Janken” (tonsatt av Dan Viktor och Hjalmar Leissner) görs med många instrument som tung bluesrock. Och den av Dan Andersson själv tonsatta ”Per Ols Per Erik” startar med bluesmunspel, spelas (med bland annat banjo och fiol) som country och avslutas (bland annat med hjälp av en trombon) som mycket medryckande dixieland. Här är det roliga framförandet, inte följsamheten mot tonsättningen det intressanta.

Ibland tycker jag att Dan Viktors egna tonsättningar inte känns särskilt originella; dock är arr och framförande så intressanta, att man lyssnar. Ett exempel är ”Hos den äldste förläggaren” med dess speciella rytm, som framhävs med hjälp av puka och kontrabas.

I andra fall ligger tonsättningarna närmare den klassiska Dan Andersson-traditionen, är mer varierade. Det gäller till exempel ”Min väg” och ”Tiggaren Simons sång”, tonsatt som visa.

Dan Viktor visar också i sin tolkning av Sven Scholanders klassiska tonsättning av ”En tröstesam visa till idealisten och läraren Angelman”, att han, trots att han gör det efter eget huvud och temperament, är förmögen att göra originalets fina melodi full rättvisa.

Annars blandar Dan Viktor främst sina tonsättningar med Dan Anderssons egna; ”Per Ols Per Erik” är redan nämnd.

CDn inleds med ”Jungman Jansson”, som Viktor gör i ett betydligt snabbare tempo än vi är vana vid. Gitarr, bas och fiol hjälper till att göra det här spåret till en bra start på skivan.

I andra fall lyckas han inte riktigt lika väl med de titlar, som Dan Andersson själv har satt musik till. Trots bra ansatser med bluesigt munspel och snyggt pianospel har jag hört bättre versioner av ”Brooklandsvägen” (med originaltext av Rudyard Kipling). Och den fina melodin i ”En spelmans jordafärd” kommer inte riktigt till sin rätt i den talsång Viktor här praktiserar.

Men i andra fall lyckas han utmärkt: Hans enkla framförande av Dan Anderssons egentonsatta ”Till min syster” (med gitarr och piano i kompet) fångar fint tonen i texten och melodin.

På det hela taget tycker jag, som är uppvuxen med arbetarrörelsens Dan Andersson-tradition, att Dan Viktors sätt att sjunga Dan Andersson känns spännande. Dessutom tror jag att hans nya uttrycksformer, precis som Sofia Karlssons, kan locka helt nya generationer till Dan Andersson och hans visor.

Med hjärtat till vänster

När jag för en tid sen var på distriktskongress med socialdemokraterna i Uppsala län, fick jag och alla andra deltagare var sitt exemplar av LOs Första maj-CD, ”Med hjärtat till vänster” (LO / Red Voices SAT 041, 2007). Skivan är ett piggt initiativ, som jag hoppas får efterföljare.

Att Stefan Sundström har hjärtat till vänster vet vi sen tidigare. Den låt han har skrivit för den här CDn, ”Nog fan finns det pengar”, är uttalat politisk, dessutom så bra när det gäller både text och musik, att den har utsikter att bli en klassiker i sitt slag. Sundström sjunger låten tillsammans med Fjodor Eriksson, och de kompas och köras av ett gäng mycket kompetenta musiker; Johan Johansson, ofta förekommande tillsammans med Sundström, är ett exempel.

För mig är vissångerskan och singern-songwritern Sanna Carlstedt en ny bekantskap, en intressant ny sådan. Hon bidrar med tre låtar, ”Den ovissa framtiden”, ”Vandringsvisa” och ”Hallelujah – en schlagerpsalm för kapitalismen”. Mitt intryck av texterna när jag lyssnar på dem – jag har inte haft tillgång till utskrifter – är att de bitvis kunde ha behövt lite mer finslipning, men de är tillräckligt bra för att väcka intresse för en fortsättning.

För den här mini-CDns avslutning, ”Det nya arbetarpartiet”, står Roland Jansson. Hans text är hårtslående, bitvis brutal, även med blasfemiska inslag. Den framför han som ett slags märklig, rimmad och en smula långsam rap utan beledsagande musik.

”Med hjärtat till vänster” finns tillgänglig bara genom LO.

Sing Out # 1 2007

Till det som gläder mig varje gång jag får dem är nya nummer av den radikala amerikanska folkmusiktidskriften Sing Out!. Det senaste numret, 1 / 2007, utgör inget undantag. Där finns till exempel artiklar om Earl Scruggs och om svenska Väsen. Där finns, som vanligt, en av de största och mest kompetent skrivna recensionsavdelningarna om folkmusik och näraliggande genrer i USA och övriga världen. Och där finns text, noter och ackord plus introduktioner till 20 gamla och, mest, nya sånger.

Om man som jag väljer prenumeration i form av basic membership, får man också med varje nummer en CD, som innehåller inspelningar av de låtar, som publiceras i numret. Inspelningarna är hämtade från original-CD, och Sing Out!-urvalet funkar således som en kick att skaffa original-CDna, ofta med artister som man tidigare inte har lyssnat på. Jag har fått oerhört många värdefulla impulser den här vägen.

Det här numrets låturval hör till de bästa på länge. Fan, vad mycket bra musik det finns!

Den första låten på CDn är en kär gammal bekanting, Pete Seegers ”Waist Deep in the Big Muddy”, skriven under vietnamkriget. Att den återpubliceras nu har förstås att göra med att dess skildring av militär stupiditet har fått ny aktualitet under det pågående irakkriget:

Waist Deep In the Big Muddy

Text och musik: Pete Seeger, 1967

It was back in nineteen forty-two,
I was a member of a good platoon.
We were on maneuvers in Louisiana
One night by the light of the moon.
The captain told us to ford a river,
That’s how it all begun.
We were — knee deep in the Big Muddy,
But the big fool says to push on.

The Sergeant said, ”Sir, are you sure,
This is the best way back to the base?”
”Sergeant, go on! I forded this river
About a mile above this place.
It’ll be a little soggy but just keep slogging.
We’ll soon be on dry ground.”
We were — waist deep in the Big Muddy
And the big fool says to push on.

Well, the Sergeant said, ”Sir, with all this equipment
No man will be able to swim.”
”Sergeant, don’t be a Nervous Nellie,”
The Captain said to him.
”All we need is a little determination;
Men, follow me, I’ll lead on.”
We were — neck deep in the Big Muddy
And the big fool says to push on.

All at once, the moon clouded over,
We heard a gurgling cry.
A few seconds later, the captain’s helmet
Was all that floated by.
The Sergeant said, ”Turn around men!
I’m in charge from now on.”
And we just made it out of the Big Muddy
With the captain dead and gone.

We stripped and dived and found his body
Stuck in the old quicksand.
I guess he didn’t know that the water was deeper
Than the place he’d once before been.
Another stream had joined the Big Muddy
About a half mile from where we’d gone.
We were lucky to escape from the Big Muddy
When the big fool said to push on.

Well, I’m not going to point any moral;
I’ll leave that for yourself
Maybe you’re still walking, you’re still talking
You’d like to keep your health.
But every time I read the paper
Them old feeling come on;
We’re — waist deep in the Big Muddy
And the big fool says to push on.

Waist deep in the Big Muddy
And the big fool says to push on.
Waist deep in the Big Muddy
And the big fool says to push on.
Waist deep! Neck deep!
Soon even a tall man’ll be over his head,
We’re waist deep in the Big Muddy
The big fool says to push on!

Den som vill skaffa den här sången med Pete Seeger själv kan skaffa originalinspelningen, som finns på ”Waist Deep in the Big Muddy” (Columbia LP 57311, 1967, på CD 1994.) Den finns också på urvals-CDn ”The Essential Pete Seeger” (Columbia Sony 92835).

Men tillbaka till Sing Out!.

Ett slags koppling till Pete Seegers låt finns det väl i att som spår två på den medföljande CDn lägga Tim O’Briens apokalyptiska ”When This World Comes to an End”, också musikaliskt snygg och suggestiv.

Odettas – Odetta Gordons – gospel ”Keep On Movin’ It On” har jag tidigare, på CDn ”Gonna Let It Shine”; recension hittar du ovan under Kulturspegeln, Musik. Det finns så mycket hoppfull kampanda hos henne:

If you can’t fly, run
If you can’t run, walk
And if you can’t walk, crawl

På det följer två slags blues.

För det första ”It Calls Me” med Wade Schuman, som praktiserar tuvansk strupsång på blues.

För det andra David Brombergs vädjan ”Try Me One More Time”, en blues i Mississippi John Hurts anda, särskilt hörvärd genom sin härliga blandning av slidegitarr och fingerpicking.

En av mina gamla favoriter, Alice Gerrard, åstadkommer tillsammans med Tom Stauber och Brad Leftwich underbar stämsång i en traditionell låt, ”O & K Train”.

Mer hörvärd traditionell musik bjuder Ernest Stoneman på i ”Sweet Sunny South”, hämtad från Smithsonian Folkways-CDn ”Masters of the Old-Time Country Autoharp”.

Sara Greys ”Old Smokey” är en ganska annorlunda variant av den gamla sången; hon har hämtat den från Roscoe Holcomb, en Folkways-legendar som numera också finns på CD från Smithsonian Folkways.

Sångerna i Sing Out! är ingalunda hämtade bara från USA.

Ett exempel är ”Alinum” med Daniel Jatta, gambian men bosatt i Sverige. Han spelar akonting, en senegalesisk föregångare till den amerikanska banjon.

Ett annat är den fransk-kanadensiska gruppen Madrigala med ”Tourdion”. Madrigala bjuder på helt underbar stämsång, och den traditionella musiken kryddas med hetsande moderna jazzrytmer.

Väsen från Sverige bidrar med ”Hasse A’s”, en polska med walesiska rötter. Underrubriken på Bill Snyders stora presentationsartikel om Väsen lyder: It Don’t Mean a Thing if It Ain’t Got That Swäng. ”Hasse A’s” har i hög grad ”that swäng”.

Från Sverige vänder vi oss därefter mot Iran. Gruppen Niyaz framför på persiska en låt, som på engelska kallas ”The Hunt”.

Back to the US!

Äkta paret Jenny Whiteley och Joe Wright exekverar på banjo och mandolin den aprittande smittsamma melodin ”Banjo Girl”.

Och vilken fröjd att lyssna på Earl Scruggs’ på banjo, assisterad av Lester Flatts, i ”Cripple Creek”!

Sing Out! vore inte Sing Out!, om inte en del av texterna vore politiska.

I min gamla sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) hade jag med den amerikanska sången ”Passing Through”, i min egen svenska version ”Och livet drar förbi”. En bearbetning eller kanske snarare en avlägsen släkting finns nu i Sing Out! – även den kallas ”Passing Through”. Den har en viss grundstruktur och delar av refrängen gemensamma med föregångaren men låter musikaliskt annorlunda. I det här fallet handlar texten om framtiden och barnen.

En intressant text om ett kapitel i amerikansk krigshistoria är George Wirths långa och tänkvärda låt om koreakriget, ”Eisenhower Summer, 1952”.

Ännu fler sånger, till exempel Claudia Schmidts ”Quiet Way”, vore värda några uppskattande rader, men det kan väl räcka med smakproven ovan.

Mer om nya och gamla nummer samt information om prenumeration hittar du här.

Märklig eurovisionsschlagerfinal

Jo, jag såg eurovisionsschlagerfinalen – man måste ju rusta sig för kommande melodikryss.

Jag gjorde lite anteckningar, medan bidragen framfördes. De flesta väckte inte något större intresse hos mig, vilket man kan utläsa av nerskrivna omdömen som ”mesig”, ”inget sug”, ”nja”, ”nä!” och ”hemskt”, ja till och med ”skit”. (Det sista omdömet gällde Bulgarien, som sen kom femma.)

Jag hör till de lyssnare som, om man nu ska ha tävlingar i musik, gärna ser spår av nationella musikaliska särdrag i bidragen. Följaktligen tilltalade det mig att Irlands helt bortdömda bidrag hade sådana folkmusikaliska drag. Rumäniens ”Liubi, liubi, I Love You” hade för all del en avvikande och småkul melodi, men jag tyckte att låten sjabblades bort i framförandet. Turkiets bidrag borde, om man utgår från mina egna kriterier, ha fått en någorlunda placering men absolut inte den fjärdeplats den fick; min kortanteckning lyder ”turkisk kalkon”.

Ett par bidrag som tilltalade mig genom att vara avvikande, fast på ett annat sätt, var (i mindre grad) Tysklands storbandsjazz och (i högre grad) Ungerns blues. Ingen av dem var någon höjdarlåt, men det är ändå roligt när någon vågar vara lite annorlunda.

Något som var mycket påfallande var att scenshowen nu tycks vara lika viktig som sången. Den sidan av saken var mycket påfallande i till exempel Vitrysslands enligt mitt tycke överskattade bidrag, Georgiens fäktning, Makedoniens kort-korta kjol, och inte minst Storbritanniens vulgära och Ukrainas supervulgära bidrag. Hur Ukrainas förfärliga (även musikaliskt) bidrag kunde hamna på andraplats är för en musikälskare helt obegripligt.

Fast den här kritiken drabbar i så fall också Ola Salo och The Ark.

Å andra sidan var deras ”The Worrying Kind” faktiskt en klockren gammaldags schlagerlåt med drag av rock’n’roll. Den har också schlagerns viktigaste särdrag: man lär sig som lyssnare snabbt melodin och kommer i håg den. ”The Worrying Kind” är nog det enda av bidragen från i går, som jag klarar att nynna. Jag lägger inga svensk-nationella värderingar i vågskålen, när jag säger, att den hade varit värd en mycket bättre placering.

Det har redan utbrutit fullt krig i kvällstidningsspalterna om varför det blev så här. En populär och mycket rimlig förklaring är att de enskilda länderna gärna ger sin röst åt grannar och allierade. Vi och övriga Västeuropa drabbas nu, när det finns en myriad av nya östländer med i tävlingen. Men nog har det väl varit så här också tidigare, då till exempel de nordiska länderna i hög grad har röstat på varann.

Å andra sidan noterade jag med visst intresse, att mitt gamla hemland Estland gav sin tolva till ärkefienden Ryssland. Fast det kan ju ha haft som förklaring, att Estlands ryssar var flitigast på att ringa och rösta.

Och egentligen tror jag att huvudorsaken till det i vissa avseenden märkliga resultatet i eurovisionsschlagerfinalen just har att göra med telefonröstningen. (OBS! Inte för att ryssarna i Estland eventuellt röstade fram Ryssland; Ryssland hade en bra låt, vilket jag ska återkomma till.) Människor av min sort – vi som har en varierad och upptränad musiksmak – röstar inte; vi anser det vara under vår värdighet. De som röstar består av en blandning av, i bästa fall, schlagernördar, i sämsta fall, folk som röstar på känd artist, scenshow, i media uppskrivna låtar och så grannländer som också bör få en röst.

Det senare är den enda rimliga förklaringen till den annars i flera avseenden helt obegripliga placeringsordningen i tävlingen i går kväll.

När det gäller topplaceringen har jag, på goda grunden, helt avfärdat tvåan, Ukraina. De som röstade fram den låten måste vara en blandning av musikaliska nötter och geografiska grannar plus några ytterligare liknande kriteria.

Den låt jag själv gissade skulle kunna tävla med The Ark om förstaplatsen var nog Rysslands ”Song # 1”. Den är ingen stor låt men snabb pop i proffsigt och tufft framförande. Att den inte blev mer än trea tror jag beror på att grann- och vänröstningen i någon mån balanserades av fienderöstning.

Vinnaren, Serbiens Marija Serifovics ”Molitva”, hade däremot alla tävlingsfaktorer på sin sida: en myriad av grannar – särskilt roligt var det att notera, att ärkefienden Kroatien röstade på Serbien, till slut hela Europas sympati och, sist men inte minst, en i vart fall riktigt hygglig ballad.

Själv undrar jag till slut, om inte den här tävlingen skulle bli mer intressant, åtminstone mer musikaliskt intressant, om man ersatte telefonröstningen med nationella juryer, bestående av människor med kunskap om musik plus intresse för populärmusik. Samma förfarande måste i så fall också tillämpas i de nationella uttagningarna.

Melodikrysset nr 19 2007

Så här i eurovisionsschlagertider törs man väl nästan inte bekänna sitt relativa ointresse för melodifestivalerna. De här melodierna tycks gå in genom mitt ena öra för att lika snabbt gå ut genom det andra; sällan fastnar något i området där emellan.

Jag bläddrar lika snabbt igenom kvällstidningarna – numera, när Expressen har slutat med serier, bara Aftonbladet – men det är klart att jag hann se artiklarna om Marie Lindberg, så stora som de var. Men inte kom jag för den skull i håg, hur hennes ”Trying To Recall” lät. Och inte kommer jag i håg det nu heller, fast jag alldeles nyss hörde den i radio.

Anna Book, en annan melodifestivalare, i det här fallet med ”Samba Sombrero”, förekommer ju däremot så ofta i radio och TV, att man känner igen henne på rösten.

Det här med att känna igen rösten har räddat mig många gånger, när jag har försökt lösa melodikrysset.

I dag klarade jag till exempel första frågesvaret, Cher, på det sättet. Sen kontrollgooglade jag på ”The Shoop-Shoop Song” (som jag inte mindes) och fann att jag hade rätt.

Också Magnus Härenstam känner jag igen på rösten. På den tiden då han var programledare för Jeopardy var jag en trogen tittare. Här sjöng han dryckesvisan ”Jag blir så glad av Dry Martini”. Jag gillar Dry Martini, särskilt de Dry Martinis jag och hustrun brukar dricka under plommonträden efter fredagsbastun. Men just den här flåshurtiga låten gjorde mig inte särskilt lysten.

När det gäller Nordman – här med ”Be mig så stannar jag kvar” – behövde jag inte ens kontrollgoogla. Nordman låter omisskännligt som Nordman.

När det gällde det äldre schlagermaterialet, som jag brukar kunna hyggligt, fick jag grubbla ett slag på vem som sjöng ”Vilken sommardag”, men ledbokstäverna ledde mig åt rätt håll, Lasse Lönndahl. (Men brukade han inte heta Lars på skivkonvoluten?)

Vissa melodier och schlagertexter sitter som berg i huvudet.

Människor i min ålder som har lyssnat på radions (fåtaliga) musikprogram i unga år känner omedelbums igen ”Gamle Svarten”. Som här skulle ge ordet rider.

”Jag ska måla hela världen, lilla mamma”, sjöng Anita Hegeland.

Och när Eldeman, utan sång, spelar melodin till ”Tala närmre, håll telefonen intill din mun”, vet jag förstås, att svaret på frågan ”Vad hörs mannen i texten göra?” är ringa. Den här låten, som förresten har förekommit tidigare i Melodikrysset, sjöngs ursprungligen av Jim Reeves men är här hos oss känd i Gunnar Wiklunds svenska version.

Inte heller lyckades Eldeman förvirra mig genom att spela Lonnie Donegans original, när han sökte ”Norge, Norge, det är ett jävla land”, som Moltas Eriksson framförde i Radio Mosebacke. För övrigt tycker jag själv mycket om vårt västra grannland.

Veckans klassiker spelades mycket i radio när jag var ung. Det var Emil Waldteufels ”Skridskoåkarna”. Och Eldeman hade förstås alldeles rätt i att det just nu är alldeles fel årstid att spela den.

Barn-TV-signaturen var lätt: den hör till Bamse. Den som är intresserad av mina mellanhavanden med Bamses skapare, Rune Andréasson, kan ta en titt ovan under Kulturspegeln, Serier.

Diesel Park West slutligen, här med ”Spirit in a Dark World”, hör kanske inte till det jag brukar lyssna på, men jag klarade gruppnamnet med hjälp av ledbokstäverna.

***

På jakt efter något svar till senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I bäda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag (någon enstaka gång söndag).