Bloggpaus i några dagar

1 maj 2007 17:33 | Musik, Ur dagboken | 14 kommentarer

Från vännen Jan Hammarlund har jag fått följande meddelande:

Som vanligt kommer årets kull av visskoleelever från Kungälv till Stockholm för att sjunga för oss, och som vanligt sker det på legendariska källarklubben före detta Kurbits, numera Sten Sture, vid Stortorget i Gamla stan, nära Storkyrkan och bredvid Cornelismuseet.

Tosrdagen den 3 maj klockan 19.00 börjar det. Entrén är gratis, så man kan i stället lägga pengarna på CDskivor, öl, mat med mera.

Välkomna!

Jan

***

Jag skulle gärna ha gått, men jag ligger på Akademiska då. Nyopererad.

Som jag tidigare har berättat, har mina läkare, både min ordinarie och en hjärtspecialist på Akademiska, konstaterat, att mitt hjärta sackar. För någon vecka sen kom så den kallelse jag har väntat på: I morgon, onsdag, klockan 13.00 läggs jag in på Akademiska, på torsdag får jag en pacemaker inopererad och på fredag skrivs jag, förhoppningsvis, ut.

Birgitta var, när jag delgav henne beskedet, till att börja med fast besluten att inställa sin resa till Vietnam och Hong Kong, men lika beslutsamt övertalade jag henne sen att fullfölja den planerade resan. Det här är i normalfallet ingen farlig operation, och jag hanterar gärna mina kroppsliga tillkortakommadnen på egen hand. Jag gillar, av princip, inte att förses med en reservdel, men jag är inte rädd för den förestående operationen; jag tycker inte att själva ingreppet är obehagligt, och jag är dessutom inte smärtkänslig.

Jag har min dotter Kerstin på nära håll, om jag – trots vad jag tror – ändå skulle behöva assistens av något slag. Efter operationen tänker jag närmast återvända till lägenheten i stan och sen, när beroende på hur jag känner mig, hit till Öregrund.

Ni får ge er till tåls några dagar. Som ni förstår, kan jag inte blogga under sjukhusvistelsen.

Men sen tänker jag berätta, hur det känns att vara reservdelsmänniska.

Första maj i Gimo

1 maj 2007 16:53 | Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I förmiddags tog jag bussen till Gimo för att vara med i Första maj-demonstrationen. Det höll på att gå åt fanders: Jag klev av där jag brukade och gick till den uppställningsplats mitt i den gamla fina bruksmiljön tåget tidigare har startat från. Inte en käft där!

Nu var goda råd dyra – det var inte så lång tid kvar till demonstrationstågets avgångstid. Då mindes jag dunkelt, att det i annonsen för arrangemanget nog hade stått, att samling skulle ske vid brandstationen. Men var låg nu den? Lite på gehör började jag snabbt gå åt det håll där jag trodde att det var, och efter ännu mer travande skymtade jag till slut på avstånd demonstranter, fanor och plakat vid något som såg ut som en brandstation. Djärvt klättrade jag över ett järnvägsspår och tog kurs mot uppställningsplatsen.

Och jag hann! Precis när tåget satte sig i rörelse, klev jag in i ledet. Flera av demonstranterna kände förstås igen mig och hälsade mig välkommen. Frågade också var Birgitta var; jag fick berätta, att hon är i Vietnam och därpå i Hong Kong, i båda fallen på Unicef-uppdrag.

För mannen bredvid mig berättade jag om mina äventyr och fick veta, att uppställningsplatsen hade ändrats redan för tre år sen. (Jag har inte varit i just Gimo på Första maj under de allra senaste åren.) Skälet var att man ville korta den tidigare mycket långa marschvägen.

Kanske var det det mycket kalla vädret som gjorde, att det inte var våldsamt mycket folk i tåget, inte heller på det efterföljande mötet på torget. Men mitt minnesintryck också av tidigare Första maj-firanden i Gimo är, att arbetarrörelsens samlingdag inte längre drar så mycket folk här, detta trots att Gimo är ett av de gamla uppländska bruken med en stolt röd tradition. Det är något som inte längre stämmer på de här gamla bruksorterna. I Gimo är till exempel Konsum nedlagt; ICA ståtar ensamt i centrum. Min kompis i ledet berättade under marschen om hur fackliga ledare på sin fritid kämpade med att organisera varenda käft och, i de fall de var skogsarbetare, belönades för detta med att tilldelas de besvärligaste och minst lönsamma hyggena. Trots sådant var den fackliga och den politiska arbetarrörelsen urstark på de uppländska bruksorterna. Arbetarna vek sig inte och vann stora segrar.

Men vad i helvete har hänt med deras barnbarn, eller vilken generation det är som nu är i produktiv ålder?

Den representant för SSU i Östhammar som talade gjorde dock mycket bra ifrån sig; hennes anförande var en koncentrerad och välformulerad miljöappell. Genom lite detektivarbete på Google har jag kommit fram till, att hon sannolikt heter Sanne Eriksson. Har jag fel, ber jag så mycket om ursäkt – jag känner henne inte sen tidigare.

Huvudtalaren kom också från SSU men från SSU-förbundet. Jag talar om Mattias Vepsä, och i hans fall har jag inga problem med namnet, eftersom vi har träffats tidigare, bland annat på kurs i hans hemstad Eskilstuna. Vi hälsade så fort tåget hade nått fram till torget, och jag hälsade också, i enlighet med en anmaning därom på bloggen, från Peter Sköldin.

Mattias är den som har hållit ihop SSU under den kris förbundet har gått igenom: jag tänker då förstås på medlemsraset i samband med medlemsfusket, Anna Sjödins avgång och annat sådant. Dessutom är det en trevlig ung man. Genomtänkt. Radikal utan att vara frasradikal.

Också hans tal handlade, och då mer utförligt, om miljöhoten. Det var en utmärkt plädering, och med tanke på den kyla som denna dag rådde över torget i Gimo, får man väl hoppas, att hans varningar för en bestående klimatförändring ändå föll i god jord. (Hade det fallit lite snö också, skulle jag ha gått fram till affischen på talarstolen och lätt ändrat den till ”Alla ska ha med”.)

Mattias talade om klassklyftor också, med udden riktad mot den sittande högerregeringens politik. Och om feminismen.

Med sådana unga i ledningen för SSU finns det hopp om arbetarrörelsens själ även för framtiden.

Under hela demonstrationen anfördes vi av en musikkår som inte en enda gång spelade någon arbetarrörelsemusik, bara vanliga marscher. På torget inledde de originellt nog med ”Internationalen” och avslutade i mötets halvtid sin medverkan med ”Arbetets söner”, varefter de gick hem.

Men det blev ändå en både kul och annorlunda musikalisk avslutning på det här mötet. En ung man med gitarr, Viktor Odeheim, rockade loss, fick till och med den betydligt äldre publiken att sjunga med i till exempel

Go, go, go Johnny go, go, go Johnny, go go
Go Johnny go, go, go Johnny go go
Johnny B. Good

En ung man som sjunger låtar som Elvis Presley och Chuck Berry har sjungit – hur har han sökt sig tillbaka till det femtitalsmaterial, som tycks utgöra hans repertoar?

Jag tänker inte utnämna Viktor Odeheim till någon ny mästersångare, men mig gjorde han upprymd, nästan varm denna isiga dag, när han klämde i med till exempel ”Midnight Special”, en låt som finns i mina skivhyllor bland annat med Leadbelly. Men Pete Seegers version är inte dum den heller.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^