Värda att lyssna på: Åsa Linderborg och Magnus E Marsdal

20 maj 2007 12:56 | Politik | 60 kommentarer

I Aftonbladet (18 maj 2007) har Åsa Linderborg, ofta värd att läsa, skrivit en mycket läsvärd artikel om företeelser som Sverigedemokraterna och norska Fremskrittspartiet.

Formellt är Åsa Linderborgs artikel en recension av Magnus E Marsdals bok ”FRP-koden – Hemmeligheten bak Fremskrittspartiets suksess” (Manifest, 2007). Men hon drar också utifrån de norska erfarenheter Marsdal redovisar slutsatser, i de flesta fall fullt rimliga sådana, om Sverigedemokraternas framgångar och möjligheter. För min del har jag ett tillägg att göra till Linderborgs resonemang, dessutom också en invändning.

Men låt oss först följa Åsa Linderborgs recension i de stycken jag är helt ense med henne:

”I Sverige var det ’bara’ 4,1 procent av LO:s medlemmar som röstade på sd. I Norge samlar frp en tredjedel av väljarna och är största parti inom arbetarklassen. Varför, frågar Marsdal, röstar arbetarklassen på Norges mest arbetar- och fackföreningsfientliga parti? Medier och statsvetarna vet svaret: oljerikedomarna och välfärdsstaten har gjort norrmännen till egoister.

I själva verket är frp:s väljare de som har det sämst ställt.

Marsdal gav sig ut på en resa i landet, statistiken och sociologin för att knäcka frp:s gåta. Han borrar sig ner i den norska myllan för att snart gildflyga över landet med en registrerande falkblick. Frp:s framgångar, konstaterar han, handlar om elitens klassförakt och arbetarrörelsens klassförräderi.

Marsdal konstaterar att det är den utbildade medelklassen – så kallade ’spännande människor’, såna som tycker att ’personlig utveckling är viktigare än materiella ting’ – som skapar världsbilden. Och enligt den finns det inte längre några arbetare.

– Vad menar du egentligen med arbetarklass? frågar de anklagande.

Ja, till exempel människor som bryter malm två kilometer under jord, hanterar dina sopor, städar din arbetsplats, tar hand om dina gamla föräldrar, plockar ihop mobiltelefonen du pratar i, hänger upp plaggen du handlar i affärerna och kör dig hem från krogen.

Samma människor som förnekar arbetarnas existens spyr ut sitt förakt för dem som inte är som de själva. Med avsmak noterar de att hela landet är fullt med folk som lyssnar på dansbandsmusik och inreder sina hem med rosa löpare, plyschsoffor och hötorgskonst! De har porslinskatter i bokhyllan, äter för mycket ketchup och döper sina ungar till Kevin och Robin!

Och de har rösträtt!

Mellan skål och vägg drömmer dessa ’smakriddare’ om det upplysta enväldet. Vanligt folk – ospännande människor – anses vulgära, ointelligenta, okultiverade, nostalgiska och reaktionära.

Denna ’intelligensrasism’ känner arbetarklassen in i märgen, vilket frp utnyttjar. De vädjar framgångsrikt till en underdogidentitet: ’Ta avstånd från dem som tar avstånd från hur folk är mest’. När eliten talar i termer av ’de upplysta mot de oupplysta’ (kom ihåg hur det lät i Sverige när väljarna röstade nej till EMU), plockar frp upp vänsterns gamla motsatspar ’folket mot eliten’. Men när frp:s nya ordförande Siv Jensen talar är eliten inte överklassen, utan de intellektuella, byråkraterna, politikerna. Socialdemokraterna.

De frp-väljare Marsdal träffat anser att socialdemokratin var bra förr, när den hade ledare ur folkdjupet. I dag är partiet ett korrupt gäng ’armanidemokrater’ som tar arbetarnas röster för givna.” – – –

”Den här högerpopulistiska retoriken skulle aldrig gå hem om den inte innehöll ett visst mått av sanning. Men viktigare än arbetarledarnas bakgrund är att de för en politik som inneburit växande klassklyftor. Det var de som gjorde Norge till ett skatteparadis för de rika, som privatiserade oljan, elmarknaden, televerket och trygghetssystemet, och som släppte in marknadskrafterna i den offentliga sektorn. Tvärtemot alla löften genomdrev de en pensionsreform som gör folk fattiga på riktigt.”

Som Åsa Linderborg skriver: ”Man kan nästan tro att det är Sverige Marsdal beskriver.” Hon fortsätter:

”Väljarna ser inte längre skillnad på partierna och orsaken är att demokratin abdikerat för marknadskrafterna, vilket föder en känsla av vanmakt hos dem som har det sämst. Handlingskraft får man visa i frågor som bistånd, abort, kriminalitet, bensinpris, skolungar som inte kan sitta still och ’de som inte gör rätt för sig’ – invandrarna. I brist på en alternativ ekonomisk politik tar väljarna fasta på andra frågor än de ekonomiska.

Arbetarklassen ligger långt till höger om vänstern i värdefrågor; man har föga förståelse för bögar, feminism, miljöpolitik och invandrare (man inte känner). Däremot ligger arbetarna långt till vänster om socialdemokratin i ekonomiska frågor; man vill ha progressiv fördelningspolitik, arbetsplatsdemokrati, ökat gemensamt ägande och skattefinansierad välfärd. (Samma åsiktsmönster finns i Sverige, som bland andra sociologen Stefan Svallfors visat.)”

***

Jag skulle tro att det inte bara är jag som känner igen mig i Åsa Linderborgs och Magnus E Marsdals beskrivning av socialdemokratins intellektuella: vi gillar både feminism och radikal miljöpolitik; dansbandsmusiken hör heller inte till våra kulturella preferenser. Men eftersom jag är vänstersocialdemokrat, omfattar jag för min del också de vänsterkrav i fråga om makt, välfärd och ekonomi, som författaren och hans referent drar fram.

I det senare stycket är deras kritik av den härskande makteliten inom socialdemokratin i alltför hög grad relevant.

Sen finns det en aspekt till. Socialdemokratin har i takt med det våldsamma medlemstappet och den samtidigt växande tendensen att ersätta folkrörelsearbetet med mediautspel också som organisation kommit att i allt för hög grad domineras av människor, som inte hör hemma i den arbetarklass Åsa Linderborg beskriver ovan.

Av detta följer att det som i organisatorisk mening återstår av socialdemokratin saknar känselspröt ut mot denna arbetarklass, vilket är ett dubbelsidigt problem: Partiet kan inte längre avläsa stämningarna i folkdjupet (och inbillar sig till och med att den återstående medlemskadern sådan den ser ut är representativ för hur resonemangen går i detta folkdjup). Den andra sidan av detta är att partiet saknar instrument för att bilda opinion i frågor, där den av Åsa Linderborg och Magnus E Marsdal beskrivna arbetarklassen har reaktionära värderingar, till exempel i invandrarfrågorna. Arbetarrörelsen har också gett upp nästan alla sina fordom så betydelsefulla folkbildningstraditioner, sådant som att genom tidskriften Folket i Bild och dess folkböcker, lyrikklubb och konstklubb (bra grafik) sprida kultur till breda skikt av befolkningen. Och var finns det i dag kvar en levande A-press?

Slutsatsen av detta är att det, om man vill mota högerpopulismen, är lika viktigt att åter göra socialdemokratin till en folkrörelse med tentakler ut i alla delar av samhället samt att satsa på folkbildning, kultur och egna media. Något sådant låter sig å andra sidan inte göras, om inte partiets politik i fråga om makt, välfärd och ekonomi vrids åt vänster, i riktning mot de värderingar som delas av de mest utsatta i samhället.

Detta var mitt tillägg till Åsa Linderborgs resonemang.

Och här kommer min invändning.

Åsa Linderborg sätter, av kända skäl, sina förhoppningar till Vänsterpartiet. Det må hon göra. Men i ett stycke är hon, när det gäller sitt parti, förblindad av sina egna emotioner. Hon ser Vänsterpartiets samarbete med socialdemokraterna som huvudorsak till partiets kris och tror för sin del inte, att det är ”kommunistordet” som har fått partiet att backa.

Vänsterpartiet samarbetade, även när det leddes av Gudrun Schyman, med socialdemokratin och lyckades då, vad vi än i övrigt tycker om Schyman, bli förhållandevis stort, bland annat genom att locka till sig allmänt vänstersinnade och missnöjda socialdemokrater.

Lars Ohly har misslyckats med att göra om samma konststycke.

Kanske har detta ändå att göra med just ”kommunistordet”?

Och för att fördela skuldbördan: Jag tror inte att Lars Ohly är ensam ansvarig för att det blev så här