Arbete med fruktträden

I dag har jag befriat fruktträden för säsongen: tagit bort de höga hönsnäten av metall som har skyddat dem mot harar och annat under vinterhalvåret. I morgon ska Birgitta klippa gräsmattan för första gången.

Jag märker, när jag avlägsnar nätrundel efter nätrundel och bär bort dem till upplagsplatsen framför ett par stora enar på bergknallen bakom komposten, att min kondis inte riktigt är vad den var någon tid före operationen. Jag tar en vilopaus på en av trädgårdsstolarna. Den förstående hustrun kommer med en kopp kaffe.

Så kan man ha det tillsammans. I går kväll satt vi på glasverandan och åt jordgubbar med Canderel och vispgrädde. Och så lyssnade vi på musik: Corellis ”Violin Sonatas Op 5” (Harmonia Mundi HMU 907298 99, 2002) med Andrew Manze, violin, och Richard Egarr, klavecin. Bra men inte lysande. Lysande var däremot flöjtisten Sébastian Marc tillsammans med Ensemble Matheus under ledning av Jean-Christophe Spinosi i Vivaldis ”La Notte”, ”La tempestra di mare” och ”Il gardelino” (Opus111 OP 30371, 2002). Il gardelino betyder förresten steglitsan.

Men tillbaka till trädgården.

Även den är full av fågelsång.

Och från talldungen, snett över gräsmattan, kilar en ekorre.

Nu blommar päronträden för fullt. Också skuggmorellerna blommar, men de ser inte så praktfulla ut som de brukar; det finns nästan inga löv på träden än, så de vita blommorna har inte något grönt att kontrastera mot. Syrenerna står i knopp, och äppelträdens ljuva rosa blommor är redan på väg att slå ut. Allting är så tidigt i år.

Inne i Birgittas växhus kan man snart ta av salladen. I går åt vi de första rädisorna därifrån. I dag har hon varit till Eds trädgård i Östhammar och kompletterat uppsättningen av örtkryddor, satt dem också.

Med sig hade hon också stockrosor, som nu är i jorden. Liksom dahliorna som har vinterförvarats i tvättstugan. Birgitta har också sått estnisk malva. Min nu döda mamma fick en gång malvafrön från vår hemby, Juminda, i ett kuvert. Vi tar frön från malvorna höst efter höst och sätter dem varje vår. De är så vackra!

När jag efter mitt eget avslutade arbete åter sitter på en trädgårdsstol och pustar ut, tänker jag, att livet ändå är gott att leva.

”Livet är inte det värsta man har”, som Benny Andersen sjöng.

I dag är det nästan en bräkande idyll.

PS Och nu kommer hustrun med en Bloody Mary.