J J Cale & Eric Clapton

11 maj 2007 20:29 | Musik, Politik | 4 kommentarer

Jag har introducerat mycket musik för familjens gitarrhjälte, Matti Dahl. Han har å sin sida fört in mig på nya spår. Ett av dessa nya spår var en gång i världen Eric Clapton. Sen dess har min Clapton-samling vuxit till att bli riktigt stor, och vi har också tillsammans hört och sett Clapton på Globen.

J J Cales musik kom jag i kontakt med en annan väg, via Anders F Rönblom. Han har gjort mycket hörvärda svenska versioner av J J Cale-låtar; över huvud taget tycker jag att Rönblom är en alltför lite uppmärksammad artist. Det lilla jag har av J J Cale i original har jag fått av sonen, Matti.

Mellan Eric Clapton och J J Cale finns ett par tidiga länkar från 1970-talet: Clapton har gjort och fått hits med Cales ”After Midnight” och ”Cocaine”.

Cale är ju annars känd för att ha hållit sig på sin kant, och det är i sig därför intressant, att Eric Clapton har lyckats få till stånd ett samarbete dem emellan på CDn ”The Road to Escondido” (Reprise Records 9362-44418-2, 2006).

Musiken som de spelar är till allra största delen av J J Cale. Av 14 spår står han för elva och Clapton för två (”Three Little Girls” samt, tillsammans med Jon Mayer, ”Hard to Thrill”). Den återstående låten, ”Sporting Life Blues”, är skriven av en av mina gamla bluesfavoritet, Brownie McGhee.

I den, i den nämnda ”Three Little Girls” och kanske i någon mer låt medverkar en av mina andra favoriter, Taj Mahal, på munspel.

Över huvud taget är det här en skiva, som kryllar av skickliga musiker. Man kan nämna Billy Preston på hammondorgel och piano. Prestons hammond hörs till exempel i ”Hard to Thrill” och i J J Cales ”Missing Person”.

Och som om det inte räckte med de två gitarrvirtuoser som har gjort skivan – ytterligare fyra gitarrister medverkar: Doyle Bramhall II, Derek Trucks, John Myer och Albert Lee. Jag önskar jag vore lika duktig som sonen på att identifiera de enskilda gitarristerna: Albert Lee, konstaterar han till exempel när vi lyssnar på ”Dead End Road”. Och när vi lyssnar på ett utsökt gitarrspel i ”Who Am I Telling You”, säger Matti, som jag hör den här CDn tillsammans med när jag lyssnar på den allra första gången, genast att det där är Derek Trucks på slidegitarr. Till ytterligare förtjänster med den sistnämnda låten får man räkna det nästan jazziga pianospelet.

Annars är det mycket countryinfluerad blues på den här skivan. Den avslutande ”Ride to River” är till och med mycket countryinfluerad.

Låtmaterialet kommer alltså till största delen från Cale, men om jag gör en jämförelse mellan den här versionen och den enda låt jag har i orignalinspelning av Cale själv, ”Don’t Cry Sister”, slås man av att Cale brukar göra sina låtar mer avskalade, med gitarr plus mycket framträdande rytminstrument, medan ljudbilden på den aktuella skivan är mer varierad.

CDn har en mycket hög och jämn kvalitet. Ska jag nämna ett par låtar som jag personligen gillar väljer att nämna ”Missing Person” med dess inledande pianoklink och så den snabba, stompiga ”After Midnight”; i det senare fallet är det näst intill omöjligt att sitta still i gungstolen från Nicaragua, när jag sitter och lyssnar på den igen på glasverandan i Öregrund. Slutligen gillar jag också ”When This War Is Over”, en sång med politisk text med udden riktad mot Bush’s krig i Irak:

When This War Is Over

Text och musik: J J Cale, 2006

When this war is over it will be a better day
When this war is over it will be a better day
But it won’t bring back those poor boys in the grave

Ain’t no sense in the action, killing people all the time
Ain’t no sense no the action, killing people all the time
When it happen on the street we call that a crime

These old boys are leading us somewhere – that is plain to see
I don’t know much of nothing, still it troubles me
Got to find another way, this one ain’t the way to go
Got to get a plan, change our ways or no…

When this war is over it will be a better day
When this war is over it will be a better day
But it won’t bring back those poor boys in the grave

When this war is over, it will be a better day
When this war is over, it will be a better day
But it won’t bring back those poor boys in the grave

Trädgårdsrapport

11 maj 2007 15:32 | Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Nästan alla kvällarna i den här veckan har gått åt till sammanträden, nu senast med partigruppen (s + v + mp) i kulturnämnden och styrelsen för Ordfront i Uppsala.

Birgitta kom i torsdags morse hem från Vietnam och Hong Kong, men också hon har en rad sammanträden inbokade – hinner inte än på några dar återgå till bestyren i trädgården.

Så här års är hon alltid ängslig för att gå miste om delar av försommarens snabbt förbiilande skönhet. Risken finns – krikonträden har snart blommat över.

Alf Henrikson har skrivit en dikt om det här, några rader som vi båda älskar:

Visa

Jag såg att häggen blommade, det kom en doft av den.
Då gick jag till min älskade och sade: Se och känn.
Hon stod vid makaronerna, hon sydde på en klut.
Och när hon lyfte ögat hade häggen blommat ut.

Här om kvällen, när jag gick genom stan från kulturnämndsgruppens möte, kände jag den tunga doften av blommande hägg.

Men hav tröst, Birgitta, ute i Öregrund håller häggen just på att slå ut. Den komme att blomma för fullt, när du kommer hit på kort visit på söndag!

Så även häggmispeln, som bildar skärm mot vår nya granne.

Sen jag var här sist har krikonens kusiner plommonträden slagit ut i full blom. De blommar mer eller mindre på bar kvist; bladen är knappast alls utslagna.

De flesta körsbärsträden har ännu inte utslagna blommor. Det finns utslagen körsbärsblom i några varma sollägen, men vår körsbärsträdgård – den som vi ibland kallar Körsbärsdalen – står ännu inte i blom.

Dock med ett praktfullt undantag: vackrast blommar just nu bigarråträdet.

All denna vithet. Skulle inte tulpanerna (och fortfarande också narcisserna) finnas där, skulle trädgården vara en dröm i vitt och grönt.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^