Monumentet i Tallinn

Några av mina vänner, i bloggosfären så väl som privat, har efterlyst mina synpunkter på vad som har hänt kring flyttningen av krigsmonumentet i Tallinn.

Vi kan ta själva monumentet först. Oavsett hur man vill tolka innebörden av det, är det ett minne av andra världskriget, också ett minne från Estlands cirka 50-åriga historia som del av Sovjetunionen. Jag förstår esternas känslor inför det, men jag tycker inte att det är klokt att utplåna varje spår av ett halvsekel av landets historia, inte ens när det handlar om en så blodig, mörk och vidrig historia som kapitlet Sovjetestland var.

Med andra ord tycker jag att monumentet borde ha fått stå kvar där det stod.

När detta är sagt, måste jag tillägga, att det känns märkligt, att så många av Estlands ryssar, också unga ryssar, uppenbart inte förstår esternas känslor mot det här monumentet. Det i sin tur har att göra med att de här människorna inte kan få in i sina skallar, att esterna aldrig upplevde Röda armén som sina befriare, varken från nazismen eller något annat, utan som erövrare och våldsverkare – ett förtryck ersattes av ett annat. Inte bara upplevde förresten. Röda arméns inmarsch innebar objektivt att esterna fick en kommunistisk diktatur de inte ville ha, att ofattbart många av dem deporterades till Stalins sibiriska slavläger och mycket annat liknande.

Att ester deltog i Röda arméns ”befrielse” av Estland är ett rent nonsensargument. Det helt överväldigande antalet ester i den armén var tvångsrekryterade under den första ockupationen av Estland under andra världskriget, den ryska. (Jag vet en del om det här. Min far var en av dem som lyckades gömma sig under den här inkallelsevågen, och han gjorde det verkligen inte för att han skulle ha haft sympatier för tyskarna eller nazisterna.)

Det första sovjetiska övergreppet på esterna skedde, när Estland under farsartade former tvingades ansöka om (och, hör och häpna, beviljades) inträde i Sovjetunionen. Den här annekteringen gjordes med stöd av ett hemligt tilläggsavtal i den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten, alltså med stöd av det Nazityskland, som Sovjetunionens trupper sen ”befriade” Estland ifrån. Estland befriades enligt det sovjetiska synsättet från Hitler – men fick i stället, vilket esterna gärna påpekar, i stället Stalin.

Så jag vågar påstå, att allt för många ryssar i dagens Estland fortfarande har väldigt mycket att lära om det land där de, på grund av Stalins folkförflyttningspolitik, i dag är en stor minoritet. Jag har aldrig hört till dem som vill slänga ut de här ryssarna ur Estland. Men det skulle faktiskt vara klädsamt, om de lärde sig något mer om sitt nuvarande hemlands historia.

Ytterligare ett antal intressanta synpunkter finns på Bo Strömbergs blogg – hans inlägg hittar du här.

Parallellt med detta hittar du på Bos blogg i kommentarspalten en utdragen och intressant diskussion om begreppet kommunism. De här kommentarerna är knutna till ett tidigare inlägg, som du hittar här.

Early Morning Rain

Morgonen kommer med ett stilla regn. Fragment av en gammal sångtext kommer för mig: ”In the early morning rain”. Men sen minns jag mer av Gordon Lightfoots text: den är egentligen inte alls – bortsett från själva inledningen – tillämplig på friden i min trädgård.

Gårdagens värme finns kvar trots regnet, och vätan har gjort att narcisserna, primulorna och balkansipporna har fått sällskap av klungor av djärvt röda tulpaner.

Humlor surrar mellan blommorna.

I går sjöng de mot solen i krikonträdens vita blomskyar. Det lät lite som hur det sjöng i telefonkablarna i min barndoms Juniskär.