Vart har Mona Sahlin tagit vägen?

Vart har Mona Sahlin tagit vägen? frågar Lotta Gröning på sin blogg – länk finns här intill.

Ett svar finns i Kari Molins intervju med Mona Sahlin i dagens (13 april 2007) Dagens Nyheter, ”Sverigedemokraterna ska inte längre tigas ihjäl”. Du kan ta del av intervjun här.

Intervjun innehåller både sådant som jag finner sympatiskt och sådant som jag ställer mig mer frågande till.

Jag ställer till exempel gärna upp på hennes definition av arbetslinjen: ”Den innebär rätt till stöd och hjälp men också plikten att göra den egna insatsen.” Jag känner sympati för hennes markering av att vi måste uppnå en jämnare delning av föräldraförsäkringen – här återstår dock att se, vad hon i praktiken vill göra. Och jag gillar hennes utsaga om fastighetsskatten:

– Den behöver reformeras men inte helt avskaffas, det är en vansinnig politik. Det är de som är etablerade som gynnas, de unga får det ännu värre.

Vilka skattelättnader hon vill ge tjänstesektorn och vad hon vill göra för småföretagarna återstår att se. Först när det sker konkretiseringar, kan man ta ställning. Arbetsskapande åtgärder är naturligtvis välkomna, men handlar Mona Sahlins slogan ”att utnämna småföretagarna till hjältar” om att göra en klassmässig omdefinition av vad som är socialdemokrati, blir saken inte lika enkel.

Också hennes flitiga användning av begreppen ”egenmakt” och ”frihet” väcker farhågor. Det torde vara svårt att bestrida, att SSUs introduktion av den debatten har en del av skulden för den valfrihets-, utmanar- och i slutändan – här trampar jag medvetet på ömma tår – privatiseringsvåg, som, med i vissa fall mycket olyckliga konsekvenser, har svept fram över landet sen nittiotalet. I alla de här privata alternativen i kommunerna finns ju förresten många av Mona Sahlins hjältar, småföretagarna.

På den punkten är det mitt bestämda intryck, att motståndet i partiet – särskilt efter förra höstens många valförluster i kommuner och landsting – har ökat. Kryssar Mona Sahlin inte försiktigt när hon börjar forma förslag, kan detta mycket väl komma att förorsaka hennes första motgångar i rollen som partiledare.

Joel Malmqvist

Joel Malmqvist skriver på sin blogg – länk finns här intill:

”Egentligen finns det bara två svenska bloggare som är värda att läsa. Båda bor i Uppland. Den ena är Enn Kokk. Den andre är Peter Englund.”

Det har uppstått en liten debatt om detta inlägg. Hittills har ingen hållit med Joel. Min egen blygsel hindrar mig att gå in i just den debatten.

PS Nu är läget jämnare.

Sofia Karlsson: Visor från vinden

Sofia Karlsson har ingalunda övergett Dan Andersson: På hennes nya CD är han närvarande, om än med några inte så vanliga nummer. En Dan Andersson, ”Hemlängtan”, tonsatt av Gunnar Turesson, hör faktiskt till skivans allra bästa låtar. Tre Dan Andersson-texter är nytonsatta av Sofie Livebrant: Två av dessa, den inledande ”Le Vin des Amants” (”De älskandes vin”) och den avslutande ”Moesta et errabunda”, är dikter av Charles Baudelaire, översatta av Dan Andersson. Den tredje, ”Milrök”, har – genom Esbjörn Hazelius medverkan, gissar jag – fått ett lätt irländskt drag.

På den rent instrumentala och mycket hörvärda låten ”Valsen till dig” blommar sen det irländska ut för fullt. Sofia Karlsson spelar här traversflöjt, Esbjörn Hazelius (som också har skrivit låten) fiol och cittra, Roger Tallroth gitarr och Olle Linder kontrabas och slagverk.

Annars associerar jag CDn, som heter ”Visor från vinden” (Amigo AMCD 759, 2007) till sextiotalet (med lite spill in från sent femtiotal och lite spill över på sjuttiotalet), inte bara för att Dan Andersson (liksom Carl Michael Bellman och Evert Taube, som också finns representerade) hade en renässans då, inte ens för att några av den svenska visvågens främsta namn (Alf Hambe, Fred Åkerström) har låtar med på den här skivan.

Det som slår mig starkt är hur mycket av det som finns på ”Visor från vinden” direkt för tankarna till den unga Joan Baez – inte bara Sofia Karlssons röst utan också komp och arrangemang och, trots den här CDns svenska innehåll, även typen av låtar påminner mig om Baez när hon slog igenom. Och Sofia Karlsson är lika bra!

Inslaget av traditionell musik – ”Resan till Österlandet” eller ”Till Österland vill jag fara”, som hon gör en helt underbar à capella-version av tillsammans med Sara Isaksson och Lena Willemark, och förekomsten av samhällstillvända men inte revolutionära sånger – Peps Persson, Mikael Wiehe, Lars Forssell samt Marianne Flodins och Sofie Livebrants ”Frukostrast på en liten syfabrik på landet” – påminner starkt om Baez’ sätt att välja sånger.

Slutligen vill jag berömma Sofia Karlsson för hennes djärvhet att i flera fall välja låtar, där det är omöjligt att lyssna på dem utan att minnas mycket särpräglade och skickliga insjungningar, tidigare gjorda av andra artister. Och Sofia Karlsson klarar det här konststycket, med bravur! Hennes version av Peps Perssons ”Spelar för livet” är både kul och bra. Hon gör ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” så bra, att hon tål att jämföras både med mäster Taube och Joakim Thåström. Hennes ”Märk hur vår skugga” (Fredmans epistel nummer 81) tål en jämförelse både med Fred Åkerströms och Cornelis Vreeswijks tolkningar, för den delen också Joakim Thåströms. Och hennes version av Lars Forssells ”Jag står här på ett torg” (Boris Vians ”Le Deserteur”), där hon har opererat bort de Gaulle, vilket gör, att man kan tänka Bush i stället, har faktiskt originalitet även om man jämför den med Ulla Sjöbloms klassiska från slutet av femtitalet.

Mer kunde nämnas, men jag tror att ni redan nu har förstått, att Sofia Karlsson är en sångerska att sluta till sitt hjärta.

Upp i svinottan och sen kulturfrukost

Onsdag och torsdag tillbringar jag på sammanträden i Uppsala.

Eftersom det första av dem, en kulturfrukost på Upsala stadsteater, startar 08.00 och jag måste åka med 06.10-bussen från Öregrund, får jag lov att gå upp i svinottan; jag har ställt väckarklockan på 04.30. Det är fortfarande mörkt, när jag går ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna.

Fram mot 05.00 går jag ner till den kombinerade bastun och tvättstugan för att duscha – som jag har berättat, har vi bara kallt vatten i stora huset. Nu är det aningen ljusare, och när jag går ut på trappen, ser jag ett rådjur bakom syrenerna, bara några meter ifrån mig. Jag tar kurs mot rådjuret, som tar ett skutt över det vi kallar syrengrinden och sen springer upp på berget på utsidan. Jag gör ytterligare ett bestämt närmande, och då försvinner rådjuret bakom krönet. Det är alltså fem på morgonen man måste gå upp för att mota bort rådjuren från tulpanerna.

På bussen in till Uppsala läser jag den sista av morgontidningarna plus handlingar inför kvällens sammanträde.

Kulturfrukostarna, som arrangeras av kulturkontoret, går ut på att för oss som sitter i kulturnämnden samt andra berörda presentera ett antal kommande exempel på vad som kommer att hända i Uppsalas kulturliv. Man får också, på egen bekostnad, kaffe eller te plus en halv ostfralla.

Eftersom Stadsteatern är värdinstitution den här gången, går ordet först till avgående teaterchefen, Stefan Böhm. Han passar på att välkomna sin efterträdare, Linus Tunström, som också är på plats. Böhm presenterar vårens program: Samarbetet med universiteten och företrädare för olika vetenskaper fortsätter med ”Stjärnsmällar och svarta hål”. ”Insektsgalan” är ett samarbete mellan stadsteatrarna i Stockholm och Uppsala samt Artdatabanken. Som det står i reklamen: ”Glitter och glamour, glädje och besvikelse när småkrypen gör upp i tävlingskategorier som Bästa biroll.” Premiären på den linnéinspirerade föreställningen ”Undran inför naturen” i regi av Stefan Böhm själv är på grund av sjukdom uppskjuten en vecka, men pjäsen kommer säkert att dra mycket folk. Den blir en musikalisk show med Mikaela Ramel och Vibafemba och med texter av Lasse Eriksson, Lennart Hellsing, Elsie Johansson, Carsten Palmaer, Povel Ramel, Owe Thörnqvist, Åsa och Gertrud med flera.

Innan Stefan Böhm, som alltså avgår som teaterchef i sommar, går av scenen, får han en stor tack- och avskedsbukett av kulturkontorets Fia Söderberg och stormande applåder från kulturfrukostpubliken.

När Stefan lämnar scenen, lämnar han plats för två representanter för JuvenalOrden, grundad 1907 och alltså 100 år i år. Jubileumsunderhållningen, komisk musikteater och spex i ett, kommer på Upsala stadsteater och heter ”En kalabalik i sänder”. Håller resten lika morsom nivå som det smakprov vi fick – det kommer till exempel in en norrman som hävdar, att det handlar om Bergen, inte Bender – kommer det här att bli en underhållande historia.

Mer teater: Maria Björk från Reginateatern presenterar ett inslag i linnéjubileet, ”Kärleken spriar på Trädgårdsgatan”, för ungdomar 13-18 år. Det handlar om kärlek, sex och samlevnad. Utöver teater på Regina blir det 21-24 maj också utställning på Grand, film – i samarbete med Kortfilmfestivalen – på Slottsbiografen med mera; bland samarbetsparterna finns Sveriges Lantbruksuniversitet och RFSU.

Sen berättar Per Löfblad från Teater Spektaklet om linnéföreställningen för barn 6-12 år, ”Mer ordning i rabatten” av Margareta Löfblad. Föreställningen är en succé och har sen premiären i januari redan getts i ett sjuttiotal föreställningar runt om i landet. Också andra länder vill ta del av den.

Helena Kjällström från Gottsunda Dans och Teater presenterar det kommande programmet, bland annat ”Den viktigaste grejen i världen”, och fyra ungdomar framträder med egna texter. Och sen kommer dagens clou, ”ett otippat möte mellan hip-hop och svensk körlyrik” för att citera programbladet. I den här föreställningen uppträder rapartisterna Bobby Sandz och Dakotaa, en kille och en tjej, tillsammans med Uppsala Akademiska Kammarkör (UAK) under ledning av Stefan Parkman. Vi får ett smakprov i form av att några sångare från UAK börjar med ”Uti vår hage”. Sen blir de doakör bakom rapartisterna, vars budskap är att välkomna kulturell olikhet – UAK och rapparna förenas i budskapet ”Kom som du är!”

Allra sist fick vi information – med allsångsinslag – om musiksagan ”Blomsteruret”, som till Linnés ära ges för barn från fyra år upp till min ålder i Orangeriet i Linnéträdgården.

Kom inte och säg, att det inte händer något i Uppsala!

Klassiker som en ständigt tillgänglig bokskatt

Många som känner mig skulle säkert, med viss rätt, karaktärisera mig som en bildad ädre herre.

Nå, jag vill genast korrigera: jag behärskar verkligen inte allt här i livet, som man brukar hänföra till bildningssfären. (Vem kan det förresten?) Tvärt om finns det stora vita fläckar i mitt vetande; det finns till och med områden som jag medvetet har valt bort för att kunna koncentrera mig på annat som jag är mer road av. Ingen enskild människa kan vara allvetare.

Men jag tror att jag är hyggligt beläst på en del områden, och så kan jag en del om musik, mer om några musikstilar och mindre om andra.

Om vi håller oss till litteraturen, utvidgar jag ständigt förrådet av läsupplevelser med nya böcker: romaner, novell- och diktsamlingar, några av dem lättfärdiga, några av dem habilt hantverk, några av dem klassiker, några av dem blivande klassiker. Jag har alltid läst stora mängder seriös skönlitteratur – men jag läser också gärna deckare, till och med barn- och ungdomsböcker (vilket väl är ovanligt för folk i min ålder, snart 70).

I den debatt som Cecilia Wikström fick i gång om klassiker har jag ställt mig relativt välvillig till hennes initiativ. Inte så att jag tror att Svenska akademien eller någon annan officiell instans måste fastställa en lista som på något vis skulle utgöra vårt officiella bokliga kulturarv. Inte heller så att ett svenskt, centralt fastställt bokligt kulturarv à la Danmark (och folkpartiet?) borde användas främst som ett sätt att försvenska invandrarna – för övrigt ingår ju också till svenska översatta utländska klassiker till det bokliga kulturavet även i det här landet.

Men jag tror definitivt på att skolan bör använda tid och möda 1) först åt att ge eleverna lust att läsa, 2) sedan åt att föra det bokliga kulturarvet vidare till generation efter generation. Därför tycker jag, att en av de viktigaste insatserna som under senare tid har gjorts på litteraturområdet är den av Kulturrådet stödda utgivningen av serien Alla tiders klassiker, i vilken 100 böcker gavs ut mellan 1985 och 1995; 1,4 miljoner exemplar har hittills sålts i form av klassuppsättningar. Den utgivningen följs nu av 50 nya volymer, den här gången översättningar av böcker från ickeeuropeiska språkområden.

När det gäller utgivning av klassiker för vuxna har det varit klenare beställt. De flesta förlag med någon bredd utger i och för sig då och då litterära klassiker, ibland med anledning av att en klassisk roman har filmats eller blivit TV-serie, ibland för att man aktivt satsar på en ny, modern översättning av en bok i förlagets i fråga backlist, ibland rent av i form av en introduktion på svenska av en tidigare inte översatt klassiker.

Förr var klassikerutgivning legio i de då många kvalitetspocketserierna: Bonniers Delfin, Wahlström & Widstrands W&W-pocket, Natur och Kulturs NoK-pocket, Norstedts Pan pocket, Prisma pocket, Rabén och Sjögrens Tema pocket och Trend pocket. De här pocketserierna var inte primärt klassikerserier men hade genom sin kvalitetsinriktning ett stort inslag av klassiker eller moderna klassiker i sin utgivning.

Dessutom förekom en omfattande klassikerutgivning inom ramen för särskilda klassikerserier och då inte bara hos i dag försvunna förlag som Sohlmans.

Forum hade en mycket bred sådan klassikerutgivning.

Systerförlaget Bonniers gav ut en serie, som jag tror hette Den svenska lyriken och gav dessutom ut en rad av sina både äldre och senare författare med klassikerstatus i bundna nyutgåvor med enhetlig utformning.

Natur och Kultur utgav (och utger fortfarande) serien Levande litteratur.

Till de många förlag, som i dag ingår i KF-sfären, ska jag återkomma nedan.

Av de äldre förlagen är det främst Natur och Kultur, som har fortsatt med sin klassikerutgivning.

Av de nyare är Atlantis stjärnan. Förlaget har en mycket förnämlig och tät klassikerutgivning. Dels en utgivning av svenska klassiker i samarbete med Svenska akademien. Dels den egna serien Atlantis väljer ur världslitteraturen.

Annars är det främst en rad nya, mindre förlag, som står för den intressanta och alerta klassikerutgivningen.

Främst bland dem finns Modernista, som har serier både för svensk och för utländsk skönlitteratur med klassikerstatus, gärna av böcker från relativt nära tid. Modernista har ofta återutgett böcker ur Bonniers och Norstedts backlist, böcker som de här slöa jättarna inte själva har orkat ge ut på nytt.

Lind & co har med serien 1900 också gjort insatser för klassikerutgivningen, men förlagschefen Kristoffer Lind förebådar i en intervju i Dagens Nyheter den 8 april 2007 en uppstramning.

En av mina personliga favoritförlag är Bakhåll, ett undergroundförlag i Lund med en mycket egensinnig och kvalitativt högstående utgivning – förlaget tycks bara ge ut böcker som folket bakom förlaget själva tycker är bra. Också Bakhåll har återutgett böcker ur Norstedts, Rabén och Sjögrens och Tidens (Tellusserien) tidigare utgivning. Slöa, slöa KF!

Tranan har specialiserat sig på att introducera författare från Asien, Afrika och Latinamerika. Det skulle inte förvåna mig, om någon av förlagets författare snart får ett nobelpris.

Bland de äldre, etablerade förlagen har också Wahlström & Widstrand under de senaste åren ägnat sig åt klassikerutgivning i en särskild serie.

Nu har till slut också jätten Bonniers vaknat till liv. Förlaget går ut brett och startar en särskilt pocketserie för klassiker.

Det betydligt mindre men mycket pigga Brombergs satsar på en serie med böcker av nobelpristagare, redigerad av Horace Engdahl.

Båda de sist nämnda idéerna – klassiker i pocket och en särskild serie med böcker av nobelpristagare – har jag, gång på gång och förgäves, försökt intressera KF-gruppen med Norstedts i spetsen för.

KFs förlagsgrupp, de nu verksamma förlagen liksom de fusionerade eller nedlagda, rymmer nämligen en guldgruva för klassikerutgivning, för en eller flera (i så fall specialiserade) klassikerserier.

I gruppen finns eller har funnits en rad allmänförlag med en utgivning, som också omfattar böcker med klassikerstatus:

Norstedts med Gebers och Ljus har genom årtiondena gett ut många klassiker, också inom ramen för ett par kortvariga klassikerserier som Tornserien samt serien Populärklassiker i pocket; även Panterserien med sin internationella utblick bör nämnas. Också i Norstedts Pan pocket har många böcker med klassikerstatus getts ut. En beskrivning av Norstedts klassikerutgivning vore dock ofullständig, om man inte nämnde också den vetenskapligt kommenterade och redigerade utgåvan av August Strindbergs samlade verk, som förlaget – i samarbete med Stockholms universitet – utger i vackra band.

I Tidens förlags (innan det blev en imprint för ungdomsböcker) utgivning fanns åtskilligt av intresse för en klassikerutgivning. Den svenska utgivningen av Orhan Pamuk (som nu finns hos Norstedts) började till exempel där. Och framför allt: Tidens klassiker är kanske Sveriges genom tiderna bästa klassikerserie! I Tidens bokklubb utgavs många minor classics, också böcker av nobelpristagare. Den av Artur Lundkvist redigerade Tellus-serien introducerade (ungefär som Tranan i dag) böcker av författare från Tredje världen; en av dem, Miguel Angel Asturias, fick nobelpriset i litteratur.

Dotterförlaget Folket i Bild hade ett förnämligt Världsbibliotek, också med några nobelpristagare. FiBs folkböcker och Tidens förlags av Lars Furuland redigerade serie Arbetarberättare kunde, tillsammans med böcker som finns i Norstedts ordinarie utgivning (Per Olov Enquists ”Musikanternas uttåg”, Kjell Johanssons självbiografiska trilogi, Kurt Salomonsons böcker med flera) bilda grunden för en serie arbetarklassiker, förslagsvis med namnet Folket i Bild.

Prismas pocketbokserie – Prisma var ursprungligen ett pocketförlag – rymmer massor av böcker, värda en plats i en klassikerserie.

Rabén & Sjögren (med föregångaren KFs förlag) har också tidigare varit ett allmänförlag – det gav till exempel ut islänningen Halldór Kiljan Laxness, som ju fick nobelpris. Och förlaget hade två pocketserier med hög klassikerfaktor, Tema och Trend.

Ett tag såg det också ut som att KF insåg i potentialen för klassikerutgivning i det som fanns i KF-förlagens gömmor.

KF köpte klassikerförlaget Niloé, som sen döptes om till Klassikerförlaget. Utöver av Niloé tidigare utgivna klassiker började man där ge ut också böcker till exempel ur Tidens klassiker.

Där utöver köpte KF ytterligare ett fint litet klassikerförlag, Fabel.

Eftersom jag såg den samlade potentialen, gjorde jag en inventering av lämpliga böcker ur KF-förlagens utgivning och framförde olika idéer i ett brev, ställt till VDn för hela gruppen, Kjell Bohlund. Han tyckte uppenbarligen, att mina förslag borde tas seriöst; dessutom verkade han imponerad över mina samlade kunskaper om vad KF-förlagen genom åren hade gett ut. Han bjöd mig på lunch, vi hade en diskussion och han lovade vidarebefordra mina synpunkter närmast till Norstedts.

På så sätt kom jag att för första gången träffa Svante Weyler. Vi fortsatte våra meningsutbyten per mejl, och han bollade över frågan om klassikerutgivningen till den ansvarige för det som då fortfarande hette Pan pocket. (Serien heter numera Norstedts pocket.) Jag blev genomgående välvilligt bemött – också i fråga om ett av mig lanserat parallellt projekt, deckarklassiker.

Men det hände just ingenting. Och det som hände var negativt: Klassikerförlaget las ner, och en rännil av dess ungdomsklassikerutgivning återuppstod i form av Rabén & Sjögrens klassiker. (Mer om det senare under Kulturspegeln, Barnkultur.)

I fråga om deckarklassiker hann Bonniers före.

Och som det heter i den artikel i DN jag ovan refererade till:

”Norstedts har en kontinuerlig men inte särskilt omfattande klassikerutgivning. Den är inte samlad i någon serie.”

Om Norstedts eventuellt inte vet – det har ibland förefallit så – vilka klassiker KF-förlagen har gett ut, står jag fortfarande gärna till tjänst.

Isande kallt

Matti och Karin var alltså här under påsken, från påskafton till annandagen. Under påskdagen lockade de och Birgitta ut mig på en, från min sida motvillig, promenad. Det är trevligt att se trädgårdar med blommande krokus och mattor av blå scilla och intressant att med egna ögon se, vad man gör med anrika Hasselbacken – men fy vad kallt det är utomhus.

Vi får mest hålla oss inne i stugvärmen och i stället njuta av Birgittas påskmiddag: en ovanlig (och ovanligt god) variant av lammstek och, efteråt ute på glasverandan, wienerbrödsliknande smördegsbakverk med tre sorters sockerfri marmelad.

Till frukost fortsätter vi att äta av de estniska påskäggen; Birgitta, som vill spara dem som prydnader, äter dock inte fler av sina. När jag tar en tur till Konsum, träffar jag Marina, som berättar, att hon – med vägledning av vad jag skrev på bloggen – har lyckats med sina första estniska påskägg (hennes mamma är ändå estniska) och att hon från och med nu kommer att införliva det här sättet att måla ägg i sin familjs påsktradition.

Innan Matti och Karin åker på annandagen, anländer Mattis syster Kerstin med familj: maken Bo och barnen Viggo och Klara. Viggo är hemtam även i vårt sommarhus – han har bott här ensam med morfar och mormor – och går raka vägen till det som är ”hans” rum: där finns leksakerna och böckerna.

Han får följa med mormor till Konsum. Sen är mormor och han ute på tomten och även utanför den, ute på allmänningen som kallas Floraparken och som till stor del tidigare var en del av vår tomt. Han hittar dit där han plockade blåbär med morfar förra året, och han hoppar ner från alla stenar och bergknallar man absolut måste klättra upp på, när man är fyra år. Och sen tar Viggos mamma Kerstin honom med upp på den stora och spännande vinden, där de bland annat packar ner buntar av mamma Kerstins barnböcker i stora konsumkassar för att ta med hem och läsa; nu är det tid för kapitelböcker. Också det stora beståndet av Astrid Lindgren- och Gösta Knutsson-böcker, som har stått i en bokhylla i det som en gång var Kerstins rum (det som nu är datorrummet), får följa med hem. Här ska läsas för Viggo om Pippi Långstrump och Pelle Svanslös!

Under tiden är lillasyster Klara med morfar. När hon kommer in genom dörren, går hon raka vägen till morfar, som står vid spisen och lagar lunch, och ger honom en stor kram. I fortsättningen vill hon gång på gång komma upp i hans famn. Morfar visar henne spännande saker, gungar henne i sin gungstol från Nicaragua, och hon får busa med honom.

Men sen händer något tråkigt. Klara verkar trött och lägger sig på mormors säng, nu med sin mamma bredvid sig, får mormors gamla slitna gula morgonrock över sig och somnar. Den där morgonrocken sov också Kerstin middag under, men då var den förstås fräsch och fin.

Sen vill hon inte riktigt vakna, och när alla samlas i köket för eftermiddagsfika med memma, somnar hon om i kökssoffan. Något är på tok. Och när pappa Bo inför hemfärden på eftermiddagen tar upp henne för att klä på henne ytterkläderna, kräks hon plötsligt häftigt. Som alltid efter en sån där fors mår hon sen lite bättre, blir avtvättad och ombytt, och familjen kommer i väg.

När Birgitta sen ringer till Kerstin för att kolla hur det har gått, får hon veta, att Klara har kräkts en gång till, fast mindre. Alltså blir det inget dagis nästa dag, inte heller för Viggo; såna är reglerna. Och Bo får stanna hemma med barnen, eftersom det är hans tur den här gången.

Det fortsätter att vara kallt. När jag i morgonrock går ner till brevlådan för att hämta de tre morgontidningarna, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning, är det frost i gräset. Och Birgitta konstaterar, att tvätten hon hängde ut på tork i går är stelfrusen.

Det blir var sin tur i morgonrock ner mot grinden igen, till duschen som finns i tvättstugan. Vi lever fortfarande utan varmvatten i stora huset. Jag ringer den VVS-firma, vars namn jag har fått av elektrikern, Kent. De för Nibe men måste beställa hem termostat. Bytet kan därför ske tidigast på torsdag. Men vi klarar naturligtvis det också.

På morgonen kommer också en inspektör från Anticimex, som vi har en försäkring hos mot angrepp av hussvamp. (Vi hade ett sånt angrepp här om året, ett mycket regnvått år, och fick riva och byta ut en vägg och del av en annan.) Inspektören är mycket nöjd efter sin inspektion, men han ger oss ett tråkigt besked: Eftersom vi har krypgrund (husets äldsta del är från 1890-talet) och han inte kan kolla hur det ser ut under huset, kommer försäkringen från och med nästa år inte längre att ge fullt skydd. Det är inte han utan hans ledning som har bestämt det – innehållet i den ganska dyra försäkringen har alltså urholkats. Och då ska man veta, att ett hussvampangrepp, som inte upptäcks och hejdas snabbt, fullständigt kan rasera ett helt hus. Försäkringsbolaget bestämmer ensidigt. Sådan är kapitalismen.

Hej då, Expressen!

Jag är socialdemokrat men har allt sedan tonåren läst så många tidningar som möjligt, detta oberoende av deras partifärg. Jag har till och med läst alla dessa tidningars ledarsidor: det är nyttigt att pröva sina egna åsikter mot andras; dessutom är det bra att veta hur politiska motståndare resonerar och argumenterar.

Men naturligtvis måste det finnas något mer att läsa än ledarsidan, för att man ska läsa och till och med köpa en tidning. Mig lockar bra kultursidor, seriös samhällsjournalistik och serier.

Kvällstidningarna innehåller numera, med förlov sagt, mest skit. Jag tänker då på sådant som en infantil bevakning av infantila TV-program, skvaller, så kallade chockrapporter om dittan och dattan och sensationsjournalistik. Eftersom jag inte heller är intresserad av idrott, är det lätt att begripa, att jag ”läser” kvällstidningarna ganska fort.

Med detta som utgångspunkt är det också lätt att begripa, att det jag vill läsa i kvällstidningarna måste vara tillräckligt intressant eller roligt (eller över huvud taget finnas där), för att jag ska anse det vara värt pengarna att fortsätta köpa de här lätt försenade morgonbladen.

För mig har Expressen nu passerat gränsen. Sedan några dagar tillbaka köper jag inte längre den här tidningen, som jag alltså i årtionden har följt.

Expressen var, när den skapades av legendariska tidningsmakare som Carl-Adam Nycop, en både roande och oroande tidning, i sina bästa stunder på nyhetsplats samhällskritisk från ett vänsterpopulistiskt perspektiv: stod på den lille mannens sida, grep in. Tidningen hade också folkbildande ambitioner.

Den som läser dagens Expressen har svårt att hitta sådant bland sensations-, skvaller- och skandalartiklarna; tidningen är snarare infantiliserande än folkbildande. Och för all del: den har i detta stycke gott sällskap av Aftonbladet.

Kultursidorna härbärgerar fortfarande några läsvärda skribenter från fordom som Per Olov Enquist och Anders Ehnmark plus något enstaka läsvärt nytillskott som Katrine Kielos. Men skulle en Bo Strömstedt verkligen ha släppt in skribenter som Natalia Kazimierska, Linda Skugge med flera på sina kultursidor?

Ledarsidan eller snarare P M Nilsson kan fortfarande ibland överraska; få av de övriga skribenterna där är användbara för något annat än som julgransprydnader.

Det som fortfarande är läsvärt på kultursidorna och på ledarsidan är emellertid inte tillräckligt för att i tillräcklig utsträckning väga upp allt det i tidningen jag finner intellektuellt förolämpande.

Men det som definitivt har fått det att för min del väga över, så att jag har bytt från att vara daglig lösnummerköpare och (delvis) läsare till att sluta köpa och läsa tidningen är att Expressen nu, efter att under en tid då och då låta serierna utgå, helt tycks ha slopat de dagliga serierna.

Också på serieområdet var Expressen, redan från starten, pionjär. Tidningen innehöll en intressant seriesida. Där fanns sådant som ”Knallhatten” och ”Snobben”. Också i senare tid har Expressen gjort veritabla fynd; ”Kalle och Hobbe” (som nu går i Aftonbladet) är ett exempel. Till tidningens pionjärinsatser hörde att ta serierna och serieskaparna på allvar: Expressen införde den goda vanan att dagligen återge också namnen på dem som skapade serierna.

Expressens seriesida har nu länge varit underlägsen Aftonbladets. Men så länge serierna fanns kvar, fanns det ändå ett hopp kvar för oss serieälskare: Någon gång skulle Expressen kanske komma på idén att anställa någon, som förstod sig på serier.

Men icke. I stället avskaffades serierna.

Hej då, Expressen!

Hur ser estniska påskägg ut?

Jag har ju berättat, hur man gör estniska påskägg, men eftersom jag inte använder mig av foton och andra bilder på bloggen, kan jag inte visa er våra egna resultat.

Men min dotter, Kerstin Kokk, har lagt ut bilder av sina fina påskägg på sin blogg. Du kan gå dit och ta en titt.

Maria Gripe

Jag har genom årtiondena lyssnat på många sommarlovsföljetonger i radio, tillsammans med tre barn i skilda åldrar men också för egen maskin. Den dramatisering jag håller allra högst är, utan konkurrens, Maria Gripes och Kay Pollaks ”Tordyveln flyger i skymningen”. Dess blandning av gåtfull handling och deckarintrig gjorde ett outplånligt intryck på både mig och barnen. Särskilt minns man Hans Alfredson i rollen som prosten.

Följetongen, i 24 avsnitt, har därefter repriserats flera gånger. Jag har lyssnat varje gång jag har kunnat.

När jag nu, med anledning av att Maria Gripe (född 1923) har dött, försöker friska upp mitt minne, ser jag, att serien första gången sändes sommaren 1976. Till min överraskning finner jag, nu men inte då, att Maria Gripes bok med samma namn utkom först 1978. (Jag har recenserat den, och påpekade då saken.) Den skrevs alltså först som radioserie, där jag antar att Gripe har skrivit grundmanus och Pollak bidragit med dramatiseringen.

När radioserien sändes, var Maria Gripe för övrigt redan en etablerad författare. Hennes genombrott kom i början av 1960-talet med böckerna om Hugo och Josefin. Före ”Tordyveln flyger i skymningen” ligger också böckerna om Elvis Karlsson.

Sammantaget är Maria Gripe en av de riktigt stora svenska barn- och ungdomsboksförfattarna, för övrigt lika läsvärd för en vuxen publik.

Jag har i vanlig ordning letat fram recensioner av hennes böcker jag har skrivit för Aktuellt i politiken (s).

I nummer 1 1980 (10 januari) skriver jag om ”Tordyveln flyger i skymningen” i en sammelrecension med rubriken

Fantastika

Just nu finns det i barn- och ungdsomslitteraturen ett mäktigt stråk av det fantastiska, det oförklarliga, det skrämmande och det ockulta. Inte allting är så allvarligt menat. Allan Rune Pettersons ”Frankensteins faster” (Bonniers) har ett nog så skräckinjagande omslag av Hans Arnold, men Hanna Frankenstein – en innovation av Pettersson – visar sig vara en ganska rolig figur. I ett efterord berättar författaren om hur han själv från elvaårsåldern och framåt fascinerades av Frankenstein- och Dracula-filmerna.

* Maria Gripe tar däremot i ”Tordyveln flyger i skymningen” (Bonniers) parapsykologin och mystiken på allvar. Frågan är varför jag, som annars intar en ultrarationalistisk ståndpunkt och är helt irreligiös, tyckte att Gripes och Kay Pollaks radioföljetong här om året (upphovet till boken) var så vansinnigt spännande. Men jag tror inte att man behöver vara swedenborgian för att ens fantasi ska kittlas av tänkande krukväxter, döda som talar i telefon, tordyvlar som lämnar meddelanden, bandspelare som tar upp talade budskap och annat sådant.

* I Edith Nesbits böcker (AWE/Gebers, översättning Jadwiga G Westrup), på det hela taget spännande och realistiska berättelser, finns alltid ett inslag av trolleri, något som inte går att förklara med sunda förnuftet. Ändå var hon socialist, fabian, och hennes böcker, till exempel ”Skattsökarna”, saknar inte socialt budskap! I ”Det förtrollade slottet” förekommer det en önskering. Och i ”Huset Ardens gåta” är det en mullsork som står för trolleriet; han kan föra barnen till det förflutna. (Den som känner igen ”Huset Ardens gåta” i TV-serien om Silfvercronas skatt har alldeles rätt; grundidén till TV-serien hade hämtats från Edith Nesbit.)

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 12 1981 (2 juli) fanns ytterligare en sammelrecension, där en bok av Maria Gripe granskades tillsammans med flera andra:

Roligt och allvarsamt

Här är några böcker som inte är alldeles färska. Jag har inte kommit mig för att läsa dem förrän nu. Men de har inte hunnit bli sämre för det!

* Ulf Nilssons ”Pojkjävlarna” (Bonniers, illustrationer Björn Berg) förtjänar egentligen all uppbackning. Den handlar om barn i betriket storstrejksåret 1909. Den förenar en åskådlig skildring av klassgränser med sommarens poesi. Den är stilistiskt fin. Ändå undrar jag om det här inte är en förklädd vuxenbok. Framför allt fordrar den så pass mycket av alls inte given förhandskunskap: Vad var storstrejken? Varför måste barn arbeta? Vad är vadmalsbyxor? Märgelgravar? Förvaltare? Men läs den, ni föräldrar då! Det finns barn- och ungdomsböcker – ”Pojkjävlarna” är ett exempel – som är bättre värda läsmödan än många av de böcker ni i själva verket läser.

* ”Lita på det oväntade” (Bonniers, illustrationer Svend Otto S) manar oss Gunnel Linde. Och nog kan man lita på att det händer den ena oväntade saken efter den andra i den historien. För visst är det solklart att om storebrorsan äter upp den enda pannkaka man har lyckats göra själv så fylls man av en så väldig sorg och vrede att man går och vräker hans splitter nya cykel i badets djup från trampolinen. Och det är verkligen inte det enda som händer i boken!

* Maria Gripes ”Bara Elvis” (Bonniers, illustrationer Harald Gripe) handlar ganska mycket om relationer. Mellan Elvis och hans mamma, som vanligt. Men också mellan till exempel Elvis och hans älskade farfar, på ett nytt och mer komplicerat sätt. Och så får vi veta vad som händer när Elvis Presley, mammas stora idol, dör och bara Elvis Karlsson finns kvar. Som vanligt har Maria Gripe sin styrka i de vardagliga iakttagelserna; hon är en god psykolog. I ”Bara Elvis” finns, insprängt, också en urstyv berättelse från en söndagsskolefest, där en fyrkantig och aningslös söndagsskolefröken grovt förgriper sig på den omedelbare och varme Elvis.

* Folke Mellvigs ”Kullamannen” (Bonniers) är en sån där bok som många vuxna förståsigpåare anser suspekt: Den är skriven efter manuset till Leif Krantz’ TV-succé. (Men det var Mellvig som skrev manus till TV-serien också.) Boken liksom TV-serien är spännande. Den har action och mycket och välskriven dialog. Mellvig kunde dock ha satsat mer på miljö och känslor, när han nu fick chansen att skriva en bok också.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1982 (10 juni) publicerade jag följande:

Gripe

Jag håller Maria Gripes ”Tordyveln flyger i skymningen” (Bonniers, 1978) för att vara en av de allra bästa barn- och ungdomsböckerna under senare år.

Hennes ”Agnes Cecilia – en sällsam historia” (Bonniers) är besläktad med ”Tordyveln flyger i skymningen”; båda handlar om övernaturliga ting. I boken om Agnes Cecilia förekommer osynlig närvaro i rummet (stegen hörs!), en docka som ger impulser och tecken, en hund som uppfattar saker som människor inte kan och så vidare. Det här tycker jag – så rationalist jag är – är roligt och spännande och fascinerande som tankelek. Dessutom är mycket av det som är bokens kärna nog så verkligt – de många osynliga och synliga trådar som finns mellan människor dels här och nu, dels bakåt i tiden i form av socialt och personligt arv.

Möjligen kan jag tycka att Maria Gripe den här gången tar för allvarligt på det ockulta, men det har väl med övertygelse att göra. I ”Tordyveln flyger i skymningen” hade hon mer distans till ämnet; där fanns mer av humor och mer av regelrätta pojkboksäventyr.

Glad påsk!

Påsken inleddes med nya bekymmer: Varmvattenberedaren har lagt av igen. Jag ringer Kent, som hjälpte oss att få i gång den här om dan. Hans slutsats är att det är termostaten som har slutat fungera – den reglerar inte vattentemperaturen på inställd nivå, och när vattentemperaturen i beredaren stiger till allt högre nivåer, slår säkerhetssystemet av värmen. Det är alltså meningslöst att göra om det han gjorde. Jag får ringa en VVS-firma, som för vår typ av varmvattenberedare. Efter helgen. Jag får en adress.

Så nu blir det åter att värma diskvatten på spisen och att duscha nere i bastuns duschrum/tvättstugan.

Men jag ska inte klaga.

Medan jag är på Konsum, anländer min nicaraguanska gungstol, som har varit hos snickare i Stockholm för lagning. Jag får tillbaka min bekväma sittplats ute på glasverandan.

Stolen (plus ytterligare två likadana – en av dem har Birgitta och en av dem finns hos Kerstin) hade Birgitta med hem från en resa i Nicaragua. Stolarna, som är köpta hos en lokal hantverkare, togs hem per flyg – de var nerpackades i kartonger, i form av lösa delar à la IKEA; jag limmade sen ihop dem. Det är inte limningen som har gått upp utan den flätade sitsen som har nötts upp.

Efter lunch – resterna av min grekiska måltid här om kvällen (rökt lammfiol, fetaost, skivad tomat, lök och sallad, svarta oliver) – går jag ut i trädgården och även utanför den och samlar växter för påskaftonens estniska äggkokning: blommande blåsippor och blåsippsblad, blad av stensöta, krokusblommor, albark med mera.

När jag just håller på att avsluta den insamlingen, anländer sonen, Matti, med sin tjej, Karin, från Stockholm. Antalet ägg, volymen skal av gul lök och det där jag har plockat utomhus är anpassat för att de ska kunna vara med och måla ägg. Vi klär in äggen i färgande och avtryckslämnande höljen och sveper tyglappar och sytråd runt om. På spisen står två stora grytor, där vattnet puttrar.

Tio minuters kok, och under efter under blir synligt under den rinnande kallvattenskranen. Alla får några superfina ägg. Alla får några halvt misslyckade. Själv är jag mest stolt över ett ägg som är ganska brunt med små vita fläckar och så, i spetsändan, med tydliga bladmönster i ljust grönt.

Eftersom Matti och Karin skulle komma först efter lunch, har vi bytt vår vanliga påskaftonsordning för måltider så, att det som brukar vara lunch – ägg, sill och potatis – i stället blir middag. Vi har köpsill, Abbas ansjoviskryddade och brännvinssill, men Birgitta har själv lagt in tre sorters sill – inlagd sill, tomatsill och glasmästarsill – och så inlagd ansjovis (ansjovis i rödlök, riven citron, kapris, svartpeppar och jungfruolja, den senare hemförd av Matti och Karin från Italien). Särskilt den sist nämnda inläggningen, en nyhet för året, är mycket god.

Efter måltiden sitter vi på glasverandan och dricker nybryggt kaffe; de övriga äter också chokladägg. Vi lyssnar på en CD med sydafrikansk musik, som Birgitta köpte i Johannesburg på vägen hem från Malawi – jag återkommer till den.

Dagen har varit smått dramatisk med vad man brukar kalla aprilväder. Det har varit både sol och en rejäl hagelskur. I båda fallen har luften varit kall. Vårblommorna hukar i den kalla blåsten, och rådjuren har tagit dem som ändå har vågat sig lite längre upp: de botaniska tulpanerna och Birgittas fina röda blommande julros; hon svär ve och förbannelse över dem. Himlen har mellan molnen spelat i den där speciella sortens aprilblått och olika grå nyanser.

Kvällshimlen är fortfarande hänförande vacker, nu mörkblå med ljusare stråk. Över havet syns en rand av solljus, brandgul ner mot den mörka horisonten. Mot den här fonden rör sig trädens svarta grenar i blåsten.

Glad påsk, alla vänner och ovänner!