Är det meningsfullt att debattera med Sverigedemokraterna?

24 april 2007 15:04 | Politik | 12 kommentarer

Jag är inte debatträdd, tycker också att man ibland måste ta debatter av rent moraliska skäl.

Alltså känner jag viss sympati för att Mona Sahlin för några dar sen genomförde debatten med Jimmie Åkesson från Sverigedemokraterna. Jag tyckte också att Sahlins debattinledning var snygg, liksom jag tyckte att hennes grepp att lyfta fram det faktum, att Sd inte betraktar Zlatan som en riktig svensk var effektivt.

Jag har noterat, att flera av de bloggarkolleger, med vilka jag delar många värderingar, har haft invändningar mot den här debatten, också mot att det var just Mona Sahlin som tog den. Den som är intresserad av att ta del av några läsvärda inlägg kan, via de länkar som finns här intill, själva ta sig vidare till Joel Malmqvists, Johan Sjölanders och Kerstin Berminges bloggar. Jag delar många av deras synpunkter; redan när jag hade sett debatten, tyckte jag, trots den uppriktigt menade uppskattning jag ovan ger Mona Sahlin, att det ändå inte blev den övertygande knockoutseger för Sahlin man kunde ha hoppats på.

Min poäng är att det kanske över huvud taget, varken för Sahlin eller någon annan, går att besegra Sverigedemokraterna på det rent verbala planet.

Jag ska återkomma till detta, men först några reflektioner av annat slag.

Flera både i och utanför bloggosfären ställer frågan, om det inte, på grund av den legitimering av partiet detta ger, är att ge Sverigedemokraterna en skjuts framåt att ta en debatt med dem på partiledarnivå. Joel Malmqvist gör på sin blogg den tänkvärda reflektionen, att just Mona Sahlin kanske är helt fel person, om man vill vinna tillbaka s-väljare som har gått till Sd: ”Här har vi ett parti som hävdar att de är `de riktiga socialdemokraterna´ som vill tillbaka till ett nostalgiskt skimrande 50-tal med industrijobb åt alla och utan bögar och invandrare.” Det är de här s-väljarna Sd vänder sig till: ”personer som känner att de inte är med på tåget, som är skeptiska till globalisering och skiter i utbyggnaden av högskolan. En grupp som gillade Göran Persson för att han kom från landet och hade mage och var född på 1940-talet men inte fattar vad Mona Sahlin håller på med med sitt storstadsperspektiv och sina hbt-frågor.”

Alltså, blir Joel Malmqvists slutsats, måste den som tar debatten med Sd vara en person som dessa i förra valet till Sd förlorade socialdemokrater över huvud taget är beredda att lyssna på.

En sådan person skulle också ha mycket större förutsättningar att hamra in de sanningar om att Sd är ett högerparti som Sahlin bara kort och inledningsvis nämnde. Malmqvist utvecklar resonemanget:

”I sakfrågorna ska Sverigedemokraterna brännmärkas för att de är ett högerparti, inte bara när det gäller invandringen utan även i ekonomiska frågor. I sina handlingsprogram vill Sd ‘öka inslaget av privat verksamhet i den offentliga sektorn’, att ‘arbetsrättslagarna bör revideras’ och att ‘facket fått alltför stort inflytande’. Partiet vill riva upp Las och skriver att ‘om det blir mindre komplicerat än idag för arbetsgivarna att säga upp personer kommer också fler företag att våga nyanställa och fler människor att bli anställda’. I Jimmie Åkessons politik ingår att avskaffa förmögenshetsskatten, men också utdelningsskatten och reavinstskatten vid försäljning av hus och aktier. Skatt på egendom ses av Sverigedemokraterna som ‘en kränkning av äganderätten’. Sd har samma uppfattning om ekonomisk politik som vilken Muf:are eller Kdu:are som helst. Det måste bli känt att en röst på Sd är en röst mot facket, tryggheten på jobbet, omfördelning och rättvisa.”

Johan Sjölander gör en klarsynt analys av varför Sverigedemokraterna lyckas vinna väljare:

”Alliansen lyckades i höstas vinna valet på ett allmänt missnöje med sakernas tillstånd i välfärdslandet Sverige. Vi har världens högsta skatter, men inte världens bästa välfärd. En miljon är i utanförskap. Kriminalitet och otrygghet breder ut sig, vilket inte minst drabbar de äldre.

Exakt samma strängar är det som Sverigedemokraterna nu spelar på. Men där alliansen skyller allt på sossarna och Göran Persson, lägger (sd) till invandrarna också.”

I ett annat inlägg visar Johan, med ett citat från Henrik Brors i DN, hur svårt det blir att argumentera mot Sd i invandrar- och flyktingfrågorna, ”när diskussionen kommer in på konkreta frågor som problemen i Rosengård i Malmö. De etablerade partierna har misslyckats med integrationen av många invandrare och Sverigedemokraternas enkla lösning ‘Stoppa invandringen’ blir därför svår att bemöta i en kort tv-munhuggning.”

Jag håller helt med Henrik Brors och skulle dessutom vilja göra ett tillägg. Det finns en tendens hos välmenande socialdemokrater, och då inte bara under alltför korta TV-debatter, att bara gå till motangrepp på Sverigedemokraterna. Man lyfter, helt korrekt, fram de fördelar som finns med invandringen men skyfflar alltför hastigt undan nackdelarna med åtminstone en mycket snabb ökning av antalet invandrare och flyktingar: ghettoiseringen, de bristande språkkunskaperna och kunskaperna om det svenska samhället, värderingskollisionerna. Kort sagt den bristande integrationen (vars ena sida förvisso är bristen på inlevelse från svenskarnas sida men vars andra sida är ett nödvändigt mått av assimilation från de nyanländas sida). Jag törs säga det här, eftersom jag är ett flyktingbarn med bevarade rötter i en annan kultur och ett annat språk, samtidigt en hängiven anhängare av det svenska samhället och den svenska kulturen. Men det är som om många infödda svenskar inte törs föra ett allsidigt resonemang om invandring och flyktingskap, ett resonemang som skulle öka möjligheterna att nå och övertyga också de många frustrerade, vars lägsta instinkter Sd nu vädjar till.

Kerstin BermingesMotvallsbloggen” innehåller resonemang, som i viktiga avseenden, som jag ser det, kompletterar den här analysen. Jag tror visserligen för egen del inte, att socialdemokratins politik i regeringsställning har haft som medveten strategi det som Kerstin hävdar, men i ljuset av det faktum att klyftorna, framför allt under åren av ekonomisk restaurering, otvivelaktigt har ökat och inte minst därför att så stora grupper av mindre lyckligt lottade medborgare upplever samhället på det sätt Kerstin beskriver, är hennes analys intressant:

”De etablerade partierna har inte en chans mot sd i en debatt, och deras ledare borde inse den saken.

De kan ju inte stå inför svenska folket och tala om att de senaste 17 årens politik har haft som målsättning att omfördela landets resurser från de sämre ställda till de rika, och att man hade fört denna politik även om vi inte hade haft en enda invandrare, att situationen hade varit densamma utan sådana i landet alltså.

Det går ju inte att stå där och säga att man försämrar pensionerna och de ekonomiska stöden för de sämre ställda och håller uppe arbetslösheten alldeles medvetet, som ett led i denna samma politik, den politik som syftar till att tvinga ner lönerna för vanligt folk – för att få en ‘fungerande arbetsmarknad’ där arbetssäljarna ska konkurrera om jobben och där det måste finnas många arbetssökande för att ‘marknaden’ ska fungera i enlighet med teorin.

De etablerade partierna har förlorat kampen mot sd redan på förhand vare sig man ger sig in i debatt med dem eller inte. En debatt med dem nu blir bara en ren fördel för sd, på grund av den nyliberala politik som förts de senaste 25 åren, Man ger därmed sd en chans att föra fram sina populistiska åsikter och att skylla allting på invandrarna och vad dessa kostar, en bestickande såväl som publikfriande förklaring till nedmonteringen av välfärden och jakten på vanliga människor som råkar illa ut på grund av den nyliberala ekonomiska politiken, hur osann denna förklaring än är.”

Den viktigaste slutsatsen av vad Kerstin skriver är att det aldrig kommer att gå att vinna någon debatt mot Sd i invandrar- och flyktingfrågorna, så länge de väljare, som attraheras av Sverigedemokraternas enkla och skruvade budskap i dessa frågor, upplever sin egen och grannarnas och arbetskamraternas sociala och ekonomiska situation på det sätt som är kontentan av det Kerstin skriver.

Det går inte att vinna en debatt, där ord står mot ord.

Vill socialdemokratin vinna den här debatten, måste partiet prestera ett trovärdigt program för att minska de sociala och ekonomiska klyftorna i samhället samt för att minska det utanförskap som finns både hos marginaliserad svensk arbetarklass och det proletariat de nyanlända hamnar i.

Socialdemokratins problem nu är att partiet inte längre kan lösa problemen med hjälp av den makt regeringsinnehavet (och innehavet av majoritet i många av de kommuner, där problemen är som mest akuta) kunde ge. Men vi kan ju åtminstone formulera tydliga program och högljutt opponera mot den allianspolitik, som ytterligare ökar de sociala och ekonomiska klyftorna i samhället.

Men alldeles lätt blir det inte, detta av ytterligare ett (och en annan sorts) skäl.

Går vi tillbaka till arbetarrörelsens genombrottsår eller bara några årtionden tillbaka, var det ju även då så, att det fanns populistiska missnöjesvågor, ibland berättigade, ibland oberättigade, som partiet hade att hantera.

Skillnaden mot nu är att det då fanns en arbetarrörelse i meningen folkrörelse: Var de marginaliserade och mest utsatta inte själva partimedlemmar, var de åtminstone omgivna av grannar och vänner och arbetskamrater som var det och som både kunde föra deras missnöje vidare eller, när det krävdes, tala dem till rätta.

Så är det inte längre.

Slutsatsen är att vi för att klara debatten om invandrare och flyktingar behöver organisera många, många flera, och då tänker jag i första hand varken på invandrarna eller på den välbärgade svenska medelklassen.

Fast de är ju, av andra skäl, välkomna de också.

Socialdemokratisk distriktskongress

23 april 2007 18:38 | Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

I söndags var jag och Birgitta med som gäster på de uppländska socialdemokraternas distriktskongress, förlagd till Folkets Hus i Heby – Heby är sen årsskiftet övefört från Västmanlands till Uppsala län. Som vanligt var det kul att träffa vänner och bekanta från hela länet. Bland ombuden fanns till exempel mina bloggarkolleger Peter Gustavsson från Uppsala och Erik Laakso från Tierp. Båda har skrivit rapporter från kongressen på sina bloggar – länkar hittar ni här bredvid.

Erik föreslogs för övrigt, vid sidan om valberedningens förslag, av SSU-distriktets ordförande Manuel Firpo att ingå som ordinarie ledamot i distriktsstyrelsen. Även två andra föreslogs av Firpo: Anna Rejment från Heby och så förra miljöministern Lena Sommestad från Uppsala.

Det blev sluten votering, och, som jag hade väntat mig, blev Lena Sommestad invald mot valberedningens förslag, däremot inte de andra.

Att någon annan från Uppsala då skulle åka ut, var det också lätt att räkna ut. Till min överraskning och ledsnad (observera att jag helhjärtat var för invalet av Lena Sommestad) blev det kommunalrådet Lena Hartwig som åkte ut. Jag hade väntat mig, att man snararare skulle ha petat någon annan uppsalabo, som vid det här laget har lämnat sina viktigaste politiska uppdrag bakom sig. Men kongressen bestämde så här. Och Lena tog resultatet väldigt fint. Det är bra, eftersom hon är vår klokaste kommunpolitiker – hon kommer att behövas i nästa valrörelse.

Men valet av Lena Sommestad är icke desto mindre välkommet. Före distriktsstyrelsevalet fick hon också visa klorna för kongressen: Hon redovisade den valanalys, för vilken hon har varit huvudansvarig. Det handlade om en självkritisk och insiktsfull valanalys, också med rekommendationer i fråga om sättet att arbeta.

Partistyrelsens representant, Tomas Bodström, höll också ett bra tal med berättigad angrepp på regeringen, inte bara de dominerande moderaterna utan också Trötter, Mutter och Luther som han med P C Jersild kallade mittenpartiledarna. (Trötter har förresten vid det här laget avgått som partiledare.) Min enda invändning mot hans anförande är att han radade upp allt från arbetarna till företagarna som våra uppdragsgivare. Ibland tror jag, att en del av socialdemokratins i dag ledande politiker inte ens förstår klassperspektivet på fenomenet socialdemokratin.

Trots distriktsstyrelsens framgångsrika taktik att ständigt säga ja till motionernas innehåll men inte deras att-satser (och ibland tvärt om) blev det också en del motionsdebatter. Särskilt gällde detta om uppsalaföreningen Katapults motion om att sänka riksdagsledamöternas arvoden till 70 procent av prisbasbeloppet. Här vann inte Katapult, men diskussionen ledde till att kongressen tog Peter Gustavssons tilläggsförslag att ge distriktsstyrelsen i uppdrag att genomföra seminarier om de växande inkomst- och välfärdsklyftorna i samhället. Läs mer om detta på Peters egen blogg!

Medan vi väntade på sammanräkningen av distriktsstyrelsevalet, gav presidiet ordet till Birgitta Dahl för ett gästanförande. Det var ett tal, trots valförlusten fullt av framtidstro och kampvilja, och det fick långa applåder.

När det var klart och Birgitta tillbaka bredvid mig nere i salen, kom nyvalde distriktsordföranden Thomas Östros fram till henne. (Vår förre ordförande, Gunnar Hofring, har avlidit; jag har skrivit om hans begravning.) Thomas ville säga, vilket bra tal det var, och undrade, om Birgitta hade skrivit det i förväg.

Jag intygade, att hon inte alls hade jobbat med det här anförandet i förväg, bara plitat ner några punkter medan förhandlingarna pågick.

Med risk för att få spe vill jag säga, att Birgitta under sina år i politiken gradvis utvecklades till en av socialdemokratins riktigt stora folkmötestalare.

Det här anförandet var bara ytterligare ett exempel.

Folkpartiet – ett övertaktiserande parti

23 april 2007 15:10 | Politik | 2 kommentarer

Jag hann knappt publicera mitt ”Slutet är nära”, förrän Lars Leijonborg hade avgått.

Från min sida var det inte fråga om en gissning.

Jag vet sedan gammalt, att folkpartiet är känsligt som ett lackmuspapper: uppstår där en reaktion, kommer färgomslaget väldigt fort.

Från min tid på den socialdemokratiska partiexpeditionen minns jag ett talesätt, att det räckte med att ett par-tre personer ringde till folkpartiets motsvarande expedition, så uppfattade partiet det som en folkstorm. Det var en lätt överdrift men bara en lätt.

Och när nu länsförbund efter länsförbund ville byta partiledare och till slut också Stockholms län ställde sig på den sidan, handlade det bara om timmar innan Leijonborg skulle annonsera sin avgång.

Jag hyser inga personliga sympatier för Lars Leijonborg – dessutom har han fört sitt parti åt höger – men jag tycker samtidigt, att det är så typiskt folkpartiet att försöka lösa sina problem genom ett personbyte i toppen.

På ett sätt är Leijonborgs påtvingade avgång naturligtvis välförtjänt: partiet gjorde under hans ledning ett katastrofalt dåligt val, vilket, som Leijonborg själv medgav vid presskonferensen, till inte obetydlig del hade som orsak nätspionaget på socialdemokraterna i valrörelsen. Vad han inte sa, men som är en naturlig slutsats, är att många folkpartister sannolikt har misstänkt, att Leijonborgs fingrar inte var så rena som han har gjort gällande.

I ljuset av detta blir det särskilt märkligt, att den som nu oftast nämns som Lars Leijonborgs efterträdare, Jan Björklund, var den som drog den mest konkreta nyttan av spionaget. Jag tänker förstås då på den skolrapport i svarsform Jan Björklund offentliggjorde omedelbart efter det att socialdemokraterna hade publicerat sin motsvarande rapport.

Åter igen detta ständiga taktiserande, i det här fallet genomfört med hjälp av en olaglighet.

Partisekreteraren, som konkret fick ta smällen för dataintrånget, var en av dem som drev folkpartiet in på den högerkurs, som partiet fortfarande har. Jag säger inte, att folkpartiet har fel på absolut varenda punkt, när det gäller frågor som skola, invandring och kriminalitet, men rörelsen åt höger har där varit så markant, så massiv, att man måste vara både blind och döv för att inte lägga märke till den.

Och på skolans område har marschen högerut taktfast letts av – major Björklund.

Och den skulle man nu alltså välja till ny partiledare i syfte att återge folkpartiet dess själ och socialliberala profil?

Pressgrodor

23 april 2007 14:00 | Citat | 2 kommentarer

Hittat under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 4 2007:

”Nederländerna, Belgien, Spanien, Kanada, Sydafrika och Massachusetts, USA, har äktenskap för par med samma kön.”

Svenska Dagbladet

”9.15-10.15
24 Direkt: Socialdemokraternas extrakongress. Damernas masstart.”

Dagens Nyheter

”Kroppen ska obduceras i dag och då hoppas vi att vi ska få mer kött på benen, säger K****.”

Svenska Dagbladet

Bageritjuv tog pengarna och smet

Rubrik i Östgöta Correspondenten

Slutet är nära

23 april 2007 9:43 | Korta meningar, Politik | 1 kommentar

Länsförbund efter länsförbund i Folkpartiet överger Lars Leijonborg. Slutet är nära.

Som nästa partiledare omnäms Jan Björklund. Då är slutet verkligen nära.

Pete Seegers ”The Rainbow Quest”

22 april 2007 18:46 | Varia | Inga kommentarer

En okänd välgörare, signaturen Supporter, har skickat mig en musiklänk, som jag gärna vill göra reklam för. Den leder till ”The Rainbow Quest”, en serie TV-program som folkmusiklegendaren Pete Seeger i mitten av 1960-talet gjorde för en amerikansk TV-kanal. I varje program hade han besök av andra artister inom genrerna folkmusik, bluegrass, country och blues. Någa exempel: Elizabeth Cotten (hon var barnsköterska hos Seegers föräldrar; lägg märke till hennes vänsterhänta, bakvända spel), Reverend Gary Davis, Richard och Mimi Fariña (hon är syster till Joan Baez), Roscoe Holcomb, Mississippi John Hurt, Bernice Reagon, Jean Ritchie, Buffy Sainte-Marie, The Stanley Brothers, Sonny Terry och Brownie McGhee samt Doc Watson.

Ljudkvaliteten kunde för all del vara bättre, men det är fantastiskt roligt att höra och också se alla de här artisterna – även om det är i svart-vit TV-bild. Ett extra plus är att programledaren Seeger då och då själv spelar med, till exempel i Richard & Mimi Fariñas ”Pack Up Your Sorrows”.

En länk till delar av ”The Rainbow Quest” finns i kommentaren från Supporter. Materialet är hämtat från You Tube, och du kan hitta ännu mer material, om du går dit och därefter söker på ”Rainbow Quest”.

Pete Seeger gav själv ut en LP med namnet ”Rainbow Quest” på gamla Folkways. Man kan lyssna på den och postorderbeställa den som CD från Smithsonian Folkways, vars hemsida du hittar här – skriv ”Rainbow Quest” på Quick Search och bekräfta. Flera av de andra nämnda artisterna kan du på motsvarande sätt hitta hos Smithsonian Folkways genom sök-funktionen.

Melodikrysset nr 16 2007

22 april 2007 16:21 | Varia | 4 kommentarer

Jag tillbringade söndagsmorgonen i Uppsala tillsammans med hustrun och åkte sen ensam med bussen ut till Öregrund; Birgitta hade saker att göra, som hon bara kan göra i sitt arbetsrum inne i stan, och dessutom ska hon hålla ett föredrag på Akademiska sjukhuset i morgon bitti. Sen kommer hon också hit.

Efter tur till Konsum och så en snabb lunch satte jag mig ner vid datorn, knappade in webbradion, P4 och Melodikrysset – och här är resultatet:

Enda frågan jag för min del hade besvär med i dag var den med en ung svensk sångerska, där jag inte ens uppfattade titeln på låten – kan det ha varit ”Dark Light”? Hur som helst: de bokstäver jag fick ut ledde mig först till att sångerskans artistnamn måste vara en månad på -ber, av längden att döma September, November eller December. När jag sen också fick ut första bokstaven, S, var saken klar: Det måste vara September. På Google hittade jag sedan sångerskan September alias Petra Marklund.

Resten tyckte jag var lätt.

Gruppen som sjöng ”Ge mig en kaka till kaffet” (”Jag är en enkel man”) var Östen med resten.

Äldre svensktoppsmusik hör till det jag kan ännu bättre.

Siw Malmqvist hade en stor hit med ”Flickor i bilen” (”Vi har det bra, vi här bak i bilen”).

Och Sven-Ingvars hade också en stor hit med ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske”.

Och så den allra sista frågan, som jag redan har fått en fråga om utan att ens ha publicerat mina svar (eller snarare just därför): Bernt Dahlbäck sjöng ”Syster Jane”.

Ytterligare en svensktoppsstjärna, Barbro Lill-Babs Svensson, förekom i dagens melodikryss, men här inte med någon svensktoppslåt – här sjöng hon duett med Povel Ramel.

Vi tar väl våra danska grannar på en gång.

Bröderna Olsen, de med ”Do You Wanna Dance With Me”, är ju kända för svensk publik bland annat genom sitt framgångsrika deltagande i Eurovision Song Contest.

Och Sanne Salomonsen har väl sjungit så mycket här i Sverige – också bott här – att hon nästan kan kallas halvsvenska.

Ännu mera känd är förstås Elvis Presley (OBS! inte dansk!). Han sjöng snyftaren ”Are You Lonesome Tonight”, vilket skulle ge ensam.

En annan amerikan är B B King – det var hans Polarpris Eldeman hänvisade till.

Peter Jöback sjöng ”Money Makes the World Go Around” ur musikalen ”Cabaret”.

Vidare hörde vi ”Ack Värmeland, du sköna” ur ”Värmlänningarna”. Den är en folkmelodi med text av Anders Fryxell och F A Dahlgren. Den här melodin har förresten också Smetana använt i ett tjeckiskt-nationellt musikverk.

Veckans TV-signaturfråga handlade om Los Angeles – så vitt jag vet, är musiken signaturmelodin till ”L A Law”.

Ursäkta, att jag har låtit er vänta. Men det berodde på en god sak: Jag bevistade i lördags de uppländska socialdemokraternas distriktskongress i Heby, som numera tillhör Uppsala län.

Hallå, alla melodikrysslösare!

21 april 2007 21:33 | Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag ser på sitemetern att det som vanligt har varit ett antal melodikrysslösare, som har varit inne på min blogg för att se vad jag har kommit fram till.

Tyvärr har jag missat melodikrysset i dag; jag har varit gäst på de uppländska socialdemokraternas distriktskongress i Heby, också det en trevlig upplevelse.

Melodikrysset ska jag försäka knäcka på söndag, på webben.

Claes Arvidsson: Olof Palme. Med verkligheten som fiende

19 april 2007 18:02 | Politik | 6 kommentarer

När jag kommer hem med Claes ArvidssonsOlof Palme. Med verkligheten som fiende” (Timbro), gör vi som många andra: kollar först våra egna namn i registret.

Birgitta hittar genast ett fel, som gäller henne själv: Hon omnämns som ”ordförande i vänskapsförbundet Sverige-Kampuchea”. Något sådant har hon aldrig varit. Hon var, när det begav sig, ordförande i Svenska kommittén för Vietnam, senare Svenska kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja. Denna kommitté hade som uttrycklig policy att stödja de indokinesiska ländernas oberoende, däremot inte ta ställning för de regimer, vilka de nu var, som kunde tänkas komma efter fredsslutet. Hon har följaktligen varken varit ordförande eller medlem i det av Arvidsson nämnda vänskapsförbundet. Ett sådant bildades visserligen, men kommittén sa, med Birgitta som drivande kraft, uttryckligen och formellt nej till varje form av samarbete mellan kommittén och vänskapsförbundet.

Också i övrigt är avsnittet om folkmordet i Kambodja genom sin ensidighet inkorrekt – det redogör inte för varför Birgitta Dahl och kommittén tog fel i fråga om vad som hände i Kambodja – vilket hon för övrigt har bett om ursäkt för – och spär därmed på den spridda vanföreställningen, att hon – den socialdemokratiska riksdagsledamoten – skulle ha varit Pol Pot-anhängare.

För min egen del är flertalet av de fem referenserna oförargliga. Dock menar jag, att påståendet, att Olof Palme i min bok om IB, ”Vitbok”, bara skulle skymta som en skugga, är skruvat. Boken är ju väsentligen en intervjubok; Olof Palme var vid tiden för dess tillkomst sen länge död, men visst är en av bokens slutsatser, att Palme mycket väl visste, vad militärens IB med hjälp av specialvärvade socialdemokrater hade för sig.

Jag förekommer för övrigt även i andra sammanhang än där detta noteras med en fotnot med källhänvisning. Ett exempel är att Claes Arvidsson refererar mitt kapitel (om EEC) i Laboremus-boken ”Förändringens vind”. När det gäller den boken, gör Arvidsson ytterligare en av sina skruvade uttolkningar. Det är sant att boken, som han säger, ville bygga broar mellan Sverige och tredje världen, också att dess författare besjälades av antikapitalism. Men att den skulle ha förordat ”ett närmande till Sovjetunionen” är en märklig slutsats – vi var motståndare inte bara till kapitalismen utan också till öststatskommunismen.

Arvidssons bok, en lunta på 480 textsidor, är späckad med fotnoter, vilket inte gör att den för den skull, granskad med statsvetar- eller motståndarögon, riktigt lever upp till sin image av strikt vetenskaplighet. Mellan de citat, som har försetts med fotnoter, finns resonemang och slutsatser, ibland till och med citat, som inte beläggs med hänvisning till någon källa. Och i ett alltför stort antal fall leder fotnoten till ”Personlig information till författaren”, detta utan att man som läsare får någon chans att bedöma, om källan i fråga är trovärdig eller inte.

Mina invändningar betyder inte, att Arvidssons bok är någon hatbok mot Olof Palme. Ofta gör författaren beaktansvärda försök att tränga in i hur hans objekt kan ha tänkt eller reagerat. Han väger också för och emot. Så här skriver han sammanfattande om Olof Palme – men vilken stor politiker rymmer inte de drag av motstridighet som texten speglar:

”Han var smart, begåvad och minnesgod. Rationell och emotionell. Han var levande. Intensiv. Nyfiken. Öppen för samtal. Han sökte kontakt med författare och kulturpersonligheter som besökte Sverige. Det är lätt att förstå att människor tyckte om och respekterade honom. Andra berättelser visar dock en annan sida: nedlåtande, ointresserad, aggressiv, långsint. Besatt av politiska motståndare.”

Men naturligtvis märks det, att boken inte är skriven med statsvetenskaplig utan med politisk ambition; Claes Arvidsson är till vardags ledarskribent på Svenska Dagbladet.

Jag läser med intresse avsnitten om utrikespolitik, ideologi, säkerhetspolitik med mera, påminns om en epok då jag själv befann mig i politikens centrum. Oftast delade jag då (och delar fortfarande) åsikt med Olof Palme och ställer mig på hans sida, när Arvidsson gör invändningar.

Här har jag som läsare fördelen att kunna materialet, också kunna lägga till skäl, som Arvidsson bortser från eller förminskar. Frågan är hur en mer normal läsare upplever Arvidsson och hans slutsatser. Kan han eller hon göra de invändningar jag gör?

Jag ska ge ett exempel. En av Claes Arvidssons teser är att ”Palme bidrog till att göra Kuba rumsrent” (sidan 352). I ett senare avsnitt (sidan 456), som också det handlar om Palmes besök på Kuba 1975, skriver han: ”Vid sitt besök på Kuba 1975 deltog Palme i ett massmöte i Santiago de Cuba. Den svenske statsministern talade till massorna och sade:

Vi vill lägga beslutanderätten över produktionen och dess fördelning i hela folkets händer och frigöra medborgarna från beroende av varje slags medborgargrupper utanför dess kontroll (Applåder).

Ja, herregud vad revolutionärt! Det Olof Palme sa till massorna i Santiago de Cuba var nästan ordagrant ett citat ur 1975 års partiprogram, i sin tur hämtat ordagrant från Tage Erlanders partiprogram från 1960, i sin tur hämtat från det partiprogram Ernst Wigforss skrev 1944!

Jag vet, för det var jag som skrev inledningen till 1975 års partiprogram.

Julnummer inköpta i april månad

18 april 2007 23:37 | Barnkultur, Konst & museum, Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Serier, Teater | 6 kommentarer

Jag har på Tradera lyckats köpa ytterligare tre julnummer av gamla Folket i Bild, de från 1944, 1950 och 1957. April är naturligtvis fel månad att läsa jultidningar, men de här är allmänt så bra, att man inte måste hänga upp sig på just att en del av innehållet knyter an till julen.

Julnumret 1944 har på omslaget en tomte som låter sig väl smaka av julgröten; den lätt burleska färgteckningen är signerad av trollmålaren Robert Högfeldt. Eftersom omslagsbilden för julnumret 1950 – ett fjällmotiv med en skidåkare, alltsammans i skarpt kontrasterande färger – är signerad Uno Vallman, kan även den som inte har de båda omslagen framför sig lätt förstå, att det på drygt ett halvt årtionde i valet av omslagstecknare skett en förskjutning i modernistisk riktning. Det allra vackraste omslaget, det från 1957, är dock ett kustlandskap i vitt och mörkblått, signerat skärgårdsmålaren Roland Svensson. Inne i tidningen finns också en av konstnären skriven och rikligt illustrerad artikel, ”Vinterskärgård”.

Det vimlar i de här julnumren av artiklar om intressanta personer inom politik, konst, teater, foto och litteratur: sovjetambassadören och författaren Alexandra Kollontay – visste ni att hon var född i Karelen och att hennes mor var finska? – och vidare Anders Forsberg, satirisk tecknare i Strix, och Stig Järrel (han skriver om sig själv). Nils Ferlin berättar om sina bröder på café Cosmopolite i Klara, Sigurd Hoel porträtterar Arnulf Överland, bland annat om koncentrationslägervistelsen. Gustav Möller skriver om klubbisten i Socialdemokratiska ungdomsförbundet Per Albin Hansson. Per Anders Fogelström presenterar Nils Poppe – berättar också om Poppes ambitioner i ungdomen att bli socialdemokratisk politiker. Ulf Hård af Segerstad presenterar några av tidens stora fotografer. Artur Lundkvist skriver om Ivar Lo-Johansson och 1930-talet.

I julnumret 1944 presenterar Gunnar Turesson de gamla julvisorna – sju av dem återges med text, någa också med noter. Rit-Ola, det vill säga Jan-Erik Garland, vars berömda serie ”Biffen och Bananen” gjordes för Folket i Bild, presenterar ett julalfabet med teckande kommentarer till året som hade gått. Mems, det vill säga Mats-Erik Molanders, senare årskrönika ”Vad sig i riket tilldragit haver” är om möjligt ännu mer träffsäker.

På barnsidorna hittar man sådant som Emil Hagströms rimmade ”Trollen i kälkbacken”, Poul Ströyer som illustratör till ”Djurens alfabet” och förstås Gösta Knutssons och Einar Norelius’ originalserie för Folket i Bild, ”Pelle Svanslös”.

Ett säkert kännemärke för Folket i Bilds julnummer var fyrfärgsinlagorna med reproduktioner av kända svenska konstnärers målningar: 1944 av Isaac Grünewald (med en introducerande artikel av Otto G Carlsund), 1950 av Kalle Hedberg (med en introducerande artikel av Gustaf Näsström) och 1957 av Reinhold Ljunggren (med en artikel om målaren och hans lilla stad, Trosa, av Martin Strömberg).

Läsvärd poesi var ett signum för gamla Folket i Bild. Bland de enskilda dikterna i de här numren vill jag särskilt nämna en av Stig Sjödin.

FiBs julnummer brukade dessutom alltid inledas med en sida dikter: 1944 av Helmer Grundström och 1950 av Erik Lindegren; 1957 saknades dock denna inledning.

I stället inleds tidningen med en jätteartikel (fem sidor) av Evert Taube om Albert Engström. Albert Engström återkom för övrigt i julnumret 1950, nu i en artikel av författaren och naturskildraren Sven Rosendahl.

Humorn är ständigt närvarande i julnumren: Rune Lindström, han med ”Himlaspelet”, skriver om dalfolk i humorn; artikeln innehåller både historier och skämtteckningar. 1930-talets revyprofiler (Thor Modéen, Fridolf Rhudin och andra) porträtteras. Ivar Öhman presenterar, med mängder av skämtteckningar, legendariska Punch. I julnumret 1957 finns avdelningen Julqnäppen, vars redaktion och bidragslämnare var Yngve Gamlin, Povel Ramel, Pekka Langer, Beppe Wolgers med flera.

Novellmaterialet är i samtliga de här julnumren vidunderligt; novellerna är skrivna – och jag nämner nu bara de fortfarande någorlunda kända namnen – av Lars Ahlin, Stig Dagerman, Jan Fridegård, Gustav Hedenvind-Eriksson, Ernest Hemingway, Johannes V. Jensen, Gustav Sandgren och Per Olof Sundman. Men också till exempel Irja Browallius, Owe Husáhr, Bernhard Nordh (i sina bästa stunder), Otto Karl-Oskarsson och norrmannen Nils Johan Rud är värda att nämnas.

Bland följetongerna vill jag särskilt nämna Vilhelm MobergsRaskens”.

Det skönlitterära materialet är illustrerat av konstnärer som Gösta Kriland, Sven Ljungberg, Mats Nilsson, Eric Palmquist, Erik Prytz, Uno Stallarholm, Stig Södersten och Stig Åsberg. Vidare. Adolf Hallmans artikel, i text och framför allt bild, om New York är värd ett särskilt omnämnande. Värt ett särskilt omnämnande är också Björn Jonsons bildreportage ”Fattigt Paris”.

1944 gick också fortfarande Bovils mycket fantasifulla äventyrsserie ”Flygkamraterna” i Folket i Bild. Om denna svenska originalserie för Folket i Bild borde någon seriehistoriker skriva.

O, forna tiders jultidningar! Varför finns ni inte längre, annat än på Tradera?

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^