Folkpartiet – ett övertaktiserande parti

Jag hann knappt publicera mitt ”Slutet är nära”, förrän Lars Leijonborg hade avgått.

Från min sida var det inte fråga om en gissning.

Jag vet sedan gammalt, att folkpartiet är känsligt som ett lackmuspapper: uppstår där en reaktion, kommer färgomslaget väldigt fort.

Från min tid på den socialdemokratiska partiexpeditionen minns jag ett talesätt, att det räckte med att ett par-tre personer ringde till folkpartiets motsvarande expedition, så uppfattade partiet det som en folkstorm. Det var en lätt överdrift men bara en lätt.

Och när nu länsförbund efter länsförbund ville byta partiledare och till slut också Stockholms län ställde sig på den sidan, handlade det bara om timmar innan Leijonborg skulle annonsera sin avgång.

Jag hyser inga personliga sympatier för Lars Leijonborg – dessutom har han fört sitt parti åt höger – men jag tycker samtidigt, att det är så typiskt folkpartiet att försöka lösa sina problem genom ett personbyte i toppen.

På ett sätt är Leijonborgs påtvingade avgång naturligtvis välförtjänt: partiet gjorde under hans ledning ett katastrofalt dåligt val, vilket, som Leijonborg själv medgav vid presskonferensen, till inte obetydlig del hade som orsak nätspionaget på socialdemokraterna i valrörelsen. Vad han inte sa, men som är en naturlig slutsats, är att många folkpartister sannolikt har misstänkt, att Leijonborgs fingrar inte var så rena som han har gjort gällande.

I ljuset av detta blir det särskilt märkligt, att den som nu oftast nämns som Lars Leijonborgs efterträdare, Jan Björklund, var den som drog den mest konkreta nyttan av spionaget. Jag tänker förstås då på den skolrapport i svarsform Jan Björklund offentliggjorde omedelbart efter det att socialdemokraterna hade publicerat sin motsvarande rapport.

Åter igen detta ständiga taktiserande, i det här fallet genomfört med hjälp av en olaglighet.

Partisekreteraren, som konkret fick ta smällen för dataintrånget, var en av dem som drev folkpartiet in på den högerkurs, som partiet fortfarande har. Jag säger inte, att folkpartiet har fel på absolut varenda punkt, när det gäller frågor som skola, invandring och kriminalitet, men rörelsen åt höger har där varit så markant, så massiv, att man måste vara både blind och döv för att inte lägga märke till den.

Och på skolans område har marschen högerut taktfast letts av – major Björklund.

Och den skulle man nu alltså välja till ny partiledare i syfte att återge folkpartiet dess själ och socialliberala profil?