Är det meningsfullt att debattera med Sverigedemokraterna?

24 april 2007 15:04 | Politik | 12 kommentarer

Jag är inte debatträdd, tycker också att man ibland måste ta debatter av rent moraliska skäl.

Alltså känner jag viss sympati för att Mona Sahlin för några dar sen genomförde debatten med Jimmie Åkesson från Sverigedemokraterna. Jag tyckte också att Sahlins debattinledning var snygg, liksom jag tyckte att hennes grepp att lyfta fram det faktum, att Sd inte betraktar Zlatan som en riktig svensk var effektivt.

Jag har noterat, att flera av de bloggarkolleger, med vilka jag delar många värderingar, har haft invändningar mot den här debatten, också mot att det var just Mona Sahlin som tog den. Den som är intresserad av att ta del av några läsvärda inlägg kan, via de länkar som finns här intill, själva ta sig vidare till Joel Malmqvists, Johan Sjölanders och Kerstin Berminges bloggar. Jag delar många av deras synpunkter; redan när jag hade sett debatten, tyckte jag, trots den uppriktigt menade uppskattning jag ovan ger Mona Sahlin, att det ändå inte blev den övertygande knockoutseger för Sahlin man kunde ha hoppats på.

Min poäng är att det kanske över huvud taget, varken för Sahlin eller någon annan, går att besegra Sverigedemokraterna på det rent verbala planet.

Jag ska återkomma till detta, men först några reflektioner av annat slag.

Flera både i och utanför bloggosfären ställer frågan, om det inte, på grund av den legitimering av partiet detta ger, är att ge Sverigedemokraterna en skjuts framåt att ta en debatt med dem på partiledarnivå. Joel Malmqvist gör på sin blogg den tänkvärda reflektionen, att just Mona Sahlin kanske är helt fel person, om man vill vinna tillbaka s-väljare som har gått till Sd: ”Här har vi ett parti som hävdar att de är `de riktiga socialdemokraterna´ som vill tillbaka till ett nostalgiskt skimrande 50-tal med industrijobb åt alla och utan bögar och invandrare.” Det är de här s-väljarna Sd vänder sig till: ”personer som känner att de inte är med på tåget, som är skeptiska till globalisering och skiter i utbyggnaden av högskolan. En grupp som gillade Göran Persson för att han kom från landet och hade mage och var född på 1940-talet men inte fattar vad Mona Sahlin håller på med med sitt storstadsperspektiv och sina hbt-frågor.”

Alltså, blir Joel Malmqvists slutsats, måste den som tar debatten med Sd vara en person som dessa i förra valet till Sd förlorade socialdemokrater över huvud taget är beredda att lyssna på.

En sådan person skulle också ha mycket större förutsättningar att hamra in de sanningar om att Sd är ett högerparti som Sahlin bara kort och inledningsvis nämnde. Malmqvist utvecklar resonemanget:

”I sakfrågorna ska Sverigedemokraterna brännmärkas för att de är ett högerparti, inte bara när det gäller invandringen utan även i ekonomiska frågor. I sina handlingsprogram vill Sd ’öka inslaget av privat verksamhet i den offentliga sektorn’, att ’arbetsrättslagarna bör revideras’ och att ’facket fått alltför stort inflytande’. Partiet vill riva upp Las och skriver att ’om det blir mindre komplicerat än idag för arbetsgivarna att säga upp personer kommer också fler företag att våga nyanställa och fler människor att bli anställda’. I Jimmie Åkessons politik ingår att avskaffa förmögenshetsskatten, men också utdelningsskatten och reavinstskatten vid försäljning av hus och aktier. Skatt på egendom ses av Sverigedemokraterna som ’en kränkning av äganderätten’. Sd har samma uppfattning om ekonomisk politik som vilken Muf:are eller Kdu:are som helst. Det måste bli känt att en röst på Sd är en röst mot facket, tryggheten på jobbet, omfördelning och rättvisa.”

Johan Sjölander gör en klarsynt analys av varför Sverigedemokraterna lyckas vinna väljare:

”Alliansen lyckades i höstas vinna valet på ett allmänt missnöje med sakernas tillstånd i välfärdslandet Sverige. Vi har världens högsta skatter, men inte världens bästa välfärd. En miljon är i utanförskap. Kriminalitet och otrygghet breder ut sig, vilket inte minst drabbar de äldre.

Exakt samma strängar är det som Sverigedemokraterna nu spelar på. Men där alliansen skyller allt på sossarna och Göran Persson, lägger (sd) till invandrarna också.”

I ett annat inlägg visar Johan, med ett citat från Henrik Brors i DN, hur svårt det blir att argumentera mot Sd i invandrar- och flyktingfrågorna, ”när diskussionen kommer in på konkreta frågor som problemen i Rosengård i Malmö. De etablerade partierna har misslyckats med integrationen av många invandrare och Sverigedemokraternas enkla lösning ’Stoppa invandringen’ blir därför svår att bemöta i en kort tv-munhuggning.”

Jag håller helt med Henrik Brors och skulle dessutom vilja göra ett tillägg. Det finns en tendens hos välmenande socialdemokrater, och då inte bara under alltför korta TV-debatter, att bara gå till motangrepp på Sverigedemokraterna. Man lyfter, helt korrekt, fram de fördelar som finns med invandringen men skyfflar alltför hastigt undan nackdelarna med åtminstone en mycket snabb ökning av antalet invandrare och flyktingar: ghettoiseringen, de bristande språkkunskaperna och kunskaperna om det svenska samhället, värderingskollisionerna. Kort sagt den bristande integrationen (vars ena sida förvisso är bristen på inlevelse från svenskarnas sida men vars andra sida är ett nödvändigt mått av assimilation från de nyanländas sida). Jag törs säga det här, eftersom jag är ett flyktingbarn med bevarade rötter i en annan kultur och ett annat språk, samtidigt en hängiven anhängare av det svenska samhället och den svenska kulturen. Men det är som om många infödda svenskar inte törs föra ett allsidigt resonemang om invandring och flyktingskap, ett resonemang som skulle öka möjligheterna att nå och övertyga också de många frustrerade, vars lägsta instinkter Sd nu vädjar till.

Kerstin Berminges ”Motvallsbloggen” innehåller resonemang, som i viktiga avseenden, som jag ser det, kompletterar den här analysen. Jag tror visserligen för egen del inte, att socialdemokratins politik i regeringsställning har haft som medveten strategi det som Kerstin hävdar, men i ljuset av det faktum att klyftorna, framför allt under åren av ekonomisk restaurering, otvivelaktigt har ökat och inte minst därför att så stora grupper av mindre lyckligt lottade medborgare upplever samhället på det sätt Kerstin beskriver, är hennes analys intressant:

”De etablerade partierna har inte en chans mot sd i en debatt, och deras ledare borde inse den saken.

De kan ju inte stå inför svenska folket och tala om att de senaste 17 årens politik har haft som målsättning att omfördela landets resurser från de sämre ställda till de rika, och att man hade fört denna politik även om vi inte hade haft en enda invandrare, att situationen hade varit densamma utan sådana i landet alltså.

Det går ju inte att stå där och säga att man försämrar pensionerna och de ekonomiska stöden för de sämre ställda och håller uppe arbetslösheten alldeles medvetet, som ett led i denna samma politik, den politik som syftar till att tvinga ner lönerna för vanligt folk – för att få en ’fungerande arbetsmarknad’ där arbetssäljarna ska konkurrera om jobben och där det måste finnas många arbetssökande för att ’marknaden’ ska fungera i enlighet med teorin.

De etablerade partierna har förlorat kampen mot sd redan på förhand vare sig man ger sig in i debatt med dem eller inte. En debatt med dem nu blir bara en ren fördel för sd, på grund av den nyliberala politik som förts de senaste 25 åren, Man ger därmed sd en chans att föra fram sina populistiska åsikter och att skylla allting på invandrarna och vad dessa kostar, en bestickande såväl som publikfriande förklaring till nedmonteringen av välfärden och jakten på vanliga människor som råkar illa ut på grund av den nyliberala ekonomiska politiken, hur osann denna förklaring än är.”

Den viktigaste slutsatsen av vad Kerstin skriver är att det aldrig kommer att gå att vinna någon debatt mot Sd i invandrar- och flyktingfrågorna, så länge de väljare, som attraheras av Sverigedemokraternas enkla och skruvade budskap i dessa frågor, upplever sin egen och grannarnas och arbetskamraternas sociala och ekonomiska situation på det sätt som är kontentan av det Kerstin skriver.

Det går inte att vinna en debatt, där ord står mot ord.

Vill socialdemokratin vinna den här debatten, måste partiet prestera ett trovärdigt program för att minska de sociala och ekonomiska klyftorna i samhället samt för att minska det utanförskap som finns både hos marginaliserad svensk arbetarklass och det proletariat de nyanlända hamnar i.

Socialdemokratins problem nu är att partiet inte längre kan lösa problemen med hjälp av den makt regeringsinnehavet (och innehavet av majoritet i många av de kommuner, där problemen är som mest akuta) kunde ge. Men vi kan ju åtminstone formulera tydliga program och högljutt opponera mot den allianspolitik, som ytterligare ökar de sociala och ekonomiska klyftorna i samhället.

Men alldeles lätt blir det inte, detta av ytterligare ett (och en annan sorts) skäl.

Går vi tillbaka till arbetarrörelsens genombrottsår eller bara några årtionden tillbaka, var det ju även då så, att det fanns populistiska missnöjesvågor, ibland berättigade, ibland oberättigade, som partiet hade att hantera.

Skillnaden mot nu är att det då fanns en arbetarrörelse i meningen folkrörelse: Var de marginaliserade och mest utsatta inte själva partimedlemmar, var de åtminstone omgivna av grannar och vänner och arbetskamrater som var det och som både kunde föra deras missnöje vidare eller, när det krävdes, tala dem till rätta.

Så är det inte längre.

Slutsatsen är att vi för att klara debatten om invandrare och flyktingar behöver organisera många, många flera, och då tänker jag i första hand varken på invandrarna eller på den välbärgade svenska medelklassen.

Fast de är ju, av andra skäl, välkomna de också.