Ideologiskt betingade utförsäljningar

Som socialdemokrat har jag en balanserad inställning till statliga företag. Jag föreställer mig inte ett näringsliv, som är totalsocialiserat. Många företag, särskilt marknadsnära sådana, får gärna för mig vara privata. Men jag ser också poänger med konsumentkooperativa, producentkooperativa, folkrörelseägda, kommunala och statliga företag. Likaså ser jag poänger med att företagsvinster genom delägarskap går till allmännyttiga ändamål genom till exempel pensionsfonder.

Hur det ska vara i det enskilda fallet får man analysera utifrån omständigheterna i just det enskilda fallet.

Men sammantaget är jag alltså positivt inställd till ett (efter omständigheterna växlande) inslag av kollektivt ägda företag i näringslivet.

När det gäller gemensam sektor är jag benägen att, om möjligt, helt hålla dess verksamheter utanför marknadens påverkan. Inte så att jag, inom ramen för detta, har något emot variationer och valfrihet. Men min grundhållning är denna, som jag uttryckte den i 1990 års partiprogram:

”Stat och kommun har fått ansvar för barnomsorg, utbildning, kultur, sjuk- och hälsovård, äldreomsorg och mycket annat, som är viktiga för oss alla i egenskap av medborgare. Dessa verksamheter har gjorts till medborgerliga rättigheter, som har fördelats lika till alla efter behov. De har därför i huvudsak undandragits de privata vinstintressena på marknaden och organiserats i statens, landstingens och kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn. De har därigenom bättre kunnat främja jämlikhet och trygghet, och de har kunnat finansieras på ett solidariskt sätt.”

Att Göran Hägglund (kd) nu aviserar ett avskaffande av den så kallade stopplagen och är beredd att släppa in privat kapital i vården kom knappast som en överraskning. (Dessutom lär det glädja sossar som, likt Jan Nygren, aktivt är för en sådan förändring.)

Det Hägglund och högeralliansen nu gör innebär dock, än så länge, inte ett totalt avskaffande av den offentligt drivna vården. Man skulle kunna säga, att de inför ett visst mått av ”blandekonomi” i den gemensamma sektorn.

När det gäller andra typer av företag, syns det mycket mer tydligt, att regeringen drivs av ren och skär högerideologi: Det får helt enkelt inte finnas några statliga eller av staten delägda företag, allra minst välskötta och vinstgivande sådana – det senare innebär ju ett för borgerligheten obehagligt vittnesbörd om att även kollektivt ägda företag kan drivas med framgång.

I ekonomidelen av Dagens Nyheter intervjuas i dag (5 december 2006) Mats Odell (kd) om de förestående utförsäljningarna av företag, som ägs av svenska folket.

Bland de företag, som ska säljas ut, finns bostadslåneinstitutet SBAB, som av staten/ägaren har getts en prispressande roll. SBAB har haft detta som ledstjärna och har följaktligen inte haft en lika hög avkastning som storbankerna på det egna kapitalet, dock gått med (måttlig) vinst. När Odell får en fråga om detta, svänger han sig: även andra aktörer har i dag pressat sina priser.

Men vad händer, när SBAB med sin speciella roll och sina annorlunda ägardirektiv har slukats av någon av finansjättarna? Är inte Mats Odell mäktig ens ett litet uns av pragmatism i en fråga, som berör så många svenskar med höga bostadslån?

Samma brist på rimlig pragmatism visar Mats Odell i fallet Nordea.

Nordea är ju en skapelse, som kom till under den tid, då SSU (under ledning av Bosse Ringholm) hårt drev kravet på banksocialisering: på grundval av bland andra dåvarande Postbanken skapades en större statlig bank. Denna kan dock, efter olika fusioner och genom att staten har minskat sin ägarandel, i dag knappast betraktas som en statlig bank, men den har alltså fortfarande ett inslag av statligt ägande.

Jag skulle personligen gärna se, att åtminstone någon av de stora svenska bankerna vore statlig, men jag bortser i det nuvarande beslutsläget från detta.

Det finns nämligen åtminstone två substantiella skäl till att behålla dagens statliga ägarandel i Nordea, skäl som även Mats Odell, om han resonerade pragmatiskt och inte drevs av ideologi, borde kunna ta till sig.

Det ena är att staten genom sin ägarandel kan förhindra, att ett uppköp av Nordea leder till ännu större ägarkoncentration inom banksektorn.

Det andra är att statligt hel- eller delägande i dagens globaliserade ekonomi kan användas till att förhindra uppköp från utländska företags (här bankers) sida. Det borde finnas ett nationellt intresse att förhindra, att allt fler stora svenska företags huvudkontor flyttas till internationella finanscentra, i det här fallet att se till att Nordea bevaras som ett svenskt och nordiskt företag. Enligt DN har också Nordeas styrelseordförande Hans Dalborg – en förnuftig karl; jag känner honom – ”vädjat om att inte hela Nordea blir utlandsägd”.

Dalborg är inte någon rödglödgad socialist. Men hans ståndpunkter utgår från genomtänkta överväganden.

Här har dock statsminister Fredrik Reinfeldt (m) redan satt dagordningen: han är öppen för att utländska intressen ska kunna köpa de statliga bolag, som regeringen vill sälja.

Alla förnuftsargument mot en försäljning avvisas kategoriskt. Allt för att den nya högerstaten inte ens kan tänka sig att äga futtiga 19,8 procent i Nordea.

Decemberdagbok

Det är nu klart, att jag fortsätter i kulturnämnden här i Uppsala.

Jag har varit förste suppleant men i realiteten ordinarie – en av våra ledamöter blev sjuk och återvände inte till uppdraget. Jag har varit en mycket flitig och aktiv ledamot, och när socialdemokraterna i våras fastställde kandidater till nämnder och styrelser, flyttades jag upp på ordinarieplats.

Sen förlorade vi valet, och högeralliansen drog dessutom ner på antalet ledamöter i nämnder och styrelser. Det blev så få platser, att jag – med varannan damernas, ny ordförande för gruppen och en annan manlig ledamot, som har suttit längre än jag (och dessutom är väl kvalificerad), riskerade att hamna utanför.

Jag vet att avgående ordföranden, Kees Geurtsen, liksom efterträdaren, Peter Gustavsson, har agerat till min förmån gent emot valberedningen; så har också några andra medlemmar i gruppen gjort. Och en av de senare, Lisbet Jonsson, gick så långt, att hon avstod sin plats till förmån för mig: till beslutet bidrog också, att hon, med krävande jobb i Stockholm, har svårt att klara den ständiga närvaro, som den nu mindre gruppen fordrar. Tack, Lisbet! Så nu är jag med igen, liksom tidigare som suppleant.

Vid förra sammanträdet med kulturnämnden, det då vi släppte igenom den borgerliga, snålare kulturbudgeten (den går ju ändå igenom förr eller senare) men givetvis reserverade oss, utsågs jag till protokolljusterare, eftersom Jan-Erik Wikström (fp) tillfälligt satt ordförande. När jag vid justeringen kontrolläste protokollet, upptäckte jag ett fatalt fel: Det rödgröna budgetalterntivet påstods lik förbannat ha gått igenom – mot vilket (s), (v) och (mp) skriftligt hade reserverat sig! Inget ont sagt om vår förträffliga nämndsekreterare; det är lätt hänt, att man blandar ihop två papper, när man har bråttom. Men intressantare är att den värderade hr Wikström glatt hade skrivit sitt namn under det här protokollet.

På fredag kväll ringde en lätt förtvivlad Kerstin: lilla Klara hade börjat kräkas under första avsnittet av årets julkalender – inte åt kalendern men kanske på grund av vinterkräksjuka. Själv måste Kerstin åka på kurs över lördag-söndag, och vad hände, om både Viggo och pappa Bo också blev sjuka. Jag förklarade, att jag och Birgitta visserligen var uppbokade på var sitt håll delar av helgen men att vi självfallet skulle rycka in, om det krävdes.

Det visade sig sen inte behövas. Natten mellan fredag och lördag blev visserligen jobbig för både Klara och Kerstin; Kerstin låg tillsammans med Klara, som gång på gång kräktes (och därefter fick lite vatten eller välling – med samma resultat). Klara var ändå hela tiden vid gott mod.

Och under över alla under: Ingen annan i familjen insjuknade, och Klara blev frisk.

Fast mittåt: Jag har just läst Kerstins blogg. Bo blev sjuk under loppet av söndagen. Klara har alltså tillfrisknat, och Viggo har än så länge klarat sig.

Och apropå TVs julkalender: Både jag och Birgitta tycker att årets upplaga är ovanligt trevlig. De yngre tycker säkert dessutom att Lasse-Majas detektivbyrå och de mysterier den ställs inför är spännande också.

Lördagens melodikryss har jag tidigare redovisat. En uppmärksam läsare har observerat, att jag på en fråga visserligen angav rätt stycke, ”Jungfruns bön”, men fel kompositör. Jag har, det har jag skrivit förut, i fråga om melodikrysset (liksom om mycket annat) inställningen, att jag ingalunda är någon allvetare. Och alltid lär man sig något nytt på kuppen.

På lördagskvällen hade vi brorsan – Matti Kokk heter han – på middag. Han hade just varit på kryssning till Tallinn, så jag slog till med en estnisk specialitet, surkålsgryta. Man tar surkål (finns på burk), kryddar med kummin och salt och täcker med vatten. I mitten gör man en grop, där man häller korngryn. Och så täcker man alltsammans med inte alltför tunna skivor av rimmat sidfläsk. Sen får det stå i ugn i 180 graders värme i ett par timmar, så att fläsket tar färg.

Till det serveras kokt potatis, öl (jag hade en estnisk SAKU-öl kvar hemma plus tjeckiskt öl) och, om man inte är nykterist, en liten snaps.

Söndagen ägnade jag åt Ordfront. Ordfront hade kallat till föreningsråd i sitt hus på Söder i Stockholm. Från Ordfront centralt medverkade ordföranden Stefan Carlén och föreningsombudsmannen Pirjo Migou. Vi fick genomgångar av vårens utgivning, även höstens (fast muntligt); vi hänger ju upp åtminstone en stor del av föreningsverksamheten på förlagets utgivning. Vi diskuterade vidare ett nytt system för stöd till föreningarna i form av grundbidrag plus aktivitetsbidrag. Och inte minst: vi som representerade föreningar från norr till söder berättade för varann om hur vi hade lagt upp verksamheten, om både lyckade aktiviteter och sådant som inte hade fungerat så bra. Jag tror att jag har med mig en idé hem till Uppsala, en kombination av förlagets kommande satsning på en debattserie och av en redovisning om hur man framgångsrikt har hållit i gång ett debattcafé.

När jag kom hem, berättade Birgitta, att hon under dagen hade fått en rad samtal från grannar och vänner i Öregrund: På natten hade några vänligt sinnade personer gett sig på vår grind och brevlåda, vilka hittades ute på gatan. Grinden har varit fäst med slanglås vid grindstolparna och den stora, markstående brevlådan med ungefär samma metod vid grinden. De som har gjort det här måste alltså ha medfört verktyg med vilket de har sågat eller knipit av kablarna. Hur som helst, Birgitta ringde till polisen, som ville åka ut och fotografera och säkra eventuella spår, innan ordningen återställdes – men ordningen var vid det laget redan återställd av hjälpsamma närboende.

Vi lever, numera halva året, ett lugnt och fridsamt pensionärsliv i vårt hus och vår trädgård i Öregrund: har inget otalt med någon, har många vänner och behandlas vänligt av både ortsbor och sommargäster med vilka vi är mer ytligt bekanta. Men det är inte säkert, att det här är vänt just mot oss. Inga-Lill, trädgårdsmästaren i Öregrund, berättade för Birgitta i telefon, att det har gått en våg av vandalism genom den lilla stan: även andra grindar har attackerats, nattparkerade bilar har fått lacken repad och så vidare. I somras berättade vår nye granne, att några hade varit inne i hans husbygge och satt på vattnet för fullt, med följder som är lätta att ana.

Jag är inte en sån där som älskar att straffa. Men visst undrar jag, vad det är som driver somliga till en fullständigt meningslös förstörelse. Är det relativt unga människor, finns det ju till och med utsikter att hjälpa dem med det kaos i deras inre de inte kan hantera.

I dag hade jag tid för kontroll hos min doktor, Yong Wo Han, som har sin mottagning i Stockholm. Han är främst min diabetsdoktor, och han var på det hela taget nöjd i dag: Jag hade 5,4 i blodsocker (och mycket hyggliga värden på den dataförteckning över egna fortlöpande mätningar jag för och tar med till honom), inget socker i urinen (fast det har jag inte haft på åratal) och jag hade inte heller, trots mina motionsförsummelser, gått upp i vikt. Han kollade hjärtat också och kom fram till samma slutsats som min hjärtdoktor på Akademiska: hjärtat pinnar på bra om än en aning långsamt.

Bortsett från en rejäl förkylning har jag, sen jag träffade honom sist, mått riktigt bra. Men man vet ju aldrig; det är ju en subjektiv utsaga. Nu har jag också doktorns ord på att jag mår bra.

Melodikrysset nr 48

Jag tar det som var svårast för mig i dag allra först. Jag kände så väl igen melodin som Eldeman sa handlade om något gott. Titeln skulle sen ge det som det goda var producerat av. Men vilken var nu titeln? Jag hade två säkra ledbokstäver, begynnelsebokstaven M och så J i mitten. Det rimliga svaret var alltså majs. Alltså borde godiset vara popcorn. Jag googlade och fann att det mycket riktigt fanns en låt från den av Eldeman angivna tiden, tidigt sjuttital, med titeln ”Popcorn”. Så även om det handlar om slutledningar, tror jag, att jag har hittat rätt svar.

Att ”Du är så yeah, yeah, wow, wow” sjöngs av en som heter Svensson löste jag också med hjälp av ledbokstäverna. Martin Svensson, visade det sig, när jag kontrollgooglade. Han sjöng låten i Melodifestivalen 1999, och jag mindes åtminstone melodin och orden i titeln.

Det många andra säkert tyckte var svårt var frågan om vad det var för salongsstycke Lars Roos spelade. Inte heller för mig var det här helt lätt: åter igen kände jag så väl igen melodin, men vad i helskotta hette den? Jo, Chopin har skrivit ett sådant stycke, som heter ”Jungfruns bön”. Den finns mycket riktigt på skiva med Lars Roos, har jag kollat på Google.

Resten hade jag inga allvarligare problem med.

Krysset började enkelt med Helen Sjöholm i ”Lätt som en sommarfjäril”.

Att en wieneroperett hör hemma i Österrike var ju heller inte så svårt att lista ut.

För en person i min ålder var också den gamla schlagern ”På söndag” av Stig Olin lättidentifierad.

Ungefär lika lätt (av samma skäl) att komma på var att den av Björn Skifs sjungna ”Violen från Flen” skrevs av Ulf Peder Olrog.

Han med välgörenhetsgalorna, till lika frontfiguren i Boomtown Rats, var förstås Sir Bob Geldof.

Dan Anderssons visor har jag lyssnat mycket på – kolla förresten gärna under Kulturspegeln, Musik, vad jag har skrivit om Sofia Karlsson. Alltså vet jag, att ”Omkring tiggarn från Luossa” har tonsatts av Gunde Johansson. Om Gunde berättade förresten min gamle chef på Örebro-Kuriren, Herbert Söderström följande historia: Herbert hade bjudit den i trakten bosatte Gunde plus Aftonbladets Gunnar Fredriksson på middag. Fredriksson har ju skrivit mycket om filosofer. Gunde visade sig dess värre också vara jätteintresserad av filosofi, så intresserad att Gunnar mot slutet av kvällen drabbades av svår huvudvärk.

”Opp och ner, ner och opp. Grisen gal i granens topp” – vem kan ha skrivit något sådant, om inte Astrid Lindgren? Fast det finns varianter av den här texten, där det till exempel är tuppen som gal i granens topp.

Riktigt kul var det av Eldeman att låta oss härleda flicknamnet Ester ur signaturen till TV-programmet ”Gäster med gester”.

Göran Stangertz var det som sjöng ”Nu”. De av Eldeman nämnda övriga skådespelarna (Sven Lindberg, Mona Malm) förekom tillsammans med Stangertz i Richard Hoberts film ”Höst i paradiset”.

Och så avslutar vi med de två låtarna av Carl Michael Bellman.

Den första var ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21, egentligen ”Måltidssång”.

Den andra var Fredmans epistel nummer 43, ”Till Ulla Winblad skriven vid ett ömt tillfälle”. Den börjar: ”Värm mer öl och bröd…”.

Den finns förresten i en fin insjungning av Cornelis Vreeswijk på LPn ”Spring mot Ulla, spring! Cornelis sjunger Bellman” (Philips 6316010, 1971.

***

Har du med hjälp av Google hamnat här i jakten på rätt svar på något i det allra senaste melodikrysset, kan du pröva med att antingen gå direkt in på min bloggadress, http://enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du ner dig till aktuell lördag.

Käbi Laretei

Jag fortsätter på min estniska linje.

Käbi Laretei (född 1922) är både pianist och författare men är här i Sverige kanske ännu mer känd för att 1959-1969 ha varit gift med Ingmar Bergman. Inget ont i det – hon har själv skrivit om det här äktenskapet i sin senaste bok, den mycket läsvärda ”Såsom i en översättning” med underrubriken ”Teman med variationer” (Bonniers, 2004).

På en av sina LP, ”Närbilder” (Proprius PROP 7809, 1978), spelar för övrigt Käbi Laretei musiken till Ingmar Bergmans filmer ”Djävulens öga”, ”Ansikte mot ansikte”, ”Viskningar och rop” och ”Höstsonaten”; det är musik av Mozart, Chopin, Händel och Scarlatti.

Men viktigare är att Ingmar Bergman aldrig ens mot bakgrund av sin privata relation till henne skulle ha använt hennes musik i sina filmer, om hon inte faktiskt vore en mycket skicklig pianist.

I vår skivsamling finns ytterligare ett par LP med henne:

På ”Mot kvällen – om natten” (Proprius PROP 7793, 1977) spelar hon Chopin, Grieg, Schumann och Debussy samt Beethovens ”Spöksonat”.

Och på ”Käbi Laretei & Georg Rastenberger” (Swedish Society / Electra SLT 33258, 1977), där hon beledsagas av Georg Rastenberger på cello, kan man höra verk av Schumann, Schubert, Poulenc och Chopin.

Några gånger har jag också hört henne live, bland annat vid en middag, anordnad den 31 januari 1990 av min hustru miljöministern för hennes kollegor de baltiska miljöministrarna. (Bland de övriga gästerna fanns bland andra Laila Freivalds, Ilon Wikland, Johannes Mihkelson, Bruno Kalnins, Ivo Iliste och Mare Kandre.) Jag kan inte påstå att jag känner henne närmare, men jag har talat med henne, till och med dansat med henne (nyårsnatten 1989-1990 under TVs ”Nedräkningen”, där vi båda medverkade).

Men tillbaka till huvudspåret: eftersom jag nyss har skrivit om hennes musik, till den enda recension jag har skrivit om någon av hennes böcker – boken i fråga råkar nämligen till stor del handla om hennes vidareutbildningsår (till att bli en ännu bättre konsertpianist) i Schweiz. Recensionen publicerades i nummer 19 1983 (21 november) av Aktuellt i politiken (s):

Laretei

Käbi Laretei, estnisk konsertpianist bosatt i Sverige men verksam över hela världen, har tidigare bland annat gett ut den fina memoarboken ”En bit jord” (Bonniers, 1976). Sin nya bok, ”Tulpanträdet” (Bonniers), har hon försett med undertiteln ”En berättelse”. Även ”Tulpanträdet” består av minnen, upplevelser; huvudperson är Käbi Laretei själv, och de människor, miljöer och händelser hon skildrar är, som i en memoarbok, verkliga och identifierbara. Men till formen är ”Tulpanträdet” närmast en roman. På så sätt – ”Tulpanträdet” är nämligen en mycket välskriven och intressant bok – är den här berättelsen och dess författare bevis på att högt begåvade människor ofta har en mångdimensionell förmåga: ”Tulpanträdet” handlar, bland annat, om hur pianisten Käbi Laretei genom känsla och inlevelse men inte minst genom hårt, monotont och krävande arbete tränar upp sin spelförmåga, men är samtidigt också ett bevis på att det i konsertpianisten bor en skönlitterär författare med betydande språklig virtuositet. Det slutgiltiga beviset är att Käbi Laretei förmår skriva om musik och musikutövning så att läsare som saknar kunskaper om musik i rent teknisk mening ändå får ut inte bara något utan mycket av hennes framställning.

Romanens eller berättelsens yttre handling – rikt orkestrerad med bilder, tillbakablickar och sidotemata – är Käbi Lareteis vistelse på ett schweiziskt slott där hon under den berömda Frau Langenhan ska utbilda sig vidare. (Tulpanträdet, Liodendron tulpifera, ett träd i magnoliasläktet, står utanför detta slott.) Invävda i handlingen finns en diskussion om personlighetens betydelse, belysningar av konstnärskapets villkor och en kärlekshistoria.

Särskilt intressant är, tycker jag, det Käbi Laretei har att säga om konstnärskap, kunnande och självkänsla; förhållandet mellan henne och hennes mor – modern arbetar med en kombination av stränga krav och nedvärdering, en metod som vanligen är mycket destruktiv men som ibland leder till märkliga resultat – hör till det som har fascinerat mig mest i berättelsen om Tulpanträdet.

***

Käbi Laretei har, utöver de böcker som redan har nämnts, också gett ut ”Vem spelar jag för?” (1970), ”Virvlar och spår” (1987) och ”En förlorad klang” (1990), samtliga på Bonniers.

Käbi Lareteis far Heinrich Laretei (1892-1973), som bland annat var inrikesminister och utrikesminister i Estland och som var Estlands ambassadadör i Sverige vid tiden för den sovjetiska annekteringen, har också gett ut sina memoarer, ”Ödets leksak”, i svensk översättning av Enel Melberg och redigerade av Hanns Rodell (René Coeckelberghs Editioner, 1991). I memoarerna finns mycket intressant bakgrundsinformation om det land både min familj och Käbi Lareteis familj lämnade – Heinrich Laretei försörjde sig, med växlande framgång, efter han hade tvingats lämna ambassadörsposten som trädgårdsmästare.