Ideologiskt betingade utförsäljningar

5 december 2006 12:44 | I skottgluggen, Politik | 3 kommentarer

Som socialdemokrat har jag en balanserad inställning till statliga företag. Jag föreställer mig inte ett näringsliv, som är totalsocialiserat. Många företag, särskilt marknadsnära sådana, får gärna för mig vara privata. Men jag ser också poänger med konsumentkooperativa, producentkooperativa, folkrörelseägda, kommunala och statliga företag. Likaså ser jag poänger med att företagsvinster genom delägarskap går till allmännyttiga ändamål genom till exempel pensionsfonder.

Hur det ska vara i det enskilda fallet får man analysera utifrån omständigheterna i just det enskilda fallet.

Men sammantaget är jag alltså positivt inställd till ett (efter omständigheterna växlande) inslag av kollektivt ägda företag i näringslivet.

När det gäller gemensam sektor är jag benägen att, om möjligt, helt hålla dess verksamheter utanför marknadens påverkan. Inte så att jag, inom ramen för detta, har något emot variationer och valfrihet. Men min grundhållning är denna, som jag uttryckte den i 1990 års partiprogram:

”Stat och kommun har fått ansvar för barnomsorg, utbildning, kultur, sjuk- och hälsovård, äldreomsorg och mycket annat, som är viktiga för oss alla i egenskap av medborgare. Dessa verksamheter har gjorts till medborgerliga rättigheter, som har fördelats lika till alla efter behov. De har därför i huvudsak undandragits de privata vinstintressena på marknaden och organiserats i statens, landstingens och kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn. De har därigenom bättre kunnat främja jämlikhet och trygghet, och de har kunnat finansieras på ett solidariskt sätt.”

Att Göran Hägglund (kd) nu aviserar ett avskaffande av den så kallade stopplagen och är beredd att släppa in privat kapital i vården kom knappast som en överraskning. (Dessutom lär det glädja sossar som, likt Jan Nygren, aktivt är för en sådan förändring.)

Det Hägglund och högeralliansen nu gör innebär dock, än så länge, inte ett totalt avskaffande av den offentligt drivna vården. Man skulle kunna säga, att de inför ett visst mått av ”blandekonomi” i den gemensamma sektorn.

När det gäller andra typer av företag, syns det mycket mer tydligt, att regeringen drivs av ren och skär högerideologi: Det får helt enkelt inte finnas några statliga eller av staten delägda företag, allra minst välskötta och vinstgivande sådana – det senare innebär ju ett för borgerligheten obehagligt vittnesbörd om att även kollektivt ägda företag kan drivas med framgång.

I ekonomidelen av Dagens Nyheter intervjuas i dag (5 december 2006) Mats Odell (kd) om de förestående utförsäljningarna av företag, som ägs av svenska folket.

Bland de företag, som ska säljas ut, finns bostadslåneinstitutet SBAB, som av staten/ägaren har getts en prispressande roll. SBAB har haft detta som ledstjärna och har följaktligen inte haft en lika hög avkastning som storbankerna på det egna kapitalet, dock gått med (måttlig) vinst. När Odell får en fråga om detta, svänger han sig: även andra aktörer har i dag pressat sina priser.

Men vad händer, när SBAB med sin speciella roll och sina annorlunda ägardirektiv har slukats av någon av finansjättarna? Är inte Mats Odell mäktig ens ett litet uns av pragmatism i en fråga, som berör så många svenskar med höga bostadslån?

Samma brist på rimlig pragmatism visar Mats Odell i fallet Nordea.

Nordea är ju en skapelse, som kom till under den tid, då SSU (under ledning av Bosse Ringholm) hårt drev kravet på banksocialisering: på grundval av bland andra dåvarande Postbanken skapades en större statlig bank. Denna kan dock, efter olika fusioner och genom att staten har minskat sin ägarandel, i dag knappast betraktas som en statlig bank, men den har alltså fortfarande ett inslag av statligt ägande.

Jag skulle personligen gärna se, att åtminstone någon av de stora svenska bankerna vore statlig, men jag bortser i det nuvarande beslutsläget från detta.

Det finns nämligen åtminstone två substantiella skäl till att behålla dagens statliga ägarandel i Nordea, skäl som även Mats Odell, om han resonerade pragmatiskt och inte drevs av ideologi, borde kunna ta till sig.

Det ena är att staten genom sin ägarandel kan förhindra, att ett uppköp av Nordea leder till ännu större ägarkoncentration inom banksektorn.

Det andra är att statligt hel- eller delägande i dagens globaliserade ekonomi kan användas till att förhindra uppköp från utländska företags (här bankers) sida. Det borde finnas ett nationellt intresse att förhindra, att allt fler stora svenska företags huvudkontor flyttas till internationella finanscentra, i det här fallet att se till att Nordea bevaras som ett svenskt och nordiskt företag. Enligt DN har också Nordeas styrelseordförande Hans Dalborg – en förnuftig karl; jag känner honom – ”vädjat om att inte hela Nordea blir utlandsägd”.

Dalborg är inte någon rödglödgad socialist. Men hans ståndpunkter utgår från genomtänkta överväganden.

Här har dock statsminister Fredrik Reinfeldt (m) redan satt dagordningen: han är öppen för att utländska intressen ska kunna köpa de statliga bolag, som regeringen vill sälja.

Alla förnuftsargument mot en försäljning avvisas kategoriskt. Allt för att den nya högerstaten inte ens kan tänka sig att äga futtiga 19,8 procent i Nordea.