Fars dag

Jo, vi firar Fars dag och Mors dag i vår familj. För oss är det ytterligare ett sätt att ses och höras av och visa uppskattning; vi är också annars en familj med stark sammanhållning – och inbördes kärlek, tror jag jag törs säga.

Redan i onsdags kväll var Anna här med sin egen nya kärlek Magnus, som vi tidigare inte hade träffat. Hon passade då också på att ge mig en orange lilja i kruka i farsdagspresent, en lilja som hon hoppas så småningom hamnar i jorden i Öregrund.

Anna är Birgittas dotter i hennes ungdomsäktenskap med Bengt Kettner. Bengt och hans fru Inger Grandell har, ända sen Anna var liten, bott ett stenkast från vårt hus på Idrottsgatan, och Anna har, även om hon mest har bott hos oss, alltså utan större besvär kunnat ambulera mellan de båda hemmen. Jag och Birgitta har umgåtts med Bengt och Inger inte bara i sosseföreningen här i Svartbäcken utan också familjevis. När Anna var liten till exempel alltid under en del av julaftnarna. Men vi har fortsatt att umgås även efter det att Anna blev vuxen, ätit middag hos varann och liknande. För att ta ett exempel: på tisdag, då jag och Birgitta ska medverka i ett så kallat vittnesseminarium om Baltikum på Södertörns högskola, har Bengt erbjudit mig skjuts (Birgitta är i Stockholm redan på förmiddagen); han är nämligen varmt intresserad av mitt gamla hemland Estland och vill gärna höra på.

Detta var en lång utvikning för att förklara familjesambanden. Hur som helst: Anna, med sina två hem, betraktar mig som en extra far; senast i morse, på fars dag, ringde hon och gav uttryck för detta.

På Fars respektive Mors dag pysslar Birgitta och jag om varann så där lite extra.

I morse uppvaktade Birgitta mig vid sängen med fyra böcker: Maja Hagermans ”Det rena landet” (Prisma, 2006), en bok ”om konsten att uppfinna sina förfäder”, Henning Mankells roman ”Italienska skor” (Leopard, 2006), Arto Paasilinnas ”Snablar!” (Brombergs, 2006) och så Magnus Ljungs ”Svordomsboken” (Norstedts akademiska förlag, 2006), en bok om svärande och svordomar på svenska, engelska och 23 andra språk. Jag kollar genast avsnittet ”Estniska svordomar”. Det upplyser mig om vad jag redan kan, till exempel ”Kurat!” (Fan!). Men där finns faktiskt också en del köns- och exkrementrelaterade grova uttryck, som jag aldrig har hört – de ingick inte i min familjs vokabulär.

Till vår familjetradition på Fars respektive Mors dag hör att man till frukost får hemlagad smörgåsbakelse. Birgitta hade åstadkommit något som såg ut som en mindre tårta – tallriken var rågad med mörkt hembakat bröd, kräftstjärtar, hamburgerkött, gurka och en fyllning, som bland annat hade tagit smak av pepparrot. Vi sparade var sin halv smörgåsbakelse till lunch.

På förmiddagen kom Kerstin över för att gratta sin pappa med en härlig bukett i rött, blått och vitt. Med sig hade hon Viggo och Klara; Viggo överlämnade en teckning av morfar, iförd enorma glasögon. Kerstin och barnen hade förstås tidigare, i morse, uppvaktat Bo, den genomtrevlige och snälle pappan i familjen Strömberg-Kokk.

Viggo hämtade genast leksaker från hyllan i mitt rum – han vet var han ska leta – och började köra en skördemaskin. Jag hämtade ett par varianter av klossar åt Klara. Sen ville Klara upp i min famn, och så gick vi runt lägenheten och tittade på alla roliga och spännande saker. I mitt rum hittade hon själv det inramade färgfotot med mig, Viggo, Kerstin och Bo och pekade förtjust och sa ”mamma” och ”pappa”. När jag frågade ”Var är morfar då?”, pekade hon på mig på fotot. Hon säger fortfarande inte ”morfar” och ”mormor” men pekar utan minsta tvekan ut oss, när man frågar.

Som vanligt slutade det med att Klara gungade på min fot; jag gungade ibland högt och ibland lågt, och så sjöng jag improviserade sånger om Klara som gungar. Så fort jag visade tecken på att sluta, sa hon ”Mera!”.

Också Matti kom hem på Fars dag. Han hade avtalat med Birgitta om att komma på middag. (Han var också i Uppsala och spelade med sitt band.)

Hans farsdagspresent var en DVD-film av Murray Learner, ”Festival!”. Den innehåller upptagningar från folkfestivalerna i Newport 1963-1966. Medverkandelistan känns fantastisk för människor med mitt slag av musikintresse: Joan Baez, Theodore Bikel, Paul Butterfield Blues Band, Johnny Cash, Judy Collins, Donovan, Bob Dylan, Mimi & Richard Fariña, Son House, Howling Wolf, Mississippi John Hurt, Brownie McGhee, Odetta, Peter, Paul & Mary, Buffy Sainte-Marie, Mike Seeger, Pete Seeger, Sonny Terry… Plus dessutom mängder av andra. Den här sonen vet, vad farsan gillar. Vilken fest det ska bli att se och lyssna på alla de här.

Middagen som Birgitta bjöd på var en höjdare den med. Till förrätt fick vi avocado med räkor och minicremefraiche. Till huvudrätt hade Birgitta lagat en riktigt spännande nyhet, bräserat oxkött, en smula fritt tillagad efter ett recept i Maggie Blacks ”Den medeltida kokboken” (Alfabeta, 1993). Birgitta hade valt att tärna köttet till grytbitar, som hon stekte och lagade som gryta tillsammans med hackad lök (däribland luftlök från vår trädgård i Öregrund), korinter, svartpeppar, kanel, kryddnejlika, ingefära, enbär, lagerblad, salt, persilja, rödvin och rödvinsvinäger. Den här grytan har både krut och en smula sötma.

Till det serverade hon sparrispotatis från Öregrund, gratinerad squash – också squashen är från Öregrund – samt en sallad med bland annat paprika, purjolök och grönsallat.

Som avslutning åt vi sockrade röda vinbär, i mitt fall sötade med Canderel; vinbären var förstås från bärbuskklyftan i trädgråden i Öregrund.

Vilken dag! Och ändå har jag reprisen av Melodikrysset kvar.

Om krukväxter och hemkänsla

Jag har skrivit ganska mycket om vår trädgård i Öregrund men inte om krukväxter. Eftersom jag just, till fars dag, har fått en brandgul lilja från Anna och en röd amaryllis från Birgitta, ska jag berätta något också om mitt förhållande till krukväxter.

När jag kom som student till Uppsala hösten 1959, bodde jag i ett hyresrum på Jumkilsgatan 20 B. Det försökte jag göra mer personligt: Jag fraktade per tåg min bokhylla med mina böcker (FiB-böcker och annan skönlitteratur) från Juniskär, rättare sagt från den station som då fanns i Njurunda, till Norra station i Uppsala, inte så långt från Jumkilsgatan. Jag skaffade ett litet soffbord och vann en bekväm stol på lotteri. Jag köpte en vas i bruna nyanser från Uppsala Ekeby och, fastän jag själv inte rökte, ett vackert askfat från Gustavsberg åt rökare som hälsade på. Och jag köpte ett par krukväxter: en Solanum, Korallbär, med lysande gula bär och så en Kristi törnekrona (Euphorbia milii), fruktansvärt taggig och med små röda blommor, som påminner om blodsdroppar.

Jag är uppvuxen med krukväxter i alla fönstren och även på glasverandan i Juniskär. Kristi törnekronan fanns där förstås, så det var inte konstigt, att jag skaffade mig en sådan, när jag flyttade till Uppsala.

En Kristi törnekrona finns följaktligen också i fönstret till mitt nuvarande arbetsrum på Idrottsgatan 12 nb.

Det slår mig, att flertalet krukväxter i arbetsrumsfönstret fanns också i mitt barndomshem.

Där finns till exempel en stor och fin Saintpaulia (Saintpaulia ionantha) med blålila blommor. Min förra återhämtade sig aldrig efter att ha stått utomhus i trädgården i Öregrund några kalla nätter, när vi var på donaukryssning. Det här fina exemplaret fick jag av Birgitta som ersättning. Det hade stått i vårt köksfönster på Idrottsgatan hela sommaren tillsammans med andra Saintpaulior – trots mycket sporadisk vattning, när vi råkade vara inne i stan, blommade de frodigt under hela vår bortovaro från vår till höst. Saintpauliorna trivdes också i min mammas mer skuggiga köksfönster i Juniskär.

En annan krukväxt som jag är uppvuxen med under barndoms- och ungdomsåren i Juniskär är Nerium (Nerium oleander) – jag vet, att den i svenska hem har kallats Oleander, men i mitt hem kallades den alltid Nerium. Min mamma hade ett grannt exemplar på glasverandan, och jag minns att jag på en auktion för 25 öre ropade in den vita piedestal den stod på. Jag har två Nerium i mitt arbetsrumsfönster, en vit och en rosa. När de blommar, är de helt underbara.

Ödesträd (Clerodendrum thomsoniae) hade min mamma inte, medan jag fortfarande bodde kvar i Juniskär, men hon skaffade sådana senare. Under de många besök vi gjorde i mitt föräldrahem fanns de på rad i TV-rummets fönster mot havsviken huset ligger vid; vi sov alltid över i det rummet. Blommorna är vita med rött ytterst ut. När mamma dog, tog vi med Ödesträden till Uppsala. Flertalet av dem lever och frodas i det rum vi av någon anledning kallar biblioteket. (Hela vårt hem är ett enda bibliotek.) Jag har förstås också ett exemplar i fönstret till mitt arbetsrum, dock inte något av dem som vi har ärvt efter mamma.

En krukväxt, som jag tycker mycket om, är Oxalis triangularis med sina mörka klöverartade blad i purpurton och sina små rosa blommor. Jag har alltid kallat den för Lyckoklöver, men i en av de böcker om krukväxter jag äger kallas den för Triangeloxalis. Enligt en annan krukväxtbok är det Oxalis lasiopetala som på svenska kallas Lyckoklöver. Vet någon något mer om detta?

Tyvärr har nu två exemplar av det jag kallar Lyckoklöver gått åt fanders sedan jag planterade om den första och planterade den andra i en självvattnande kruka. Så nästa exemplar jag skaffar ska jag plantera i en stor tegelkruka.

Andra blommor som jag har fått i present, företrädesvis orkidéer, finns i andra rum tillsammans med Birgittas orkidéer.

Naturligtvis finns det också krukväxter, som av den ena eller den andra anledningen har dött. Bland dem finns den sällsynta, från frö uppodlade pelargon som jag fick av min gamle vän och arbetskamrat, pelargonälskaren Sven Erik Rönnby vid avskedsmottagningen 2002.

Pelargoner (Pelargonium geraniacae), vita, rosa, röda, hör verkligen till det också jag älskar – och naturligtvis fanns de i mitt barndomshem. Men vi har dem inte inne i stan utan i det jättelika blå köksfönstret i huset i Öregrund. Vissa år vinterförvarar Birgitta dem i det kombinerade duschrummet (till bastun) och tvättstugan, men i år var de inte så fina, så hon slängde dem. Så nästa år blir det till att köpa nya.

***

Jag berättade inledningsvis om krukväxterna i mitt hyresrum på Jumkilsgatan 20 B. Därifrån flyttade jag till ett rivningshus på Kungsgatan 17, med ingång från Linnégatan. Jag, min bror Matti och en kille till hyrde en ruffig våning med tre rum och kök med gasspis och kokplatta; i köket och på toaletten fanns bara kallt vatten. Men vi målade om och donade och fick det ganska trivsamt där också. Matti fick nånstans ifrån en Hibiskus (Hibiscus rosa-sinensis), som hade ljuvliga röda blommor.

Eller har. Den finns kvar hos brorsan i hans lägenhet på Timmermansgatan 5 D.

Hibiskusen var väldig redan när den stod i köksfönstret i rivningshuset, ett fönster mot gården, där det stod ett päronträd; bakom det såg man Orangeriet och Linnéträdgården. Men det är ändå inget mot dess storlek nu i dag. Brorsan har skaffat den väldigaste kruka jag har sett inomhus, och i det står hibiskusen, nu ett träd av samma omfång som hibiskusar har i sin naturligare miljö i sydligare nejder.

Om demokrati – och om bröd, nöd och överflöd

Arkivens dag genomfördes i dag klockan 11.00-15.00 på Stadsbiblioteket. Temat var Bröd, nöd och överflöd.

Som kulturpolitiker (s) i Uppsala, mycket engagerad i frågor kring arkiv, bibliotek och museer, hade jag ombetts att hålla invigningstalet, vilket jag gjorde vid den utställning som hade gjorts i ordning på Ehlins plats i läsesalen:

Välkomna till arkivens dag! Temat i år är ”Bröd, nöd och överflöd”, och det är inte bara ett skruvat skämt att den som har ombetts att inviga evenemanget heter Enn Kokk.

Så här är det: Jag hör till en estnisk flyktingfamilj och kom hit till Sverige hösten 1944, vid sju års ålder. Kokk, som på estniska stavas med dubbelt k i slutet, är mycket riktigt ett lånord som betyder just ”kock”. Och inte nog med det: släktingar i Estland, som har hjälpt mig med släktforskning, har visat att jag hade en anfader runt 1700, som var just kock på ett balttyskt gods, Valkla, utanför Tallinn.

Med släktforskningen är vi inne på vad arkiv kan användas till. En annan personlig anknytning till arkivvärlden är att jag har eller har haft band till flera av de institutioner här i Uppsala, som samarbetar om att arrangera Arkivens dag. Jag är ledamot i kulturnämnden och sitter i dess utskott för arkiv, alltså för Stadsarkivet, respektive för bibliotek, alltså Stadsbiblioteket; jag har tidigare under en lång period, när det fanns en särskild biblioteksstyrelse, suttit också i den – det var på den tiden det nuvarande huvudbiblioteket byggdes i kvarteret Sandbacken. På den tiden satt jag också under en period i Upplandsmuseets styrelse. Dessutom sitter jag som kommunens representant i Folkrörelsearkivets styrelse. Till övriga medarrangörer, det vill säga Landsarkivet, Landstingsarkivet, Språk- och folkminnesinstitutet, Svenska kyrkans arkiv i Uppsala och Sveriges Lantbruksuniversitets arkiv, har jag ingen personlig anknytning. Men de många anknytningar jag har till arkiv- och biblioteks- och museivärlden kan väl ändå ses som ett vittnesbörd om att jag tycker, att den sida av de här institutionernas verksamhet, som vi har samlats för att ta del av i dag, är något mycket viktigt, ja oumbärligt: de bär upp vårt kollektiva minne.

Jag vill till och med gå ett stycke längre: i de här arkiven finns den svenska demokratins, folkstyrets, historia, och då talar jag inte bara om politiska partier. Nej, den svenska demokratin har skapats och utvecklats och förts vidare av mängder av rörelser och organisationer: nykterhetsrörelsen, fackföreningsrörelsen, kyrkorna, idrottsrörelsen, folkbildningen, både den frivilliga och den institutionaliserade.

En svensk poet, den nu döde Svante Foerster, har gett det jag försöker säga lyrisk form i en långdikt, ”I detta land, kamrat”, även kallad ”Grey is beautiful”. Ur den vill jag citera några rader:

Grey is beautiful och
det finns faktiskt en skönhet i Svenska Kommunalarbetareförbundet
Grey is beautiful även i språket, ty det är på det grå språket
som demokratiens grundlag blivit formulerad:
”Votering är begärd
och skall verkställas.”
Och fråga oss sedan
vad som är vackrare än ”du gamla du fria”. Svaret är grått.
Votering, varje votering, varje votum.
Människans rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala
men våga
tala.

Gå gärna med på någon av de visningar av Stadsarkivet och Folkrörelsearkivet, som 11.45, 12.45 och 13.45 utgår härifrån, från utställningen vid Ehlins plats i läsesalen, så ska ni få se, att de har dokument, som vibrerar av den här poesin!

Det sista kan behöva sägas med emfas. Arkiv låter för många som något dammigt och tråkigt – och visst kan det, även om våra arkivinstitutioner har kunnig och hjälpsam personal, ta sin tid att nå den kunskap man vill nå.

Om det har Alf Henrikson, sen mina egna unga år en ständig följeslagare, skrivit dagsversen

Allmänna genvägen

Att ta reda på fakta
går sakta
men se saker i stort
går fort.

(”Rim & reson”, 1995)

Men att gräva i arkivens gömmor ger alltså, även om det inte alltid går fort, rik utdelning.

”Arkivens dag” har kommit till för att göra ännu fler uppmärksamma på alla de skatter som finns i arkiven och närbesläktade institutioner. Det är ett landsomfattande men inte särskilt gammalt arrangemang – första gången ”Arkivens dag” genomfördes var 1998. I början hade varje arkivinstitution i Uppsala sitt eget arrangemang, men från och med 2004-2005 blev det ett gemensamt arrangemang, som genomfördes på Upplandsmuseet. Och i dag har alltså alla arrangörerna samlats kring ett arrangemang här på Stadsbiblioteket. ”Arkivens dag” finns också i övriga Norden, Norge, Finland, Danmark, Island och Färöarna, och nästa år kommer alla dessa länder att ha ett gemensamt tema för ”Arkivens dag”.

Årets tema här i Sverige är det fantasieggande ”Bröd, nöd och överflöd”. Vad åt de förr? Och vad dukade de med? I våra arkiv finns handlingar, bilder, föremål och filmer, som berättar om mathållningen genom tiderna.

Jag gick till min egen bokhylla och letade i Alf Henriksons böcker efter dagsverser, som kunde illustrera bröd, nöd och överflöd.

Det var enkelt att hitta en vers som heter

Rågbröd

Jag äter min smörgås om vintern och undrar var rågfältet är
som gav sina levande, närande frön till den mörka produkt jag förtär.
Det bör stundom ha susat i sommarens vind innan skördetröskorna kom,
och jag hoppas att bonden var gladlynt och klok, men det vet jag ju inget om,

(”Underfund”, 1972)

Om det Sverige, där det var mer torftigt och knapert, har Alf Henrikson förstås också diktat:

Farfar försöker berätta

Klappret av hovar och bullret av järnskodda vagnshjul,
två famnar björkved att såga och hugga till vintern,
fönstervadden och elden bak kakelugnsluckorna,
fotogenlampans ljuskrets, sveciakängornas doft,
katekesens huvudstycken i läxa, sillen i tunnan,
vägarnas mörker, kvällens tystnad – barn,
vilket främmande Sverige för dig, mitt land från i förrgår!

(”Snickarglädje”, 1974)

Och när det gäller överflödet, hittade jag något riktigt årstidsanpassat. Visserligen är det första adventsljuset inte tänt, men affärerna har börjat ladda upp:

Nu är det första ljuset tänt
för det folk som i Nifelhem bor,
vars affärsinnehavare firar advent
med både näbbar och klor.

Charkuteristerna vässar sin kniv
och krogarnas gran lyser klart
emedan vårt religiösa liv
nu kan väntas ta fart.

(”Varvet kring solen”, 1959)

Med det här som utgångspunkt kan vi strax släppa loss tre föredragshållare här i Kerstin Ekman-salen:

Klockan 12.00 talar Håkan Liby, som är landsantikvarie och chef för Upplandsmuseet, på temat Arkiven berättar om uppländsk matkultur.

Klockan 13.00 berättar Inger Ärlemalm från Bokköket om Kokböcker i överflöd.

Klockan 14.00 talar Bodil Nildin-Wall och Marlene Hugoson från Språk- och folkminnesinstitutet om Bröd, ost och brännvin.

I Uppsala- och Upplandssamlingen kan ni se film: ”Osttillverkning vid Skärplinge mejeri” och ”Hjälpen från ovan”, en film om kyrkans luftbro till Biafra 1968.

I Uppsala- och Upplandssamlingens lokaler är det också café, där man för en ringa penning kan få kaffe och thé och smaka på slånbärssaft, kanelkringlor, Karlholmsbröd och färskost.

Sist vill jag binda samman dagens kulinariska tema med det demokratiska tema jag började med. Alf Henrikson har också där något viktigt att säga:

Den som inte kan bädda sin säng och laga sin mat
utan måste ha bistånd med allt av sin sammanboende
bör icke betrakta sig såsom en sann demokrat
och skall aldrig tala om frihet och oberoende.

(”Anacka”, 1980)

Med dessa tänkvärda ord vill jag än en gång hälsa er alla välkomna och förklara årets ”Arkivens dag” för invigd!

***

Jag satt kvar under alla de tre intressanta och roande föredragen; trots ett ganska ruskigt novemberväder hade det kommit förbluffande många åhörare. Med Inger Ärlemalm hade jag till och med ett par improviserade replikskiften om Per Götrek, han som introducerade ”Kommunistiska manifestet” på svenska – hans hustru var nämligen kokboksförfattare och visade sig ingå i Ingers föredrag.

Jag hann också ta en sväng till caféet, där kaffe, bröd och färskost plus den för en diabetiker mycket onyttiga söta slånbärssaften och kakan blev min magra lunch.

Men vad gör man inte för en dag full av kultur!

Arkivens dag: Bröd, nöd och överflöd

Lördagen den 11 november är det Arkivens dag. Årets tema är ”Bröd, nöd och överflöd”.

I Uppsala har arkivinstitutionerna (inklusive biblioteket och Upplandsmuseet) ett gemensamt arrangemang i Stadsbiblioteket, Ekmansalen, klockan 11.00-15.00. Jag står för invigningstalet – välkomna! (Jag återkommer till innehållet i talet, när jag har hållit det.)

Klockan 12.00 talar Håkan Liby, som är landsantikvarie och chef för Upplandsmuseet, om vad arkiven berättar om uppländsk matkultur.

Klockan 13.00 berättar Inger Ärlemalm från Bokköket om kokböcker i överflöd.

Klockan 14.00 talar Bodil Nildin-Wall och Marlene Hugoson från SOFI på temat bröd, ost och brännvin.

I Uppsala- och Upplandssamlingen på Stadsbiblioteket kan man se film: ”Osttillverkning vid Skärplinge mejeri” och ”Hjälpen från ovan”, en film om kyrkans luftbro till Biafra 1968.

Visningar av vad som finns i Uppsala Stadsarkivs och Folkrörelsearkivets gömmor görs klockan 11.45, 12.45 och 13.45. Samling vid utställningen på Ehlins plats i läsesalen.

I Uppsala- och Upplandssamlingens lokaler i biblioteket är det också café, där man för en ringa penning kan få kaffe och thé och smaka på slånbärssaft, kanelkringlor, Karlholmsbröd och färskost.

***

PS Med Melodikrysset får jag på grund av ovanstående vänta till reprisen på söndag kväll. DS

Evert Taubes Änglamark

På Peter Larssons 50-årsfest i juni 2006, som jag tidigare har skrivit om, sjöngs bland annat Evert Taubes ”Änglamark” – helt naturligt, eftersom Peter har varit ordförande i Miljöförbundet och också arbetat tillsammans med Birgitta Dahl på miljödepartementet.

”Änglamark” har som en av flera bakgrunder striden om Vindelälvens utbyggnad: ”Låt sista älven som brusar i vår natur, brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!”. (Det var för övrigt en strid, där Birgitta Dahl, då ung riksdagsledamot, slogs mot utbyggnad, en strävan som också blev verklighet 1970.)

Änglamark

Text och musik: Evert Taube, 1971

Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna,
vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill,
låt dem få leva, de är ju så sköna!

Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm,
leka tittut mellan blommande grenar,
låt fåglar leva och sjunga för oss sin psalm,
låt fiskar simma kring bryggor och stenar.

Sluta att utrota skogarnas alla djur!
Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!
Låt sista älven som brusar i vår natur
brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!

Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna,
vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill,
låt dem få leva, de är ju så skööööna!

Evert Taube skrev den här sången till Hans Alfredsons och Tage Danielssons film ”Äppelkriget” (1971), ett både skarpt och poetiskt inlägg i miljödebatten. ”Änglamark” blev snabbt en kampsång för miljön, med ett nytt formspråk men oerhört effektiv. Jag har själv ofta använt den på mina möten om politisk musik. ”Änglamark” blev Evert Taubes näst sista verk. I filmen sjöngs den av hans son, Sven-Bertil Taube.

Text, ackord och noter finns till exempel i Anders Palms och Johan Stenströms (redaktörer) ”Den svenska sångboken” (Bonniers, 1997).

Med Sven-Bertil Taube finns den bland annat på CDna ”Taube sjunger Taube” (EMI 777 7463592, 1986), ”Guldkorn” (Disky SSI 996292, 2000), ”Klassiker” (Musikservice/EMI CMCD 6348 724356027121, 2004) och ”Om sommaren” (EMI CMCD 6022, 1991).

Den finns inspelad med Lisa Ekdahl på samlings-CDn ”Taube i våra hjärtan” (T x 2 traffic trading TT 10054, 2002).

Kjell-Olof Bornemark

Kjell-Olof Bornemark är död; jag såg dödsannonsen för någon vecka sen. Bornemark (1924-2006) slog 1982 igenom med debutboken ”Legat till en trolös” och fick för den Svenska deckarakademins pris ”Bästa svenska debut”. 1989 fick han priset ”Bästa svenska kriminalroman” för ”Skyldig utan skuld”, en bok med anknytningar till palmemordet.

Bornemark var en författare med stark känsla för samhällets gråzoner, en författare som sökte motiv bland annat i den skymningsvärld (också i moralisk och politisk mening) där spioner vistas; tanken går till John le Carré.

Under min redaktörstid på Aktuellt i politiken (s) hann jag på kulturavdelningen Spegeln recensera två av hans böcker.

I Aktuellt i politiken (s) 16 1982 (14 september) skrev jag om Bornemarks debutbok:

Bravo!

Debutanten Kjell-Olof Bornemark kliver i ett slag överst upp på den svenska deckar- och thrillerskrivarstegen; det finns ingen inom dessa genrer som har åstadkommit något tillnärmelsevis så bra som ”Legat till en trolös” (Norstedts) sen paret Maj Sjöwall-Per Wahlöö upphörde att skriva (på grund av den senares bortgång).

Fast närmast till hands att jämföra med ligger John le Carré. ”Legat till en trolös” är en spionroman, och den innehåller samma slags kluvna moral och trötta cynism som finns i le Carrés böcker. Därmed inte sagt att Bornemark skulle vara någon epigon. I själva verket har han – även om boken innehåller några matta partier – åstadkommit en bok som håller internationell klass. Miljöerna är Berlin och Basel och framför allt Stockholm, detta senare utan att det finns något som helst provinsiellt över boken.

Moralen i boken är tredje ståndpunktens varken-eller med den skillnaden att avståndstagandet inte paras med någon positiv vision över huvud taget. Agenten, Greger Tragg, är en kommunist som har förlorat tron, vilket leder till att det östtyska samhället och systemet skildras med stark avsmak. Men någon ny övertygelse har Tragg inte – han är trolös i mer än en bemärkelse – och han snuvar det system han har tjänat och alla andra system genom att alldeles privat skaffa sig åtminstone ekonomisk kompensation.

Spegeln i Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1983 (22 september) innehöll min recension av uppföljaren:

Bornemark

Kjell-Olof Bornemark, som 1982 gjorde en oerhört stark spionthrillerdebut med ”Legat till en trolös”, återkommer nu med ytterligare en bok i samma genre, ”Skiljelinjen” (Norstedts). Den är enklare och effektivare i handlingen, den är minst lika spännande, men den är ändå inte riktigt i nivå med debutboken. Kanhända har detta att göra med att huvudpersonen, Verner Neuman, inte är en tillräckligt skarpt utsmejslad och intressant person.

Bornemark är mycket skicklig på att skapa en trovärdig historia och en dito miljö. (Handlingen utspelas i Stockholm.) Östtyskt spioneri, flyktingar och en lejd kvinnlig terrorist är några av ingredienserna.

Det socialdemokratiska partihögkvarteret och dess internationella avdelning ingår perifert i Bornemarks historia; det som finns där på den punkten är förstås påhittat men inte så fantasifullt att det stör en läsare som kan miljön. Också det är ett gott betyg.

***

Eftersom jag lämnade chefredaktörskapet vid årsskiftet 1983-1984, hann jag inte recensera mer av Bornemark, men här är övriga titlar:
”Förgiftat område”, 1984
”Handgången man”, 1986
”Skyldig utan skuld”, 1989
”De malätna”, 1991
”Kontrollören”, 1992
”Spelaren”, 1994

Norstedts, som var hans förlag, borde med anledning av hans bortgång återutge någon eller några av hans böcker – till exempel ”Legat till en trolös” – i pocket eller, ännu hellre, i en deckarklassikerserie med godbitarna ur Norstedts och de övriga KF-förlagens (Gebers, Tiden, Prisma, Rabén & Sjögren) deckarutgivning. Där finns massor av böcker, värda att göra tillgängliga för nya generationer av läsare.

Det tänkande hjärtat – boken om Alva Myrdal

För någon tid sen hade Ordfront i Uppsala ett intressant möte med Yvonne Hirdman om hennes bok ”Det tänkande hjärtat. Boken om Alva Myrdal” (Ordfront, 2006). Jag berättade då om mötet och lovade återkomma om boken.

Låt mig genast säga, att Yvonne Hirdmans bok är ett värdefullt och mycket läsvärt bidrag till vår kunskap om inte bara Alva Myrdal utan också om Gunnar Myrdal. Boken, som är på över 400 sidor, är en biografi, främst baserad på den enorma samling av brev mellan Alva och Gunnar Myrdal, som finns bevarad på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) i Stockholm. Fokus ligger på Alva, men eftersom den har ett genusperspektiv och Gunnar och Alva kom att inte bara ingå äktenskap utan också, så småningom, bilda intellektuell och politisk ”firma”, är det naturligt, att också den andra parten (samt i någon mån den övriga familjen, alltså barnen) ägnas en hel del uppmärksamhet.

Själv lärde jag känna och samarbetade med Alva 1968-1969 i den av socialdemokratiska partiet och LO gemensamt tillsatta Jämlikhetsgruppen, vars synnerligen kompetenta ordförande Alva var; jag arbetade i gruppens sekretariat. Min bild av henne är starkt präglad av detta: i sekretariatet satt ett antal studentförbundare (s) med radikala idéer, och vi hade fått en ordförande, som sedan länge omfattade många av de krav vi ställde och delvis uppfattade som nya för vår generation och tid. Inte minst var detta slående på ett av de områden jag själv hade främsta ansvaret för inom sekretariatet, jämställdhet – även om jag på detta område inom gruppen av förtroendevalda ledamöter konkret kom att jobba allra mest ihop med Annika Baude. Alva fanns där hur som helst hela tiden i bakgrunden: kom med synpunkter på manus och, inte minst, förhandlade med partiledningen om och förankrade våra förslag. Mycket riktigt genomfördes särbeskattningsreformen, en av våra käpphästar, mycket snart av finansminister Gunnar Sträng.

För övrigt tycker jag, att Yvonne Hirdman här – när hon beskriver de krav Alva och Jämlikhetsgruppen la fram, respektive när hon, enligt min mening lite oförtjänt, i stället lyfter fram Camilla Odhnoff – inte gör en korrekt avvägning. Läs till exempel följande ur Jämlikhetsgruppens rapport:

”Den jämlikhet mellan män och kvinnor, som socialdemokratin och fackföreningsrörelsen eftersträvar, innebär att rättigheter, skyldigheter och arbetsuppgifter inte längre fördelas efter kön.”

Eller till exempel följande:

”De förvärvsarbetande kvinnornas rätt till 6 månaders ledighet i samband med barnsbörd infördes ursprungligen som ett skydd för moderns och barnets hälsa och även som skydd mot uppsägning. Den psykologiska betydelsen av samvaron med barnet under dess första tid har dock kommit att betonas allt mer. Det är emellertid inte enbart modern utan också fadern, som har behov av att få kontakt med barnet. Eftersom det blir allt vanligare att föräldrar delar mer på tillsynen och fostran av barnen, blir det så småningom naturligt, att rätten till ledighet i och med ett barns födelse delas upp mellan föräldrarna.”

Det är korrekt att Camilla Odhnoff sen la fram det konkreta förslaget om föräldraförsäkringen, men principerna fanns fastslagna redan i Jämlikhetsrapporten.

***

Eftersom jag alltid har upplevt Alva Myrdal som en av de mest pådrivande i svensk politik i frågan om jämställdhet mellan könen, är det nästan chockerande att läsa de långa avsnitten med många brevcitat om hur hon som ung, begåvad, ja briljant kvinna faller in i tidens könsrollsjargong, när hon träffar den likaledes begåvade men då mycket konservative Gunnar – mycket handlar om att smickra honom. Tidsanda, ja, förälskelse, ja – men ändå. Den tes Yvonne Hirdman driver är att Alva innerst inne inte överger sina mer radikala ideal och så småningom vinner över honom till sin ståndpunkt. Hur det här exakt går till är svårt att veta ens med hjälp av den här boken. Uppenbart spelar deras resor och kontakter med radikala intellektuella i andra länder, till exempel USA, en roll åtminstone för att driva på Gunnar i en ny riktning, den som redan var Alvas.

Hur som helst: Yvonne Hirdmans bok är i de allra flesta avseenden en jättebra sammanställning av de progressiva sociala idéer, som makarna Myrdal (ofta med Alva som pådrivare) har bidragit med till både svensk och, icke att förglömma, internationell samhällsdebatt.

Boken har också fått mig att funder mycket på en annan del av deras privata livspussel. Kanske hade även det med tidsandan (inom dåtidens intellektuella sfär, även bland dem som trodde sig förstå komplexet barn och föräldrar) att göra, men hur kunde föräldrarna Myrdal resa till USA för lång tid och lämna sina tämligen små barn hemma? Jag har med stor uppskattning läst Jan Myrdals barndomsskildringar, som skönlitteratur. Och jag tror verkligen inte, att han alltid är ett sanningsvittne – mer om detta i kulturdelen av dagens Dagens Nyheter (8 november 2006), i Hans Hederbergs essä ”Samtida bekännelser” – men mig, som pappa och nu även morfar, drabbar det här rakt i hjärtat, mitt eget både tänkande och kännande hjärta.

Lunchmöte och seminarium om Peter Weiss

PETER WEISS – Konst som motstånd
Den 8 november skulle Peter Weiss ha fyllt 90 år. Det firas på ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm, med dels ett lunchmöte på födelsedagen, dels ett stort seminarium den 18
november. Hela programmet ser du på ABFs hemsida. Välkomna!

Peter Weiss 90-årsdag onsdagen den 8 november

Den 8 november 2006 skulle Peter Weiss har fyllt 90 år. Lunchsamling med presentation av 90-årsprogrammet.
Inledningar av
Gunilla Palmstierna-Weiss
Magnus Bergh, Bonniers
Benny Fredriksson, Stockholms Stadsteater
Kajsa Hedström, Cinemateket
Daniel Suhonen, ABF Stockholm
Korta scener ur Peter Weiss dramatik framförs av skådespelare från Stockholms Stadsteater. Dessutom medverkar dramatenskådespelaren Nadja Weiss.
Onsdagen den 8 november klockan 12.00-13.00, ABF-huset, Sandlersalen . Fri entré.

***

Seminarium: Konst som motstånd lördagen den 18 november
Peter Weiss 1916 – 90 år – 2006
I november 2006 skulle Peter Weiss ha fyllt 90 år. Hans rika konstnärskap och liv innefattade måleri, grafik, collage, film, litteratur, dramatik och kulturjournalistik under 45 år. Eftersom Peter Weiss var en europeisk konstnär (tysktalande tjeckisk flykting till Sverige), inbjuder det till ett europeiskt kulturpolitiskt samtal. Under hösten kommer hans romantrilogi ”Motståndets estetik” att återutges. Peter Weiss politiska aktualitet blir fokus för dagen: Vad skulle Peter Weiss ha sagt om den politiska och kulturella situationen idag? Kan man använda hans verk för att analysera en värld efter muren? Hur står sig hans devis om kulturen och politiken som oskiljaktiga? Vem kan spela Peter Weiss roll i dag? Vem gör motstånd med kultur?
Medverkande föreläsare:
Jürgen Schutte, professor, Dr. emeritus i litteraturvetenskap vid Freie Universität Berlin – Den ickepublicerade Weiss
Gunilla Palmstierna-Weiss, professor h.c., scenograf – Bildkonsten
Magnus Bergh, förläggare Bonniers – Weiss samlaren
Stefan Jonsson, fil dr, kulturjournalist – Motståndets estetik i ”Motståndets estetik”
Sven Hugo Persson, fil dr, dramaturg Kungl. Dramatiska teatern – Dramatiken
Francisco J Uriz, poet och litteraturkritiker – Peter Weiss i Spanien
Jenny Willner, litteraturvetare, Freie Universität Berlin – Täcknamn Karin. Samtal med en romanfigur ur ”Motståndets estetik”
Mikael Sylwan, scenograf och grafiker – Pergamonfrisen som bildspel
Avslutande samtal: VEM KAN SPELA PETER WEISS ROLL IDAG?
Samtal utifrån Peter Weiss ”Tio arbetspunkter i en delad värld” (artikel i DN 1965).
Jörgen Gassilewski, författare
Gabriella Håkansson, författare, kulturjournalist
America Vera Zavala, debattör och författare.
Samtalsledare: Daniel Suhonen, studiesekreterare ABF Stockholm.
Lördagen den 18 november klockan 10.00-16.00, ABF-huset, Sveavägen 41. Entré: 100 kronor. Föranmälan på kultur@abfstockholm.se eller telefon 08-453 41 00.
Visning av filmen ”Hägringen” (81 min) från 1959, biografen Sture, klockan 16.30, Cinematekets visning. Separat biljett. Kort introduktion till filmen av Gunilla Palmstierna-Weiss och Staffan Lamm.

Elsie Johansson hos Ordfront och i Aktuellt i politiken (s)

Jag har tidigare puffat för ett spännande Ordfront-arrangemang, i kväll, tisdagen den 7 november klockan 19.00: “Tala om klass – och skrivande” med författarna Anneli Jordahl och Elsie Johansson. Samtalsledare är Kjell Eriksson, deckarförfattare, trädgårdsmästare och ordförande i Ordfront Uppsala. Lokal: Tovensalen i Missionskyrkan. Entré: 60 kronor, 40 kronor för medlemmar i Ordfront.

När jag skrev sist, låg tonvikten på Anneli Jordahl.

Nu vill jag rikta strålkastarljuset på Elsie Johansson.

Jag är osäker på när jag först kom i personlig kontakt med henne. Möjligen skedde det redan på den tiden då hon var postkassörska och jag ung student; vi har talat om det: hennes postkontor låg inte långt ifrån mitt dåvarande hyresrum. Men naturligtvis syftar jag egentligen på tiden från det att hon slog igenom som författare.

Som så många andra imponerades jag av dikterna i hennes debutbok, ”Brorsan hade en vevgrammofon” (LT, 1979). Svartbäckens socialdemokratiska förening i Uppsala, som jag är medlem av, inbjöd Elsie Johansson att komma till oss och läsa egna dikter – mötet ägde rum på Tunet i Svartbäcken den 15 mars 1980. Att jag vet det beror på att min hustru har ett daterat och dedikerat exemplar av boken från då.

Hur som helst, kontakt etablerades mellan oss, och jag bad att få publicera ett knippe dikter av henne i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var. Hon levererade inte mindre än åtta tidigare inte publicerade dikter, som jag med entusiasm antog för publicering: De fyllde, med illustrationer, tre helsidor i julnumret 1980 (nummer 21, 8 december).

Illustrationerna är ett särskilt kapitel. Jag valde Inger Rydén som lämplig illustratör och fick två större och fyra mindre färgillustrationer. De är fullkomligt kongeniala med texterna, och jag vet, att Elsie också tycker det. Hon inledde därefter ett samarbete med Inger, och hon har flera gånger – bland annat i samband med de hedersupplänningsmiddagar hos landshövdingen vi brukar träffas vid – tackat mig för att jag valde just Inger Rydén.

Det här var den presentationsingress jag – och Elsie själv – skrev i det aktuella julnumret:

ELSIE JOHANSSON, 49, fick ett kritikergenombrott med sin ”Brorsan hade en vevgrammofon” (LT, 1979). Men även läsarna upptäckte henne. Hennes debutsamling har tryckts i sin tredje upplaga, tredje tusendet! Det är enormt mycket för en diktsamling vilken som helst, inte minst för en debutdiktsamling. Om sig själv berättar Elsie för Aktuellt: ”Född 1 maj 1931 i Vendels socken i Uppland. Yngst i en syskonskara på fem. Mycket torftiga förhållanden under uppväxt- och tonår, särskilt vad bostaden beträffar. Pappa, byggnadsarbetare, före detta statare, skogshuggare, hjälpkarl med mera. Jag fick gå i realskolan (i Uppsala) tack vare lärarna i byskolan (Gryttbyskolan).” (En av dikterna handlar om hur hon bodde i spisrum tillsammans med pappan, då byggnadsarbetare. Miljöerna i dikterna om skoltiden är från Uppsala.) ”Skrev dikter som barn, men gifte mig tidigt och fick lägga skrivandet och eventuella framtidsplaner av det slaget på hyllan. Startade på nytt vid cirka 40 års ålder. Jag arbetar för närvarande på att sammanställa en andra diktsamling, som enligt avtal med LT ska komma hösten 1981. Har haft fullt upp med att åka omkring och läsa dikter sedan boken kom ut. En skön möjlighet till kontakt, tycker jag.” De här dikterna är inte tidigare publicerade.

Samlingsrubriken för de åtta orubricerade dikterna var första raden i den dikt vi lade först, ”Fi faan, säger brorsan, för trasromantiken!”.

Jag väljer här att återge två dikter om farsan:

1891 års män
skulle fira jubileum, stod det i tidningen,
det var storbyggmästarn, professor så och så
och några fler förtjänta.
Det bekom mig illa och gjorde mig generad
att pappastackarn, som hade det året,
kunde vara så erbarmligt enfaldig att tro
att det gällde också honom,
han som burit murbruk och betong och skitiga blåkläder
alla sina dar.
Han gick lite grann i barndom
efter pensionen,
fattade inte, att det faktiskt finns män,
som har rätt att annektera ett helt årtal för sig själva.

Minns att den röda fanan slog ut
och att det hisnade till
i mitt mellangärde,
precis samma sug som när Internationalen.
Byggnads, avdelning 25.
En grovarbetares sista färd.

Svartklädda gick vi på rad efter kistan.
Det var inte som du
och ändå var det du
som gungades fram där på kyrkogårdsgången.
Behövde inga tårar.
Viskade okay, pappa, okay! Allting är bra.
Minns min systers gråtparoxysmer,
doften av grässvål och köttiga blommor.
Himlens vida ljusskål
stjälpt över slätten
en lördag i juli
när far min begravdes.

Minns allra mest
den trasiga hanken i prästens svarta
kappa,
hur den spretade i nacken.
Senorna på halsen.
Hårets tunna huva.
I sluttningen mot muren
hans levande, ohjälpliga,
magra
ensamhet.
Rockskörtets vingklippta flax
i sommarblåsten.

Båda de här dikterna fanns sedan med i Elsies nästa diktsamling, ”Potatisballader” (LT, 1981), i avdelningen ”Tillhörig”. Jag ser i det exemplar jag har hämtat i bokhyllan, att jag gav den till Birgitta i julklapp julen 1981.

***

PS efter mötet:

”Tala om klass – och skrivande” blev en jättesuccé. Den stora Tovensalen i Missionskyrkan var sprängfylld av publik; vi fick bära in fler stolar. Samtalet mellan Anneli Jordahl, Elsie Johansson och Kjell Eriksson gnistrade, och publiken deltog med begåvade frågor och inpass. Samtalet kom att handla både om författarskap och deras bakgrund i tidigare egna klassmässiga erfarenheter och om Sverige av i dag som klassamhälle. Det var inte den svenska högern som hade samlats i Missionskyrkan.

Serier och populärkultur i Aktuellt i politiken (s)

I ett svar på en kommentar av K-E Lindkvist om att jag förekom i serien ”Ratte”, skrev jag: Jo, visst var det jag, mycket porträttlikt tecknad av Ulf Jansson, som var förebilden till Uno Smock, redaktör för Slipsarbetarförbundets tidning Kravatt i politiken. Som redaktör för Aktuellt i politiken (s) fortsatte jag att manifestera mitt gamla serieintresse: Jag införde tre serier i tidningen, Quinos “Mafalda”, Jan Lööfs “Felix” och Rune Andréassons “Lille Rikard och hans katt” – mer om detta hittar du under Kulturspegeln, Serier.

Jag recenserade regelbundet seriealbum; till det ska jag återkomma. Magnus Knutsson och Charlie Norrman gästspelade med en tillfällig serie i julnumret (nummer 21) 1982, ”Konsert med våt båt”.

Dessutom publicerade vi och skrev regelbundet inte bara om erkända kulturyttringar utan också om deckare, TV-serier och annan populärkultur.

Jag medger gärna, att ett och annat av det jag skrev i detta och angränsande ämnen, framför allt då i den kåserande, personliga spalten på ledarsidan ”Det händer”, var provokativt. Jag ska ge er smakprov på det som gradvis retade upp en del vänner i KSF.

Följande , i Aktuellt i politiken (s) nummer 3 1979 (25 januari) tycker jag fint fångar upp den mix av högt och lågt som är jag:

DET
HÄNDER

…att jag, fridsamma människa, tappar behärskningen.

Den föbudsmentalitet och puritanism som finns i det här samhället (och även vårt parti) gör mig rosenrasande.

Jag har läst åtskilligt sen jag vid tre års ålder lärde mig läsa. Fridegård och Alibi-magasinet samtidigt och i en skön röra. Serietidningar och gamla Folket i Bild. Det pågår än: Per Olov Enquists ”Musikanternas uttåg” på tåget och Stein Riverton i sängen.

Jag läser böcker, bra böcker, ungefär en timme praktiskt taget varje kväll för ungarna, sex och nio år. Samtidigt ger jag dem massor av serietidningar – Spindelmannen, Bamse, Kalle Anka och andra – utan att för ett ögonblick tro att de tar skada.

Jag har ett filmstudioförflutet. Jag har också sett vartenda avsnitt av Familjen Macahan, och jag älskar att se Baretta och andra TV-deckare. Åsa-Nisse (som jag tycker är bottenlöst dålig) ser jag gärna med ungarna, och jag skulle inte drömma om att vilja förbjuda visningar i TV.

Sonen, sex år, fick flera saker i julklapp som nog skulle klara lekmiljörådets granskning. Dessutom fick han ett knallpulvergevär.

Jag gillar god och vällagad (och välkryddad!) mat. Och jag tycker att vi ska ha fler hamburgerbarer. (Gå på Clock! Den kedjan ägs av statliga SARA.)

Jag har aldrig i mitt liv rökt, inte ens tjuvrökt, men jag förstår inte den pågående förföljelsen av rökarna.

Jag tycker att de handelsanställda ska ha bra betalt och hyggliga villkor i övrigt. Men jag tycker att det finns legitima konsumentintressen som talar för kvälls- och söndagsöppet. (Jag tycker inte ens att det är skamligt att konsumera.)

Jag tycker att tandkrämens huvudsakliga uppgift är att göra rent tänder. Men jag tycker att femton tandkrämer med olika smak och färg hör till det som gör livet lite roligare. (Jag köper gärna färgat toalettpapper också.)

* Vad jag vill säja är följande. Jag är en mycket saktmodig reformist.

Men den dag det uppenbarar sig en allvarsam byråsekreterare från Statens Moralverk i mitt hem för att se till att jag lever ett sunt och riktigt liv, så ska jag köpa mig ett gevär. Ett riktigt!

Enn Kokk

***

På några punkter, dock långt ifrån alla, har jag senare tänkt om.

Min gränslösa förståelse för rökarna ovan har svängt i en mer restriktiv riktning.

Och jag köper numera miljövänligt toapapper.

***

Den här kolumnen fick en fortsättning i nummer 5 1979 (8 mars) av Aktuellt i politiken (s):

DET
HÄNDER

…att läsare hör av sig per brev eller telefon.

Det var till exempel roligt att få så många entusiastiska hejarop på temat ”Äntligen!” för Det händer i Aktuellt 3/1979. Den om förbudsraseriet ni vet.

Jag fick två arga brev och ett argt telefonsamtal också.

Den arge i telefonen frågade bland annat om jag gillade värderingarna i Kalle Anka.

Det gör jag inte, svarade jag sanningsenligt. Men att jag för den skull inte tycker att man ska förbjuda honom. (Dessutom tror jag att de föräldrar som försöker undanhålla barnen Disney åker på pumpen, förr eller senare. Disney vinner kampen.)

* Serier är ett intressant fenomen. Fortfarande finns det många som över huvud taget inte accepterar serier som en genre vid sidan om till exempel litteratur och film.

Men för många av oss som växte upp på femtitalet (när serietidningsvågen kom) är serier en självklar beståndsdel av tillvaron. Jag läser själv alla serier i Aftonbladet, Arbetarbladet och Dagens Nyheter. Jag känner fullt normala och intelligenta och välutbildade människor i trettiårsåldern som köper och läser Läderlappen. Det är säkert ingen tillfällighet att ett förlag (Carlsen/if) nu lanserar särskilda serieböcker för vuxna.

Serier (och till exempel TV-deckare) har, med sitt mycket bestämda formspråk och sina stränga regler, ganska många beröringspunkter med folksagorna. Superhjältarna (med sin akilleshäl), kampen mellan onda och goda, en viss typ av humor, upprepningstekniken – allt detta är gammal och samtidigt mycket levande mytologi.

Så långt har det gått att Askungen och Robin Hood och Törnrosa och Peter Pan för flertalet barn inte längre är bearbetade av Walt Disney utan skapade av samme Disney.

Jag har ganska mycket att invända mot Disney och hans värderingar, men även jag fångas av hans magi. Om jag säger att hans julaftonsprogram i TV är en del av själva julen för mig, så är det inte menat som skämt.

Disney kan man inte besegra med förbud. Disney kan bara besegras av någon som kan göra samma konststycken ännu skickligare än Disney.

Grattis på 50-årsdagen, Musse Pigg!

Enn Kokk

***

Jag återupptog den här diskussionen i Aktuellt i politiken nummer 1 1981 (8 januari):

DET
HÄNDER

…att jag förundras över ensidigheten i kulturdebatten. Inte minst då i den del av debatten som handlar om vad barn och ungdomar får och inte får göra.

* Jag tycker till exempel att reaktionerna mot våld och sadistisk porr för barn och ungdomar via video är berättigade. Slutsatsen är enkel och given: Låt oss genast få till stånd rättsregler som gör att all film (även på video) behandlas på samma sätt som spelfilm på bio.

Däremot kan jag inte förstå de andliga stalinister som ogillar TV-deckare och underhållning och ibland TV-tittande över huvud taget. TV-fria kvällar kan den införa som vill ha det. Man kan ha ekonomiska invändningar mot Nordsat – däremot får jag lust att skjuta upp dem, som av principiella skäl vill hindra oss från att se Columbo i dansk TV, i satellit i bana runt jorden.

Och debatten om parabolantennerna gör mig obehaglig till mods. Jag minns från min barndom när rysk militär förhörde min mamma om vart familjens radio hade tagit vägen. Den skulle beslagtas, nämligen. Det ansågs för riskabelt att låta de ockuperade esterna ta del av utländska radiosändningar.

* Och, för att ta upp en ny tråd, visst finns det olämpliga ungdomsmiljöer. Kommersiella lokaler, till exempel flipperhallar, kan ha ett dumt läge intill en skola och olämpliga öppethållandetider.

Likväl: Personligen gillar jag inte discomusik men jag anser att människor som vill stoppa discomusiken (de finns!) är galna.

Och flipperspel – det är ju roligt! Hur kan en mekanisk apparat, där nöjet ligger i att konfrontera skickligheten med den elektroniska slumpen, anses innebära en fara för någon? (Man kan inte ens vinna pengar på flipperapparater.)

Den som inledde mig i vad somliga anser vara frestelsen var Herbert Söderström. När jag i mitten på sextitalet jobbade på Örebro-Kuriren, gick han, direktören Lars Ag och kamrern Antti Daschek och så jag oftast på Freden och åt lunch. Den inleddes regelbundet med en omgång flipper på busstationens kafé snett emot.

Senare – under långa kurskvällar – brukade jag alltid spela flipper i Bommersviks källare.

O, förbudsivrare, ni som intog SSU: Bommersvik är inte längre vad det var förr.

Enn Kokk

***

”Det händer” i Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1982 (4 maj) handlar helt och hållet om mitt personliga intresse för serier. Den här kolumnen är kul också för att den redovisar, vilka serier som gick i den tidens tidningar:

DET
HÄNDER

…att folk förundras över mitt intresse för serier.

Det är ett genuint intresse och en långvarig kärlek; jag var i rätt ålder när serietidningsvågen kom på femtitalet.

Nu läser jag rätt många seriealbum (och skriver om dem då och då på Spegeln).

Och så läser jag serierna – dagligen – i de sex dagstidningar jag har hemma och på jobbet.

Den bästa seriesidan i de här sex tidningarna finns i Dagens Nyheter. Den är så varierad: Där finns utmärkta äventyrsserier som Felix och Rip Kirby och så Asterix i den fransk-belgiska skämt-äventyrsskolan. Där finns knepiga serier som BC sida vid sida med traditionella skämtserier som Wilmer och Trollkarlen. Där finns Mafalda (som Aktuellt lanserade först i Sverige, före DN). Och där finns den fina läs- och fortsättningsserien Tom Puss. Däremot kan jag inte uthärda nyförvärvet Djurgården. Rasmus Nalle var mycket bättre.

En nästan lika bra seriesida har Arbetarbladet, där man dagligen hittar Kvast-Hilda, Tigern, Sam & Silo, Blondie, Rasmus Nalle, Crock och Wilmer. En brist är dock att Arbetarbladet saknar äventyrs- och fortsättningsserier. Detta kompenseras något av Mystiska 2:an på lördagarna.

Svenska Dagbladet har några ypperliga äventyrsserier, Corrigan och Fantomen. Och så några läsbara följetongsserier i den psykologiserande skolan: Eva och jag, Rex Morton och Dallas. Bland skämtserierna är Hagbard och Tigern bäst. Och så ett extra plus för Mumin (som dock är svår att hitta). Men fy för oskicket att växla serier dag för dag, alltså låta vissa utgå vissa dagar!

Nykomlingen Stockholms-Tidningen har Kvast-Hilda och Crock och ett par förträffliga äventyrsserier, Latigo och Mandrake. Och framför allt, De frustrerade på fredagarna.

Aftonbladets seriesida, som en gång hörde till de bästa i landet, har genomgått en underlig utvecklingslinje. Just nu är Hulken och Laban bäst. Och på söndagarna finns Ratte. Men nog är det en skandal att AB släppte Blondie till Expressen.

Å andra sidan är det tur för Aftonbladet att Expressen har en så risig seriesida. Det är mest bara Blondie och Snobben som går att läsa. Resten är skit, i alla fall kattskit (Gustaf).

Tro mig, bra serier är en byggsten i framgångsrik tidningsutgivning.

Enn Kokk

Lägg märke till att jag nämnde Ratte som en läsvärd serie. På Spegeln i nummer 9 1983 (12 maj) recenserar jag mängder av seriealbum under rubriken ”Äventyrens värld”. Sist i recensionen finns mina omdömen om tre Ratte-album:

”Också Magnus Knutssons (text) och Ulf Janssons (bild) Rattes äventyr är tillkommen i Tintin-traditionen. Men här är sambandet allmännare; det är sättet att blanda äventyr och fars som vagt påminner om ”Tintin”. Men Rattes äventyr har alldeles egna förtjänster. Den är en utomordentligt samhällskommenterande, delvis tidsbunden serie. I album 2, Ratte och odjuret (som innehåller avsnitten ”Ratte och tefaten” och ”Ratte på Nordsjön”) finns till exempel miljöhot, i album 3, Ratte och den vilda jakten på byrån (vari ingår ”Slipsfabriken kommer tillbaka” och ”Kassett på villovägar”) textilkris och datorisering. Till seriens egenheter hör att där ständigt dyker upp personer ur levande livet: Björn Gillberg, Ola Ullsten, Ulf Adelsohn, ja till och med jag själv… Serien innehåller också sexinslag som vore otänkbara i serier av ”Tintins” typ.”

Jag har tidigare, i ett svar på en bloggkommentar, berättat, att jag själv inte hade en aning om att jag skulle dyka upp i ”Ratte”: Jag köpte som vanligt söndagens Aftonbladet att ha på bussen från Öregrund till Uppsala, och när jag slår upp ”Ratte” – vem får jag se där, om inte mig själv, mycket porträttlikt tecknad av Ulf Jansson. Jag har i det här serieavsnittet (och sedan i ytterligare ett) en deckarhjälteroll i den komiska äventyrsseriestilen. Jag har av Magnus Knutsson försetts med ett mycket lättgenomskådat namn, Uno Smock, och ett lika lättassocierat jobb: jag är redaktör för Slipsarbetarförbundets tidning Kravatt i politiken.

Bakgrunden till att jag dök upp som seriefigur (först i Aftonbladet söndagar, sen i ett par album) var, som jag redan har antytt, att en grupp inom KSF (Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening) i Stockholm, som Magnus Knutsson var medlem av, angrep mig och min tidning för att vi försvarade, skrev om och publicerade även populärkultur – jag kallades till och med till räfst och rättarting med KSFs styrelse. Att Magnus gjorde mig till seriehjälte var således något av en solidaritetshandling.