Om krukväxter och hemkänsla

12 november 2006 15:26 | Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag har skrivit ganska mycket om vår trädgård i Öregrund men inte om krukväxter. Eftersom jag just, till fars dag, har fått en brandgul lilja från Anna och en röd amaryllis från Birgitta, ska jag berätta något också om mitt förhållande till krukväxter.

När jag kom som student till Uppsala hösten 1959, bodde jag i ett hyresrum på Jumkilsgatan 20 B. Det försökte jag göra mer personligt: Jag fraktade per tåg min bokhylla med mina böcker (FiB-böcker och annan skönlitteratur) från Juniskär, rättare sagt från den station som då fanns i Njurunda, till Norra station i Uppsala, inte så långt från Jumkilsgatan. Jag skaffade ett litet soffbord och vann en bekväm stol på lotteri. Jag köpte en vas i bruna nyanser från Uppsala Ekeby och, fastän jag själv inte rökte, ett vackert askfat från Gustavsberg åt rökare som hälsade på. Och jag köpte ett par krukväxter: en Solanum, Korallbär, med lysande gula bär och så en Kristi törnekrona (Euphorbia milii), fruktansvärt taggig och med små röda blommor, som påminner om blodsdroppar.

Jag är uppvuxen med krukväxter i alla fönstren och även på glasverandan i Juniskär. Kristi törnekronan fanns där förstås, så det var inte konstigt, att jag skaffade mig en sådan, när jag flyttade till Uppsala.

En Kristi törnekrona finns följaktligen också i fönstret till mitt nuvarande arbetsrum på Idrottsgatan 12 nb.

Det slår mig, att flertalet krukväxter i arbetsrumsfönstret fanns också i mitt barndomshem.

Där finns till exempel en stor och fin Saintpaulia (Saintpaulia ionantha) med blålila blommor. Min förra återhämtade sig aldrig efter att ha stått utomhus i trädgården i Öregrund några kalla nätter, när vi var på donaukryssning. Det här fina exemplaret fick jag av Birgitta som ersättning. Det hade stått i vårt köksfönster på Idrottsgatan hela sommaren tillsammans med andra Saintpaulior – trots mycket sporadisk vattning, när vi råkade vara inne i stan, blommade de frodigt under hela vår bortovaro från vår till höst. Saintpauliorna trivdes också i min mammas mer skuggiga köksfönster i Juniskär.

En annan krukväxt som jag är uppvuxen med under barndoms- och ungdomsåren i Juniskär är Nerium (Nerium oleander) – jag vet, att den i svenska hem har kallats Oleander, men i mitt hem kallades den alltid Nerium. Min mamma hade ett grannt exemplar på glasverandan, och jag minns att jag på en auktion för 25 öre ropade in den vita piedestal den stod på. Jag har två Nerium i mitt arbetsrumsfönster, en vit och en rosa. När de blommar, är de helt underbara.

Ödesträd (Clerodendrum thomsoniae) hade min mamma inte, medan jag fortfarande bodde kvar i Juniskär, men hon skaffade sådana senare. Under de många besök vi gjorde i mitt föräldrahem fanns de på rad i TV-rummets fönster mot havsviken huset ligger vid; vi sov alltid över i det rummet. Blommorna är vita med rött ytterst ut. När mamma dog, tog vi med Ödesträden till Uppsala. Flertalet av dem lever och frodas i det rum vi av någon anledning kallar biblioteket. (Hela vårt hem är ett enda bibliotek.) Jag har förstås också ett exemplar i fönstret till mitt arbetsrum, dock inte något av dem som vi har ärvt efter mamma.

En krukväxt, som jag tycker mycket om, är Oxalis triangularis med sina mörka klöverartade blad i purpurton och sina små rosa blommor. Jag har alltid kallat den för Lyckoklöver, men i en av de böcker om krukväxter jag äger kallas den för Triangeloxalis. Enligt en annan krukväxtbok är det Oxalis lasiopetala som på svenska kallas Lyckoklöver. Vet någon något mer om detta?

Tyvärr har nu två exemplar av det jag kallar Lyckoklöver gått åt fanders sedan jag planterade om den första och planterade den andra i en självvattnande kruka. Så nästa exemplar jag skaffar ska jag plantera i en stor tegelkruka.

Andra blommor som jag har fått i present, företrädesvis orkidéer, finns i andra rum tillsammans med Birgittas orkidéer.

Naturligtvis finns det också krukväxter, som av den ena eller den andra anledningen har dött. Bland dem finns den sällsynta, från frö uppodlade pelargon som jag fick av min gamle vän och arbetskamrat, pelargonälskaren Sven Erik Rönnby vid avskedsmottagningen 2002.

Pelargoner (Pelargonium geraniacae), vita, rosa, röda, hör verkligen till det också jag älskar – och naturligtvis fanns de i mitt barndomshem. Men vi har dem inte inne i stan utan i det jättelika blå köksfönstret i huset i Öregrund. Vissa år vinterförvarar Birgitta dem i det kombinerade duschrummet (till bastun) och tvättstugan, men i år var de inte så fina, så hon slängde dem. Så nästa år blir det till att köpa nya.

***

Jag berättade inledningsvis om krukväxterna i mitt hyresrum på Jumkilsgatan 20 B. Därifrån flyttade jag till ett rivningshus på Kungsgatan 17, med ingång från Linnégatan. Jag, min bror Matti och en kille till hyrde en ruffig våning med tre rum och kök med gasspis och kokplatta; i köket och på toaletten fanns bara kallt vatten. Men vi målade om och donade och fick det ganska trivsamt där också. Matti fick nånstans ifrån en Hibiskus (Hibiscus rosa-sinensis), som hade ljuvliga röda blommor.

Eller har. Den finns kvar hos brorsan i hans lägenhet på Timmermansgatan 5 D.

Hibiskusen var väldig redan när den stod i köksfönstret i rivningshuset, ett fönster mot gården, där det stod ett päronträd; bakom det såg man Orangeriet och Linnéträdgården. Men det är ändå inget mot dess storlek nu i dag. Brorsan har skaffat den väldigaste kruka jag har sett inomhus, och i det står hibiskusen, nu ett träd av samma omfång som hibiskusar har i sin naturligare miljö i sydligare nejder.

2 kommentarer

  1. Hej Enn,

    min pappa odlar också luftlök (på sommaren i sin kolonilott). Men ingen i familjen har ännu fattat hur man ska tillaga den. Den är liten som vitlök och hård som sten. Han odlar luftlök mest för att den är en häftig futuristisk växt som alla som hälsar på begrundar (den strider ju mot naturens lagar). Men det är kul att ni har hittat användning för den.

    /Nina Unesi

    Comment by Nina Unesi — 2006 11 12 22:44 #

  2. Till Nina Unesi: Luftlöken har två användbara delar. Själv klipper jag ofta ringar av de rörformade unga skaften i sallad. På de här skaften bildas sedan små lökar, som går att hacka på det sätt Birgitta gjorde. Växten fungerar egentligen så, att de här lökarna böjs ner mot jorden och rotar sig där. Men vi tar alltså både skaft och små lökar, innan det hinner hända.

    Comment by Enn Kokk — 2006 11 12 22:58 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^