Fars dag

12 november 2006 22:34 | Mat & dryck, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jo, vi firar Fars dag och Mors dag i vår familj. För oss är det ytterligare ett sätt att ses och höras av och visa uppskattning; vi är också annars en familj med stark sammanhållning – och inbördes kärlek, tror jag jag törs säga.

Redan i onsdags kväll var Anna här med sin egen nya kärlek Magnus, som vi tidigare inte hade träffat. Hon passade då också på att ge mig en orange lilja i kruka i farsdagspresent, en lilja som hon hoppas så småningom hamnar i jorden i Öregrund.

Anna är Birgittas dotter i hennes ungdomsäktenskap med Bengt Kettner. Bengt och hans fru Inger Grandell har, ända sen Anna var liten, bott ett stenkast från vårt hus på Idrottsgatan, och Anna har, även om hon mest har bott hos oss, alltså utan större besvär kunnat ambulera mellan de båda hemmen. Jag och Birgitta har umgåtts med Bengt och Inger inte bara i sosseföreningen här i Svartbäcken utan också familjevis. När Anna var liten till exempel alltid under en del av julaftnarna. Men vi har fortsatt att umgås även efter det att Anna blev vuxen, ätit middag hos varann och liknande. För att ta ett exempel: på tisdag, då jag och Birgitta ska medverka i ett så kallat vittnesseminarium om Baltikum på Södertörns högskola, har Bengt erbjudit mig skjuts (Birgitta är i Stockholm redan på förmiddagen); han är nämligen varmt intresserad av mitt gamla hemland Estland och vill gärna höra på.

Detta var en lång utvikning för att förklara familjesambanden. Hur som helst: Anna, med sina två hem, betraktar mig som en extra far; senast i morse, på fars dag, ringde hon och gav uttryck för detta.

På Fars respektive Mors dag pysslar Birgitta och jag om varann så där lite extra.

I morse uppvaktade Birgitta mig vid sängen med fyra böcker: Maja Hagermans ”Det rena landet” (Prisma, 2006), en bok ”om konsten att uppfinna sina förfäder”, Henning Mankells roman ”Italienska skor” (Leopard, 2006), Arto Paasilinnas ”Snablar!” (Brombergs, 2006) och så Magnus Ljungs ”Svordomsboken” (Norstedts akademiska förlag, 2006), en bok om svärande och svordomar på svenska, engelska och 23 andra språk. Jag kollar genast avsnittet ”Estniska svordomar”. Det upplyser mig om vad jag redan kan, till exempel ”Kurat!” (Fan!). Men där finns faktiskt också en del köns- och exkrementrelaterade grova uttryck, som jag aldrig har hört – de ingick inte i min familjs vokabulär.

Till vår familjetradition på Fars respektive Mors dag hör att man till frukost får hemlagad smörgåsbakelse. Birgitta hade åstadkommit något som såg ut som en mindre tårta – tallriken var rågad med mörkt hembakat bröd, kräftstjärtar, hamburgerkött, gurka och en fyllning, som bland annat hade tagit smak av pepparrot. Vi sparade var sin halv smörgåsbakelse till lunch.

På förmiddagen kom Kerstin över för att gratta sin pappa med en härlig bukett i rött, blått och vitt. Med sig hade hon Viggo och Klara; Viggo överlämnade en teckning av morfar, iförd enorma glasögon. Kerstin och barnen hade förstås tidigare, i morse, uppvaktat Bo, den genomtrevlige och snälle pappan i familjen Strömberg-Kokk.

Viggo hämtade genast leksaker från hyllan i mitt rum – han vet var han ska leta – och började köra en skördemaskin. Jag hämtade ett par varianter av klossar åt Klara. Sen ville Klara upp i min famn, och så gick vi runt lägenheten och tittade på alla roliga och spännande saker. I mitt rum hittade hon själv det inramade färgfotot med mig, Viggo, Kerstin och Bo och pekade förtjust och sa ”mamma” och ”pappa”. När jag frågade ”Var är morfar då?”, pekade hon på mig på fotot. Hon säger fortfarande inte ”morfar” och ”mormor” men pekar utan minsta tvekan ut oss, när man frågar.

Som vanligt slutade det med att Klara gungade på min fot; jag gungade ibland högt och ibland lågt, och så sjöng jag improviserade sånger om Klara som gungar. Så fort jag visade tecken på att sluta, sa hon ”Mera!”.

Också Matti kom hem på Fars dag. Han hade avtalat med Birgitta om att komma på middag. (Han var också i Uppsala och spelade med sitt band.)

Hans farsdagspresent var en DVD-film av Murray Learner, ”Festival!”. Den innehåller upptagningar från folkfestivalerna i Newport 1963-1966. Medverkandelistan känns fantastisk för människor med mitt slag av musikintresse: Joan Baez, Theodore Bikel, Paul Butterfield Blues Band, Johnny Cash, Judy Collins, Donovan, Bob Dylan, Mimi & Richard Fariña, Son House, Howling Wolf, Mississippi John Hurt, Brownie McGhee, Odetta, Peter, Paul & Mary, Buffy Sainte-Marie, Mike Seeger, Pete Seeger, Sonny Terry… Plus dessutom mängder av andra. Den här sonen vet, vad farsan gillar. Vilken fest det ska bli att se och lyssna på alla de här.

Middagen som Birgitta bjöd på var en höjdare den med. Till förrätt fick vi avocado med räkor och minicremefraiche. Till huvudrätt hade Birgitta lagat en riktigt spännande nyhet, bräserat oxkött, en smula fritt tillagad efter ett recept i Maggie Blacks ”Den medeltida kokboken” (Alfabeta, 1993). Birgitta hade valt att tärna köttet till grytbitar, som hon stekte och lagade som gryta tillsammans med hackad lök (däribland luftlök från vår trädgård i Öregrund), korinter, svartpeppar, kanel, kryddnejlika, ingefära, enbär, lagerblad, salt, persilja, rödvin och rödvinsvinäger. Den här grytan har både krut och en smula sötma.

Till det serverade hon sparrispotatis från Öregrund, gratinerad squash – också squashen är från Öregrund – samt en sallad med bland annat paprika, purjolök och grönsallat.

Som avslutning åt vi sockrade röda vinbär, i mitt fall sötade med Canderel; vinbären var förstås från bärbuskklyftan i trädgråden i Öregrund.

Vilken dag! Och ändå har jag reprisen av Melodikrysset kvar.