Pressgrodor

Hittat under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad 9 2006:

”Lågprisbolaget Fly Me blir ny aktör på linjen mellan Stockholm och Arlanda.”

Norrländska Socialdemokraten

”Barnet ska vara lika välkommet även om det är en pojke eller en flicka.”

Svenska Dagbladet

”Det har enligt henne beräknats att en australisk bonde tar sitt eget liv var fjärde dag.”

Sydsvenska Dagbladet

”Ved brann i Larsmo”

Rubrik i Jakobstads Tidning

***

Tyvärr blir det, på grund av andra åtaganden, inget melodikryssande i dag. Jag ska försöka höra reprisen på söndag natt.

Gamla gardets marsch

Jag beklagar, att jag inte kan vara med på Socialistiskt forum på ABF-huset på lördag – se mer om programmet nedan! Särskilt gärna skulle jag ha velat vara med på Sånger från barrikaderna på kvällen – jag är en stor fan av både Jan Hammarlund och Margareta Söderberg.

Jag skickar en hälsning med en sång jag skrev en gång i världen. Den innehåller en del tänkvärt också i den tid vi nu lever i:

Gamla gardets marsch

Svensk text: Enn Kokk, 1985
Finsk text: Trad. (”Punakaartin marssi”/”Röda gardets marsch”)
Musik: Finsk-svensk trad.

I barack och koja
fattigdomens boja
kvävde mångens längtan efter rättvisans land.
Då kom Mäster Palm och Kata,
skrämde länsmän, kunde prata,
satte fattigfolkets röda hjärtan i brand.

Proletariatet
mötte hånet, hatet,
överheten vred och vrängde Svea rikes lag.
Alla dom som fick försaka
strejkade och slog tillbaka,
krävde rätt att rösta och så åttatimmarsdag.

Jobben dom blev färre,
krisen bara värre.
Bramstorp och Per Albin knöt till kohandelns band.
Arbetarna, bondeståndet
– Wigforss stod för bondförståndet –
slöt en pakt för jobb och trygghet, skakade hand.

Möller angav tonen.
Vi fick folkpensionen,
folktandvård och mödravård, semesterledighet,
barnbidrag och sjukförsäkring.
Nu gick högern ner för räkning.
Folkhemmet i Sveriges land blev långsamt verklighet.

Grånade kamrater,
minns att välfärdsstaten
byggdes under många år av möda, kamp och strid.
Högern liksom kapitalet
måste kämpas ner i valet.
Annars får vi snart tillbaka fattigdomens tid.

Jag har den här sången på två finska LP med arbetarsånger; jag fick båda av Sigurd Klockare i mitten av oktober 1970. På den ena, ”Taistojen tiellä” (Scandia SLP 536) framförs den instrumentalt av Helsingin työväenyhdistyksen soittokunta under ledning av Olavi Koskela. På den andra, ”Työväen lauluja” (Scandia SLP 535), sjungs den av Arja Saijonmaa. Av Pekka Gronows mapptext, daterad 27.10 1969, framgår det, att den finska ursprungstexten förstås handlar om inbördeskriget. Gronow hävdar också, att musiken skulle bygga på ”Det var i vår ungdoms fagraste vår”, men i så fall är ursprungsmelodin kraftigt förvanskad – det man hör på de båda LPna låter verkligen inte som den gamla dryckesvisan.

Socialistiskt forum och sånger från barrikaderna

Missa inte helgens röda fest i ABF-huset:

Socialistiskt forum – nu i opposition

Debatt, samtal, politisk poesi, fet fest på Street på kvällen, musik, bilder, konst, reformism, Röd-grön allians?, Nystart?, valanalys, Konst som motstånd, Spanska inbördeskriget 70 år!, antirasism, feminism, socialism, analys av högern. Över 70 arrangemang!

Huvudarrangörer: ABF Stockholm, LO idédebatt, LO-distriktet i Stockholms län.

Beställ program: kultur@abfstockholm.se eller telefon 08-453 41 00. Se hela programmet på ABFs hemsida.

Lördagen den 18 november 2006, ABF-huset, Sveavägen 41, Fri entré (program även 17, 19, 20, 21 november).

Jag har tidigare gjort reklam för det här programmet (som jag på grund av annat åtagande tyvärr själv inte kan delta i). Från Jan Hammarlund har jag fått uppmaningen att särskilt puffa för avslutningen, vilket jag mer än gärna gör. Ordet går till Jan:

SÅNGER FRÅN BARRIKADERNA
klockan 18.00 på restaurang Cirkeln:

Margareta Söderberg inleder med Miriam Oldenburg på dragspel. Jag tror inte att det är för mycket sagt att tala om ett legendariskt proggnamn. Margareta uppmärksammades på den tiden för sin LP ”Kärringtand” och för sin medverkan i filmen om Alternativfestivalen 1975. Hon drog sig tillbaka från storstaden för många år sedan, men nu kommer hon igen, med några egna sånger och några av Dan Andersson.

Johan Piribauer är sångdiktaren som gör röda Norrland levande för dem av oss som inte ännu har varit där, dessutom med en och annan låt som är politisk dynamit, nu senast på CDn ”Södra gatan”. Johan är en högt skattad artist bland viskännare sedan flera år tillbaka – han har med sig klarinettisten Anders Sundqvist.

Kajsa Grytt representerar väl närmast punklegenderna men är intensivt verksam, senast med sin CD ”Brott och straff – historier från ett kvinnofängelse”.

Själv är jag konferencier och sticker in några av mina nya låtar då och då.

Lördagen den 18 november är det fri entré till Sånger från barrikaderna. Kom i god tid! Konserten slutar kl 20.00.

Folkmusikfestivalerna i Newport 1963-1966

Av sonen, Matti Dahl (som själv är en duktig musiker), fick jag på Fars dag DVD-filmen ”Festival!” (Eagle Vision EREDV499, 1967) av Murray Lerner. Den är hopredigerad av filmer tagna vid sammanlagt fyra folkmusikfestivaler i Newport åren 1963-1966. Jag var ung då, hade ännu inte fyllt tretti, och den musik som spelades på de här festivalerna, hörde till det jag mest lyssnade på. Rader av artister, som följaktligen finns i mina skivhyllor, finns med i den här filmen: Joan Baez, Theodore Bikel, Paul Butterfield Blues Band, Judy Collins, Donovan, Bob Dylan, Mimi & Richard Fariña, Son House, Howling Wolf, Mississippi John Hurt, Brownie McGhee, Odetta, Buffy Sainte-Marie, Mike Seeger, Pete Seeger, Sonny Terry, där utöver dessutom Johnny Cash, Peter, Paul and Mary och många andra.

Till det jag inte ens hade hört men som är förbannat bra, kanske just för att det är frågan om film, är ett avsnitt med Blue Ridge Mountin Dancers.

Filmen, på 97 minuter, överraskar genom att vara svart-vit, men en gammal man som jag återanpassar sig snabbt. Den fångar förstås publiken och stämningen – åhörare strömmar till, lyssnar och intervjuas, frispel på festivalområdet filmas, man ser ungdomar vakna på gräsmattor och på stranden till tonerna av ”Colours” och åskregnet ösa ner när Mimi & Richard Fariña ska börja spela (man hör sen delar av ”Pack Up Your Sorrows”).

Resten är bara musik. Flera av artsterna förekommer ett par gånger, dock praktiskt taget aldrig med hela låtar. Det senare är förstås synd, men jag antar att det skulle ha blivit för dyrt av ersättningsskäl (och dessutom mycket långt). Ändå är det gott nog att få se och höra Joan Baez som ung balladsångerska med klockren stämma, följd av en lika ung och påfallande charmig Bob Dylan. Dylan återkommer senare i elektrifierad form, i ”Maggie´s Farm”. Båda återkommer på slutet, hon med hans ”Farewell Angelina” och han med sin ”Mr Tambourine Man”.

Pete Seeger är förstås med ett par gånger, men personligen blev jag mest berörd, när jag hörde hans röst introducera en av det politiska 60-talets grupper, Freedom Singers från Georgia. Seeger är för övrigt representerad också på annat sätt: Judy Collins sjunger hans ”Turn, Turn, Turn”.

Bluesgenren är rikt representerad, både av den vita chicagoelbluesgruppen Paul Butterfield Blues Band (med Butterfield på munspel) och av stora svarta bluesartister som Fred McDowell, Brownie McGhee & Sonny Terry, Mississippi John Hurt (”Candy Man”), Son House och Howlin´ Wolf, och alltihop låter mycket bra; dessutom får både Son House och Mike Bloomfield (som spelar lead guitar i Paul Butterfield Blues Band och själv är jude) prata om hur de upplever blues.

En artist till vill jag särskilt nämna, Spokes Mashiyane på sydafrikansk kwela-flöjt.

Skulle jag ge också någon kritisk anmärkning, vill jag påpeka, att de som inte är lika inlyssnade som jag på de här artisterna och låtarna säkert kommer att undra över en hel del. Artisterna introduceras visserligen första gången de framträder med namn på textremsa, men DVD-mappen innehåller inget mera, till exempel ingen låtförteckning.

Amerikanskt 1950-tal i Alla Tiders Seriejournal

Jag har tidigare skrivit om att Alla Tiders Seriejournal hämtade flertalet av sina serier från amerikanska Fawcett Comics Inc. Ett av detta serieförlags specialiteter var att göra serier av cowboyfilmer av B-filmskaraktär. Nummer 5 1952 av Alla Tiders Seriejournal har till exempel på omslaget en fyrfärgsbild ur en film om Bob Stål (Bob Steele), och så finns serien inne i tidningen.

Den här epoken var vildavästernfilmernas förlovade tid. De serier, som var baserade på dem, var – även när de var usla som Bob Stål – ändå ganska oförargliga. När jag så här efteråt läser dem, ser jag dem mest som ett uttryck för den hastigt växande amerikanska populärkulturkulturdominansen – och ändå var det då flera år kvar till genombrottet för rock´n´roll.

Också mycket annat i dåtidens Alla Tiders Seriejournal var så slående amerikanskt. Ta som exempel skämtserien ”Gunne Gröngöling”, som utspelar sig i amerikansk collegemiljö med golf och professorer och dating – tämligen okända fenomen för oss som läste den här serien här i Sverige i början av 1950-talet. (Magnus Andersson har i en kommentar lett mig vidare: Originalet heter Freshman Freddy. Tecknaren Frank Bolle har tecknat åtminstone ett Freshman-Freddy-avsnitt, publicerat i Whiz Comics i mars 1951, betitlat ”Double Dates” efter manus av Frank Little. Whiz Comics var den Fawcett-serietidning, där också Kapten Marvel gick. Frank Bolle tecknade också serien ”Juliet Jones”, som här i Sverige (bland annat i Svenska Dagbladet) hette ”Eva och jag”.)

”Gunne Gröngöling” är, även den, en ganska oförarlig serie. Det gäller oftast också en äventyrsserie i Alla Tiders Seriejournal som jag verkligen gillade, ”Lance Marin”. Jag vet inte så mycket mer om den, än att den var en Fawcett Comics-serie från 1940-talet, som då hette ”Lance O´Casey” – varför den hette ”Lance Marin”, när den i början av 1950-talet av Alla Tiders Seriejournal lanserades här i Sverige, vet jag alltså inte. Av en av de träffar jag har fått på Google framgår, att åtsminstone ett avsnitt har tecknats av Pete Constanza – men Fawcett kan ju ha använt sig av flera tecknare.

Att jag nämner den i just det här sammanhanget beror på att det i numren 3-5 1952 av Alla Tiders Seriejournal finns ett Lance Marin-avsnitt, som heter ”Den panamerikanska tjurfäktningen”. Lance Marin, som är ett slags sjöhjälte, och hans ständige följeslagare Mike går i hamn någonstans på Sydamerikas kust. Lance träffar där en medkämpe från andra världskriget, Francisco Seguerra, som nu är amerikansk ambassadör i detta obestämda latinamerikanska land. Ambassadören har bett den populäre tjurfäktaren Ramon att, inför landsmännen, vädja om ”bättre panamerikanska relationer”, men USA-motståndarna, den ondsinte José Ferrante och hans liga, rövar bort Ramon. Lance låtsas framgångrikt vara Ramon på tjurfäktingsarenan men avslöjas, rövas själv bort – och flyr. Han lyckas klå Ferrante och befria Ramon, som han för till amerikanska ambassaden. Från ambassadens balkong talar Ramon till den uppretade, vilseledda folkmassan: ”Amerikanarna är era riktiga vänner! José Ferrante rövade bort mej för att själv ta makten!” Och slutet gott, allting gott; nu ropar folket där nere: ”Ner med Ferrante!”, ”I buren med honom!” och ”Viva Ramon! Viva Amerika!”.

Tala om indoktrinering!

Den här eran präglades också av en allt högljuddare diskussion om kärnvapen, eller atomvapen som man sa på den tiden.

Ett par avsnitt av ”Kapten Marvel”, som var huvudserien i Alla Tiders Seriejournal, handlar om den nya, våldsamma men fascinerande atomkraften.

Avsnittet i nummer 2 1952 heter ”Kapten Marvel i världens värsta fajt”. Där möter Kapten Marvel en interplanetarisk tjuvskytt, som besöker planet för planet för att införliva nya djurarter i sin samling i rymdskeppet. När han jagar en apa någonstans i Afrika, ingriper Kapten Marvel, och en vild kamp startar. Intränglingens kropp drivs nämligen av ”biologisk atomkraft”, och han får en våldsam styrka av att äta ”atomenergikonserver”. Kriget mellan de båda drar fram över bergstopparna och kontinenterna, och när de i våldsamma smällar söter i hop i striden, ser man ringformade rökmoln à la atomvapensprängning. Men till slut tar tjuvjägarens atomenergikonserver slut, och den rättrådige Kapten Marvel vinner.

I ett avsnitt i nummer 3 1952, ”Kapten Marvel och atombutiken”, finns ett snarlikt tema: Här är det en vetenskapsman, som har börjat tillverka och sälja ”atompiller”, ”atomsyra”, ”atomtvål” och till och med ”atomflingor” till frukost. Sensmoralen är att atomprodukterna har svårkontrollerbara verkningar och blir farliga i orätta händer.

De här avsnitten är, om man bedömer dem som serier, faktiskt både roliga och småspännande, och vi som – när vi ursprungligen läste dem – var i lägre tonåren genomskådade knappast på den tiden den djupare innbörden av dem.

Plädering för Dick Tracy

Jag har tidigare berättat om min i Alla Tiders Seriejournal publicerade brevväxling med Kapten Curth, det vill säga tidningens redaktör, Curt Nilsson, senare Hson.

I dag har jag fått större delen av årgång 1952 av Alla Tiders Seriejournal, inköpt på Tradera. Där förekommer jag i två nummer i rad. I nummer 14 1952 noterar Kapten Curth bara, att ”alla vänner och bekanta till Enn och Matti Kokk i Juniskär hälsar till Alla Tiders Seriejournal”.

Då är det brev från mig, som Kapten Curth publicerar i nummer 13 1952, intressantare. För det första slår jag där fast, ”att Alla Tiders Seriejournal är den bästa serietidningen för närvarande. Serierna är högklassiga.” För det andra frågar jag vad tidningen har gjort av Dick Tracy. ”Det är den bästa serie som ni någonsin har haft i tidningen. Visste Alla Tiders Seriejournals läsare att den serien genom omröstningar är den populäraste serien i Amerika? Ta för allt i världen in den serien igen.”

Kapten Curth noterar vidare, att jag har sänt med en ”fråge- och svar-lista” av vilken det framgår, att jag vill ha bort inlagan Barnens värld men behålla frimärks- och tävlingssidorna plus en hel del annat.

För sin del lovar Kapten Curth, att redaktionen ska ”tänka en hel del på tips och råd som medlem 391 har gett oss”. Medlem 391 (i Kapten Marvel-klubben) är jag.

Och redaktören har tydligen tagit intryck: Chester Goulds Dick Tracy går i tidningen igen.

Var Baltikums sak vår?

I dag har jag varit på vittnesseminarium på Södertörns högskola. Ämnet var Var Baltikums sak vår? Svensk politik och diplomati 1989-1991. De som deltog var Birgitta Dahl, Hans Lepp, Peeter Luksep, Hans Olsson, Krister Wahlbäck och så jag själv. Samtalsledare var Thomas Lundén och kommentator Karl Molin.

Det blev ett mycket givande samtal. Det fanns naturligtvis punkter, där å ena sidan Peeter Luksep (m), å andra sidan jag och Birgitta inte var helt eniga; vi tyckte till exempel att Peeters tolkning var fel, när han antydde, att vissa äldre socialdemokraters syn på Sovjetunionen, åtminstone lite längre tillbaka i tiden, skulle ha styrts av något slags respekt för den sovjetiska ”arbetarstaten”. När sen glasnost och perestrojka proklamerades, manövrerade en del socialdemokrater i ansvarsställning förvisso försiktigt mot vår granne stormakten, men det handlade nog mest om att vinna tid: tog man tid på sig och lät utvecklingen i Sovjetunionen ha sin gång (ökad levnadsstandard och utbildning och fler kontakter över gränserna, även en friare debatt), fanns det en chans, att Sovjetunionen kunde utvecklas i mer demokratisk och frihetlig riktning.

Men i sak, när det gällde balternas rätt till självbestämmande, fanns det knappast några delade meningar inom socialdemokratin under den period, då folkfronterna etablerades. Min hustru, som då var miljöminister, använde till exempel aktivt en resa till de tre baltiska staterna den 27 september-3 oktober 1989 (för övrigt den allra första officiella ministerresan till Baltikum sedan före andra världskriget) till att, med de svåra miljöfrågor som folkfronterna hade fört upp på agendan som bräckjärn, tänja gränserna i riktning mot större självbestämmande för balterna och fick också respons från Nikolaj Vorontsov, den förste icke-kommunisten i den sovjetiska regeringen. Själv intervjuades jag – jag var med som medföljande make – i estnisk TV, iförd en slips i den estniska trikolorens färger.

Redan i januari samma år hade jag varit i Estland och knutit en varaktig kontakt med en av folkfrontens främsta ledare, Marju Lauristin, som skulle komma att bli ledare också för det återupprättade socialdemokratiska partiet i Estland. När folkfronten och en initiativgrupp för detta parti i januari 1990 ordnade ett seminarium i Tartu om socialdemokrati, inbjöds jag som talare och citerade bland annat ett centralt stycke (som jag själv hade skrivit) i förslaget till nytt socialdemokratiskt partiprogram: ”Också i dag finns det folk, som ännu inte har vunnit självständighet men som har berättigade anspråk på politisk frigörelse, självbestämmande och rätten till en språklig och kulturell identitet.” Och den 500-hundrahövdade publik som hade samlats förstod mycket väl, vad jag avsåg.

Ett par månader senare var jag tillbaka i Tartu för att delta i det formella partibildandet. Med mig hade jag nu Birgitta, som höll hälsningstalet till kongressen från de svenska socialdemokraterna.

Både jag och Birgitta hann under vittnesseminariet på Södertörns högskola berätta åtskilligt mer om våra kontakter och insatser för Baltikums (inte bara Estlands utan också Lettlands och Litauens) frigörelse. Jag berättade till exempel om den utbildning av aktivister från folkfronterna i Estland och Lettland som AIC (en föregångare till Olof Palmes internationella center) diskret men effektivt genomförde på 68an och i Södertälje – balterna behövde inför sina egna första någorlunda fria val lära sig, hur man genomför valrörelser. Jag berättade också om alla opinionsmöten arbetarrörelsens egen baltikumkommitté (med Anna-Greta Leijon som ordförande; jag satt i styrelsen) genomförde, när det sovjetiska våldet drabbade Vilnius.

I själva verket har jag suttit på en hittills för forskarna okänd guldgruva av dokumentation om allt det här och det som hände senare. Från 1990 och tio år framåt var jag socialdemokratiska partiets inte bara nordiske utan också baltiske sekreterare. Jag reste som en skottspole mellan Stockholm, Tallinn, Riga och Vilnius – deltog i kongresser och seminarier, hjälpte till med val (bland annat valanslag från Internationella solidaritetsfonden), var internationell valövervakare och analyserade vid och efter valen tillsammans med baltiska partikamrater resultaten, ordnade partiutbildningar… Och sist men inte minst: jag skrev rapporter och partianalyser (av hela spektrat av partier) åt de svenska socialdemokraternas VU, som också fortlöpande fick kalendarier över alla kontakter med grannländerna (när, var, vilka och varför) vi hade.

Allt det här omfattar i skrift en volym av innehållet i en stor handbagageväska på flyget. Inför resan till Södertörn – tack Bengt och Inger för bilskjutsen! – hade jag plockat ut alla dessa PM ur mina närmare 60 årtalspärmar i arbetsrummet, och nu lämnade jag över dem till Centrum för östersjö- och östeuropaforskning vid Södertörns högskola för kopiering och fritt användande av forskarna. De hade ingen aning om att det här fanns och tog tacksamt emot materialet.

Birgitta hade också ställt samman en PM om alla sina kontakter och resor i österled och lämnade över den plus ett antal centrala tal till våra värdar.

Själv ser jag fram emot att få utskriften av vittnesseminariet; manuset ska publiceras – och att naturligtvis mot att få alla mina egna papper tillbaka.

Formell protest

1992 var också ett år med högerregering i Sverige. Den 8 januari skrev Mats Nörklit på DNs Namn och Nytt i dagsversform en kommentar, som förefaller väl så användbar i dag:

Formell protest

Pendeln svänger, klockan backar, vinden kantrar högerut.
Drömmen om ett land av likar verkar snabbt ha tagit slut.
Till den svala klassdistansen, som alltmera sprider sig,
vill jag ändå trotsigt ropa: ”Jag är inte Ni med dig!”

Dikter till tröst

Jag sitter och går igenom mina årtalspärmar i jakt på material om Baltikum inför det vittnesseminarium jag och Birgitta ska delta i på Södertörns högskola i morgon.

Då hittar jag en kallelse till ett funktionärssammanträde på 68an från hösten 1991. På baksidan har jag, min vana trogen, återgett tre dikter, som jag gärna förmedlar vidare till er som kurar i höstmörkret:

Tröstvisa

Inte vackert alls att grina
illa, illa Inga-Stina.
Solen skiner
så förinnerligt grant
och månen har
sin röda gullkant
och små rosende stjärnorna blommar.

Emil Hagström

Trädet

Den som planterar ett träd
i den lövlösa höstens väta
får sig ett mått att mäta
sina år och sin ålder med.
Rötterna griper tag
om gropens jord och stenar
och nya skott och grenar
slår ut i Guds klara dag.
Redan till nästa vår
ser han knopparna sprängas.
Trädet ser han förlängas
mot skyarna år från år.
Och när han själv igen
såsom ett barn är vorden
och tyngs ner mot jorden
växer trädet än.
Alltjämt i dess beskärm
då han är glömd och gången
jublar från grenarna sången
av vårens fågelsvärm.

Alf Henrikson

Uppmuntran

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.

Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.

Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
Dom hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid,

Nej, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.

Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.

Tysk text och musik: Wolf Biermann
Svensk tolkning: Per Olov Enquist och Caj Lundgren

Melodikrysset nr 45

I lördags var jag ju och invigde Arkivens dag, så det blev inte mycket melodikryssande då. Jag hann bara med de allra första frågorna, innan jag måste gå.

Att det var Loa Falkman, som sjöng ”Symfonin”, var en ovanligt lätt öppningsfråga.

Och ”Moderna tider” har jag förstås sett och vet också, att Charlie Chaplin själv komponerade musiken, ”Smile”, i fri svensk övesättning Le.

Resten gjorde jag under reprisen på söndag natt.

Den allra första nya frågan då vållade mig en del huvudbry, staden som Frank Sinatras sång skulle förknippas med. Det gällde första delen av stadsnamnet, och ledbokstäverna indikerar, att det antingen måste vara Los Angeles och Las Vegas. Men jag satsar på att det, med de anknytningar Sinatra hade dit, var Las Vegas. I det här fallet vill jag dock varna mina läsare för att blint tro på mig. (Se Maria Reuterhagens kommentar: hon hävdar att det hamndlar om Los Angeles, och jag är beredd att tro henne.)

Ytterligare en för mig svår fråga fanns det den här gången, men med hjälp av Google fick jag fram, att artisten som sjöng ”Hon heter Anna, Anna heter hon” kallar sig Basshunter. Egentligen heter han visst Jonas Erik Altberg.

Inte heller skulle jag utan Google ha klarat, att det var Kelly Clarkson som sjöng ”Just Missed the Train”.

Resten har jag klarat för egen maskin.

Björn Skifs är det som på sin nya CD sjunger gamla slagdängor som ”Nattens melodi” (”Allra sista flamman av dagen är förbi”).

Hot Frogs märkliga taubenummer var ”Fragrancia”, som börjar ”I Cubas natt” – svaret i pluralis skulle alltså bli nätter.

En av Eldemans ständiga medhjälpare spelade ”Dansa i neon”.

Den från TV kände Kurt Olsson var det som sjöng ”Itsy bitsy…”.

Edvard Persson-melodin var ”Vi klarar oss nog ändå”.

De båda svenska filmer, som förekom, har jag själv sett, så frågorna kring dem var inte särskilt svåra för mig.

Roy Anderssons film heter ”Sånger från andra våningen”, och filmmusiken till den har gjorts av en namne, Benny Andersson.

Och ”Gabriellas sång” med Helen Sjöholm förekommer i ”Såsom i himlen”, där en kyrkokör spelar en central roll.

***

Har Google fört dig hit i ditt sökande efter något svar i allra senaste Melodikrysset, pröva då att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Bläddra sen bakåt, tills du hittar krysset.