Var Baltikums sak vår?

I dag har jag varit på vittnesseminarium på Södertörns högskola. Ämnet var Var Baltikums sak vår? Svensk politik och diplomati 1989-1991. De som deltog var Birgitta Dahl, Hans Lepp, Peeter Luksep, Hans Olsson, Krister Wahlbäck och så jag själv. Samtalsledare var Thomas Lundén och kommentator Karl Molin.

Det blev ett mycket givande samtal. Det fanns naturligtvis punkter, där å ena sidan Peeter Luksep (m), å andra sidan jag och Birgitta inte var helt eniga; vi tyckte till exempel att Peeters tolkning var fel, när han antydde, att vissa äldre socialdemokraters syn på Sovjetunionen, åtminstone lite längre tillbaka i tiden, skulle ha styrts av något slags respekt för den sovjetiska ”arbetarstaten”. När sen glasnost och perestrojka proklamerades, manövrerade en del socialdemokrater i ansvarsställning förvisso försiktigt mot vår granne stormakten, men det handlade nog mest om att vinna tid: tog man tid på sig och lät utvecklingen i Sovjetunionen ha sin gång (ökad levnadsstandard och utbildning och fler kontakter över gränserna, även en friare debatt), fanns det en chans, att Sovjetunionen kunde utvecklas i mer demokratisk och frihetlig riktning.

Men i sak, när det gällde balternas rätt till självbestämmande, fanns det knappast några delade meningar inom socialdemokratin under den period, då folkfronterna etablerades. Min hustru, som då var miljöminister, använde till exempel aktivt en resa till de tre baltiska staterna den 27 september-3 oktober 1989 (för övrigt den allra första officiella ministerresan till Baltikum sedan före andra världskriget) till att, med de svåra miljöfrågor som folkfronterna hade fört upp på agendan som bräckjärn, tänja gränserna i riktning mot större självbestämmande för balterna och fick också respons från Nikolaj Vorontsov, den förste icke-kommunisten i den sovjetiska regeringen. Själv intervjuades jag – jag var med som medföljande make – i estnisk TV, iförd en slips i den estniska trikolorens färger.

Redan i januari samma år hade jag varit i Estland och knutit en varaktig kontakt med en av folkfrontens främsta ledare, Marju Lauristin, som skulle komma att bli ledare också för det återupprättade socialdemokratiska partiet i Estland. När folkfronten och en initiativgrupp för detta parti i januari 1990 ordnade ett seminarium i Tartu om socialdemokrati, inbjöds jag som talare och citerade bland annat ett centralt stycke (som jag själv hade skrivit) i förslaget till nytt socialdemokratiskt partiprogram: ”Också i dag finns det folk, som ännu inte har vunnit självständighet men som har berättigade anspråk på politisk frigörelse, självbestämmande och rätten till en språklig och kulturell identitet.” Och den 500-hundrahövdade publik som hade samlats förstod mycket väl, vad jag avsåg.

Ett par månader senare var jag tillbaka i Tartu för att delta i det formella partibildandet. Med mig hade jag nu Birgitta, som höll hälsningstalet till kongressen från de svenska socialdemokraterna.

Både jag och Birgitta hann under vittnesseminariet på Södertörns högskola berätta åtskilligt mer om våra kontakter och insatser för Baltikums (inte bara Estlands utan också Lettlands och Litauens) frigörelse. Jag berättade till exempel om den utbildning av aktivister från folkfronterna i Estland och Lettland som AIC (en föregångare till Olof Palmes internationella center) diskret men effektivt genomförde på 68an och i Södertälje – balterna behövde inför sina egna första någorlunda fria val lära sig, hur man genomför valrörelser. Jag berättade också om alla opinionsmöten arbetarrörelsens egen baltikumkommitté (med Anna-Greta Leijon som ordförande; jag satt i styrelsen) genomförde, när det sovjetiska våldet drabbade Vilnius.

I själva verket har jag suttit på en hittills för forskarna okänd guldgruva av dokumentation om allt det här och det som hände senare. Från 1990 och tio år framåt var jag socialdemokratiska partiets inte bara nordiske utan också baltiske sekreterare. Jag reste som en skottspole mellan Stockholm, Tallinn, Riga och Vilnius – deltog i kongresser och seminarier, hjälpte till med val (bland annat valanslag från Internationella solidaritetsfonden), var internationell valövervakare och analyserade vid och efter valen tillsammans med baltiska partikamrater resultaten, ordnade partiutbildningar… Och sist men inte minst: jag skrev rapporter och partianalyser (av hela spektrat av partier) åt de svenska socialdemokraternas VU, som också fortlöpande fick kalendarier över alla kontakter med grannländerna (när, var, vilka och varför) vi hade.

Allt det här omfattar i skrift en volym av innehållet i en stor handbagageväska på flyget. Inför resan till Södertörn – tack Bengt och Inger för bilskjutsen! – hade jag plockat ut alla dessa PM ur mina närmare 60 årtalspärmar i arbetsrummet, och nu lämnade jag över dem till Centrum för östersjö- och östeuropaforskning vid Södertörns högskola för kopiering och fritt användande av forskarna. De hade ingen aning om att det här fanns och tog tacksamt emot materialet.

Birgitta hade också ställt samman en PM om alla sina kontakter och resor i österled och lämnade över den plus ett antal centrala tal till våra värdar.

Själv ser jag fram emot att få utskriften av vittnesseminariet; manuset ska publiceras – och att naturligtvis mot att få alla mina egna papper tillbaka.