Jaan Kross

23 november 2006 23:11 | Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Jaan Kross (född 1920) är Estlands störste nu levande prosaförfattare; han har, helt berättigat, nämnts som en tänkbar kandidat till nobelpriset i litteratur.

Även honom har jag mött i politiska sammanhang: under en period satt han i den estniska riksdagen (riigikogu), invald på en socialdemokratisk samlingslista. Han var inte partimedlem men var redan i unga år, alltså före sovjetockupationen, socialdemokrat.

I början av 1980-talet introducerades han på svenska av Lennart Fricks lilla men mycket betydelsefulla förlag Fripress. (Förlaget köptes senare upp av Natur och Kultur.) Om Kross´ första bok på svenska skrev jag i Aktuellt i politiken (s) 19 1983 (21 november):

Kross

Jaan Kross´ ”Kejsarens galning” (Fripress, översättning Ivo Iliste och Birgitta Göransson) är en bok som inte bara till omfånget påminner om de stora ryska romanerna. Miljön är en del av det ryska imperiet under tsartiden, första hälften av artonhundratalet närmare bestämt. Här figurerar estnisk underklass, tyskbaltisk adel, rysk överhet. Tsarer finns med i persongalleriet, liksom präster, intellektuella (skalden Zjukovskij, doktor Faehlmann, ja självaste Goethe), tjänare och bönder.

Ändå är detta ingen klassisk rysk roman. Dess galning är ingen religiös mystiker utan en rationell intellektuell, vars galenskap består av en djärv – dumdristig skulle taktiska människor säga – sanningslidelse.

”Kejsarens galning” är en roman som vimlar av citat på ryska, estniska, franska, tyska, latin; dess författare måste vara en språkligt, kulturellt och historiskt djupt bildad person.

I sin ansats är boken, fastän den till formen är en historisk roman, oerhört modern i meningen nutidsorienterad. Fram träder ur det lilla och för oss nästan okända estniska språkområdet en stor europeisk författare och intellektuell.

Platsen är godset Võisiku i det forna Livland, senare en del av det självständiga Estland, numera av sovjetrepubliken Estland. Huvudpersonen är Thimoteus Bock, betrodd vän till tsar Alexander I, vilken senare han utmanar genom att rättframt säga sanningen om det korrupta tsardömet. (Till poängerna hör att kejsaren själv har fått honom att under ed lova att tala sanning.) För detta hålls han fängslad i nio år, misshandlas fysiskt och psykiskt, förlorar sin samhällsställning och sitt gods. Invävd i denna historia finns bland annat den om hans giftermål med en estnisk bondflicka, Eva, en oerhörd handling på den tiden. Boken har formen av en fiktiv dagboksroman – dagboken skrivs av Evas bror, bondsonen och den till lantmätare upphöjde Jakob Mättik. (Thimotheus Bock och hans hustru Eva är dock inga fiktiva personer, och mycket av det Kross låter Mättik berätta om kan – som framgår av efterskriften – beläggas med hjälp av historiska dokument.)

En av poängerna med och ett av spänningsmomenten i Kross´ berättelse är de paralleller som finns mellan Livland i det tsaristiska Ryssland och republiken Estland i det nutida Sovjetunionen. Först och främst gäller det huvudtemat: Diskussionen om hederlighet och ohederlighet, lydnad och uppror i ett samhälle där undfallenhet är ett villkor för överlevnad. Det märkliga är att Kross i det utomordentliga kapitlet om flykten utomlands, som inte blir av, låter Bock bita i sitt hemlands sura men friska rönnbär och komma till insikt om att man måste stanna kvar, fortsätta att vara en järnspik i tsarens kropp.

”Kejsarens galning” rymmer nationalistiska element i kulturell-språklig mening (om den estniska bondebefolkningens villkor, det estniska skriftspråket och annat sådant), men den är faktiskt inte en nationalistisk roman i traditionell mening. Ryssarna är inga monster eller fiender; till och med överhetens/tsarens samvete tror sig Bock om att kunna beveka. Friheten gäller inte bara esterna utan alla folk i imperiet. I många stycken ger boken uttryck för den äkta kosmopolitism (inom så att säga imperiets gränser) som jag tycker mig ha funnit hos både en del ester och en del ryssar från dagens Sovjetunionen som jag har mött.

Det är djärvt att ge ut en sådan här bok i dagens Sovjet-Estland, och man funderar naturligtvis som resencent över om det är lämpligt att skriva dem som bestämmer på andra sidan Östersjön detta på näsan. Men Jaan Kross står av allt att döma för den moral som är Timotheus Bocks: Till de bestående grundsatserna i världen hör Sanningen.

Kross har, liksom sin romanhjälte, valt att verka inom systemet och har alla komplikationerna helt klara för sig. Till romanens bittra lärdomar hör till exempel att Bock junior blir en man i tsarens tjänst, imperiets marinminister (i verkligheten vice amiral).

Jan Hammarlund & Cabaret Cerberos

23 november 2006 8:44 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Jag är själv upptagen av barnbarn, men jag vill gärna tipsa mina läsare om en dubbelkonsert i kväll:

Jan Hammarlund sjunger nyskrivna sånger från skivan ”Röda Linjen”, som kommer ut i januari nästa år. Alltså ett utmärkt tillfälle att få en förhandskoll.

Cabaret Cerberos ger ”Liket lever eller Livet leker” – en föreställning om att återvända från de dödas rike och andra trevligheter.

Cabaret Cerberos är:
Ulf Nilsson, gitarr och sång, text och musik
Sara Edin, fiol och sång
Jonas Askwall, kontrabas
Lennart Fröderberg, slagverk

Cabaret Cerberos premiärkonsert är, enligt Ulf Nilsson, en föreställning ångande av mystik och romantik, orientaliska,
zigenska och svenska tongångar, nattsvart humor och muntraste allvar,nattklubbsjazz och folktoner.

Förhoppningsvis kommer det att finnas öl att köpa i baren.
Var: Baggensgatan 30, Gamla stan, Stockholm
När:Torsdagen den 23 november klockan 19.30
Kostar:80 kronor.

Systemkritiska sånger under kommunismen

23 november 2006 8:43 | Musik, Politik | 3 kommentarer

I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1982 (28 januari) gjorde jag en lång genomgång av skivor, som på ett eller annat sätt speglade nya trender inom den musik, som skapades i det kommunistiska Östeuropa. Där gjordes nu sånger som var systemkritiska, ibland öppet ibland i förklädd form:

Från Öst

Det mest kända namnet inom den sysemoppositionella musiken i Östeuropa är väl Wolf Biermann, östtysk visdiktare född 1936 och utvisad ur DDR 1977. Samtidigt är han en särling i sin politiska klyvnad. Lyssna till exempel på hans ”Deutsches Miserere (Das Bloch-Lied)” på LPn ”Trotz alledem!” (CBS 82 975) – om hur han uppfattar att förflyttas från Tyskland till Tyskland i exil. (Texter på tyska finns i skivmappen.)

Men det finns också en systemkritisk sång- och musiktradition inne i östländerna. En hel del av denna musik finns tillgänglig på skiva här i Sverige, och skivorna innehåller i allmänhet svenska översättningar i skivmappen. Av dem jag har stött på är det bara en tjeckisk tal-LP, Jaroslav SeifertsVšechny krásy svéta” (Šafran 78 SAF 785, distribution Amigo), som saknar detta.

Andra tjeckiska skivor är alltså försedda med översättningar, så att några språkliga hinder att ta del av innehållet inte föreligger.

Ett tvärsnitt förbjudna sånger från Tjeckoslovakien finns på LPn ”Lämna vårt land i fred” (Oktober OSLP 526, distribution Amigo). I skivmappen ges en bred bakgrund till skivan (bland annat underjordiska musikfestivaler) och de medverkande – Marta Kubisova, Jaroslav Hutka, Svatopluk Karasek, Vlasta Trešnák, Karel Soukup och Vladimir Veit – presenteras. Den populäre trubaduren Hutka blev till exempel arresterad första gången 1977 för en allegorisk sång om den oppositionelle sångaen Vaclav Havel; ”Lille Havel”, som finns med på LPn, är mycket hörvärd. Allegorin, den förklädda formen, används helt naturligt ofta av dessa oppositionella sångare. Svatopluk Karasek, en teolog som har fråntagits rätten att utöva prästämbetet, finns här till exempel representerad med en spiritual om att säga nej till den onde och hans avgudabilder, ”Säg nej till djävulen”. Även hans ”Hjälpkvinnorna” är hörvärd. Den populära sångerskan Maria Kubisova har ett par bra nummer: ”Bön för Marta”, som efter ockupationen blev en symbol för civilmotståndet, och Havels ”Vajda dricker”. Och Vlasta Trešnák sjunger om bokbålen: ”slå i sär tryckpressarna, smält bokstäverna / gjut om blyet till kulor / spring och arrestera Gutenberg”.

Vlasta Trešnák finns också på en egen LP, ”Lantmätare” (Šafran 78 SAF 781, distribution Amigo). Den innehåller melodiös musik. Trešnák sjunger på ett talande, berättande sätt. Bäst tycker jag om den lite bluesaktiga ”Öl & sill”.

Och Jaroslav Hutka finns det också en hel egen LP med: ”Ett sannolikt avstånd” (Šafran 78 SAF 781, distribution Amigo). I ”Kyrkans fäder” sjunger han: ”Kyrkans fäder har sålt sig till djävulen / De har fått det bekvämt mot löftet att tiga / I en kniptång har de fångat Kristi lära / och gett varandra avlat för att de sålt ut ordet, / Halleluja,” I ”Nationen till sig själv”, som formellt handlar om bygget av Nationalteatern i Prag 1868-1881 och dåtidens nationella väckelse, lyder refrängen: ”Vi vill bli en nation, en egen nation för oss själva”. Och i ”Galileo Galilei” lyder refrängen: ”Och ändock rör sig jorden runt!”.

Sånger mot rädslan” (Oktober OSLP 528, distribution Amigo) heter en LP med förbjudna sånger från Östtyskland med Gerulf Pannach och Christian Kunert. Musikaliskt är den inte lika hörvärd som de tjeckiska skivorna. Men visst har en del av texterna udd, till exempel ”Sång om FDJ-funktionären Eckehard Långnäsa”, en karriärist förklädd till marxist; ”drar man ner hans röda byxor, ser man hans sanna ansikte!”.

Av stort intresse är ”Postulat 22” (Šafran 78 SAF 7819. distribution Amigo) med nya arbetarsånger från Polen; LPn är producerad i samarbete med Solidarnosc i Gdansk och innehåller orginalbandningar. Titellåten syftar på de 21 krav de strejkande lämnade till myndigheterna – det 22a är själva förutsättningen för de andra, nämligen att man ska sluta lura folket. Skivan har stor bredd: Den innehåller ”Sången om Jan från Gdynia” om de tragiska händelserna i december 1970 och den roliga ”Gdansk-gubbe”, katolsk mässa och en krakowiak från Gdansk. Den senare slutar så här: ”Vårt krav står fast / att var och en blir fri. / Men visst finns det rädsla / för jobbarmakt och vår Walesa. / Ni kan vara lugna – inget händer er / – men skämmas ska ni tills ni dör.”

En ganska vag anknytning – mest det östeuropeiska ursprunget – till de övriga skivorna i den här sammanställningen har Jelena JangfeldtsRyska visor och zigenarromanser” (Caprice CAP 1241, distribution Rikskonserter). Ser man till musik och artisteri är det den bästa av de här nämnda skivorna. De ryska och de ryskzigenska visorna och romanserna har dessutom utomordentliga poetiska kvalitéer. Dessutom innehåller den ”Vinternatt”, en dikt ur Boris Pasternaks i Sovjetunionen så omstridda ”Doktor Zjivago” och två visor av ”töväderspoeten” Bulat Okudzjava, ”Visa om Mozart” och ”François Villons bön”, vars andra strof lyder: ”Så länge jorden snurrar runt / – Herre, du som kan! – / skänk den som makten törstar / att dränka sig i makt, / skänk vila åt den gode / åtminstone till dagens slut, / Kain skän lite ånger… / och glöm inte bort att jag finns.” Översättningarna har gjorts av Jelenas man, Bengt Jangfeldt.

***

Också sånger från de här skivorna har jag använt i mina program med politisk musik. Jag spelade också några låtar vid det opinionsmöte för Polen Maria Borowska hade i Svartbäckens socialdemokratiska förening.

Jaan Kaplinski

22 november 2006 23:43 | Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Mina presentationer av polska författare för mig över till Estlands mest betydelsefulle nu levande poet, Jaan Kaplinski. Som man kan förstå av det icke-estniska efternamnet har han nämligen en polsk far (däremot estnisk mor). Men själv är han alltså estländare, bosatt i Tartu.

Jaan Kaplinski är både est och kosmopolit, väl bevandrad i uråldrig estnisk diktning och samtidigt öppen för impulser från andra kulturer och länder. Vidare är han politiskt engagerad, en radikal socialdemokrat, till och med organiserad sådan, med ett ständigt förekommande eget citat på de estniska socialdemokraternas hemsida. Han sitter också i fullmäktige i hemstaden Tartu.

Under frigörelseprocessen från Sovjetunionen hörde han till de många engagerade intellektuella. Hungrigt sökte han kontakter i grannländerna; jag träffade honom första gången i en norrgående sovvagn, i mitt fall under en färd per tåg från jobbet i Stockholm hem till Uppsala. Vi talade oavbrutet tills jag måste hoppa av.

Redan 1982 presenterades hans poesi på svenska, och i Aktuellt i politiken (s) nummer 8 (4 maj) recenserade jag introduktionsboken:

Kaplinski

Den ryktbare estniske poeten Jaan Kaplinski introduceras på svenska i en tät urvalsvolym, ”Våra skuggor är mycket långa” (Fripress, översättning Ivo Iliste och Birgitta Göransson); den rymmer ett femtital dikter ur fyra olika diktsamlingar.

Ett tema är minoriteter, uppror, underkuvande. Man kan fråga sig vilka en dikt som börjar så här handlar om: ”Vi måste ju gå mycket stilla, med blicken sänkt. Ni behöver inte fråga vad vi letar efter. För länge sen blev landet ert och i skärvor föll vårt rike ned i en stor och tom värld. Var lyckliga om ni kan. Fråga bara inte oss vad vi hoppas på.” Fel, den handlar om Amerikas indianer. Eller gör den det? Gör den bara det?

Esterna, som kuvade och som upprorsmän, finns med i Kaplinskis dikter men mer tydligt bara i historiska bilder (som av Lembitu, en upprorsman på tolvhundratalet). Kaplinski talar om många, ”för dem som inte är, för utplånade arter och glömda folk, för språk som inte talas längre”. Han frågar herrar domare: ”var är tasmanierna, var är hottentotterna, var eldsländarna, var tehuelcheindianerna, var är bororo, var arawakerna, var huronerna, var liverna, var är meri och var ainufolket?”

Och han vidgar frågorna till hela skapelsen: ”var är uroxen, var är vildhästen, var Stellers vattenkviga, var dronten, var moan, var vandringsduvan, var atlaslejonet, var visenten?” Kaplinski är, med ett modeuttryck, också en författare med ekologisk grundsyn. (Han är mycket riktigt botaniker och etnograf.) Kaplinskis ekologi är inte naturmystik utan blir till ren, klar poesi: ”Från albladen droppar / kvällsregnets vatten / ner i floden / en cirkel har fullbordats.”

I Kaplinskis lyrik lever landskapet, inte minst det sydestniska landskapet: ”I Võrumaa, på landsvägen / före nästa by stannar tiden. / Ljungen / ligger med slutna ögon. Humlorna / hänger i kovallens blommor. Inte ett / strå gungar. Inte ett moln / ändrar form. Lärkorna och lärkornas sång / står stilla högt ovanför ängarna. Endast den heta sanden / risslar stilla tillbaka i spåren efter vagnshjulen.”

I denna naturlyrik är också den mänskliga problematiken närvarande: ”På gränsen mellan ljudlöst / och ljudande skälver / syrsornas filande / leva kan man också sjungande / dö kan man också tigande.”

När Polens sak var vår

22 november 2006 17:56 | Politik | Kommentering avstängd

Svensk arbetarrörelse – socialdemokratin och fackföreningsrörelsen – var starkt engagerad i den polska frigörelsen från kommunismen och i demokratiseringsprocessen i landet.

Den här recensionen, publicerad i nummer 2 1982 (28 januari) av Aktuellt i politiken (s), speglar detta:

Polen

Sten Johansson har i samarbete med Maria Borowska gett ut pamfletten ”Polens sak är vår” (Tidens debatt) med underrubriken ”Om övergången till demokrati under kommunismen”. Den är utgiven innan det militära undantagstillståndet genomfördes, men den ger i kort form en utmärkt sammanfattning av händelseutvecklingen dess förinnan med tonvikt på varför revolten blev så bred. Den avlivar en del populära vanföreställningar om vad som är orsak och vad som är verkan i det ekonomiska kaos Polen befinner sig i och – vilket är poängen – länge har befunnit sig i. Den betonar hårt att Solidaritets strategi är reformistisk. Jaruzelskis inhemska militärvälde kan synas jäva möjligheten att åstadkomma en övergång till demokrati under kommunismen, men man ska kan hända inte låta dagens bakslag helt förmörka framtiden: Kan man i längden tvinga miljoner välutbildade människor – och det gäller då inte bara Polen utan hela Östeuropa inklusive Sovjetunionen – i högt utvecklade industriländer från att tänka själva, ställa krav, skaffa sig yttrandefrihet och organisationsfrihet, till slut bryta det kommunistiska maktmonopolet? Målet är flerpartisystem, där också socialdemokrater och borgerliga partier har självklar rätt att verka fritt.

För den som vill veta mer om Solidaritets (mer begränsade) målsättningar rekommenderas ”Dokument från Solidaritets kongress” (Institutet för social forskning) översatta och redigerade av Maria Borowska. I boken ”Socialpolitik under socialism” (Prisma i samarbete med Institutet för social forskning) finns sex uppsatser om polsk socialpolitik, översatta och med introduktioner av Maria Borowska (redaktör).

Också i Jan Olof Olssons posthuma samling resekåserier ”Österut” (Bonniers) finns inte mindre än tio artiklar om Polen. Om dagens Polen finns där, helt naturligt, just inget att hämta: tvärt om börjar det lite lite utmanande och naturligtvis oavsiktligt med en lovprisning av det underbara och rikt varierade polska brödet. Men för den som vill veta något om bakgrunden till dagens Polen, både från andra världskriget och framåt och långt dess förinnan, har Jolo mycket att ge. Om Polen som ett stridsområde mellan folken runt om; hela Polen har ju efter kriget bokstavligen flytats västerut! Om judarna och utrotningslägren och om Warszawas förstörelse. Om ryssarnas manipulationer i krigets slutskede för att knäcka den polska armén och därmed den nationella självhävdelseviljan.

För mig personligen har det dessutom varit ett stort nöje att läsa Jolos förälskade skildring av Tallinn, Estlands huvudstad. Till de politiskt intressantare inslagen i hans researtiklar från Baltikum hör det han skriver om förryskningen, ett moment av förtryck som skiljer förhållandena där från dem i Polen.

***

Sten Johansson är en samtida från mina aktiva år i Laboremus – läs till exempel hans kapitel i ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, redaktörer Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren). Den nämnda Maria Borowska har jag också träffat i olika sammanhang; bland annat talade hon om Polen vid ett opinionsmöte med Svartbäckens socialdemokratiska förening.

Czesŀaw Miŀosz: Issadalen

22 november 2006 16:59 | Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Jag har några gånger skrivit om polska författare här på bloggen, och när jag bläddrade i årgång 1981 av Aktuellt i politiken (s), hittade jag där en recension av en bok av 1980 års nobelpristagare i litteratur, Czesŀaw Miŀosz. Mitt minne av denne nu döde författare (1911-2004) är ljust och positivt, och jag ser nu – en smula förvånad – att jag, i stället för att ännu mer framhäva Miŀosz’ obestridliga förtjänster, använde en stor del av min kortrecension till en jämförelse med två svenska nobelpristagares barndomsskildringar:

Från Litauen

1980 års nobelpristagare i litteratur, Czesŀaw Miŀosz, är polack (landsflyktig i USA) men uppvuxen i Litauen. I ”Issadalen” (Brombergs, översättning Kjell Rehnström), en självbiografisk roman om författarens barndom, kommer farmor Dilibinowa resande från Dorpat (Tartu) i Estland, ett land geografiskt nära men ändå så avägset. Språket är väsensskilt. Religionerna är olika (även om släkten Surkont har haft protestanter i släkten). Och i stället för mitt öppna estniska kustlandskap hittar jag en skogig och sumpig floddal.

Så lustigt nog jämför jag, så balt jag är, snart med svenska barndomsskildringar. Och visst skriver Miŀosz en fantastiskt fin prosa, men det intressanta är att det omdiskuterade nobelpriset i litteratur till svenskarna Eyvind Johnson och Harry Martinson nog faktiskt står sig gott om man ser till deras skönlitterära barndomsskildringar, ”Romanen om Olof” respektive ”Nässlorna blomma” och ”Vägen ut”.

Hur nära är socialismen?

21 november 2006 13:02 | Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Petter Bergman (1930-1986) är en svensk poet, som gick bort alltför tidigt. Han hör till dem jag ofta har läst, också citerat.

Den dikt av honom jag oftast har citerat heter ”Hur nära är socialismen?”.

Jag hittade den i ”Utsatt i musiken. Dikter 1957-1973” (FiBs lyrikklubb, Tidens förlag, 1975). I sitt förord till det här urvalet skriver Lars Forssell både om Petter Bergmans förhållande till musiken och om hans förhållande till politiken. Om den dikt jag här återger skriver Forssell: ”En kärleksdikt kan vara marxistisk och en marxistisk dikt kan nå smygande långt in i den privata våndan.”

Hur nära är socialismen?

”Hur nära är socialismen?”
Den skall föra oss närmare.
”Ja, men hur nära är den?”
Mycket nära, mycket långt ifrån.
”Men är den nära, kan den vara nära
som bordet där jag äter,
som kroppens tyngd mot kroppen
när man älskar?
Är den så nära, säg, är den så nära?”

Den är nära bordet där vi äter.
Den är nära, som tyngden av en börda
när man vet vad bördan är.
Den är din tanke, ditt förbund med andra.
Och den kan vara mycket nära,
nära som en kropp mot kropp,
nära som din kropp mot världens kropp.

***

I kväll ska jag tala om arbetarrörelsen för en facklig aftonskola i Norrtälje.

På stadsbiblioteket

20 november 2006 13:21 | Barnkultur, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Jag har då och då, för att illustrera en stämning eller tankegång eller inom ramen för en miniessä om ett författarskap, återgett dikter. Att återge prosa är knepigare, framför allt för att texterna i allmänhet är längre.

När jag skrev bloggtexten ”På besök i bilblioteksvärlden”, kom jag att tänka på en historia, ”På stadsbiblioteket”, skriven av den amerikanske författaren William Saroyan. Den ingår i ”Den mänskliga komedin” (”The Human Comedy”, 1943).

William Saroyan (1908-1981) hörde till de stora amerikanska författare, som jag systematiskt lånade (på Stadsbiblioteket i Sundsvall) och läste under gymnasietiden; som man kan förstå av efternamnet var dock hans föräldrar armenier. Handlingen i ”Den mänskliga komedin” utspelas i en ganska vanlig amerikansk småstad, dock med ett ovanligt namn, Ithaca, där också flera av personerna har märkliga namn: telegrampojken Homer och hans fyraårige bror Ulysses till exempel.

Efter utryckningen från lumpen i Sollefteå undervisade jag under slutet av vårterminen 1959 sjuor, åttor och nior på enhetsskolans högstadium i svenska och kristendomskunskap. Jag hade fått A i båda ämnena i studentbetyget, men icke desto mindre ställdes jag inför ett problem: som kristendomslärare måste jag också hålla en del morgonböner, men jag var ju ateist! Jag löste det genom att göra mina morgonböner i form av morgonsamlingar med litterärt tema.

När jag letade lämpliga ämnen, kom jag bland annat att tänka på kapitlet ”På stadsbiblioteket” i William Saroyans ”Den mänskliga komedin”. Den här historien förmedlar all den magi, som finns i böckernas värld, något som jag ville vidareförmedla till mina högstadieelever.

De båda vännerna Lionel och Ulysses är på väg till stadsbiblioteket. Här hoppar jag, för att förkorta texten, över en historia som händer på vägen dit; vi går direkt vidare till stadsbiblioteket:

”De båda pojkarna gick in i den enkla men imponerande byggnaden och kom in i en värld av djup och nästan skrämmande tystnad. Det tycktes som om själva väggarna hade blivit stumma, och golvet och borden, som om tystnaden hade uppslukat allting i huset. Där satt stadens filosofer. Där satt studenter och forskare, men alla var dämpade därför att de sökte visheten. De var i böckers närhet. De försökte få reda på alltings mening. Lionel inte bara viskade, han gick också på tå. Lionel viskade därför att han trodde att man måste göra det i närheten av böcker, inte av hänsyn till läsarna. Ulysses följde honom på tå, och de utforskade biblioteket och hittade många skatter, Lionel böcker och Ulysses människor. Lionel läste inte böcker, och han hade inte kommit till biblioteket för att skaffa sig några. Han tyckte bara om att titta på dem – tusentals böcker. Han pekade på en hyllrad och viskade till sin vän: – Alla dom här – och dom där. Och dom där. Där är en röd. Alla dom där. Där är en grön. Alla böckerna.

Till slut la mrs Gallagher, den gamla bibliotekarien, märke till de båda pojkarna och gick fram till dem. Men hon viskade inte. Hon talade med högan röst som om de inte alls hade befunnit sig i ett stadsbibliotek. Det chockerade Lionel och kom ett par personer att se upp från sina böcker.

– Vad söker ni, pojkar? sa mrs Gallagher till Lionel.

– Böcker, viskade Lionel lågt.

– Vad är det för böcker du vill ha? sa bibliotekarien.

– Allihopa, sa Lionel.

– Allihopa? sa bibliotekarien. Vad menar du? Du får inte låna mer än fyra böcker på ett kort.

– Jag vill inte låna nån alls, sa Lionel.

– Ja men vad i fridens namn är det du vill då? sa bibliotekarien.

– Bara titta på dom, sa Lionel.

– Titta på dom? sa bibliotekarien. Det är inte stadsbiblioteket till för. Du kan titta i böckerna, du kan titta på bilderna i dom, men vad är det för glädje med att titta på ryggarna?

– Jag tycker det är skojigt, viskade Lionel. Får jag inte det?

– Jo, sa bibliotekarien, det är inte förbjudet. Hon såg på Ulysses. Och vem är det här då? sa hon.

– Det är Ulysses, sa Lionel. Han kan inte läsa.

– Kan du läsa? sa bibliotekarien till Lionel.

– Nej, sa Lionel, men det kan inte han heller. Det är därför vi är vänner. Han är den enda jag känner som inte kan läsa.

Den gamla bibliotekarien såg ett ögonblick på de båda vännerna. Inom sig sa hon något som liknade en förtjust svordom. Det här var någonting absolut nytt i hennes mångåriga erfarenhet som tjänsteman vid stadsbiblioteket.

– Det kanske är lika bra att du inte kan läsa, när allt kommer omkring, sa hon till sist. Jag kan läsa. Jag har läst böcker de senaste sexti åren, och jag kan inte inse att det har gjort någon större skillnad. Kila i väg ni och titta på böckerna så mycket ni vill.

– Ja ma´am, sa Lionel.

De båda vännerna vandrade in i ännu väldigare riken av mystik och äventyr. Lionel pekade ut flera böcker för Ulysses.

– Titta på dom där, sa han. Och dom där borta. Och dom här. Böcker allihop, Ulysses. Han stannade ett ögonblick för att tänka efter. Jag undrar vad det står i alla dom här böckerna. Han pekade på en oändlig rymd framför dem, fem hyllor fulla av böcker. Alla dom där, sa han, jag undrar vad det står i dom. Till sist hittade han en bok som såg mycket vacker ut på utsidan. Pärmarna var gröna, som spätt gräs. Den här är vacker, Ulysses? sa han.

Lite förskräckt över sin djärvhet tog Lionel ut boken ur hyllan, höll den ett ögonblick i handen och öppnade den sen.

– Titta här, Ulysses! sa han. En bok! Det här är en bok, förstår du. Det står nånting i den. Nu pekade han på någonting på en sida. Det där är ett ”a”, sa han. Där står ett ”a”. Och så är det några andra bokstäver. Fast dom vet jag inte vad dom heter. Alla bokstäver är olika, Ulysses, och alla ord är olika. Han suckade och såg sig omkring på alla böckerna. Jag tror inte jag nånsin kommer att lära mej läsa, sa han, men jag skulle bra gärna vilja veta vad det står i dom här böckerna. Titta, här är en bild, sa han. Det är en flicka. Ser du? Är hon inte söt? Han vände många sidor och sa: Titta! Många bokstäver och många ord, bara bokstäver och ord. Det här är stassbibbelteket förstår du, Ulysses, sa han. Det finns bara böcker överallt. Han såg på bokens tryckta sidor med ett slags vördnad och viskade för sig själv som om han försökte läsa. Så ruskade han på huvudet. Man förstår inte vad det står i boken om man inte kan läsa, sa han.

Han la långsamt ihop boken, satte tillbaka den på hyllan, och tillsammans smög de två vännerna ut ur biblioteket. Utanför började Ulysses skutta, därför att han kände sig lycklig och därför att han tyckte att han hade lärt sig någonting nytt.”

***

Det jag ovan har citerat är en översättning av Birgitta Hammar, publicerad 1960 av Prisma, som på den tiden var ett renodlat pocketförlag.

Den här boken borde ingå i KF-förlagens hittills obefintliga klassikerserie.

På besök i biblioteksvärlden

19 november 2006 18:47 | Barnkultur, Deckare, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag inte bara läser böcker. Jag har ett långt och intensivt förhållande till biblioteksvärlden.

Jag tänker nu inte i första hand på mig själv i egenskap av låntagare. (Jag har för övrigt inte på mycket länge varit aktiv sådan, detta eftersom vi har ett privat bibliotek på över 11 000 band.) Nej, jag har som socialdemokratisk kulturpolitiker ägnat mig mycket åt just biblioteksfrågor. Jag satt i biblioteksstyrelsen i Uppsala 1967-1984. Och när jag efter 2002 års val återvände till kommunalpolitiken och kom med i kulturnämnden, valdes jag också in i dess biblioteksutskott.

Jag hör till den sorts politiker som bemödar mig om att sätta mig in i de områden jag har satts att förvalta – jag hör inte till den skola om anser, att politiker bara ska ange mål och principer; de är nog så viktiga, men jag vill själv också veta något om de tekniska frågor, avvägningsfrågor och annat sådant som tjänstemännen brottas med.

I biblioteksvärlden finns något som heter Ikoner-akademien, som genom sin tidskrift, Ikoner, och genom årliga seminarier försöker hålla i gång en kvalificerad debatt om biblioteken och deras verksamhet.

De flesta som deltar i de här årliga seminarierna är bibliotekarier, men det finns också möjligheter för biblioteksansvariga politiker att delta, vilket jag flera gånger har utnyttjat.

Årets seminarium genomfördes i fredags i van der Nootska palatset, S:t Paulsgatan 21 på Söder i Stockholm. Temat var Biblioteket som öppet rum och offentlig mötesplats med underrubriken ”Vilken innebörd och konkretion ger vi denna nutida truism?”.

Med mig från Uppsala hade jag Annika Strömberg från Kulturkontoret – Annika kom till Kulturkontoret från en tjänst på biblioteket – och Marie-Louise Riton, ansvarig för bibliotek på produktionssidan; kulturnämnden är en så kallad beställarnämnd, vidare ett antal bibliotekarier från olika bibliotek i Uppsala: Monica Almgren från Brantingbiblioteket, Sabina Andersson från Gottsundsbiblioteket samt Karin Hjelm och Thomas Brylla från Uppsala stadsbibliotek. Resten av deltagarna kom från bibliotek över hela landet. I år fanns det dessutom en grupp norska bibliotekarier med. (En av dem visade sig förresten känna till mitt intresse för arbetarsånger och kom under en rast fram och ville prata om detta.)

I år var knappast något av föredragen ointressant, och hur skulle de kunna bli det med så kvalificerade föredragshållare, till exempel riksbibliotekarien Gunnar Sahlin och läraren i arkitekturhistoria Rasmus Waern.

Den förre talade bland annat om digitalisering (till exempel ökad tillgänglighet och det faktum att KB också ska ta emot digitalt material).

Den senare presenterade, med hjälp av bilder, intressanta biblioteksbyggnader. Av det här ämnet är jag starkt intresserad; jag var, innan jag lämnade den gamla biblioteksstyrelsen, med om hela processen att få till stånd ett nytt och modernt stadsbibliotek i Uppsala, Carl Nyréns fina skapelse i kvarteret Sandbacken. Dock uppstod, med anledning av Waerns presentation, en debatt om bibliotek som paradbyggnader kontra hur de (som byggnader) lever upp till sin egentliga funktion: barnavdelningarna är till exempel allt för sällan anpassade till de unga besökarna.

Ett par av föredragen innehöll mycket intressanta frågeställningar men mynnade kanske inte ut i tillräckligt konkreta svar.

Ett exempel var Hilde LjødalsBiblioteket som offentlig møtesplass i en digital tid”; Ljødal är bibliotekarie i Asker bibliotek i Norge. Hon gjorde skillnad på olika sorters möten i bibliotek: lågintensiva, av småpratskaraktär men med fördelen att de går över gruppskrankorna, repektive högintensiva (till exempel författaraftnar med deras större engagemang). Hon listade också upp olika viktiga funktioner för biblioteken: som just mötesplats, som värde- och identitetsskapande rum, som debattforum och som plats för livslångt lärande. Men vilka utmaningar det här ställer biblioteken inför i framtiden och hur man ska prioritera hade jag för egen del gärna velat höra lite mer om.

Likaså var jag mycket sympatiskt stämd till Nick Jones, enhetschef i Vårby bibliotek, som talade över ämnet ”Folkbibliotekets gåvor: vem ger vad till vem?”. Han visade sig nämligen vara marxist. Hans utgångspunkt var att biblioteken, som anser sig vara neutrala, likväl producerar smak och förhållningssätt, som är hämtade från den bildade medelklassen. Man inte bara gör den egna smaken till den enda legitima utan riskerar också att skuldbelägga icke-användarna (av biblioteken). I stället borde man arbeta mer med att låta de människor, som inte automatiskt delar den bildade medelklassens och bibliotekariernas smak, utgå från sina egna erfarenheter och gradvis utveckla sitt eget liv till nya erfarenhetsområden.

Det här rymmer intressanta frågeställningar, men Jones föredrag var svårt teoretiskt belamrat med begrepp från och referenser till Jaques Derrida och andra namn, som vi som är något bevandrade i den marxistiska debatten känner till. (Ni kan själva kolla hans artikel på samma tema i tidskriften Ikoner nummer 5 2006.) En mer konkret diskussion skulle ha varit att föredra, när nu syfter var att få till stånd en självrannsakande debatt bland biblioteksfolket.

Två andra föredrag var konkreta på just det sätt jag efterlyser.

Thorkild Holm Pedersen, bibliotekschef i danska Fredrikshavn, talade över ämnet ”Biblioteket som demokratisk torv” och illustrerade med bilder från sitt eget bibliotek. Hans tes var att biblioteket ska vara en hörnsten i demokratin. Biblioteket i Fredrikshavn har, genom sin placering i staden och genom sin rumsliga form, getts funktionen av strög, mötesplats, demokratiskt torg à la det gamla Grekland. I detta mot allmänheten vända rum presenteras aktuella problemställningar i form av affischer, utställningar och broschyrer. Med hjälp av dataskärmar (skriv din mening – få mejlsvar), anslagstavlor (skriv vad du tycker på en lapp) och så vidare ger biblioteket besökarna möjlighet att komma till tals, och där finns också – för dem som vill ha det – vetandesupport. Biblioteket arrangerar ständigt både efter jobbet-samlingar och klassiska, större debatter. Den här strögdelen av biblioteket har över 1.000 besökare per dag. Kanske något att pröva i Coop Forum-komplexet i Gränby centrum? Men ett sådant bibliotek måste i så fall vara placerat så, att det fångar köpcentrets besökare i flykten, överraskar och provocerar dem.

Marcus Strand, bibliotekarie vid Sandvikens folkbibliotek, och Conny Persson, enhetschef på Gävle stadsbibliotek, överraskade inte bara mig utan de allra flesta seminariedeltagarna genom att deras bibliotek har öppet 365 dagar om året, alltså inte bara på söndagar utan också helgdagar som julafton, juldagen, annandagen, påskdagen, midsommarafton och så vidare. Och de var märkbart stolta över att kunna erbjuda allmänheten denna service. Hos dem fanns ett konsekvent besökarperspektiv, underbyggt med siffror om andelen ensamhushåll, invandrare med mera – det finns nämligen sociala aspekter på vilka som utnyttjar biblioteket när.

I Uppsala är det förvisso mer angeläget att återinföra söndagsöppet än att införa helgöppet, men det senare är ändå värt att tänka över i ett gottsundaperspektiv: Ett bibliotek med en mycket hög andel invandrare i sitt verksamhetsområde skulle kanske kunna tänkas överväga att ha öppet några timmar under de stora kristna helgerna.

Melodikrysset nr 46

19 november 2006 16:34 | Barnkultur, Media, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Sievert Lundin frågar, varför jag inte använder webbradion, när jag nu inte kunde ägna mig åt melodikrysset på lördag förmiddag. Ja, säg det – jag är väl en inbiten radiot. Jag brukar aldrig datorn som radio, fast att jag naturligtvis vet att det går att använda den så.

Men eftersom det nu tydligen står bloggläsare och stampar otåligt i avvaktan på att jag ska publicera vad jag har kommit fram till, gör jag ett undantag. Jag har lyssnat på melodikrysset på webben, och så här tror jag att svaren ska vara:

Jag kan inte påstå, att jag ofta lyssnar på Roxette, men medleyt med bland annat ”Joyride” kom från deras nya CD.

Evert Taube är jag betydligt mer förtrogen med. Jag hittade genast första textraden i minnet, ”Vi mötte ett skepp i den svalkande monsun”, och därifrån var det inte långt till titeln, ”Möte i monsunen”.

Så också Povel Ramel. Hans ”Grisälven” är en parodi på landsplågan ”Nidälven”.

Till de moderna klassikerna får man väl räkna Orups (Thomas Erikssons) ”Från Djursholm till Danvikstull”.

Relativt enkelt var det också att komma på, att det Christer Sjögren sjöng på tyska var ”Två mörka ögon”. Och ögon, mörka eller inte, använder man till att se med.

Robbie Williams insjungning av Charles Trênets ”La mer” skulle leda tanken till havet och en hjälte som finns både hos Jules Verne och hos Walt Disney. Om Kapten Nemo har jag förstås själv läst, men här handlade det om en annan Nemo, den som lille Viggo gärna ser på som video.

Vi kan hålla oss kvar i barnvärlden.

”Om pappa ville ge ja en femöring, vet mamma” börjar Felix Körlings ”Om ja fick 5 öre”. Svaret här skulle vara i pluralis, ören.

Sen blev det till att räkna ord: ”Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar vad du är.”

Och första strofen i ”Bä, bä, vita lamm” av Alice Tegnér (efter engelsk förlaga) lyder:
Bä, bä, vita lamm,
har du någon ull?
”Ja, ja, kära barn,
jag har säcken full:
helgdagsrock åt far,
söndagskjol åt mor
och två par strumpor
åt lille, lille bror.”

Jag har tidigare skrivit, att jag ofta har problem med TV- och radiosignaturer; det är som om jag inte lade märke till dem. Det gäller även ”Saltön”, som jag dessutom bara har sett ett par avsnitt av. Men boktiteln ”Hummerfesten” gav mig vägledning: den är skriven av Viveca Lärn, som ju också ligger bakom ”Saltön”. (Lite överkurs: Viveca Lärn har nyligen lämnat Wahlström & Widstrand i Bonnier-sfären för KF-ägda Norstedts. Hon har tidigare, redan på den tiden då hon hette Sundvall, gett ut sina barnböcker på likaledes KF-ägda Rabén & Sjögren.)

För ovanlighetens skull hade jag i dag lite svårt med svaret på den fråga, som handlade om klassisk musik. Hur som helst, ”Serenad” (även kallad ”Tallarnas barr”) är skriven av Ivar Widéen. Här tog jag hjälp av Google.

Egendomligt nog kom jag i stället omedelbart på namnet på en nutida engelsk artist, som jag, vad jag kan komma i håg, aldrig har lyssnat på. Jag hade D och O, och från någonstans i bakhuvudet kom bums namnet Dido. Men jag kontrollgooglade på hennes namn och fann att svaret var rätt – fast egentligen heter hon Florian Cloud de Bounevialle Armstrong; Dido är hennes artistnamn.

Sievert Lundin, som lockade mig till att använda webbradion, skrev att han hade problem med den avslutande dubbelfrågan, två musikalfrågor vars svar skulle bli siffror. Också jag hade vissa svårigheter med den här dubbelfrågan, men jag är ganska säker på att jag har löst den rätt.

När det gäller vågrätt 8, två bokstäver, fanns redan X (i Roxette) som avslutande bokstav, och eftersom det skulle bli en romersk siffra, kunde svaret bara bli IX (jag är latinare), alltså nio. På engelska blir det nine, och när jag googlade på det ordet plus Musical, fick jag reda på att det faktiskt finns en musikal som heter just ”Nine”.

Också för att klara lodrätt 4 fick jag ta hjälp av Google. ”The Chorus Line”, som jag förstås känner till men aldrig har sett, innehåller ett nummer som heter ”One”.

Därmed är veckans blandning av vetande, googlande och slutledningar redovisad.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^