Jaan Kross

Jaan Kross (född 1920) är Estlands störste nu levande prosaförfattare; han har, helt berättigat, nämnts som en tänkbar kandidat till nobelpriset i litteratur.

Även honom har jag mött i politiska sammanhang: under en period satt han i den estniska riksdagen (riigikogu), invald på en socialdemokratisk samlingslista. Han var inte partimedlem men var redan i unga år, alltså före sovjetockupationen, socialdemokrat.

I början av 1980-talet introducerades han på svenska av Lennart Fricks lilla men mycket betydelsefulla förlag Fripress. (Förlaget köptes senare upp av Natur och Kultur.) Om Kross´ första bok på svenska skrev jag i Aktuellt i politiken (s) 19 1983 (21 november):

Kross

Jaan Kross´ ”Kejsarens galning” (Fripress, översättning Ivo Iliste och Birgitta Göransson) är en bok som inte bara till omfånget påminner om de stora ryska romanerna. Miljön är en del av det ryska imperiet under tsartiden, första hälften av artonhundratalet närmare bestämt. Här figurerar estnisk underklass, tyskbaltisk adel, rysk överhet. Tsarer finns med i persongalleriet, liksom präster, intellektuella (skalden Zjukovskij, doktor Faehlmann, ja självaste Goethe), tjänare och bönder.

Ändå är detta ingen klassisk rysk roman. Dess galning är ingen religiös mystiker utan en rationell intellektuell, vars galenskap består av en djärv – dumdristig skulle taktiska människor säga – sanningslidelse.

”Kejsarens galning” är en roman som vimlar av citat på ryska, estniska, franska, tyska, latin; dess författare måste vara en språkligt, kulturellt och historiskt djupt bildad person.

I sin ansats är boken, fastän den till formen är en historisk roman, oerhört modern i meningen nutidsorienterad. Fram träder ur det lilla och för oss nästan okända estniska språkområdet en stor europeisk författare och intellektuell.

Platsen är godset Võisiku i det forna Livland, senare en del av det självständiga Estland, numera av sovjetrepubliken Estland. Huvudpersonen är Thimoteus Bock, betrodd vän till tsar Alexander I, vilken senare han utmanar genom att rättframt säga sanningen om det korrupta tsardömet. (Till poängerna hör att kejsaren själv har fått honom att under ed lova att tala sanning.) För detta hålls han fängslad i nio år, misshandlas fysiskt och psykiskt, förlorar sin samhällsställning och sitt gods. Invävd i denna historia finns bland annat den om hans giftermål med en estnisk bondflicka, Eva, en oerhörd handling på den tiden. Boken har formen av en fiktiv dagboksroman – dagboken skrivs av Evas bror, bondsonen och den till lantmätare upphöjde Jakob Mättik. (Thimotheus Bock och hans hustru Eva är dock inga fiktiva personer, och mycket av det Kross låter Mättik berätta om kan – som framgår av efterskriften – beläggas med hjälp av historiska dokument.)

En av poängerna med och ett av spänningsmomenten i Kross´ berättelse är de paralleller som finns mellan Livland i det tsaristiska Ryssland och republiken Estland i det nutida Sovjetunionen. Först och främst gäller det huvudtemat: Diskussionen om hederlighet och ohederlighet, lydnad och uppror i ett samhälle där undfallenhet är ett villkor för överlevnad. Det märkliga är att Kross i det utomordentliga kapitlet om flykten utomlands, som inte blir av, låter Bock bita i sitt hemlands sura men friska rönnbär och komma till insikt om att man måste stanna kvar, fortsätta att vara en järnspik i tsarens kropp.

”Kejsarens galning” rymmer nationalistiska element i kulturell-språklig mening (om den estniska bondebefolkningens villkor, det estniska skriftspråket och annat sådant), men den är faktiskt inte en nationalistisk roman i traditionell mening. Ryssarna är inga monster eller fiender; till och med överhetens/tsarens samvete tror sig Bock om att kunna beveka. Friheten gäller inte bara esterna utan alla folk i imperiet. I många stycken ger boken uttryck för den äkta kosmopolitism (inom så att säga imperiets gränser) som jag tycker mig ha funnit hos både en del ester och en del ryssar från dagens Sovjetunionen som jag har mött.

Det är djärvt att ge ut en sådan här bok i dagens Sovjet-Estland, och man funderar naturligtvis som resencent över om det är lämpligt att skriva dem som bestämmer på andra sidan Östersjön detta på näsan. Men Jaan Kross står av allt att döma för den moral som är Timotheus Bocks: Till de bestående grundsatserna i världen hör Sanningen.

Kross har, liksom sin romanhjälte, valt att verka inom systemet och har alla komplikationerna helt klara för sig. Till romanens bittra lärdomar hör till exempel att Bock junior blir en man i tsarens tjänst, imperiets marinminister (i verkligheten vice amiral).