Sing Out! # 2 och 3 2006

Jag har tidigare berömmande skrivit om den amerikanska folksång- och folkmusiktidskriften Sing Out!.

Också de två senaste numren är läsvärda. Dessutom följer med varje nummer en CD med 20 spår; de senare liksom den mycket omfattande recensionsavdelningen i Sing Out! har ofta fått mig att upptäcka nya spännande artister och skivor.

Tonvikten i tidskriften ligger på musik från USA och Canada samt de brittiska öarna, men Sing Out! skriver också relativt mycket om nordisk musik, i nummer 2 2006 om finnen Mauno Järvelä, som också är representerad på den medföljande CDn. I nummer 2 finns även material om indiern Debashish Bhattacharya och på CDn en hörvärd instrumentallåt med honom.

I de nämnda fallen och i fråga om Dar Williams, Gordon Lightfoot och John Tames görs i nummer 2 den vanliga kopplingen: en artikel om artisten, en sång av honom eller henne med text, noter och ackord och så sången, hämtad från en aktuell skiva, på den medföljande CDn.

Av sångerna (alltså också på CD) i numret vill jag vidare nämna den psalmlika, vackra ”(Our Is a) Simple Faith” av och med David Tamulevich, Arlo Guthries ”My Old Friend” och David Holts akustiska blues ”Got No Use for Lonely” (”Lonely, I got no use for lonely / But it helped me to see the moon / Heartbreak, I got no use for heartbreak / But it taught me how to hear my tune”).

Sing Out! vore inte Sing Out!, om inte en del av låtarna vore speglingar av amerikanskt vardags- och arbetsliv. I nummer 2 2006 finns en Gordon Lightfoot-låt om flygare, en John Tams-låt baserad på sea shanties (”The work was hard and wages low”) samt, kopplad till en bakgrundsartikel, ”This Little Lump of Coal”, som ursprungligen publicerades 1936 i United Mine Workers´ Journal.

Sing Out! vore heller inte Sing Out!, om där inte funnes (alltså både text och noter i tidskriften och inspelning på skivan) politiska sånger med vänsterperspektiv. I nummer 2 2006 finns följande av det här slaget: ”Filled With Love”, skriven av Joyce Anderson dagen innan USA började bomba i Irak, Kiya Hartwoods ”Bully Cirkus”, framförd av Wishing Chair (Kiya plus Miriam Davidson), en tango i kabaréstil, full av satir och ironi riktade mot bushadministrationens krigspropaganda, och slutligen James McMountrys talking blues om dagens USA med dess arbetslöshet, fattigdom och krig för olja.

Nummer 3 2006 är inte sämre i något avseende.

Roger McGuinn, Paul Rishell & Annie Raines, The Crooked Jades, Chumbawamba, Pedro Luis Ferrer samt The Pine Leaf Boys ägnas längre artiklar och Peggy Lipshutz, Frigg och Ianis Ian kortare texter.

Texten om norsk-finska Frigg och deras och Antti Järveläs snabba och välspelade ”Jokijenkka” är numrets exempel på Sing Out!s intresse för nordisk musik. Där finns också texter på spanska (Pedro Luis Ferrer med dottern Lisa i ”La Niete ´e Michaela”, en kubansk son), och på franska (Wilson Savoy i ”Pine Leaf Boy”, ett stycke cajun), båda i härliga inspelningar.

Annat som är kul att lyssna på är Kate Bush à capella i ”The Lilac and the Apple”, Jeff Kazer, assisterad av Jennie Bedford, i ”Sandy Boys”, singern-songwritern Steve Tilston i Fairport Convention-influerade folkrocklåten ”Willow Creek”, Sarah & Hannah Peasall i ”The Old Account”, en traditionell spiritual med banjoackompanjemang, superskkönsjungande tjejgruppen The Wailin´ Jenny (nu med en ny medlem, Annabelle Chvostek) i ”The Devil´s Paintbrush Road” och inte minst Paul Rishell, steel guitar, och Annie Raines, mandolin, i ”You´ve Got It Made”:

When you´re walking down the street
Fifty bucks laying at your feet
Buddy, you´re got it made

Relatives from out of town
Think you´re out and don´t come around
Buddy, you´ve got it made

Call that girl on the telephone
Take her out tonight
Wine and dine then you might find
They´re more than willing to spend the night

When that girl starts telling you
The things that she wants you to do
Buddy, you´ve got it made

OBS: Enligt ingressen är det huvudsakligen Annie Raines som har skrivit texten.

Värd att höra på (och lära sig av) är också numrets Tech-In, ”Behind the 8-Ball” med Glenn Weiser på munspel.

Även i det här numret finns det en rad sånger med politiska texter:

Kongresskandidaten Bill Durston har tillsammans med sin dotter Annie skrivit ”War Is Not a Game”, en protestsång mot att U S Army gör videospel om krig för barn; sången framförs på CDn av Paul Kamm & Eleanor MacDonald.

Janis Ian gör ”The Great Divide”, en sång om hur politikerna, de rika och kyrkorna sviker.

Jen Cass´ ”Dear Mr. President” har formen av en vädjan från en av dem som USA har stationerat i Irak.

Andra sånger har till det yttre en annan form men har lika fullt en politisk kärna:

Chumbawambas traditionella ”Walking Into Battle With the Lord” har sin udd riktad mot fundamentalism.

Dan Berggrens gospelartade ”Power from Above” handlar om en annan kraft från ovan, solkraft.

Och Bill Harleys ”Ahab”, för övrigt en bra rocklåt, har en mångtydig text à la Bob Dylan, där kaptenens budskap, att allt står väl till, kan tolkas nog så politiskt.

Vill du ha information om dessa och tidigare nummer, kan du gå in på Sing Out!s hemsida. Där hittar du också prenumerationsuppgifter. Men välj Basic membership, så att du får varianten med en medföljande CD till varje nummer.

Stig Claesson, Slas

Stig Claesson (född 1928) lärde jag först känna genom gamla Folket i Bild, dels som kåsör, ofta resekåsör, dels som illustratör. Ganska många av hans kåserande, egenillustrerade texter ur Folket i Bild (och även Aftonbladet) finns förresten samlade i boken ”Vandring med mig själv” (Legus, 1996). De är fortfarande mycket läsvärda.

När jag i början av 1960-talet var student i Uppsala, kom jag att till de författare jag läste praktiskt taget allt av foga dels Stig Claesson, dels Pär Rådström, detta utan att till att börja med veta, hur nära sammanflätade erfarenheter de hade. Pär Rådström förekommer i flera av Stig Claessons självbiografiska romaner från det senaste decenniet – miljön är då Italien eller Paris – men naturligtvis hade jag långt dess förinnan fått vetskap om deras gemensamma erfarenheter av att arbeta i internationella arbetslag eller halvsvälta sig fram bland andra som, också de, ville slå igenom som författare eller konstnärer.

Stig Claesson blev framgångsrik både som författare och konstnär. Av Pär Rådström blev det en författare, som bättre än de flesta andra fångade sin tid. Men denna tid blev allt för kort för honom – han dog relativt ung.

Stig Claesson har gett ut mer än åttio böcker. Av dem har jag läst och äger förresten också de allra flesta. Visst har det gått lite upp och lite ner i detta omfattande författarskap, men jag har läst Stig Claessons böcker med stort nöje. Hans pratstil är omisskännlig liksom hans stil som tecknare.

Dessutom förenar han i sitt författarskap, till synes utan några som helst problem, ytterligheter. Han är svensk som få – men handlingen i många av hans böcker tilldrar sig i Canada, i forna Jugoslavien och, som redan har nämnts, i Italien och Frankrike, ja till och med i Finland. Han är en av våra främsta stockholmsskildare, söderskildrare för att vara mer exakt – men många av hans bästa böcker har den västgötska glesbygden som miljö.

Utan tvivel har han hjärtat till vänster. I unga år ganska långt till vänster; i flera av romanerna från de senaste årtiondena finns korta och kärva kärleksförklaringar till den socialdemokrati som byggde folkhemmet. På socialdemokratiska partistyrelsen, under årtionden min arbetsplats, finns förresten en mycket fin Stig Claesson-målning av Tage Erlander. I den senaste romanen, ”God natt, fröken Ann” (Bonniers, 2006), som jag skrev om i en separat artikel, finns mer av misstro mot makthavarna.

När jag som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) beslöt att göra om detta partiorgan till socialdemokratiskt familjemagasin med plats inte bara för politik utan också kultur, var det närmast självklart att försöka få med Stig Claesson bland bidragsgivarna på kulturområdet. Eftersom tidningens nya linje lanserades i julnumret (nummer 20 1974, 12 december), föll det sig naturligt att be Slas om lov att få publicera en av mina personliga favoriter, novellen ”Julfrid” ur ”Ugnstekt gädda” (Cavefors, 1964). Det är en berättelse om den förnedring fattiga barn utsattes för även i juletid. ”Julfrid”, med Slas´ egna teckningar till, blev alltså en av startpunkterna för ansiktslyftningen av tidningen. Jag kollar den författarpresentation jag skrev: den i dag 78-årige Stig Claesson, som gärna ville medarbeta i min tidning, var då 46 år.

***

Till omgörningen av tidningen hörde, att vi också, gradvis, började införa skiv- och bokrecensioner, till att börja med på plockavdelningen Apropå. I nummer 12 1976 (12 oktober) skrev jag där om Stig Claessons bok från samma år:

Döden, livet och årstiderna

Stig Claessons senaste bok heter ”Bättre kan det inte sägas” (Bonniers). Den handlar om döden, livet och årstiderna.

Det rör sig om korta prosastycken, ofta tidigare publicerade i Aftonbladet. Sinsemellan är de grupperade efter årstidernas växlingar. I många av dem finns en fixering vid döden, mer påtaglig än i någon annan av Claessons böcker. Självmordet skildras som ett hisnande bråddjup just framför fötterna, sugande, lockande. Knutet till årstidstemat blir detta en filosofisk diskussion om varför det kan vara värt att leva ett år till. ”Lever du till våren? Det är svårt att leva. Det gör ont och jag är gammal. Sen länge gammal”, heter det i en av berättelserna.

Men den allra sista handlar om tussilagon, den vackra och gula och starka som blommar om våren.

***

Den produktive Stig Claesson publicerade ytterligare en bok samma år. Den recenserade jag i Aktuellt i politiken nummer 20 1976 (25 november):

Mannen som badade naken

Stig Claessons nya roman ”En vandring i solen” (Bonniers) handlar om mannen som har stor sorg och som badade naken på en ö som förefaller att vara Cypern. Berättelsen om nakenbadet och vad som följde därefter är fantastisk på det claessonska sättet. Den återkommer dessutom boken igenom som en berättarteknisk finess, med alkoholistens monomani; huvudpersonen Tore Andersson dränker nämligen sina sorger i sprit.

Sorgen skildrar Claesson behärskat; den är också oförlöst i större delen av berättelsen.

Allt detta mynnar ut i en kort tid av gemenskap. Det lilla som står om den natten då Marion övernattar hos Tore – bara sover i hans säng – för att ge honom trygghet är ett av mästerstyckena i Stig Claessons berättarkonst.

Men bara några korta timmar av trygghet utmäts åt oss människor, innan marken åter gungar under fötterna – så slutar ”En vandring i solen”.

Tonen i boken är mindre innerlig än den i ”På palmblad och rosor” (Bonniers, 1975). En riktigt så stor roman som den är ”En vandring i solen” inte. Men den är ytterligare ett gott bevis på att Stig Claesson är en av de främsta prosaisterna i nutida svensk skönlitteratur.”

***

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1977 (nummer 20, 8 december) introducerades min egenhändigt skrivna, en à två sidor långa recensionsavdelning Spegeln. Där recenserade jag bland annat Stig Claessons höstroman:

Porrshow på Guds gröna tiljor

Stig Claesson är en märkvärdig författare.

Nu har han, med bibehållet och utvecklat mästerskap, skrivit en tredje bok om Sverige, ”Henrietta ska du också glömma” (Bonniers). (De tidigare är de båda mästerliga romanerna ”Vem älskar Yngve Frej?”, 1968, och ”På palmblad och rosor”, 1975.)

Det mörknar över Stig Claessons Sverige. Med sin speciella upprepningsteknik tecknar han en bild av allt mer frusna landskap, mänskliga så väl som geografiska. I den här boken representeras det fula, framvältrande nya bland annat av en kraftverksgata, som föranleder en av de roligast formulerade protestskrivelser man påminner sig ha läst: ”När det finns ved!” argumenterar undertecknarna. Kaffeved blir också den pinnsoffa, som i årets roman har samma symboliska funktion som kärringen i ”På palmblad och rosor”, nämligen som representant för ett liv som inte längre får finnas: I kökssoffor ska det ligga rödblommiga pigor, och såna finns inte längre.

Invävd i denna berättelse finns en diskussion av konstens funktion. Konstnären Gotthard får stengärdesgårdar och rostiga plogar som nästan döljs av högt gräs att leva igen på papperet. Och huvudpersonen Gustav Rune Pettersson, direktör för en liten porrshow i tält (med den marxistiske fluktbögen Kalle Svensson, grekiskan fröken Mounaki samt det lesbiska paret Gretchen och Marie) är en Guds egen lille clown på den kommunala gräsmattan i köpcentret:

”Nu tycker du det ser trist ut!

Nu tycker du det ser mörkt ut!

Men vi kommer att komma.

Kanske inte just hit men till liknande platser.

Och vi förjagar mörkret.

Vi kommer att komma med glädjen, konsten och skrattet, kåtheten och leken.

Vi ska resa ett tält mot mörkret.”

Ändå är Claessons roman inte någon optimistisk bok, långt ifrån. Bokens titel, ”Henrietta ska du också glömma” syftar på hur Casanova en gång med tårar i ögonen, på sin Henriettas grav sa just detta: ”Henrietta ska du också glömma”.

Claessons tillägg, samtidigt slutmeningen i boken, är det här:

”Det är inte mer med det.”

***

Stig Claessons bok från hösten 1978 recenserade jag först i Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1979 (22 februari):

Slas

Det mörknar allt mer över Stig Claessons Sverige. ”Ni har inget liv att försäkra” (Bonniers) är nog hans mest pessimistiska roman hittills. Willy Carlsson, en son av den lurade generationen, trampar runt sitt snöfält som i väntan på en Godot. Där emellan är boken en claessonsk blandning av krogsamtal och misantropisk betraktelse över samhällsutvecklingen: Sen när går nyponen inte att äta? Är konsten att virka en grytlapp ett tekniskt kunnande? Är det försvarbart att sitta och glo om det en lyster?

I mångt och mycket är den här boken en enveten och deprimerande upprepning. Från Slas sida är det en medveten handling. Så här börjar boken: ”Jag vet inte om jag har berättat den här historien förut. Jag minns inte så noga längre. Jag börjar bli till åren som man säger.”

***

I en lång översikt över utgivningen i Litteraturfrämjandets En bok för alla, För en femma, på Spegeln i Aktuellt i politiken (s) 12 1979 (16 augusti) skrev jag bland annat:

Två böcker tycker jag särskilt förtjänar att lyftas fram i de senaste femkronorsutgivningarna.

Dels Stig Claessons självbiografiska ”Västgötalagret” (1965), som bland annat handlar om den antisemitism som har funnits också här, också på Slas´ eget Söder.

Dels Pär Rådströms – denne underbare författare! – ”Ärans portar” (1954), som fångar femtitalet på kornet.

(Därmed är vi inne på Pär Rådström igen. Förlåt utvikningen.)

***

1979 års Stig Claesson-bok recenserade jag i Aktuellt i politiken (s) nummer 8 1980 (24 april):

Slas

Söderkisen Stig Claesson fortsätter i ”Allt står i lågor” (Bonniers) att muta in glesbygden som sitt speciella landskap. Trots att den här berättelsen tar sitt avstamp i en begravning är den inte så pessimistisk och bitter som flera av Slas´ senare romaner. Romanens ungdomar prövar sitt mod med att hoppa från ett hopptorn; nedslaget sker mer i kärleken än i vattnet.

Den som står i kärlekens lågor är den rödhårige Apolollos Svensson, ytterligare en i raden av Stig Claessons fantastiska men i grunden ganska lika skapelser.

De som älskar Stig Claesson har alla chanser att skaffa hans äldre böcker just nu. De håller på att återutges av Bonniers i Delfinserien. Där finns till exempel ”Nelly” (1969), ”Flickor” (1967) och ”Att resa sig upp och gå” (1971).

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1981 (29 oktober) recenserade jag det årets roman av Stig Claesson:

Slas

Stig Claesson (vars samtliga böcker jag har läst) har skrivit en roman om sin döde vän Pär Rådström (vars samtliga böcker jag har läst), ”Om vänskap funnes” (Bonniers). För mig är den en alldeles självklar skildring av Pär Rådström: Sån måste han ha varit – så långt jag nu kan bedöma en författare efter hans böcker, kåserier, radioprogram, artiklar, visor.

Ändå finns där en distans (och därmed poäng) som antyds redan av boktiteln: Riktigt nära kommer man aldrig en annan människa, inte ens om han eller hon i bokstavlig mening står en nära.

I boken närmar sig Slas Pär Rådström (i boken kallad Nils Johan Nilsson) i tre tidsplan: ungdomens gemensamma äventyr i Paris, på besök hemma hos den döende Pär Rådström och möten med sonen Niklas (Pär Johan i boken). Det ger spänning åt berättelsen och ideligen nya infallsvinklar.

***

1982 års Slas fick plats först i Aktuellt i politiken (s) nummer 12 1983 (7 juli):

Slas

Stig Claesson hör sen ett par årtionden tillbaka till mina favoritförfattare. Men det vore bedrägeri att försöka dölja att romanen ”Lika oskyldigt som meningslöst” (Bonniers) gjorde mig besviken. Berättartekniken känns manierad. Handlingen känns utdragen. Kompositionen – à la gå och gå och aldrig komma fram till dörren – känns konstruerad. Inte heller begriper jag mig på ett par av de bärande temata i boken: försvaret för boxningen och det kroppsfixerade understrykandet av könstillhörigheten.

Så jag hoppas på nästa bok.

***

1983 års Stig Claesson-roman recenserade jag i Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1983 (22 september):

Slas

Stig Claessons förra roman, ”Lika oskyldigt som meningslöst”, med dess gå-och-gå-och-aldrig-komma-till-dörren-handling, upplevde jag som en irriterande och meningslös bok.

Höstens Slas, ”Utsikt från ett staffli” (Bonniers), har, bortsett från att den är en betydligt bättre roman, även förtjänsten att den kanhända kastar ett förklarande ljus också över den förra boken. Den handlar om skrivkramp, nämligen. Om konstnären Erling Alfredsons svårigheter med att skriva en självbiografi. Slutet, med dess skrivarmorgonrock i julklapp från Gerda och Erling Alfredsons tårade ögon över att någon tror på hans förmåga, är faktiskt både rörande, komiskt och förklarande.

Dessutom serveras man en typisk Stig Claesson-handling, vindlande och krokig, där utvikningarna ofta är intressantare än huvudhandlingen. Upprepningarna är många och turnerade med Slas´ vanliga handlag. Till och med bokens tilltänkte skribent lyckas Slas göra trovärdig mitt i hans osannolika blandning av platta och banala formuleringar och geniala krumsprång och tankar.

***

Detta kom att bli den sista recension av en bok av Stig Claesson jag skrev för Aktuellt i politiken (s). Vid årsskiftet 1983-1984 avgick jag som chefredaktör, och även om jag fortsatte skriva recensioner för min avdelning Spegeln några månader till, hann det inte komma någon ny bok av Slas.

Givetvis har jag även därefter fortsatt att läsa honom, lika träget. Men jag har bara recenserat ytterligare en bok av honom, ”God natt, fröken Ann” (Bonniers, 2006), och det skedde här på bloggen. (Recensionen hittar du ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik på Claesson, Stig: God natt, fröken Ann.)

Det blev en ganska besviken reaktion.

När jag nu läser mina gamla recensioner, inser jag, att jag även förr har känt samma slags besvikelse över böcker av Stig Claesson, och av samma skäl.

Men sen har det visat sig, att han har kommit tillbaka med nya lysande böcker.

Låt oss hoppas att det sker även den här gången och att han inte, som han hotar med i ”God natt, fröken Ann”, har lagt boxhandskarna på hyllan för gott!

Helga Henschen: Vägen till Rebella

Jag är sekreterare i det litterära och konstnärliga sällskapet Helga Henschens Vänner. Bland annat brukar jag i den egenskapen på Tradera leta efter böcker av och om Helga Henschen eller illustrerade av Helga; föreningen har ett växande Helga Henschen-bibliotek.

Just nu har jag köpt in pocketupplagan av hennes ”Vägen till Rebella”.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1981 (29 oktober) hittade jag min recension av boken:

Helga

Helga Henschens ”Vägen till Rebella” (Prisma, rikligt illustrerad med författarinnans teckningar och med fotografier) är en helt underbar bok. Unna dig glädjen att läsa den!

Framför allt är bokens första del (också första halvan av boken), ”Bilder ur barndomen”, en läsupplevelse. I korta bilder – det märks att Helga också är bildkonstnär – träder de fram: Helga själv, syskonen, föräldrarna, släkten, kamraterna, huset, upplevelserna, fantasierna. Någon så fin barndomsskildring har inte skrivits på bra länge.

Också mycket av det övriga är inte bara läsvärt utan bra. Sammantaget ger de olika delarna – andra delen kallas ”Den Bevingade” och handlar om Helgas liv tillsammans med Ralf Parland, tredje delen heter ”Clowntime is over” och handlar om ett politiskt uppvaknande och en ny verklighetsförankring och fjärde delen heter ”Resa, leva, arbeta” – Helgas utvecklingshistoria, om än bitvis i alltför fragmentarisk form.

Många läsare kommer att tro att det Helga skriver inte är en självbiografi utan skrönor, broderingar, fantasier. Jag känner inte Helga tillräckligt bra för att kunna gå i god för samtliga fakta, men dels vet jag att enstaka händelser som jag har egen kännedom om har ägt rum, dels är jag övertygad om att eftersom Helga är den hon är så måste allt det här ha hänt henne, och det precis som hon beskriver sina upplevelser.

Det finns sakfrågor där jag inte är ense med Helga. Det finns hos henne själv och i de konfrontationer med verkligheten hon beskriver i ”Vägen till Rebella” ibland en aningslöshet och en brist på självbevarelsedrift som är min egen personlighet främmande. Ändå älskar jag denna människa med hennes öppenhet och värme och i grunden så riktiga värderingar. Må hennes Gud (som jag inte tror på) skydda henne mot allt ont! Vi behöver henne bland oss.

***

Läs mer om Helga ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik, Henschen, Helga.

Fredrik Reinfeldt i TV

Det gick inte så där våldsamt bra för moderatledaren Fredrik Reinfeldt i TV-utfrågningen. En liknande men mer objektiv bedömning än min kunde man registrera i TV: den moderatdominerade studiopubliken var ganska sparsam med applåderna.

Utfrågarna lyckades tämligen effektivt karva ner alla frikostiga moderatlöften till deras föga imponerande kärna. Den som vill ha konkreta exempel hänvisar jag till Peter Gustavssons blogg.

Stig Claesson: God natt, fröken Ann

Stig Claesson är en av de svenska författare jag gillar högt och rent och har läst praktiskt taget allt av – jag lovar att återkomma mer samlat till hans författarskap.

Alltså kastar jag mig, år efter år, över hans nyutkomna höstbok, så snart den har kommit ut. Så också med årets, ”God natt, fröken Ann” (Bonniers, 2006).

Till det yttre liknar den flertalet av Stig Claessons böcker: med omslag och illustrationer av författaren, också känd som Slas, och elegant formgiven av min gamle klasskamrat från Högre allmänna läroverket i Sundsvall Jan Biberg.

Men innehållsligt är det här en ganska avvikande Stig Claesson-roman. Och när jag skriver ”avvikande”, menar jag inte till det bättre.

”God natt, fröken Ann” är inte bara en sorgsen roman – sådana har Stig Claesson skrivit förr och med större framgång – utan också, och framför allt, en trött roman. Jag trodde aldrig att jag skulle tvingas skriva så om en bok av Stig Claesson, men den här historien mal i långa partier på på tomgång.

Formellt är den en typisk stigclaessonsk pratroman: Stig Claessons alter ego, John Andersson, genomför en oändlig monolog (även om där finns en åhörare, Bengt Persson, som den riktas till). Monologen är utspridd över en vilsen vandring genom Stockholms gator och krogar, miljöer som den numera mest i en enslig stuga i Västergötland bosatte Stig Claesson – en av Sveriges bästa stockholmsskildrare! – inte längre förefaller riktigt bekväm med.

Temat i den utdragna monologen är åldrandet: de allt oftare uppdykande fysiska tillkortakommandena och den sinande lusten och förmågan att skriva. Om detta tror jag att Stig Claesson skulle kunna skriva en vemodig och vacker roman, men den här känns mer trött, bitvis till och med bitter.

Bokens titel och tema, ”God natt, fröken Ann”, har Stig Claesson hämtat från den boxningsvärld han också är väl förtrogen med: det är en fras från en promotor till en boxare som har gjort sitt, en uppmaning att det nu är dags att lägga av.

Den här uppmaningen riktar Stig Claesson också till sig själv; han förklarar i John Anderssons skepnad för Bengt Persson:

”Jag ställer här på bordet den tredje gästen som är min lilla bleka skrivmaskin, och så sätter jag ett papper i den, ett linnepressat A4-papper, och så skriver jag med stora bokstäver GOD NATT, FRÖKEN ANN.

Jag låter det papperet sitta i och så sätter jag på skrivmaskinshuven. Jag anser nu att jag tagit farväl av min skrivmaskin med värdighet. Alldeles frivilligt. Nej, inte helt frivilligt. Jag orkar inte mer. Jag är för gammal bliven för att hålla på, och skrivmaskinen är lika gammal som jag och ingen i vårt land nu levande person som jag känner till kan laga den, putsa upp den eller byta band i den i denna datorernas tid, och ännu en period i mänsklighetens historia har nått sitt slut.

Jag vet inte vem av oss som tog slut först, skrivmaskinen eller jag. Men det är inget vi grälar om, för vi har varit sams nu sedan året efter andra världskriget.”

Sorgligt är det, oerhört sorgligt – om det här skulle bli slutpunkten i Stig Claessons författarskap.

Jag håller tummarna för att han kommer tillbaka.

Första helgen i september

Som jag tidigare har berättat, pajade vår TV och vår video i det fruktansvärda åskväder, som i förra veckan drog över Öregrund. Nåja, båda var rätt ålderstigna. Men jag missade till exempel TV-utfrågningarna av Maud Olofsson och Lars Ohly. Och ännu värre: ”Morden i Midsomer”.

På fredag morgon åkte vi därför buss till Östhammar, där närmsta TV-butik, Imes, finns. Vi köpte ny TV och kombinerad video- och DVD-spelare, som fraktades hit samma eftermiddag. Så i går såg vi ”Saltkråkan”, och i kväll ska vi se utfrågningen av Fredrik Reinfeldt.

Varför han skulle ha gjort sig förtjänt att vinna valet, vill man ju ha reda på. Som en av min gamle vän (från studentförbundstiden) Olle Svennings utländska vänner skriver: ”Har ni blivit tokiga i Sverige? Ni har världens bästa barnomsorg, avancerad jämställdhet, social omsorg och till och med biståndspolitik. Och så vill ni byta regering.” (Aftonbladets ledare 3 september 2006)

Fast slaget är ingalunda avgjort. Olle Svennings konklusion i ledarrubriken är: ”Maud Olofsson kan bli Görans räddning”. Olles tes är att centerns alla attacker mot löntagarna, om de socialdemokratiska valarbetarna tillräckligt effektivt kan föra ut dem till folket på arbetsplatserna, kan bli det som säkrar en socialdemokratisk valvinst. I dag står ju centern till höger om högern!

När vi ändå var i Östhammar för att handla TV och video, passade vi också på att besöka Eds handelsträdgård, på bekvämt gångavstånd från bussen mot Öregrund.

Birgitta ville ha luktolvon. I går planterade hon busken mellan kryddträdgården och komposten, på den plats där det tidigare stod en väldig en, som välte i blåsten.

Själv planterade jag en nyinköpt höstrudbeckia. (Vi har en bakom huset, men den har överväldigats av annan vegetation.)

Birgitta köpte också sju astilbe, en vit, två ljusrosa, två mörkrosa och två röda. Hon ville ha dem till en rabatt på glasverandans gavel mot trädgården. Där fanns fordom bland annat stockrosor, men numera skuggas rabatten kraftigt av en rad höga syrener. Det gällde alltså att hitta något som tål skugga. Det gör astilbe.

I dag har hon tålmodigt restaurerat den där rabatten: grävt bort syrenrötter och annat som inte hör hemma där, fyllt på ny fin planteringsjord och gjort gropar för och planterat nykomlingarna. Plus återplanterat uppgrävd blomsterlök och dito smultron.

Mina egna trädgårdsbestyr inskränker sig i dag till att jag har plockat in äpplen och päron att ha framför TVn. Vi ska se ”Beck” också.

Bob Dylans musikaliska rötter

Jag har nyss skrivit om Bob Dylans senaste CD, ”Modern Times”, där han leker med den populärmusik han växte upp med.

Men egentligen är hans musik, särskilt den tidiga, mycket mer påverkad av amerikansk folkmusik, blues, country och bluegrass, gospel och jazz – i sina ”Memoarer” (Prisma, 2004) redovisar han utförligt vilka artister, ibland också låtar, han lyssnade på och påverkades av.

Tidskriften Mojo – The Music Magazine ägnar en stor del av sitt nummer 154 (september 2006) åt Bob Dylan, till exempel åt hans relation till Joan Baez. Med numret följer CDn ”The Roots of Bob Dylan” (Mojo) – tidskriften plus CDn får man för makalöst billiga 39 kronor i större pressbyråbutiker!

Urvalsprincipen på CDn är enkel: På sidorna 6 och 7 i tidskriften citerar man Bob Dylan främst i memoarerna (”Chronicles” i original), och så har man valt en låt och artist för varje omnämnande.

CDn inleds med Sonny Terry, munspel, och Brownie McGhee, gitarr, båda sång, i ”You´d Better Mind”, en snabb folkblues, alltså med munspel (OBS!).

Julia Lee, som har fin röst, gör ”Mama Don´t Allow It”, en bugglåt uppbackad av ljuvlig storbandsmusik, bland annat xylofon.

Nästa bluesmästare är texikanen och gitarristen Sam Lightnin´ Hopkins med ”Baby Please Don´t Go” i en utmärkt inspelning. En referens till Hopkins fanns redan på skivmappen till ”The Freewheelin´ Bob Dylan” från 1963.

Också bluesmästare men från Mississippi och ännu mer känd som företrädare för chicagobluesen är gitarristen Muddy Waters (McKinley Morganfield). Titeln på låten, ”Rollin´ Stone”, pekar på att det inte bara var Dylan som påverkades.

Karen Dalton sjunger ”How Did the Feeling Feel to You”, ett stycke jazz. I ”Chronicles” beskriver Dylan henne som ”funky, lanky and sultry” och kallar henne ”my favourite singer”: ”a voice like Billie Holiday´s and played guitar like Jimmy Reed”.

Richie Havens är en generationskamrat till Bob Dylan; Havens förekom i kretsen kring folkmusikmagasinet ”Fast Folk”, med vilken det (à la Mojo) alltid följde med en skiva. Fast Folk med skivutgivning är i dag ett av de många bolag, som ligger under Smithsonian Folkways. Bob Dylan å sin sida spelade in för den politiska folkmusiktidskriften ”Broadside”, vars skivor var en del av Folkways utgivning – eftersom Dylan samtidigt hade fått kontrakt med Columbia, skedde det under pseudonymen Blind Boy Grunt. Det här förklarar, varför tidiga Richie Havens- och Bob Dylan-låtar också finns i Smithsonian Folkways katalog. Richie Havens´ låt här, ”High Flying Bird”, är en bra, jazzig låt.

En av mina egna favoriter, Josh White, fanns bland de artister som tidigt påverkade Bob Dylan. (På debutalbumet från 1962 fanns en låt, ”In My Time of Dyin´”, som Dylan hade lånat från White.) På den här CDn representeras Josh White av ”Good Morning Blues”, en av de allra bästa låtarna på hela CDn.

Bob Dylans bindningar till countryn illustreras här av Hank Williams och ”Lost Highway”. I The Gran Ole Opry radio show påminde Bob Dylan om hur det var att lyssna på Hank Williams: ”The sound of his voice went through me like an electric rod and I managed to get a hold of a few of his 78s.”

Den mer genuina bluegrassmusiken, som Bob Dylan också påverkades av, representeras av The Country Gentlemen Featuring Ricky Skaggs med gamla fina ”House of the Rising Sun”, här med snygga musikaliska övergångar. Den som rekommenderade The Country Gentlemen för Bob Dylan var gamle Sing Out!-redaktören och innehavaren av Folklore Center Izzy Young. Vet ni förresten, att Izzy Young och hans Folklore Center numera finns i Stockholm, på Söder?

När jag hör folksång- och country & western-legenden Cisco Houston (kompis med Woody Guthrie med mera) i ”Dark As a Dungeon”, slås jag åter av vilken bra röst han har. ”Cisco, handsome and dashing with a pencil-thin moustache, looked like a riverboat gambler, like Errol Flynn”, skriver Dylan – därmed har ni fått utseendet också.

Mer bluegrass blir det i ”White House Blues” med Charlie Poole with the North Carolina Ramblers. Själv tycker jag spelet är roligare än sången. Även i det här fallet var det Izzy Young som rekommenderade Bob Dylan att lyssna, och jag är för egen del övertygad om att Dylan då fick lyssna på Harry Smiths berömda ”Antology of American Folk Music” från Folkways. Den här antologin finns numera som box med sex CD (Smithsonian Folkways SFW 40090, 1997 – den går fortfarande att beställa, också i den svenska skivhandeln).

Sen blir det gospel, ”Uncloudy Day” med The Staple Singers. Värt att notera är att The Staple Singers själva sjöng in Bob Dylans ”Blowing In the Wind”.

En med The Staple Singers samtida gospelgrupp är The Highway Q. C.´s, här med ”Working On the Building”.

Näst sist kommer åter en av de stora bluesmästarna, Big Bill Broonzy. Han får (inför konsertpublik i London) göra två låtar, ”When the Sun Goes Down” och ”Going Down This Road Feeling Bad”, av vilka särskilt den senare är mycket bra.

CDn avslutas med ett stycke välspelad (på piano) jazz med en av mina personliga jazzfavoriter, Thelonius Monk, ”Ruby My Dear”. Jag kan inte undanhålla er följande dylancitat: ”Monk played at the Blue Note on 3rd Street… I dropped in one afternoon, just to listen – told him I played folk music up the street. `We all play folk music,´ he said.”

Mojo har sannolikt i flera fall valt skivversioner, som helt enkelt har varit lätt tillgängliga. Inte så att de är dåliga, tvärt om – men jag är ganska säker på att den unge Bob Dylan ofta kom i kontakt med de nämnda artisterna och deras inspelningar via Folkways-plattor.

När det gäller många av de här representerade artisterna och deras musik, var nämligen Folkways vid den aktuella tiden det ledande skivbolaget. Jag har nyligen själv skrivit om Folkways´ stall av stora bluesartister, av vilka Sonny Terry & Brownie McGhee, Lightnin´ Hopkins, Josh White och Big Bill Broonzy finns med i det här CD-urvalet. Också inom country, country & western och bluegrass och över huvud taget amerikansk folkmusik var Folkways mycket stort – av de här förekommande artisterna och grupperna fanns The Country Gentlemen, Charlie Poole & The North Carolina Ramblers och inte minst Cisco Houston på folkwaysskivor. (Även Thelonius Monk finns på Folkways, och Richie Havens hamnade senare på Smithsonian Folkways, men här finns knappast något lyssnarsamband i fallet Bob Dylan.)

Sen finns det ytterligare en sak att berätta om Bob Dylans förhållande till Folkways. När bolagets ägare och drivande kraft Moe Asch dog 1986, spelade Bob Dylan, som kände starkt för bolaget, en roll för att det kom att drivas vidare av Smithsonian-museerna i Washington, nu under namnet Smithsonian Folkways.

En avslutande anmärkning: Hur kan man göra en CD med namnet ”The Roots of Bob Dylan” utan att ha med en enda låt av Woody Guthrie?

Tillgänglig på skiva: In Old Moscow

Jag har tidigare haft ett givande tankeutbyte med Martin Tollén, Pelle Rödin med flera om den amerikanska trotskistsången ”In Old Moscow”; texten finns att tillgå ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Jag kan nu berätta, att den också finns tillgänglig på skiva. Gå till Smithsonian Folkways hemsida, klicka först på Our Recordings, sedan på Labels och sist på Collector Records, så får du upp hela Collector Records skivutgivning, som nu har lagts till Smithsonian Folkways ständigt beställbara skivsamling. Skivan i fråga heter ”My Darling Party Line: Irrelevant Songs, Ballads and Airs” (Collector Records COLL01990), och du kan till och med få ett ljudsmakprov på hur ”In Old Moscow” låter i Joe Glazers insjungning. (Även Abraham Brumberg sjunger på några spår.)

Den här skivan, liksom alla andra i Smithsonian Folkways väldiga kollektion, går att beställa hem per post via bolagets hemsida.

Hur olycka vänds till lycka: Melodikrysset 35

Den här veckan har jag drabbats av den ena olyckan efter den andra. Först tog åskan TVn och videon – vi har köpt nya apparater men inte fått i gång dem än. Under fredagens gräsklippning pajade gräsklipparen – den måste lämnas in för lagning. Och fredagskvällens bastu måste jag tyvärr avstå från, eftersom jag inte mådde riktigt bra – men Birgitta tog över matlagningen (det var egentligen min tur) och tröstade mig med calvados.

I natt sov jag som en sten och vaknade först halv tio. Det fick bli snabb rakning och dusch före melodikrysset. Men sen var kroppen och andarna i gång igen: av kombinationen kokkaffe och melodikryss blir man rent av lycklig.

Veckans melodikryss hörde inte till de svåraste, för mig alltså. Där fanns bara en fråga jag inte hade klarat utan Google. ”Sjumilakliv” har gjorts av Martin Stenmarck, och han hör definitivt inte till den kategori musikmakare jag brukar lyssna på.

Annars har jag genom åren faktiskt lyssnat på alla möjliga slag av populärmusik. Alltså klarade jag både R.E.M. (= Rapid Ear Movement) med ”Loosing My Religion”, Anders Eldemans klurighet med att ha med både Östen med resten och Östen med rösten samt, förstås, Ted Gerdestads ”Jag vill ha en egen måne”. För att inte tala om Ann-Louise Hanssons ”Vita rosor från Aten” och Åke Fagerlunds ”Den gamla moraklockan” (som gav moraklocka), här framförd av Spotnicks.

Ännu lättare var det att koppla Sven-Bertil Taubes insjungning av ”Violen från Flen” till Ulf Peder Olrog – jag berättade ju nyligen om det olrogprogram jag hörde på Uppsala slott under de nordiska arkivdagarna.

Artister man har hört under hela sitt liv känner man genast igen rösten på: ”En tillräckligt stor summa pengar” hade jag faktiskt inte hört förut, men han som sjöng var utan tvivel Povel Ramel.

Visgenren är min hemmaplan. Alltså var det lätt att känna igen Carl-Antons ”Om maskros och tjärdoft” och ur det få pluralen maskrosor.

Musikaler kan jag också ett och annat om. I Irving Berlins ”Annie Get Your Gun” finns ”Allt du kan göra kan jag göra bättre”.

Och vem som helst som kan någonting om jazz har väl hört Duke Ellingtons ”Caravan” – som skulle ge kamel.

För mig som har praktiskt taget allt med Pete Seeger i skivhyllorna och nyligen har skrivit uppskattande om ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions” med Bruce Springsteen var det också urenkelt att fylla i vem som sjöng ”Old Dan Tucker”.

Dagens allra lättaste fråga var Sockerbagaren ”som bakar kakor mest hela dagen”.

***

Om du, under jakt efter svar till senaste melodikrysset, med hjälp av Google har hamnat här, så pröva i stället att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, och sök under senaste lördag.

Bob Dylan: Modern Times

Bob Dylan har med ”Modern Times” (Columbia 82876 87606 2, distr Sony, 2006) sökt sig tillbaka till en del av sina musikaliska rötter, i någon mån också sökt sig tillbaka till sin egen musik under en tidigare epok.

De moderna tider han refererar till är inte Charlie Chaplins utan det femtiotal och det tidiga sextiotal, då han var en mycket ung man.

Så fort jag hör ”Thunder On the Mountin” med dess härligt stompiga komp, förstår jag, att det musikaliskt är en mycket annorlunda Dylan jag hör på den här CDn. Dessutom blir jag på gott humör – inte för att Dylan måste låta just så här, utan för att det låter så kul. Något slags femtiotalsupprockad country blues låter det som. Texten är, som så ofta hos Dylan, mångtydig. Uppfattar jag en kritik mot alltför materialistisk money-making?

”Spirit On the Water” är dansbar schlagermusik från min femtiotalistiska ungdom: i markerad foxtrottakt och med Dylan som refrängsångare. Lite mer dylanskt blir det hela dock med hjälp av munspelet. Den långa texten är en historia om en man, sliten mellan vandring och kärlek och förföljd av sitt förflutna.

”Rolling and Tumblin´”, bluesrock med plonkiga gitarrackord, kan jämföras med Bruce Springsteens grävande i det förflutna men inte i Pete Seegers utan Bob Dylans eget; det här kunde faktiskt Dylan ha gjort någon gång förr. Men låten luktar också Elvis Presley. Och texten handlar om kärlek som man måste befria sig ifrån.

”When the Deal Goes Down” är ännu mer av rockballad à la Elvis; den är till och med smörig som en elvislåt. I det här fallet är det också en text om kärlek, men så rak att man inte hade väntat sig något sådant från Dylan.

”Someday Baby” smakar rythm´n´blues eller närbesläktad tidig rock´n´roll. Här har kärleken åter tjorvat till sig: ”Living this way ain´t a natural thing to do / Why was I born to love you?”

Den mycket femtitalsaktiga ”Beyond the Horizon” är en klockren stöld: Både musik och arrangemang kommer från ”Två solröda segel” (”Red Sails In the Sunset”). Att Dylan snor melodier och kallar dem för egna kompositioner är verkligen inget nytt; jag kan ge fler exempel. Och jag blir heller inte upprörd. Dylans text (som är hans egen) har till och med regelbunden rytm oich schlagerrim.

”Nettie More” skulle kunna karaktäriseras som country & western med lite mer markerad trumrytm.

”The Levee´s Gonna Break” tar upp intressantare problem än de flesta av de övriga texterna. Sången – skriven efter New Orleans-katastrofen? – lyfter fram skillnader och ojämlikheter i det amerikanska samhället, sådant som alla tyvärr inte är medvetna om: ”Some people still sleeping, some people are wide awake.” Musikaliskt är det fråga om typsisk femtiotals-rock´n´roll.

CDn avslutas med den nästan nio minuter långa ”Ain´t Talkin´”. Den är musikaliskt bra, och dess apokalyptiska text värd att lyssna på. Här har Bob Dylan återfunnit sitt yngre jag.

Men jag har hoppat över en låt:

En av de textmässigt mest intressanta låtarna är ”Working Man´s Blues # 2″. Det # 2 syftar på är Merle Haggards ”Working Man Blues”, den som i Thorstein Bergmans svenska version heter ”Vår tids arbetarsång”; jag skrev om den för en tid sen. Här knyter Dylan an till countrygenrens grepp att skildra arbetaren som underdog i det amerikanska samhället; han använder till och med begreppet proletariat (”The buyin´ power of the proletariat´s gone down / Money´s getting shallow and week”).

Fortsättningen ger uttryck för en bitter insikt, giltig här lika väl som i USA: ”It´s a new path that we trod / They say low wages are a reality / If we want to compete abroad.”

Och så nästa erfarenhet: ”Just sitting here trying to keep the hunger from / Creeping it´s way into my gut.”

Och det värsta av allt, att vara helt utanför, att inte längre behövas: ”Gonna sleep off the rest of the day / Sometimes no one wants what we got / Sometimes you can´t give it away.”

Woody Guthrie kunde inte ha sagt de bättre.

Och den här mannen – Dylan alltså – påstår i sina memoararer, att han inte är politisk. Jag tror att han driver med oss ibland.

Vännen Mats Engström på Aftonbladets ledarsida skrev den 29 augusti 2006 om just den här låten. Med hjälp av ett av de radioprogram Bob Dylan regelbundet medverkar i visar han, att Bob Dylan tycks ha hittat tillbaka till sitt gamla samhällsengagemang och det inte bara i den citerade låten:

”In Sweden, they have a system of higher taxes but welfare for everyone. They call it the Swedish model. Well, I could go for a Swedish model right about now.”

Mats är rädd att den dubbelbottnade Dylan på slutet möjligen kan åsyfta en helt annan sorts modell än välfärdsstaten. Jag är själv inte främmande för den sortens ordlekar: en gång, på Bommersvik, gav jag Mats Engströms kollega Lotta Gröning en lapp med texten ”Den svenska modellen är blond och blåögd”. Men det var i grunden inte illa menat. Jag gillade både välfärden och Lotta. Så jag tror att Dylan menar allvar.