Bob Dylan: Modern Times
1 september 2006 0:32 | Musik, Politik | 12 kommentarerBob Dylan har med ”Modern Times” (Columbia 82876 87606 2, distr Sony, 2006) sökt sig tillbaka till en del av sina musikaliska rötter, i någon mån också sökt sig tillbaka till sin egen musik under en tidigare epok.
De moderna tider han refererar till är inte Charlie Chaplins utan det femtiotal och det tidiga sextiotal, då han var en mycket ung man.
Så fort jag hör ”Thunder On the Mountin” med dess härligt stompiga komp, förstår jag, att det musikaliskt är en mycket annorlunda Dylan jag hör på den här CDn. Dessutom blir jag på gott humör – inte för att Dylan måste låta just så här, utan för att det låter så kul. Något slags femtiotalsupprockad country blues låter det som. Texten är, som så ofta hos Dylan, mångtydig. Uppfattar jag en kritik mot alltför materialistisk money-making?
”Spirit On the Water” är dansbar schlagermusik från min femtiotalistiska ungdom: i markerad foxtrottakt och med Dylan som refrängsångare. Lite mer dylanskt blir det hela dock med hjälp av munspelet. Den långa texten är en historia om en man, sliten mellan vandring och kärlek och förföljd av sitt förflutna.
”Rolling and Tumblin´”, bluesrock med plonkiga gitarrackord, kan jämföras med Bruce Springsteens grävande i det förflutna men inte i Pete Seegers utan Bob Dylans eget; det här kunde faktiskt Dylan ha gjort någon gång förr. Men låten luktar också Elvis Presley. Och texten handlar om kärlek som man måste befria sig ifrån.
”When the Deal Goes Down” är ännu mer av rockballad à la Elvis; den är till och med smörig som en elvislåt. I det här fallet är det också en text om kärlek, men så rak att man inte hade väntat sig något sådant från Dylan.
”Someday Baby” smakar rythm´n´blues eller närbesläktad tidig rock´n´roll. Här har kärleken åter tjorvat till sig: ”Living this way ain´t a natural thing to do / Why was I born to love you?”
Den mycket femtitalsaktiga ”Beyond the Horizon” är en klockren stöld: Både musik och arrangemang kommer från ”Två solröda segel” (”Red Sails In the Sunset”). Att Dylan snor melodier och kallar dem för egna kompositioner är verkligen inget nytt; jag kan ge fler exempel. Och jag blir heller inte upprörd. Dylans text (som är hans egen) har till och med regelbunden rytm oich schlagerrim.
”Nettie More” skulle kunna karaktäriseras som country & western med lite mer markerad trumrytm.
”The Levee´s Gonna Break” tar upp intressantare problem än de flesta av de övriga texterna. Sången – skriven efter New Orleans-katastrofen? – lyfter fram skillnader och ojämlikheter i det amerikanska samhället, sådant som alla tyvärr inte är medvetna om: ”Some people still sleeping, some people are wide awake.” Musikaliskt är det fråga om typsisk femtiotals-rock´n´roll.
CDn avslutas med den nästan nio minuter långa ”Ain´t Talkin´”. Den är musikaliskt bra, och dess apokalyptiska text värd att lyssna på. Här har Bob Dylan återfunnit sitt yngre jag.
Men jag har hoppat över en låt:
En av de textmässigt mest intressanta låtarna är ”Working Man´s Blues # 2″. Det # 2 syftar på är Merle Haggards ”Working Man Blues”, den som i Thorstein Bergmans svenska version heter ”Vår tids arbetarsång”; jag skrev om den för en tid sen. Här knyter Dylan an till countrygenrens grepp att skildra arbetaren som underdog i det amerikanska samhället; han använder till och med begreppet proletariat (”The buyin´ power of the proletariat´s gone down / Money´s getting shallow and week”).
Fortsättningen ger uttryck för en bitter insikt, giltig här lika väl som i USA: ”It´s a new path that we trod / They say low wages are a reality / If we want to compete abroad.”
Och så nästa erfarenhet: ”Just sitting here trying to keep the hunger from / Creeping it´s way into my gut.”
Och det värsta av allt, att vara helt utanför, att inte längre behövas: ”Gonna sleep off the rest of the day / Sometimes no one wants what we got / Sometimes you can´t give it away.”
Woody Guthrie kunde inte ha sagt de bättre.
Och den här mannen – Dylan alltså – påstår i sina memoararer, att han inte är politisk. Jag tror att han driver med oss ibland.
Vännen Mats Engström på Aftonbladets ledarsida skrev den 29 augusti 2006 om just den här låten. Med hjälp av ett av de radioprogram Bob Dylan regelbundet medverkar i visar han, att Bob Dylan tycks ha hittat tillbaka till sitt gamla samhällsengagemang och det inte bara i den citerade låten:
”In Sweden, they have a system of higher taxes but welfare for everyone. They call it the Swedish model. Well, I could go for a Swedish model right about now.”
Mats är rädd att den dubbelbottnade Dylan på slutet möjligen kan åsyfta en helt annan sorts modell än välfärdsstaten. Jag är själv inte främmande för den sortens ordlekar: en gång, på Bommersvik, gav jag Mats Engströms kollega Lotta Gröning en lapp med texten ”Den svenska modellen är blond och blåögd”. Men det var i grunden inte illa menat. Jag gillade både välfärden och Lotta. Så jag tror att Dylan menar allvar.
12 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
[…] Enn Kokk […]
Pingback by sonitus.org » Blog Archive » Bob Dylan: Modern Times — 2006 09 01 12:12 #
Hej! Inte varit inne på din blogg förut. Hittade den genom att söka på Bob. Håller med dig om att det är en otroligt bra skiva. Har aldrig gillat Bob sådär förut. Men den här påminner mera om Tom. T. Hall-låtar sjungna av Willie Nelson.
Comment by Willy Thorsell — 2006 09 13 19:04 #
Till Willy Thorsell: Kul att få nya läsare som gillar det man skriver.
Eftersom du håller med mig i bedömningen av ”Modern Times”, kan det ju hända, att jag kan ge dig helt nya musikaliska impulser. Om du kollar ovan under Kulturspegeln, Musik, hittar du mängder av skivrecensioner.
Om mig: Jag har recenserat musik under långa perioder, bland annat på Aftonbladets kultursidor och i Aktuellt i politiken. Jag har också gett ut ett par sångböcker och skrivit mapptext till skivor.
Comment by Enn Kokk — 2006 09 13 22:23 #
Modem Times:
Ciao Bröder !
Hoppas ni har det stora nöjet att lyssna på Patricia Barber’s ”WHITE WORLD” ur ”a Fourth Night in France” Hon är en bedårande songwriter, singer och pianist.
Inte för att Bob Dylan skulle blekna bort men ändå, en recension vore på sin plats.
http://www.modemtimes.homestead.com/
merde…
Comment by Ture Sjölander — 2006 09 14 5:45 #
Till Ture Sjölander: Jag måste bekänna min okunskap – Patricia Barber har jag inte lyssnat på. Jag får väl lov att reparera det vid tillfälle.
För övrigt: Det är verkligen inte bara bröder som läser den här bloggen. I dess stora och växande läsarskara finns minst lika många systrar.
Comment by Enn Kokk — 2006 09 14 7:54 #
Syftade närmast på de bloggande för ögonblicket, Willy och Dig.
Vilket var naturligt…sen presenterade jag en syster, Patricia som säkert mäter upp till jämnlikhets behoven.
Ta ta tut.
Comment by Ture Sjolander — 2006 09 14 10:22 #
Pja. I viss mån håller jag med dig om att ditt skivval kan väcka visst intresse. Jag tycker förvisso att Pete Seeger är bra men att sitta och digga en hel kväll…? Weavers är toppen. Lyckades importera ett par CD från USA. Njutbara. Men eftersom jag är född på det senare avsnittet av 40-talet och missade bäde Beatles och de övriga (med en hårsmån) så diggar jag väl mera Byrds, Peter Paul and Mary och fram för allt Tom T Hall. Hade en chrunch på 60-talet för New Christy Minstrels men de blev snabbt för kommersiella. Kingston Trio gick väl an och Bobby Bare lyssnademan väl på ända tills Alf Robertsson gjorde sin cover på hela Bobbys album. Charley McCoy på munspel och så sjunger han ”När det regnar över Hägersten”. Suck. Hoola förstås, Blå Tåget etc. etc. Björn Afzelius har jag väl haft alla plattor av. Mycket Country. Sofia Karlsson är ju en pärla (pappa Leif sprider hennes plattor omkring sig samt påpekar hela tiden var hon spelar.) Hur som haver, musik är kul, speciellt om den innehåller ett budskap. Sen skadar det ju inte om musiken är njutbar. Britt-Marie hälsar.
Comment by Willy Thorsell — 2006 09 14 20:55 #
Till Willy Thorsell: Nu speglar förstås det som finns under Kulturspegeln, Musik, inte allt som jag gillar. Jag började blogga för inte så vansinnigt länge sen, medan jag har samlat skivor (LP och CD) i årtionden och har en fullkomligt enorm samling. Alltså: det är klart att jag har massor av Hoola Bandoola och Blå Tåget och gillar dem (och mycket mer av Björn Afzelius än det man kan läsa om på bloggen). För att ta några exempel.
Själv är jag inte primärt en country-fan – där finns bra saker men också mycket kommersiell skit. Min håg står till mer genuin amerikansk folkmusik – bluegrass, ballader och annat – och till artister som Pete Seeger, som framför folkmusik på ett personligt sätt. Seeger har ju en politisk sida också, han gör ”musik med budskap” för att citera dig.
Bearbetningar av den här genuina folkmusiken kan bli mycket bra – ett färskt exempel är Bruce Springsteens ”We Shall Overcome; The Seeger Sessions”.
Till Kingston Trio (jag hörde först deras hits med till exempel ”Tom Dooley” och har senare köpt hela deras produktion i box) har jag ett kluvet förhållande: de gör, enligt min mening, ofta för polerade versioner av amerikanska folkmusiklåtar.
Däremot är jag jätteförtjust i The Weavers (där ju förresten Pete Seeger ingick). Jag har rimligen allt med dem på skiva, mycket i dubbla och tredubbla CD-överföringar. Kanske borde jag nån gång skriva mer om deras musik.
Att Sofia Karlsson är en pärla är vi definitivt överens om. En intressant iakttagelse för mig som bloggskribent är att jag under långa perioder, efter det att jag skrev om hennes Dan Andersson-CD, på min sitemeter har kunnat se, att de googlesökningar, som har fört folk till min blogg, i så hög grad har gällt just Sofia Karlsson och Dan Andersson, oftast i kombination.
Hälsa Britt-Marie!
Comment by Enn Kokk — 2006 09 14 22:30 #
Klockren stöld var det första jag tänkte på när jag hörde Beyond the Horizon. Efter att ha lyssnat på The Platters version av Red sails in the sunset från 1950-talet kan man bara konstatera att Dylan är skyhögt bättre. Men han borde ju medge stölden och inte sätta sitt eget namn på låten. Jag har bara lyssnat på albumet ett par gånger, men tycker att det håller bra klass, ganska jämn till skillnad mot en del av hans andra album från senare år.
Comment by Göran Johnson — 2006 09 19 17:06 #
Till Göran Johnson: Jag är tillräckligt gammal för att minnas också den svenska versionen, ”Två solröda segel”, som blev en stor hit här.
Det här att ta över låtar är något Bob Dylan har tillämpat från början. Om du tittar på Kulturspegeln, Sångtexter, ska du se att jag visar, att musiken till ”Masters of War” inte är skriven av Bob Dylan. Ursprungsmelodin är en en brittisk ballad, ”Nottamun Town”, men det Dylan har stulit är närmast Jean Ritchies arrangemang av den låten – Ritchie var en känd folksångerska på den tiden då Dylan skrev ”Masters of War”.
Comment by Enn Kokk — 2006 09 19 17:43 #
Tack för fina ord och kopplingar till Dylan. Vill inte nödvändigtvis erkänna din analys att Dylan åter blivit politisk. Allt tar inte utgångspunkt ur politik, även om vi som varit politiskt engagerade tror detta. En människa i sina innersta tankar kan kommma till slutsater som kan beröra oss in i märgen. Enskilda möten med människor skapar dessa reflektioner som Bob sjunger om. Kanske detta härrör i hans egen längtan till att förstå och uppleva sin plats i denna förvirrade värld vi lever i. Glöm politiken och se människors möten som den egentliga spelplanen för den egentliga möjligheten till människors frigörelse.
MVH Patrik Lindblad
Comment by Patrik Lindblad — 2006 09 21 21:22 #
Till Patrik Lindblad: Långt ifrån alla låtarna på ”Modern Times” är politiska – det framgår också av min recension. Men ”Workingman´s Blues # 2″ har definitivt politiska drag; man använder till exempel inte ett ord som ”proletariat”, om man bara utgår från allmänmänskliga situationer. Jag ger ju också fler exempel ur texten, som stöder min (och många andras) tes på den här punkten.
Comment by Enn Kokk — 2006 09 21 22:14 #