Annika Korpi: Hevonen Häst

Annika Korpi, född 1972, debuterade 2003 med den med rätta uppmärksammade romanen ”Hevonen Häst” (Norstedts). Jag fick den av Norstedts dåvarande chef Svante Weyler, som jag hade ett tankeutbyte med om förlagets utgivning, men råkade omedelbart ge bort den, eftersom jag fick ett akut behov av en bokpresent.

Det borde jag inte ha gjort, konstaterar jag, när jag nu har läst En bok för alla-upplagan (2005). Det är nämligen en mycket läsvärd debutroman; ”lovande” skulle jag ha skrivit, om det inte vore en så vanlig klyscha.

Berättare är flickan Eila Palo. Hennes mamma är intagen på klinik, icke talbar, i koma – av både Eilas berättelse och av det faktum, att både Eila själv och hennes beundrade storasyster, kallad Lady Jenna, står under kontroll av samma doktor Rosenstråhle, som vårdar mamman, förstår man, att det här nog inte är en familj som alla andra. Och pappa? ”Pappa är längst bort (och helt nära). Han är under alla omständigheter på ett avgörande uppdrag och han ringer alltid med kort varsel, jag vet inte när eller varifrån, bara att jag lindar in hans röst i hushållspapper.”

Eila Palo lever i sin egen värld, där ord och händelser leder till för oss mer normalt funtade märkliga associationer och reaktioner. Med sig har hon dockan Nivea Larsson och Deckarväskan.

Nåväl, dr Rosenstråhle skickar i väg Eila Palo (senare även Lady Jenna) på sommarviste – färden går till farmor i Polcirkellandet (som bär drag av Tornedalen). Där förs nya märkliga figurer in i handlingen, utöver farmor också hennes syster Utelias-Tyra med hunden Ossian och Pudelpojkarna, vidare Pappi-Präst som bor i ett skrälle till husvagn och så Bonden förstås.

”Hevonen Häst” är en roman som experimenterar med språket och åsidosätter den episka romanens tidsaxelbundna handling. Språket är poetiskt och associationsrikt, och fragment från det förflutna blandas med nuet. Till det mycket speciella med språket i ”Hevonen Häst” – ”hevonen” är finska för ”häst” – hör att Annika Korpi ideligen blandar in finska ord och fraser i sin svenska. Ibland tillgriper hon det som min gamle finlandssvenske vän Tom Saxén halvt elakt, halvt på skämt beskyllde finskan för att vara: lånord med finska ändelser. Och då är det ju relativt lätt för svenska läsare att förstå, vad orden betyder. Men hur är det i de övriga fallen – förstår svenska läsare allt? Själv klarar jag mig med min estniska och mina rudimentära kunskaper i finska.

Boken är full av dramatiska incidenter: Eila Palo utmanar ideligen gränser, även döden. Min enda invändning mot den här boken är att den, trots Lady Jennas roll av katalysator i slutet av berättelsen, inte får något riktigt avslut.

Av Annika Korpi vill jag hur som helst gärna läsa mer.