Gästskribent: Daniel Suhonen

25 september 2006 23:54 | Politik | 8 kommentarer

I dag fick jag mejl från Daniel Suhonen på ABF Stockholm:

Hej,
jag hittade följande artikel jag skrev för 1,5 år sedan. Den känns aktuellare än någonsin, förutom tempus!

Vänligen

Daniel

Eftersom artikeln är ett väsentligt bidrag till eftervalsdebatten, publicerar jag den här på nytt:

Välfärdsstaten och sysselsättningen som strategi – stolpar till ett
efterkrisprogram
inblick : 2005-02-14

Arbetarrörelsen upplever idag en allvarlig kris. Hotet från en ny borgerlighet som bryter in i välfärdspolitiken med en till synes närmast socialdemokratisk inriktning och rörelsens osäkerhet om de långsiktiga målen riskerar att bli ett stort problem i valet 2006. Det gäller att bryta dessa mönster och blicka framåt skriver Daniel Suhonen.

Arbetarrörelsen behöver ett program för en politik efter krisen som
sammanfattar de viktigaste utmaningarna och utgör ett konkret projekt – ett efterkrisprogram.

I min uppväxt fanns två iakttagelser som hängde intimt samman: Det första var att vår familj var arbetarklass därför att mina föräldrar hade vanliga arbetaryrken, mamma fritidsledare och pappa truckförare på ett lager. Den andra vissheten var att min mamma som blev förtidspensionär tidigt inte skulle klarat sig i ett annat samhälle än den svenska välfärdsmodellen.

För oss som arbetarklassfamilj blev välfärden något att både lita till och vara stolta över. Detta hade vår rörelse skapat. Just kopplingen mellan klassposition och lojalitet med välfärdssystemet är en av de centrala delarna i varför socialdemokratin har erövrat och bibehållit ett unikt förtroende i den svenska valmanskåren. Stora delar av arbetarklass- och tjänstemannakollektivet har av ideologiska och rationella skäl haft anledning att slå vakt om välfärdssamhället. Arbetarrörelsen har genom välfärdssystemen visat en praktisk lojalitet med sin ideologiska bas och sina väljare, och väljarna har lojalt fortsatt att rösta på socialdemokraterna. Socialdemokratin som rörelse har skapat de system som idag existerar och står som den yttersta garanten för upprätthållande av detta system. Så har det i alla fall uppfattats av de allra flesta, i alla fall till i mitten av 1990-talet då ett antal förändringar skedde:

1. Socialdemokratins nedprioritering av den fulla sysselsättningen och prioriteringen av sunda statsfinanser har ökat arbetslösheten och minskat utrymmet för en expansiv politik.

2. Genom denna förändring av politikens inriktning har den ekonomiska kris som pendlat fram och åter under tiden efter 1970-talet permanentats och flyttats in i den offentliga sektorn. Dagens diskussioner om dels hotande personalbrist och brister i själva omsorgen beror naturligtvis till stor del på de nedskärningar som genomförts under 1990-talet. Detta har lett till

3. Att andra politiska rörelser har klivit in i det välfärdspolitiska
fältet och tar för sig där arbetarrörelsen lämnar dörren öppen. Först
borgerlighetens Ny start för Sverige 1991 som snabbt gick i diket, och därefter vänsterpartiet som skördare i den socialdemokratiska
budgetsaneringens sådd. I dag har pendeln vänt och moderaterna förändrar hela sin politiska inriktning för att attrahera socialdemokratiska kärnväljare. Medvetna om att det knappast behövs mer än ett par procents rörelse över blockgränsen för att förskjuta de senaste tretton årens rödgröna opinionsmässiga majoritet till en blåsvart. Det gamla talesättet att välfärdsreformerna bara är ”ett klubbslag borta i riksdagen” känns
obehagligare och aktuellare än någonsin tidigare.

För trots att välfärdsforskare visar att det folkliga stödet för den
generella och jämlikhetsskapande välfärden är stabilt över tid, så har inte detta avspeglats i politikens utformning. Hela 1990-talet fram till idag har varit en lång permanent kris som förlänger den period av ekonomisk kris som inleddes på 1970-talet. Krisen har genom sin permanentering som normaltillstånd, trätt in i den offentliga sektorn och människorna själva. Så har rapporterna om neddragningar i kommuner och landsting som avlöpt i snabb följd förändrat bilden av Sverige. Intrycket av ett i många stycken avfolkande och avrustande samhälle tränger sig på. Det som vi tidigare hade råd att hålla oss med, sköta om, organisera, ryms
plötsligt inte i de ekonomiska ramarna. Prioriteringslistorna i sjukvården i Östergötland förra året var kanske en höjdpunkt i detta återtåg. Den kollektiva sorgen fäller modet hos tusentals kommunpolitiker som representerar väljare vars politiska vilja och värderingar aldrig kommer till uttryck, trots att de partier som säger sig står för detta erövrat majoriteten i val. Det är viktigt att se detta som en konsekvens av att arbetet för full sysselsättning avbrutits. En rörelse som inte har instrumenten att skapa det samhälle det utlovar kommer förr eller senare att ifrågasättas. Risken finns att detta ifrågasättande kan komma med stor
kraft i valen 2006. Konsekvensen av ett sådant maktskifte riskerar att bli allvarligare än fyra år med Reinfeldt. Risken är att socialdemokratins hegemoniska band med välfärdsstaten och den fulla sysselsättningen bryts.

För att undvika detta krävs ett handlingsprogram – ett efterkrisprogram.

Det skulle kunna vara utformat ungefär så här:

1. Den fulla sysselsättningen. Rätten till arbete är centralt för
individen och strategisk för arbetarrörelsen; därför sätts alla resurser in för att samtliga arbetsföra sätts i arbete, studier eller andra åtgärder. En satsning på välfärdstjänsterna bidrar till detta.

2. Generell och solidariskt finansierad välfärdspolitik. Den långsiktiga
utarmningen av den offentliga sektorn måste upphöra, nya resurser skjutas till. En växande förtroendeklyfta minskar möjligheterna att vinna makten. Socialdemokratin kan föra en folkligt omtyckt politik, om vi återvänder till grundvärderingarna.

För att genomföra de första två punkterna måste beslut tas om att ändra eller avskaffa utgiftstaken i statsbudgeten och balanskraven i kommuner och landsting, vilket kombineras med följande punkt:

3. Skatterna kan komma att höjas för att klara av en aktiv politik. För att slippa stora budgetunderskott bör framförallt den statliga
inkomstskatten höjas, men även alkohol-, tobaks- och förmögenhetsskatter bör justeras uppåt. En stor del av offentlig sektors och transfereringssystemens kris beror på sänkta skatter för enskilda och företag sedan 1990. Skatterna återgår till full välfärdsfinansiering.

4. Kollektiv kapitalbildning. Genom ett överskott i de offentliga
finanserna kan pengar avsättas för kollektiva ändamål i framtiden.
Pensionsfonderna bör i större utsträckning användas för att nå politiska mål som sysselsättning och miljömässig omställning enligt kanadensisk modell med aktivt ägande.

5. Bostad åt alla. Bostadsbristen visar att marknaden inte klarar av att sköta detta välfärdsområde. Genom återinförande av vissa subventioner av bostadsbyggande och renoveringar hålls en jämn byggnadstakt i fas med behoven.

6. Kulturpolitik. Kultur på alla områden behövs för att genomföra den samhällsförändring som arbetarrörelsen eftersträvar. En kraftig satsning på public service-radio och -tv ger alternativ vid sidan om de kommersiella mediernas utbud. Ökat presstöd med mål om mångfald på tidningsmarknaden ger minst en stor socialdemokratisk morgontidning i Stockholm, Göteborg och Malmö och räddar de andratidningar med olika partifärg som idag hotas. Kommunala bibliotek, teatrar och studieförbund ges ökat stöd.

7. Grönt folkhem. Omställningen av Sverige går långsamt. Investeringsstöd och offentliga gröna upphandlingar kan Sverige fortsätta gå i bräschen för en miljöriktig omställning av hela samhället. Här kan ges plats för en ny trepartsöverenskommelse som gör industri, fack och samhälle i fas för ett grönt folkhem.

8. Forskning och högre utbildning. För att bygga för framtiden bör
satsningarna på högre utbildning och forskning öka. Samhället bör ta ett stort ansvar.

9. Häva segregationen. Miljonprogrammens upprustning och insatser enligt ovan i arbetsmarknad, kultur och miljö inleds och bidrar för ett mer integrerat samhälle. En viktig del av detta är ett förbud mot religiösa friskolor till och med gymnasienivå vilket kombineras med en kraftig satsning på utbildning och mindre skolklasser.

10. Sverige i världen. För att stärka möjligheterna för en gynnsam
utveckling i världen bör bistånd och utbytesprojekt stärkas. Sverige borde bli världsledande på internationella kontakter. Genom förstärkta formella ambassadfunktioner, fler utbytesstudenter inom alla ämnen, nivåer och discipliner, liksom ökade möjligheter för anställda att under begränsad tid ha internationellt utbyte inom sitt yrke, kommer förståelsen och
kontakter att öka.

Genomför arbetarrörelsen ett sådant konstruktivt arbete kan hoten om valförlust avvärjas och de breda folklagren även i fortsättningen känna samhörighet med socialdemokratin. I värsta fall, om inget görs riskerar socialdemokratins unika position som ledande folklig politisk kraft i Sverige att för överskådlig tid undermineras.

En tidigare version av artikeln har varit publicerad i Pockettidningen R.

***

Så långt Daniel Suhonen.

Jag återpublicerar hans artikel, därför att den ger bränsle åt den nödvändiga eftervalsdebatten.

Välkomna med synpunkter!