Sommar i P1 med Aron Anderson

Jag saknar lust att tävla – det var inte lusten att få belöning i form av höga betyg som en gång i världen gjorde mig till A-student. Jag har egentligen aldrig varit intresserad av idrott, heller aldrig läst sportsidor, men detta har alltså mer haft att göra med mina grundläggande värderingar än med att jag inte skulle kunna prestera mer; orsaken har varit bristande lust. (Och nu, vid åttio års ålder då krafterna avtar, är det hur som helst för sent att ändra attityd.)

Det här gör mig till en olämplig recensent av sommarprogram gjorda av idrottsmän/kvinnor, för så vitt de inte har någon mycket intressant vinkling eller ägnar en betydande del av programtiden åt annat, värt att berätta, ur sitt liv.

Inför ”Sommar” med Aron Anderson var jag medveten om att han har haft stora framgångar inom handikappidrotten och hoppades däför, att hans program skulle kunna bjuda på något annat, något som också med min syn på idrottsliga prestationer skulle kunna bli hörvärt.

Tyvärr blev det här programmet en stor besvikelse.

Hans lust till idrott och hans tävlingsinstinkt fanns innan han vid sju års ålder drabbas av cancer.

Kampen mot cancern med åtföljande sjukhusvistelse och sen rehabilitering är i och för sig en hörvärd historia, men även den präglas av prestationer och ändar i upplevelsen av att den rullstol han till slut tvingas att börja använda kan användas inte bara som transportmedel utan också i handikappidrott. I sådan blir Aron Anderson mycket framgångsrik, vinner den ena medaljen efter den andra. Men OK, rullstolen blir hans väg tillbaka till livet.

Det märkliga är att han ändå aldrig blir nöjd. Lyckan ligger inte i att uppnå det uppsatta målet – han vill mera.

Men sen, när han inför Paralympics i London får ont i höften, visar det sig, att höften är ur led. Han tvingas låta operera höften, och detta ändar i att hans rörlighet (och därmed hans förmåga att tävla) minskar.

Det här möter han sen genom att söka ständigt nya utmaningar: bestiger tillsammans med en kompis Kebnekaise, klarar raden av svenska klassiker (även om det var svårt att lära sig crawla inför Vansbrosimmet), deltar i simning över Ålands hav. Historien om hur han skiter på sig under färden mot Antarktis skulle jag inte ens ha velat höra.

Jo, jag har förstått att han älskar att utmana sig själv.

Men inte ens det faktum att han hjälper barn att inte dö i cancer får mig att tro, att det här är något bra sätt.

Hans låtlista gör mig, trots att den innehåller en låt med Zara Larsson, inte mer vänligt stämd. Detta inte primärt för att den innehåller få låtar med artister som betyder något för just mig utan för att alltsammans är i ett glatt och enahanda danstempo.