Sommar i P1 med Stig Björkman

24 juli 2017 0:29 | Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken, Varia | 4 kommentarer

Jag är ett år äldre än dagens sommarvärd, filmkritikern, filmregissören och författaren Stig Björkman. Jag känner honom inte privat, däremot som samtida intellektuell. Oerhört mycket i hans ”Sommar” i dag känns därför mycket bekant för mig. Jag har sett mängder av filmer, regisserade av sådana som han också har träffat, som Ingmar Bergman, Woody Allen och Orson Welles, och likadant är det med en rad av de skådespelare han nämner, sådana som Janne Carlsson (känd från Hansson och Karlsson, Carlsson även från filmatiseringar av Slas-romaner; jag har dem alla i bokhyllan, har faktiskt under min chefredaktörstid publicert en historia av honom), Evabritt Strandberg, Sven Wollter, Lena Nyman, Harriet Andersson, Eartha Kitt, Gloria Swanson och så vidare.

En del av det Björkman berättar, till exempel att Orson Welles lyckades skrämma slag på många amerikaner, eftersom många trodde att hans H G Wells-dramatisering för radio av ”Världarnas krig” var en dokumentär, har jag hört förut, men Björkman berättade även sådant som var nytt också för mig, till exempel hur Ingmar Bergman blev förbannad på honom när han utan onda avsikter avslöjade att Erland Josephson hade Parkinson (Bergman i telefon: ”Nästa gång jag ser dig, kommer jag att ta ihjäl dig!”) eller att han efter att i Cannes ha hjälpt Stockholms-Tidningens utsända Sun Axelsson sen följde med henne till Paris, där hon skulle intervjua berömda franska filmregissörer för sin tidning, och hur detta ändade i att de privat blev ett par.

Allt det här berättar han utan åthävor – det handlar inte om att höja hans egen status.

Och alltsammans är ömsom roande, ömsom intressant.

Men det finns naturligtvis ett aber. En växande andel av framför allt de yngre radiolyssnarna har inte en aning om vilka de många personer han, ibland i förbigående, nämner, de känner inte till de nämnda filmerna och vem som har gjort dem respektive spelat i dem och de känner inte till honom själv och hans verk eller tidskriften ”Chaplin”. Jag framhärdar ändå. Det är bra om fler omfattas av en allmänt känd kulturvärld.

Det han spelar till sitt sommarprat har gott samband med det han talar om – jag talar om sånger av/med Jane Powell, Gloria Grahame, Charlie Chaplin, David Bowie, Hansson & Karlsson. Eartha Kitt, Lena Nyman, Eva Dahlgren och Poul Dissing.

Dansken Dissing sjunger sin landsman Benny Andersens underbara sång ”Svantes lykkelige dag”, som jag på sin tid hörde på en rad socialdemokratiska partikongresser i Danmark. Här får ni hela texten:

Svantes lykkelige dag

Text och musik: Benny Andersen

Se, hvilken morgenstund, solen er rød og rund,
Nina er gået i bad, og jeg spiser ostemad.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Blomsterne blomstrer op, der går en edderkop,
fuglene flyver i flok, når de er mange nok.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Græsset er grønt og vådt, og bierne de har det godt,
lungerne frådser i luft, ah, hvilken snerleduft.
Glæden er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Sang under brusebad, hun må vist være glad,
himlen er temmelig blå, det kan jeg godt forstå.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Nu kommer Nina ud, nøgen og fugtig hud,
kysser mig kærligt og går ind for at red’ sit hår.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Edderkop är spindel. Annars tror jag inte det finns något svårt i den här sången, för öron som inte är vana vid danska.

Sommar i P1 med Karin Laserow

22 juli 2017 18:02 | Konst & museum, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I sitt ”Sommar” i dag berättar Karin Laserow att hennes program i TV om antikviteter under den senaste säsongen hade en bra bit över en miljon tittare. Hur kommer det sig då att jag inte kan påminna mig att jag någonsin har sett något program med henne, över huvud taget inte känner till henne? I och för sig är jag inte särskilt intresserad av antikviteter – när det gäller inredning är jag mer inriktad på färgsättning, material och modern design – men i det här fallet är nog förklaringen en annan. Det program hon agerar i, ”Bytt är bytt”, går i TV 4, och i den kanalen ser jag bara nyheterna och en och annan svensk deckare (sådant som ”Beck” och ”Wallander”).

När hon i sitt sommarprogram använder ganska stort utrymme åt det hon har använt 40 år av sitt liv åt, antikhandel, väntar jag mig förstås också en del om de objekt hon har sålt, en kärleksfull beskrivning av ting ur det förflutna, men sådant saknas nästan helt i den här antikhandlarens sommarbetraktelse. Att hon säger sig gilla barocken är inte tillräckligt för mig i alla fall.

Kanske har det här att göra med att den formella utbildning hon har är den till barnsjuksköterska. Därmed inget ont sagt om sjuksköterskor.

Om maken får vi veta att han är äldre än hon och att de träffades på ett disco – hon antyder att hon dess förinnan har haft ett utsvävande liv. Men sen har de hållit fast vid varann, har en dotter som efter juridikstudier har följt henne i spåren och att han gillar kakorna hustrun bakar. Vi får också veta att de nu i ett antal år har bott i Sjöbo.

Det här och dessutom lite till berättar hon med entusiasm och inlevelse i sitt ”Sommar”, och jag instämmer gärna i hennes självkaraktäristik, ”pratsam, vild och galen”.

Men någon höjdpunkt i årets serie av sommarprogram var det här inte.

Det omdömet gäller också musikvalet i det. Sitt intresse för barocken bevisade hon genom att spela ”Drottningholmsmusiken” (Johan Helmich Roman), men i övrigt var de tyngsta bidragen hämtade ur ”Mamma Mia!” respektive ur Peter Jöbacks repertoar. Även Diana Ross och Bee Gees förekom, men musiken med dem ingick i ett pärlband av låtar som alla förde tankarna i riktning mot discodans.

Melodikrysset nummer 29 2017

22 juli 2017 12:56 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 13 kommentarer

Det här är en sommar då vädret ständigt växlar. I går då huset städades satt jag i solen vid trädgårdsbordet och drack kaffe. I morse när jag skulle hämta morgontidningarna i brevlådan regnade det. Nu är det solsken och blå himmel igen. Det senare har jag dock sett först nu – jag har varit koncentrerad på att lösa Melodikrysset.

I dagens kryss förekom åtminstone två stycken, som brukar räknas till den klassiska repertoaren.

Det ena var nog lätt att känna igen för de flesta. Johann Sebastian Bachs ”Air” minns också de som normalt inte lyssnar på klassisk musik, i vart fall de som är i rätt ålder för att i TV ha sett ”Beppes godnattstund”.

Det andra klassiska stycket – här efterfrågades kompositören – var kanske inte lika lätt att placera. Men i mina öron verkade det vara något av Jean Sibelius, även om jag inte kom på vad som spelades. Jag har en mycket stor kollektion sibeliusskivor i en av våra skivhyllor, men dem kommer jag inte åt just nu, eftersom de finns i lägenheten i Uppsala medan jag själv under sommarhalvåret bor i vårt sommarhus i Öregrund. (Det visade sig sen vara< "Finlandia", som jag har hört hur många gånger som helst.)

Carl Michael Bellman brukar ju inte räknas till de klassiska kompositörerna, men nog är han en klassiker, även i bemärkelsen att han har lånat melodier ur sin tids klassiska repertoar.

En av hans figurer kallades Fader Berg, och det kan vi väl använda som övergång till att tala om något av och med Jocke Berg. Jocke är känd från numera nedlagda Kent, men i dag hörde vi honom i duett med Lisa Nilsson i ”Innan vi faller”.

Jag har hört en hel del med Kent, men ännu mer har jag hört av och med Lars Winnerbäck, som vi i dag fick höra i ”Visst har vi glömt”.

Som ni väl har förstått, är jag från en mycket mer vislyssnande generation, så för mig var det heller inte svårt att känna igen Harriet Löwenhjelms och Hjalmar Cassermans ”Beatrice Aurore” – att vi i dag fick höra den instrumentalt med Roland Cedermark spelade ingen roll.

Klassiska barnvisor kan jag likaså. ”Bonden och kråkan” har jag själv sjungit, och därför var det ingen match att komma på den yrkesgrupp Eldeman ville ha identifierad: bonde.

Andra halvan av femtiotalet, då jag var gymnasist, blev jag lite av cineast, dock aldrig av den sorten som sorterade bort underhållande filmer, till exempel musikfilmer. Jag har alltid beundrat Fred Astaire, och Grace Kelly fick jag ett gott öga till innan hon hamnade i Monaco. I filmen ”High Society” (1956) förekom Cole Porters ”True Love”, men den kom också att leva ett eget liv som älskad schlager.

Jag var ung under swingepoken – hörde sedan dansbandsmusik spelas i radio men har aldrig gillat att dansa till dansbandsmusik. Men många av dansbanden hamnade ju också på Svensktoppen, så åtminstone de tidiga är jag bekant med den vägen. Vikingarna kan till exempel inte vara obekanta för några, som lyssnar på populärmusik i radio, och visst minns jag deras ”Du är min sommar, Marie”, och den kan jag följaktligen identifiera när de sjunger den på tyska, kallar sig Wikinger och då sjunger ”Schenk mir dein Sommer, Marie”. (Jag har läst tyska både i realskolan och i gymnasiet.)

Povel Ramel blev tidigt en favorit, och honom har jag sett och hört live både i tält och på scen. I dag fick vi höra en jazzig version med Flashback Big Band av en av hans hits, men visst var det hans underbara ”Karl Nilsson”.

Men även om jag har en tendens att fastna i gamla melodiminnen, ska ni inte tro, att jag inte införlivar senare musik i den musikskatt jag bär med mig.

Alltså tycker jag att ”All That She Wants” med Ace of Base från 1992 är en högst lyssnansvärd låt.

Och tvärs igenom den finska version som i dag spelades känner jag igen och minns med glädje ”Wake Me Up Before You Go Go” med Wham.

Fast för egen del går jag allt mer skraltigt. Och dans är det inte längre tal om.

Sommar i P1 med Johan Kuylenstierna

21 juli 2017 20:08 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Dagens sommarvärd, Johan Kuylenstierna, är naturgeograf och chef för Stockholm Environment Institute. Följaktligen hade hans sommarprat en grön tråd, men innan vi går in på det en personlig positionsbekännelse.

Min pappa hade, innan familjen i slutet av andra världskriget flydde till Sverige, ett småbruk och som så många andra kustbönder fiskade han också. Det senare fortsatte han med också i Sverige, i början yrkesmässigt, senare på fritid. När han sen blev industriarbetare, följde han mig i spåren och blev en mycket hängiven socialdemokrat.

Vi bodde utanför Sundsvall i ett område med många industrier, och också jag hade under tonåren sommarjobb i sådana, bland annat på det mycket energislukande Svenska aluminiumkompaniet. Industrijobb var mycket vanligt bland män som bodde runt omkring oss, och de och deras hustrur röstade i allmänhet på Socialdemokraterna.

Det intressanta var att det också fanns småbrukare som delvis försörjde sig på industriarbete, och de kände sig också höra hemma i Arbetarepartiet. Men väl så intressant var det att den tidens småbrukare, som i de flesta fall röstade på Bondeförbundet, också räknade sig som arbetare och det med rätta – de var ju kroppsarbetare i ordets ursprungliga mening. Så när jag värvades att bli ombud, ett mycket framgångsrikt sådant, för den gamla, vänstersocialdemokratiska veckotidningen Folket i Bild, gick det bra att sälja den och FiBs folkböcker, en del av dem för övrigt med intrigen hämtad från jordbrukarmiljö, också till bondmororna.

Det här är bakgrunden till att jag själv, när jag blev politiskt aktiv, också engagerade mig i gröna frågor, mer än flertalet av dem bland industriarbetarna – de allra flesta – som röstade (s). Min inställning i energifrågan – jag var i början mest en försvarare av industrins elbehov – ändrades dock i takt med nya insikter, och jag är numera en av dem som tycker att kärnkraftsavvecklingen går alldeles för långsamt.

Jag bör kanske också nämna, att min hustru, Birgitta Dahl, har varit både miljö- och energiminister, men hon förekom inte i Kuylenstiernas program.

Hon är känd bland annat för att hon som politiker var en fighter, en som inte drog sig för att ta strid och utmana, när hon ansåg det nödvändigt. Kuylenstierna har en annan strategi: Han argumenterar för nödvändiga förändringar men framhåller att de är möjliga att nå snarare än att vissa beslut måste tas snarast, och menar att enskilda medborgare kan gå före kollektivet och före centrala beslut.

Det här låter ju mycket sympatiskt, men en mer långsam takt i förändringarna har ju också sina nackdelar, en del av dem nämnda av Kuylenstierna själv: Naturresurserna är, hur vi än gör, begränsade. Befolkningens på jorden rekordartade tillväxt innebär fler munnar att mätta, och nödvänlig odling plus människor boende på allt större ytor begränsar allt mer livsrummet för fler och fler djurarter. Till det kommer uppvärmningen, som inte ens behöver bli våldsamt mycket större för att mycket stora grupper av människor kan komma att bli tvungna att flytta på grund av mycket omfattande översvämningar.

Vi vet, säger Kuylenstierna, inte ens om det finns liv på några andra nåbara himlakroppar och om människor skulle kunna bo där. Så de utmaningar vi står inför kräver lösningar uttänkta av människorna själva, här och nu.

Men då hjälper inte det mycket långa tidsperspektiv Kuylenstierna lägger på utvecklingen på den här planeten.

Kuylenstiernas skivlista – Petter, Nina Hagen, Sofia Jannok, Thåström, Janis Joplin, Kent – är verkligen inte fy skam, men det finns också miljölåtar och artister som jag själv skulle ha spelat, om det här hade varit mitt program, till exempel ”Harmageddon Boogie” med Arbete & Fritid. Fast den passar förstås inte Johan Kuylenstiernas mer balanserade hållning.

Sommar med barn och barnbarn

20 juli 2017 23:24 | Barnkultur, Mat & dryck, Resor, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Under juli har vi träffat alla barn och barnbarn.

Kerstin med sina barn, Viggo och Klara, var här hos oss sista delen av sin semester, en dryg vecka. Öregrund är ju Kerstins sommarland ända sen hennes tidigaste barndom, och också Viggo och Klara – Viggo är redan tonåring och Klara blir det snart – är väl hemmastadda både i huset och i trädgården och hittar själva både inne i Öregrund och till badet i Tallparken. På Kerstin Kokks Instagram hittar ni, nu en bit ner, en räcka bilder från vår trädgård och vårt hus samt bilder från stadspromenader och badbilder från Tallparken. Kerstin och hennes barn var där och simmade varje dag.

Kerstin som är bagare till yrket bakade också här och lagade en del av middagarna, gärna med hjälp av grillen.

Under slutet av deras vistelse i Öregrund kom också Matti och Karin samt deras betydligt yngre barn, Ella och Sofia. Men de bodde inte hos oss utan hade hyrt ett hus på Gräsö – Matti skjutsade familjen i bil, och det som visade sig ta mest tid var att vänta på gräsöfärjan, ibland tvingas vänta på nästa färja. Gräsö är fullt av bilburna sommarboende så här års.

Men första kvällen tillbringade de hos oss, åt grillmiddag som Kerstin hade lagat.

Kerstin och hennes barn var, innan de for hem till Uppsala, hos Matti & co på Gräsö, och sen kom Matti och hans familj åter hit till oss på fika i trädgården. Och så bjöd Matti och Karin även mig och Birgitta på tidig middag hemma hos dem på Gräsö. Matti hämtade oss i bil.

Vid det första besöket hos oss fick Ella en jättelik Bamse-handduk av farfar – hon använde den sen i badet och tackade så mycket.

Ella är sen tidigare hemma i vårt hus och i vår trädgård, och hennes lillasyster följde efter henne överallt, gillade också mycket i de leksakslådor storasyrran redan mindes från tidigare besök.

Ella är mycket social, medan Sofia, som inte har träffat oss så ofta – Matti och hans familj bor i Stockholm – i början var aningen avvaktande till farfar och farmor. Men det här sommarbesöket kom att bli en vändpunkt i det avseendet. När vi under vårt besök på Gräsö satt på den stora uteplatsen och åt – Sofia verkade mest av allt gilla kokt potatis – satt jag närmast henne och fick vid två tillfällen lov att lyfta ner henne ur barnstolen. Och sen när Matti skulle skjutsa oss hem, ville hon följa med, satt i en barnstol fram med ansiktet riktat mot oss. När då Matti åter förklarade för henne att vi var farfar och farmor, hans egen pappa och mamma, såg jag, att den lilla flickan flyttade blicken i tur och ordning på nämnd person och sen på nästa.

Sen, när Matti efter att ha skjutsat hem oss skulle åka till Gräsö, fick också Sofia säga hej till oss, och när det blev min tur fick jag inte bara en kram utan också en puss – och ungen skrattade.

I måndags den här veckan var vi på födelsedagsfest hos Anna i Rinkeby. Två av hennes döttrar, Sara och Amanda, har födelsedag med en dags mellanrum, och de brukar firas gemensamt den mellanliggande dagen. I det här fallet talar vi om vuxna unga damer. Sara bor i egen bostad och jobbar som väktare – har faktiskt utsetts till gruppchef lite i förtid. Hon vill nu ta körkort, så av Birgitta och mig fick hon en grundplåt för den kostnaden, och lika mycket i pengar räknat fick Amanda: Hon brukar, starkt musikintresserad som hon är, åka med sin mamma till konserter i Konserthuset i Uppsala (dit också Annas pappa Bengt med hustrun Inger samt den tidigare hustrun i ett ungdomsäktenskap, Birgitta, plus jag går). Av oss fick Amanda ett årsabonnemang på konserterna i vårt konserthus.

Bengt och Inger var naturligtvis också bjudna på dotterdöttrarnas födelsedagskalas, och eftersom vi umgås, fick vi som så många gånger förr erbjudande om att bli upplockade vid Uppsala C och efter kalaset bli skjutsade tillbaka dit igen, vilket vi förstås tacksamt sa ja till.

Med på födelsedagskalaset i Annas hus i Rinkeby var också Annas yngsta dotter Ella samt flickornas pappa, den från Anna nu sedan länge skilda före detta maken Kaj. Med på det här kalaset var vidare Amandas pojkvän Fritiof samt Annas kusin Anna-Karin. Plus hunden Sudden och en katt som jag inte vet namnet på.

Det blev grillmiddag även i Rinkeby. Det är den tiden på året nu.

Sommar i P1 med Moa Herngren

20 juli 2017 18:12 | Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Moa Herngren har två bröder som är kända från filmsammanhang, men om henne visste jag inte just någonting fastän hon till exempel har publicerat egna böcker. Hur som helst verkar den herngrenska familjen rymma kreativ begåvning.

I dagens ”Sommar” berättade hon om sin ursprungsfamilj och två egna inte helt oproblematiska äktenskap.

Barndomen skildrar hon som en lycklig, nästan utopisk tid. Föräldrarna blev ett par när mamma var 19 och pappa 24, och de är fortfarande ett par som verkar leva i harmoni med varann; för Moa är de sinnebilden för kärlek: Det var självklart att hålla ihop, och den här sammanhållningen innefattade också barnen. Alla i familjen kände sig sedda och älskade, och Moa minns resor tillsammans och kanske främst det enkla sommarställe familjen sommar efter sommar hyrde på en skärgårdsö.

Men det fanns också tillit och möjlighet att orientera sig i världen. Moa Herngren berättar om en utbytesresa hon fick göra till USA, där hon under ett år gick i skola och fick bo hos en amerikansk familj, där egentligen bara mamman fanns hemma: maken var i sitt jobb på långa resor, och barnen var utflugna. Här konfronterades hon, som själv inte alls var troende, med den konservativa amerikanska religiositet som har bidragit till att föra Donald Trump till makten. Det här hanterade hon på ett sätt som hon hade lärt sig på Östermalm, där hennes egen familjen bodde: Trots att hennes föräldrar inte alls var förmögna och delade områdets konservativa värderingar, tillämpade hon under vistelsen i USA en överlevnadsstrategi och spelade med (något som jag själv aldrig heller i unga år skulle ha gjort – jag har alltid valt att slåss för det jag tror på).

Nå, för att återvända till huvudtemat: Moa Herngren har, så länge hon minns, också i sitt eget liv försökt återskapa sammanhållningen i den kärnfamilj hon är uppvuxen i.

Men hennes egen första relation var ansträngd och började krackelera på allvar på BB, där sambon skrek åt henne, att hon var en fucking bitch som inte ammade rätt. Den här killen var också fysiskt våldsam, och deras relation upplöstes – hon och sonen Max blev kvar, medan Max’ pappa försvann utomlands.

Det här ledde förstås till att Max, när han blev lite större, började fråga efter sin pappa. (Pappan hade återvänt till Argentina, och exsambon lyckades långt senare få reda på att den då döde exmaken hade lidit av en bipolär sjukdom.)

Jag känner inte Moa Herngren och vet följaktligen inte, varför hon så småningom, när hon ingick en ny relation, drogs till en man som inte bara var frånskild.

Men när hon så småningom träffade sin nye man, Tomas, var han det och hade tre barn. Den nye mannen hade dessutom föräldrar som var skilda. I början av sitt sommarprogram gjorde Moa Herngren ett ganska roligt nummer av det faktum att man, när det gäller många moderna familjer, måste göra en lista över alla familjemedlemmarna och hur de hör ihop med varann och andra.

Hon försökte skapa en harmonisk familjeenhet av honom och henne men också av deras respektive barn, och det visade sig vara svårare än vad äktenskapet egentligen höll för. Hennes son och styvpappan hade svårt att komma överens (och den här konflikten är säkert vanligare än vi kanske tror).

I det här fallet löste man problemet genom att de båda enheterna i familjen flyttade i sär, dock utan att ta ut skilsmässa. Kärlek med parterna boende på var sitt håll kan alltså faktiskt också funka. Till och med relationen mellan Max och Tomas blev bättre, när Tomas efter beskedet om Max’ pappas död tröstade Max.

Nu har Max flyttat hemifrån, och det går bra för honom, och när Tomas’ barn också alla har gjort det, överväger det forna paret att flytta ihop igen.

Man får hoppas att det går bra.

Ändå hade jag mer utbyte av sommarpratet än av musiken Moa Herngren spelade.

I och för sig var det kul att få höra historien om hur hon kämpade mot brorsorna och mamman för rätten att få lyssna på ABBA (i dag i ”When All Is Said And Done”), kul också att få höra The Beatles och Nina Simone. Anne-Sophie Mutter med Vivaldi är som vanligt hörvärd. Charles TrenetsLa Mer” hördes i en alternativ version. Men Prince, Robyn & Kleerup, Pet Shop Boys, Titti Sjöblom och Lena Philipsson slår det inga gnistor om, här i alla fall.

Sommar i P1 med Tommy Ivarsson

19 juli 2017 18:27 | Last chorus, Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Lyssnarna har, enligt uppgift med stor majoritet, valt Tommy Ivarsson till sin sommarvärd.

Det skulle inte, om jag vore av annan mening, hindra just mig från att kritisera honom. Men nu, när jag har lyssnat på hans ”Sommar”, känner jag ingen lust att göra det. Tvärt om, i många avseenden har Ivarsson åstadkommit ett utomordentligt hörvärt sommarprogram.

Ändå känner jag att det är på gränsen till omöjligt att recensera det här programmet. Vilka synpunkter på programmets uppläggning jag än valde att lägga, kunde de av läsarna uppfattas som kritik av en sörjande far, inte en sommarpratare.

Dagens ”Sommar” var egentligen en naken redogörelse för hur en älskad son, Jonathan, efter nio års lidande i en obotlig lungsjukdom, när det äntligen finns två lungor att transplantera, får uppleva, att dessa dess värre inte fungerar och sedan – när läkarna meddelar föräldrarna, att det inte finns något hopp mer – dör vid 15 års ålder. Det här och hur familjen – pappa, mamma och bror – hanterade den här fruktansvärda och plågsamt långa processen (också genom att hålla modet på Tommy och sig själva uppe, även resa tillsammans med den sjuke sonen) plus sedan begravningen, i vilken nästan 500 människor deltog, är stommen i det här sommarprogrammet.

Som sagt, den här historien är värd att lyssna på, men den går inte att recensera.

Samma sak gäller hans musikval. Det han spelar är kanske inte min musik, men Tommy Ivarsson har valt den utifrån familjens, även den döde sonens, preferenser och ofta med nära samband till det han själv berättar i programmet. Det får man lov att acceptera.

Sommar i P1 med Johan von Schreeb

19 juli 2017 0:48 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Johan von Schreeb är läkare, kirurg, men mer känd som en av dem som startade den svenska sektionen av Läkare utan gränser, alltså en medmänniska som modigt gör insatser för människor i nöd också i andra, ofta farliga delar av världen.

Sitt ”Sommar” i dagens P1 startar han dock med att redovisa alla sina rädslor och tillkortakommanden. Som mycket ung var han varken våghals eller stridis. Han var rädd för allt från möss till mörker, vågade heller inte hoppa från högsta trampolinen i badet – han fick klättra ner igen, medan hans syster klättrade upp och gjorde det han inte hade vågat.

Han var i motsats till sin syster inte någon rebell: gjorde läxorna och skolkade aldrig, drack te och ville bli som pappa, valde läkarlinjen.

Sista året på läkarlinjen mötte han Susanne, som skulle komma att bli hans fru, och hon var mer djärv och äventyrlig – hennes attityd var ”Rädsla är kemi”.

Hon fick honom att också hänga med till en kurs hos Médecins Sans Frontières, franska Läkare utan gränser, där han mötte attityder och en djärvhet han tidigare inte hade kommit i kontakt med på samma sätt. Det här ändade i ett halvårs tjänstgöring i det krigshärjade Afghanistan, och steg för steg lärde hans sig att hjälpa andra i större nöd än den hans egna rädslor förorsakade.

Han återkommer senare i programmet till andra uppdrag, till exempel i ett orkandrabbat Filippinerna; han berättar där bland annat om kampen att under primitiva förhållanden försöka rädda livet på ett nyfött tvillingpar.

Men fokus i det här dramatiska och mycket hörvärda programmet ligger på kampen mot ebolaepidemin i Sierra Leone 2014-2015.

Ebola är en mycket smittsam och lättspridd blödarsjukdom, som det inte finns någon medicinsk bot för. De flesta som drabbas dör, men de måste identifieras och avskiljas från andra människor, innan smittan sprids vidare, vilket kan vara lättare sagt än gjort i ett fattigt u-land.

Vårdpersonal måste bära skyddskläder med handskar och munskydd men bör ändå inte ta i de smittade.

När Johan von Schreeb fick en förfrågan om att göra en insats i det inte bara fattiga utan också läkarfattiga Sierra Leone, ville heller inte hans hustru och dotter, som insåg hur farligt det här uppdraget var, att han skulle åka, men han beslöt sig ändå för att ställa upp. Och bidrog på så sätt mycket aktivt till att den här dödliga och mycket smittsamma epidemin hejdades.

Han berättar om sin egen rädsla, ja skräck, men han kom sen hem efter att ha gjort en fantastisk insats.

Men han heroiserar inte sig själv. Utöver att beskriva sin egen ångest markerar han också att även hans vilja att ta risker för att hjälpa andra har sina gränser: Till inbördeskrigets Syrien ville han inte åka, eftersom en insats där ofta innebär helt oparerbara risker.

Ändå blir hans slutsats av hans egna livserfarenheter, att även fega krakar kan göra skillnad.

Själv skulle jag vilja tillägga, att människor som vågar visa sina rädslor men ändå handlar är de som har verkligt mod.

Musikaliskt började programmet med en text på samma melodi (av Bill Cook), som vi känner igen från Anita LindblomsSånt är livet” och avslutades av Freddie Wadling och Fläskkvartetten i ”Walk”. Däremellan fanns ett pärlband av välvalda låtar: ”All Apologies” med Sinéad O’Connor, ”Kaffe och en cigarett” med Olle Ljungström, Leonard CohensSuzanne” med Nina Simone, ”Ebola” med Steady Bongo, ”Avestaforsens brus” med Carl Jularbo (till vännen och inspiratören Hans Rosling), ”Old Beauty”/”Du kan nu dö” med Anna von Hausswolff och ”Med ögon känsliga för grönt” med Barbro Hörberg.

Dessutom annat vars artister och/eller titlar inte säger er något, men jag dristar mig ändå till att nämna ”Keep Change Kairitu” i dansrytm med sång och musik av Gatanga Boys Band från Kenya.

Sommar i P1 med Linnéa Claeson

18 juli 2017 1:51 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag har varit borta över dagen, på dubbel födelsedagsfest på annan ort, så det har dröjt innan jag hade någon chans att lyssna på måndagens ”Sommar”. Strunt detsamma, tänkte jag i falsk förvissning om att möta ytterligare en av dessa inkvoterade idrottstjejer – jag läser som bekant inte sportsidor, och min erfarenhet av idrottsstjärnor i ”Sommar” är att de ofta aktar sig för att ta upp något mer kontroversiellt än de egna upplevelserna från idrottsarenor.

Men tji vad jag bedrog mig: Dagens sommarvärd, handbollsspelaren Linnéa Claeson, nämnde naturligtvis sina VM-guld, men hon berättade också att hon var helt ointresserad av idrott ända tills hon fann handbollen.

Som brukligt är i sommarprogrammen nämnde hon också de övriga medlemmarna i sin familj – men hennes ”Sommar” handlade i stort sett helt om mycket mörkare erfarenheter av verkligheten, av hur allt för många män beter sig mot kvinnor. Så hon talade om sexuella trakasserier och sexuellt våld, killars och mäns utbredda tendens att reducera henne och andra av hennes kön till sexobjekt.

Hon hade rikliga erfarenheter av det här från skoltiden, från hemfärder sena kvällar och inte minst från Internet.

Hon berättade om en gång då hon blev förföljd av ett killgäng på väg hem från tunnelbanan, då en vaksam killkompis förmodligen räddade henne.

Men oftast har det handlat om skabrösa förslag från okända killar/män via nätet. Dem har hon valt att besvara med raljanta, ofta ganska roliga svarsmejl, och i vissa grövre fall har hon också skickat sin korrespondens till frun eller flickvännen.

Där tycker jag hon har gjort alldeles rätt. Manliga fän bör få vad de förtjänar! Fler tjejer/kvinnor borde göra som hon, och om vi män får reda på vad våra kvinnliga bekanta, sannolikt oftare än vad många av oss har haft reda på, råkar ut för, ska vi självfallet inte dra oss för att ställa oss på de utsattas sida.

Risken för att vi själva då råkar ut för näthat bör vi ta med ro.

För mig – jag är en gammal jämställdhetsförkämpe – är det här ett självklart ställningstagande; jag var en av de unga socialdemokrater som på sextiotalet vidgade mitt partis jämlikhetsvision till att omfatta också jämställdhet mellan kvinnor och män.

Enligt min mening skulle ett inträde även i partipolitiken från Linnéa Claesons sida betyda mer glöd och engagemang i jämställdhetsarbetet, och min enda besvikelse i hennes fall är att hon berättade att hon trots erbjudanden från fyra olika partier har valt att stå utanför. Människor med henens engagemang kan aldrig tvingas att dämpa sin strids- och reformvilja som en följd av att de ger sig in även i partipolitiken.

Jag är nyss fyllda 80, hon 25 år, men jag är mycket övertygad om att dagerns jämställhetspolitik skulle vitaliseras (i viktiga stycken återföras till sin ursprungliga radikalism) om fler i hennes ålder och med hennes åsikter tog det här steget.

Den här tjejen äger mod och handlingskraft också i andra stycken – hon berättar, utan att heroisera sig själv, om hur hon räddade ett fyllo som föll ner på spåren i T-banan.

Och i slutdelen av sitt sommarprogram räcker hon ut en hand också till männen, till de jämställda och solidariska männen. Säger: ”Jag vill fan bara leva, med samma rättigheter som män har. Föregångarna, banbrytarna i tidigare generationer, får löftet: ”Vi ska ta över facklan”. Därefter slutar programmet med konstaterandet ”Vi har bara ett liv, men vi kan göra skillnad”.

Och sen spelar hon ”Mitt enda liv” med Gertrud Stenung.

Gertrud Stenung har jag sett och hört på Reginateaterns scen i Uppsala, och Linnéa Claesons ”Sommar” innehåller också i övrigt ovanligt många artister som jag har i mina egna skivhyllor, ofta med ett stort antal skivor: Dixie Chicks (”Not Ready To Make Nice”), Totta Näslund och Jenny Öhlund i Dan HylandersDet vet bara jag”, Plura Jonsson i Bruce SpringsteensSkuggan av Tom Joad” (tre favoriter i en smäll: Plura, Springsteen och John Steinbeck), Ebba Forsberg i Mikael Wiehes översättning av Leonard Cohen, ”Ta min vals”, och så Frida Andersson i Ulf LundellsJag saknar dig”.

Uno SvenningssonsUnder ytan” blir bättre i Sofia Anderssons version, och jag får en ny syn på Kiss genom att hon här spelar deras ”Heaven’s On Fire”. Jag gör också ett par nyupptäckter: Glee Cast med ”Survivor” / ”I Will Survive” och Lily Allen i ”F**k You”.

Tack, Linnéa Claeson, för ett mycket hörvärt ”Sommar”.

Sommar i P1 med Anders Arborelius

16 juli 2017 17:54 | Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Anders Arborelius blev 1998 utnämnd till biskop för Stockholms katolska stift, men riktigt känd blev han 2017, när han av påve Frnciscus utnämndes till kardinal – han mottog sin nya värdighet tillsammans med andra, från Mali, Laos och El Salvador. När jag ser bilderna på kardinalerna i sina röda dräkter, kommer jag att tänka på huvudfilmen på julafton – jag talar inte om något kyrkoanknutet utan om ett avsnitt i Disney-kavalkaden.

Med det sista har jag markerat att jag inte har mitt eget hjärta hos katolska kyrkan, inte heller i någon annan kyrka eller i någon annan religion. Därmed inte sagt att jag tror på tomten heller.

Men jag gör mitt bästa för att i olika sammanhang lyssna också på människor som inte delar min verklighetssyn och mina uppfattningar i religiösa frågor.

Och på det hela taget tycker jag att Anders Arborelius gjorde ett hörvärt ”Sommar”, detta alltså sagt mot bakgrund av att programmet naturligtvis innehöll sådant som jag inte håller med om.

Han berättade om sin familjebakgrund med en ensamstående mamma, men jag fick aldrig riktigt klart för mig, varför han 1969, då han var 20 år och student i Lund, konverterade till katolicismen. Och inte nog med det: han beslöt sig också för att bli katolsk präst. De glimtar han ger av resor och studier är intressanta, men de ger inte svar på frågan varför. I andra stycken, som lovprisandet av tystnaden, kan jag dela hans syn – men det här är ju inte avhängigt av något sådant som religiös tro.

Arborelius har en glasklar hållning till illgärningar utförda av ofta ledande företrädare för den katolska kyrkan: prästers sexuella övergrepp på unga pojkar, folkmordet i Rwanda och annat liknande – uppenbart är här tron inte någon garanti för ett mer humant beteende.

I det först nämnda fallet kan ju vi som inte är Arborelii trosfränder ana att det i grunden onaturliga celibat, som katolska kyrkan kräver av sina aktiva företrädare, är en viktig del av förklaringen.

Men åter igen: Det är lätt att hålla med om annat som Arborelius säger till exempel om ungdomar, både de empatiska och omtänksamma och de som är motsatsen. Bland de senare finns det de som lever ensamma, dör ensamma och begravs ensamma.

Fast egentligen tyckte jag att det bästa med Anders Arborelius’ ”Sommar” var en del av musikvalet.

Självfallet innehöll skivlistan verk med anknytning i vid mening till hans tro och verksamhetsfält, till exempel gregoriansk sång, syster Marie Keyrouz med ”Ya Sûrûri” och karmeolitnunnorna i Glumslöv; annat som ”The Rivers of Babylon” i reggaetappning och Adolphe AdamsO helga natt” med Jussi Björling hör förstås åtminstone innehållsligt också till den här gruppen. Näraliggande är även ”Hey! Zhankoye!”, klezmermusik sjungen av Lucie Skeaping.

Sådant som ”Kära mor” med Göingeflickorna, här spelad till hans ensamstående mors ära, får man väl acceptera, men ”La Paloma” på flamencogitarr och ”In the Ghetto” med Elvis Presley var riktiga höjdare.

Och ”Chiquitita” med ABBA försvarade väl sin plats genom historien om hur han försökte få Björn Ulvaeus, ateist men mycket vänlig, att få det vid vid det laget skingrade ABBA att åka till Australien och sjunga på en stor katolsk konferens.

PS Det ska bli intressant att få se hur många + Aftonbladets Sommar-recensent i morgon ger just den här sommarprataren under den dagligen återkommande bedömningen av programmets Åh Fan-faktor.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^