Suomi/Finland: Högerextremist ny partiledare – Sannfinländarna tvingas lämna regeringen?

10 juni 2017 18:21 | Politik | 2 kommentarer

Valet av ny ordförande för Perussuomalaiset (Sannfinländarna) sänder chockvågor genom finländsk politik.

Ny ordförande blir EU-parlamentarikern Jussi Halla-aho, en man med mycket extrema åsikter framför allt i invandringsfrågor – han är dömd för hets mot folkgrupp.

Finländska media har hoppats och trott att Sampo Terho, vars åsikter mer liknar den avgående partiordförandens, Timo Soinis, skulle bli vald, men Halla-aho vann med övertygande marginal redan i första valomgången, 946 röster mot Terhos 629. Övriga kandidater var chanslösa: Leena Meri fick 60 röster, Veera Ruoho 44 och Riku Nevapää 8.

Valet innebär en chock för de övriga två partierna i den borgerliga koalitionsregeringen. Både statsministern, Juha Sipilä, till lika partiordföranden i Suomen keskusta (Centerpartiet) och Petteri Orpo, finansminister och partiordförande i Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet) har redan gett bekymrade kommentarer om valet av Jussi Halla-aho, som ju så starkt fokuserar på sin hjärtefråga. Skulle Halla-aho komma in i regeringen – och han kan ju dessutom i egenskap av partiledare kräva att få en för honom strategisk post – skulle detta sannolikt drabba också de båda övriga regeringspartierna.

Så grundtipset är att Sannfinländarna tvingas lämna regeringen. (Till exempel Svenska Folkpartiet har redan anmält intresse för att bli ersättare, men det räcker ju inte; partiet är för litet.)

Sannfinländarna är å andra sidan redan nere på för partiet mycket låga opinionstal, och med det här ledarbytet lär inte utsikterna vara stora för att partiet skulle börja växa igen.

Ytterligarer en fråga är vad den del av partiet som mer är populister än rasister nu gör. Redan tidigare har avhopp skett till exempel till Socialdemokraterna, Sosialidemokraattinen Puolue, och fler kan ju reagera med att byta parti fast åt olika håll. Jag har redan läst om en ung sannfinländsk kvinnlig riksdagsledamot som nu kräver ett samtal med den nye partiledaren för att avgöra, om hon kan stanna kvar.

Melodikrysset nummer 23 2017

10 juni 2017 12:56 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Serier, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag skulle inte säga att dagens melodikryss var våldsamt svårt, men det innehöll åtminstone några frågor, som ligger utanför det jag genast kan.

Dansbandsmusik hör inte till det jag gärna lyssnar på, ännu mindre vill dansa till. En gång i världen, när det spelades sådan på en socialdemokratisk kongressfest och jag kände mig förpliktigad att ändå bjuda upp min hustru, väste jag, när vi dansade förbi en kompis, i örat på honom: ”Ful (med tjockt l) musik!”. Han stod kvar länge och skrattade högt.

Men som gammal svensktoppslyssnare har jag förstås ändå hört en hel del i den här genren, och om en låt, i det här fallet ”Man ska leva för varandra” med Trio meBumba, har legat så länge som 26 veckor på Svensktoppen 1968-1969, måste man ju vara tondöv för att inte minnas den.

”Tillbaka till Tennessee” tror jag dock inte att jag tidigare har hört. Fast redan när jag hade ett par ledbokstäver gissade jag, att de som spelade var Streaplers, och allt efter som jag fick fler bokstäver, fick jag det bekräftat.

Ben E King tror jag Eldeman har spelat förut, men själv har jag aldrig, heller inte när han var med i The Drifters, lyssnat särskilt mycket på honom. Vilket inte ska tolkas som kritik av ”Stand by me”, som spelades i dag.

Och jag kan väl säga ungefär detsamma om ”So What” med Pink, i dag med ”So What”.

Sonja Aldén, i dag med ”Du får inte” med flera låtar, är heller inte så pjåkig som sångerska, men jag har inte skaffat några skivor med henne.

Det har jag inte heller med Afro Dite (Gladys del Pilar, Blossom Tainton och Kayo Shakoni), men deras ”Never Let It Go”, som vann i Melodifestivalen 2002 och sen hamnade på åttonde plats i ESC, minns jag i alla fall mycket väl.

Däremot har jag mängder av skivor med Arja Saijonmaa, som i ”Ljuvliga ungdom” (på finska ”Kultainen nuoruus”) sjöng om glädjen med att vara ung, något som jag själv som fyller 80 den 19 juni håller med om. Visste ni förresten att Saijonmaa 1982 ställde upp som elektor i finska presidentvalet – hon stödde då den socialdemokratiske kandidaten Mauno Koivisto. Vi hade en artikel om det i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var på den tiden. Ja, Koivisto är nu död och har just begravts.

Därmed är vi inne på det jag, måhända på grund av min ålder, tyckte var lätt.

Dansken Ulrik Neumann, på sin tid känd som en del av Swe-Danes, hördes i dag i ”Kärleksvisa”.

”Arivederci Roma” – alltså Rom – med Mario Lanza spelades mycket i radio förr i världen – den blev känd genom en film från 1960.

Ännu äldre är ”Barndomshemmet” (Där som sädesfälten böja sig för vinden) med Harry Brandelius. Det amerikanska originalet hette ”On the Banks of the Wabash Far Away”.

Ibland undrar jag, varför äldre schlager så sällan spelas i dagens radio.

Ett exempel är den fullkomligt lysande ”Drömmens skepp”, en text skriven av skalden Bo Setterlind, tonsatt och 1979 insjungen av Staffan Percy.

Ytterligare ett exempel på lysande text och tonkonst är ”I folkviseton” (Kärleken kommer, kärleken går), Torgny Björks tonsättning av en dikt av Nils Ferlin, som jag har läst intensivt allt sedan tonåren och har allt av i en av bokhyllorna – och Torgny Björk finns förstås i skivhyllorna. Här hörde vi den sjungen av Rolf Wikström, som jag väl har samtliga skivor av. Dessutom har jag hört Wikström live på en restaurang i hamnområdet i Öregrund.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^