Sommar i P1 med Madeleine Onne

Under våra arbetsår i Stockholm – jag arbetare på Socialdemokraternas huvudkontor och min hustru, Birgitta Dahl, satt i Riksdagen, var miljö- och energiminister och sen Riksdagens talman – gick vi, eftersom vi båda är kulturintresserade, relativt mycket på Operan, blev också personligt bekanta med en av chefdirigenterna, Eri Klas, est liksom jag. I KSF, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, träffade jag också sångartister från Operan; Busk-Margit Jonsson valturnerade rent av tillsammans med Olof Palme.

”Svansjön”, i dagens ”Sommar” i en brittisk version, har jag förstås sett på vår egen opera, men jag har aldrig vad jag vet personligen träffat Madeleine Onne, som scendebuterade 1978 och var premiärdansös 1984-2002.

Onne har sedan bland annat varit balettchef 2002-2008 och konstnärlig ledare för Hongkong-baletten. Härnäst ska hon bli chef för Houston Ballet Academy i Texas.

Allt det här – och det finns egentligen mycket mer att berätta om hennes karriär – låter nästan osannolikt mot bakgrund av det hon själv berättade i sitt sommarprogram: Hon drogs redan som barn till dansen – hennes kropp fick sjunga musiken, som hon beskrev det – och blev också en av dem som, efter upprepade prov, fick en plats i Operans balettskola. Detta trots att hon hade skolios, vilket hon försökte dölja. Hon dämpade ryggsmärtan genom att ta tabletter och konsultera läkare och gå till en kiropraktor, men trots läkarens ganska pessimistiska prognos framhärdade hon, ibland under rent outhärdliga smärtor. Hon lärde sig att det gick att hålla smärtan i schack genom viljan och genom ständig fysisk träning.

Så mot alla odds inte bara klarade hon det här utan blev rent av premiärdansös. Men hennes fysiska problem försvann aldrig. Hon berättade bland annat om en muskelbristning i London, där hon fullföljde sitt dansnummer trots outhärdlig smärtor – ”man kan om man bara vill”.

Allt det här är intressant, men jag är inte säker på att man av normala människor kan begära den sortens uppoffringar.

Ännu knepigare blev det, när hon erbjöds att bli balettchef och då för ordföranden i operastyrelsen måste bekänna, att hon väntade sitt andra barn. Men ordföranden i fråga var Hans Dalborg, som jag känner sedan många år, först från stockholmståget, sedan från OD och kretsen av hedersupplänningar, så jag är inte ett dugg förvånad över att han tyckte, att det nog skulle gå bra. Så ett par dar efter barnets födelse var hon tillbaka på Operan.

Det blir förstås mycket balett- och operamusik i hennes Sommar – bland annat spelar hon balkongscenen ur Sergei Prokofievs ”Romeo and Juliet”, som hon själv debuterade i, men här med London Symphony Orchestra under ledning av André Previn.

Men tro nu inte att den här balett- och operaartisten bara är intresserad av den musik som normalt förekommer på de här kulturinstitutionerna. Bland de artister hon spelar finns också till exempel Nina Simone, Bill Withers, Michael Jackson, Manolin med ”La Bola”, cubansk salsa, och Dolly Parton.

Och så ouvertyren till Operans version av ”Pippi Långstrump”, med musik av Georg Riedel och Stefan Nilsson. Den har jag inte sett, men får jag tro Madeleine Onne, blev den en stor succé bland de nya, unga operabesökarna.