Sommar i P1 med Johan Hakelius

28 juni 2017 22:25 | Konst & museum, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Johan Hakelius kommer ursprungligen från det mitt Uppsala näraliggande Enköping, men jag har för egen del lärt känna honom i hans roll som journalist: först som skribent på Svenska Dagbladets ledarsida – också hans hustru, Susanna Popova, skrev där – men mest har jag kommit i kontakt med hans skrivande och värderingar genom de kolumner han länge skrev för Aftonbladet. Vi har ju inte många åsikter som är gemensamma, men jag har ändå läst honom med nöje, eftersom han är en kvick och läsvärd skribent.

Som skribent är han ofta självsvåldig, vilket också bidrar till att väcka läsarens intresse. När han i dag gjorde ”Sommar” i P1, tyckte jag dock att han drev självsvåldet lite för långt. Sveriges Radio såg sig tvungen att, förutom den vanliga låtlistan, på webben lägga ut en lista över de inte mindre än 18 porträttmålningar Hakelius byggde upp sitt sommarprogram kring, sådana som Francisco Goyas porträtt av hertigen av Wellington och Ferdinand VII av Spanien, Rembrandts självporträtt och så vidare.

För egen del är jag intresserad både av historia och av konst, och bland de konstmuseer jag har besökt finns inte bara sådana i min hemstad Uppsala (där jag bland annat har suttit ganska länge i kulturnämnden) och i det näraliggande Stockholm – under min tid som de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare la jag ofta i programmet in besök på konstmuseer i grannländerna. Och under de resor jag har gjort i länder som Tyskland, Österrike, Tjeckien, Spanien, Frankrike, Holland, Belgien, Ryssland och USA har jag hunnit se stora delar av de konstskatter som finns på museerna där, några av dem med fantastiska samlingar. Den som är road kan ovan under Kulturspegeln, Konst och museer, ta del av mina reflektioner kring besök på tre olika konstmuseer i Wien.

Jag nämner inte detta för att briljera utan för att markera, att den kritiska hållning jag har mot Johan Hakelius’ sommarprogram inte har sin grund i att jag av någon anledning skulle vilja bannlysa konst som ämne i ett sommarprogram. Hakelius gör då och då i det aktuella programmet träffsäkra reflektioner, men sammantaget blir ett program med den här längden ändå mest en uppräkning där dessutom majoriteten av radiolyssnarna inte kan hänga med – här har Hakelius inte tagit tillräcklig hänsyn till programmets karaktär och till dess normala lyssnare.

Fast Johan Hakelius gör ett försök att ändå få lyssnarnas öra: Han spelar musik som inte speglar utan tvärt om är en kontrast till den konst från helt andra epoker han talar om. Han spelar musik från vår egen tid, ofta snabb, rytmisk och dansant. Själv hade jag ingen aning om att Hakelius gillade Sex Pistols, The Velvet Underground, Bryan Ferry, Nancy Sinatra, The Kinks, The Who, Tom Waits och Kate Bush.

Sommar i P1 med Dogge Doggelito (Douglas Léon)

28 juni 2017 2:35 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I samband med tioårsminnet av Olof Palmes död ledde jag en grupp, som hade i uppdrag att på olika sätt hylla hans politiska gärning. Ett av resultaten blev en CD med ett urval ur tal som Olof Palme hade hållit. Det här ledde senare till att jag blev uppringd och fick frågan om Latin Kings kunde få använda Palmes tal om fördomar på skiva, nu med musik till. Jag föreslog då att de skulle kontakta Lisbet Palme och få hennes tillstånd. Jag vet inte om det skedde, men på Latin Kings’ CD från 2000 ”Mitt kvarter” finns ”Fördomar” med: Palmes anförande med ett fint bakgrundskomp.

I sitt Sommar-program talade Dogge Doggelito (egentligen Douglas León) om den enorma bestörtning mordet på Olof Palme väckte hos honom själv och över huvud bland invandrare och flyktingar, som såg Palme som vän och beskyddare av utsatta människor, som en ledare som ville ta alla utsatta människor ur fattigdom och förnedring. Dock spelar han inte ”Fördomar” med Latin Kings, där hans själv var ankare. I det avsnittet i hans Sommar spelar han i stället ”Ikaros” med Björn Afzelius och ”Don’t Stop Believin’” med Journey. Jag vet inte om det har som bakgrund att han själv sägs rösta på Kommunistiska partiet.

Men Dogge Doggelito är en märklig blandning av hållningar och åsikter, vilket kanske har som bakgrund allt från social bakgrund (med familjens knala ekonomi som viktig ingrediens), en mor som var svenska och en far som kom från Venezuela och trots att ingen av föräldrarna var religiös själv så småningom troende och, om jag fattade rätt, medlem i den etiopiska kyrkan – dessutom skildrar han en vallfärd till Mexico. Vidare: hans erfarenhet av relationer till kvinnor (många) är märklig, han har både velat bli professionell boxare och musiker – där har han växlat mellan rap/hiphop, velat bli som Carola men även gillat Bob Marley, älskat karibisk musik (velat bli Frankie Ruiz’ like) och har en kärlek till religiös musik (”Må din väg gå dig till mötes” och den egna raplåt han avslutar sitt program med, ”Guds favorit”. I mycket unga år lockas han av knark, men numera är han sen länge absolutist, dricker inte ens kaffe. Ordning i skolan finns också på hans program, och även om han inte direkt försvarar skolagan, poängterar han vikten av ordning och reda i skolan och berättar gillande om sin bohusländska mormors ganska hårdhänta uppfostringsmetoder.

Lite splittrat blir det här sammantaget. Bäst blir han i barndomsskildringarna, utöver dem jag redan har varit inne på buset och om musiken i skolan – han lockas vid ett tillfälle att sjunga ”Torskvisa” (vi får höra den), vilket leder till att han av skolkamraterna börjar kallas för Torsken; han får också sjunga i kyrkokören.

Därmed är musiken i programmet redan till stor del nämnd och kommenterad. Men jag vill nämna också ”Top Billin’” med Audio Two, Guns ’N Roses med ”November Rain” och Mats Paulson med ”Visa vid vindens ängar”.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^