Sommar i P1 med Sarah Sjöström

25 juni 2017 16:44 | Media, Musik | 6 kommentarer

Jag lärde mig simma som barn, genom att vid ett tillfälle råka komma ut på så djupt vatten att jag inte länge bottnade. Senare, under åren i realskolan, gick jag ganska ofta efter skolan och simmade i Badhuset i Sundsvall. Mycket senare, när vi hade skaffat oss sommarhus här i Öregrund, gick jag och hustrun med barnen till Sunnanöbadet, där vi ofta långsimmade – jag minst 1.000 meter, ofta mer.

Men för mig var det här alltid ett nöje, aldrig någonsin idrott, ännu mindre någon tävling. Jag har faktiskt aldrig någonsin varit intresserad av idrott som tävlande – alltså har jag aldrig läst tidningarnas sportsidor eller sett sportsändningar i TV.

Jag berättar det här för att jag egentligen inte förstår varför så många idrottsstjärnor får lov att göra program i radions ”Sommar”. Enligt min mening ska det här programmet göras för hela spektret av radiolyssnare, alltså inte för en grupp, till exempel de idrottsintresserade, i taget. Det här betyder inte, att idrottsstjärnor skulle vara uteslutna från att få göra sommarprogram, men de måste då ha kvalifikationer att berätta, gärna för mig om egna upplevelser på och kring tävlingsarenorna men också om annat som engagerar dem.

Ett särskilt kapitel utgör valet av musik. Sommarprogram med musik hämtad ur en och samma genre blir sällan tillräckligt bra, och jag skulle också säga att människor som själva inte har något förhållande till musik utan till stor del måste ha producentens hjälp för att det över huvud taget ska bli något program inte borde utses till sommarpratare.

Låt mig genast säga att det här sista inte skrivs av missnöje med den musik som spelades i dagens sommarprogram med simmaren Sarah Sjöström. Olle LjungströmsEn apa som liknar dig” var ett lysande val, och i min personliga skivsamling finns allt med First Aid Kit (i dag spelades ”My Silver Lining”) och även skivor med Petter. Men också till exempel låten som avslutade programmet, ”Cryin’” med Aerosmith, var ett bra val. Dock misstänker jag att min personliga musiksmak är relativt ovanlig i den ålderskategori jag tillhör – jag har just fyllt 80.

Jag är alltså inte ett dugg intresserad av idrott, men naturligtvis förstår jag, att en simmare som vid bara 23 års ålder har tagit 14 VM- och EM-guld på lång bana och 8 VM- och EM-guld på kort bana samt 2016 under OS i Rio tog guld i 100 meter fjärilssim, silver i 200 meter frisim och brons i 100 meter frisim är helt enastående. (Jag har som ni förstår hittat de här uppgifterna om henne genom nätsökning.)

Men det hjälper inte. I sitt sommarprogram lyckas hon, trots att programmet i så hög grad handlar om just det här, inte riktigt förklara varför hon håller på med tävlingssimmande. Det blir desto mer obegripligt som hon i programmet berättar om den ångesttröskel hon måste ta sig över inför tävlingarna. Redan radions programpresentation på nätet avslutades med följande märkliga upplysning: ”Tycker inte om att bada om det inte är träning.”

Själv tror jag att programmet hade blivit betydligt mer hörvärt, om hon till exempel hade berättat mer om sin brors autism eller helt andra sidor av sitt liv.

Sommar i P1 med Rickard Söderberg

25 juni 2017 1:11 | Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag hade under folkskoletiden en klasskamrat, en pojke, som vid ett besök i en näraliggande tätort lockades att dricka sprit och sen sexuellt utnyttjades av den man som hade bjudit på spriten. Långt senare har jag själv varit med om homosexuellas närmanden – bland annat i bastun i Sturebadet i Stockholm – men jag har effektivt avvärjt dem, eftersom jag inte har någon som helst sexuell dragning till mitt eget kön.

Men jag förstod mycket tidigt att personer av samma kön även sexuellt kunde dras till varann. Jag minns från i Berghamn i Ångermanland, där familjen besökte moster Linda och hennes man Riks, ett båtbesök av en tysk som under kriget hade varit i vår hemby i Estland och att den här mannen och hans manlige medpassagerare var ett par i sexuell mening – mina föräldrar skojade lite om det sinsemellan, dock utan att förfasa sig eller fördöma.

Homosexualitet talade man inte så mycket om på den tiden.

Men mig stör den inte, även om den alltså inte är min grej. Länge hade jag till exempel bredvid dörren till arbetsrummet på mitt gamla jobb ett citat ur en sång av Eva Dahlgren upptejpad. (För den oinvigde: Hon lever alltså samman med Efva Attling.)

Jag nämner just det här, eftersom Rickard Söderberg i säsongens första Sommar-program avslutade programmet musikaliskt med Eva Dahlgren och ”Jorden är ett litet rum”.

Operasångaren Rickard Söderberg talade i dagens ”Sommar” nästan oavbrutet om sin och andras homosexualitet, och eftersom jag är en öppen människa, nyfiken också på det jag själv känner mig främmande för, hade jag då hoppats att få reda på mer om varför somliga – men alltså inte andra – sexuellt och känslomässigt dras till personer av samma kön. Men trots att han på ett sätt var mycket öppen och frispråkig tyckte jag inte att jag blev klokare på den här punkten.

Men det framgick mycket tydligt, att Söderberg redan i tidig ålder sexuellt var en avvikare: Bland annat fick han en sminklåda av sin mamma och använde den också när han under högstadietiden gick till skolan. Hånet från lite äldre skolkamrater – de bröt sig bland annat in i hans skåp och klottrade på väggen med hans kajalpenna – mötte han med att också färga håret.

Sådant här och hans intresse för böcker om homosexualitet fick mamman och pappan att direkt fråga, om han var intresserad av andra killar, och när han svarade ja, sa de, att om han hittade en partner, var denne välkommen att komma hem till dem på besök.

Söderberg berättade också om sin första relation med en annan man och, lite senare, om hur han under en Pride-demonstration träffade den som skulle bli hans partner.

Söderbergs musikval var ganska väl anpassat till hans muntliga berättelse i programmet.

Det gällde till exempel ”Ditt sladdbarn till son”, skriven till den förstående mamman till hennes födelsedag. Och ett avsnitt om allt det här som jag har berättat om avslutades med Shirley Bassey och ”I Am What I Am”. Han spelade vidare ”Inte OK” med Sanna Nielsen och berättade om att Lill-Babs hade stött honom, när hon tyckte att han behövde stöd – han spelade hennes ”Mitt liv”. ”I Am What I Am” med Shirley Bassey bör väl också nämnas i det här sammanhanget, likaså ”Unforgettable With Love” med Natalie Cole.

Jag hade kanske väntat mig mer klassisk musik, men Söderberg deklarerade i alla fall sin kärlek till Wolfgang Amadeus Mozart: Vi hörde Birgit Nordin som Nattens drottning i ”Trollflöjen”. Och det var inte det enda klassiska verket.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^