Sommar i P1 med Dogge Doggelito (Douglas Léon)

I samband med tioårsminnet av Olof Palmes död ledde jag en grupp, som hade i uppdrag att på olika sätt hylla hans politiska gärning. Ett av resultaten blev en CD med ett urval ur tal som Olof Palme hade hållit. Det här ledde senare till att jag blev uppringd och fick frågan om Latin Kings kunde få använda Palmes tal om fördomar på skiva, nu med musik till. Jag föreslog då att de skulle kontakta Lisbet Palme och få hennes tillstånd. Jag vet inte om det skedde, men på Latin Kings’ CD från 2000 ”Mitt kvarter” finns ”Fördomar” med: Palmes anförande med ett fint bakgrundskomp.

I sitt Sommar-program talade Dogge Doggelito (egentligen Douglas León) om den enorma bestörtning mordet på Olof Palme väckte hos honom själv och över huvud bland invandrare och flyktingar, som såg Palme som vän och beskyddare av utsatta människor, som en ledare som ville ta alla utsatta människor ur fattigdom och förnedring. Dock spelar han inte ”Fördomar” med Latin Kings, där hans själv var ankare. I det avsnittet i hans Sommar spelar han i stället ”Ikaros” med Björn Afzelius och ”Don’t Stop Believin’” med Journey. Jag vet inte om det har som bakgrund att han själv sägs rösta på Kommunistiska partiet.

Men Dogge Doggelito är en märklig blandning av hållningar och åsikter, vilket kanske har som bakgrund allt från social bakgrund (med familjens knala ekonomi som viktig ingrediens), en mor som var svenska och en far som kom från Venezuela och trots att ingen av föräldrarna var religiös själv så småningom troende och, om jag fattade rätt, medlem i den etiopiska kyrkan – dessutom skildrar han en vallfärd till Mexico. Vidare: hans erfarenhet av relationer till kvinnor (många) är märklig, han har både velat bli professionell boxare och musiker – där har han växlat mellan rap/hiphop, velat bli som Carola men även gillat Bob Marley, älskat karibisk musik (velat bli Frankie Ruiz’ like) och har en kärlek till religiös musik (”Må din väg gå dig till mötes” och den egna raplåt han avslutar sitt program med, ”Guds favorit”. I mycket unga år lockas han av knark, men numera är han sen länge absolutist, dricker inte ens kaffe. Ordning i skolan finns också på hans program, och även om han inte direkt försvarar skolagan, poängterar han vikten av ordning och reda i skolan och berättar gillande om sin bohusländska mormors ganska hårdhänta uppfostringsmetoder.

Lite splittrat blir det här sammantaget. Bäst blir han i barndomsskildringarna, utöver dem jag redan har varit inne på buset och om musiken i skolan – han lockas vid ett tillfälle att sjunga ”Torskvisa” (vi får höra den), vilket leder till att han av skolkamraterna börjar kallas för Torsken; han får också sjunga i kyrkokören.

Därmed är musiken i programmet redan till stor del nämnd och kommenterad. Men jag vill nämna också ”Top Billin’” med Audio Two, Guns ’N Roses med ”November Rain” och Mats Paulson med ”Visa vid vindens ängar”.