Norge: Rødt på väg in i Stortinget?

Vi startar som vanligt med stortingsvalet 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man just nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

I Opinion Perducos mätning under perioden 9-15 maj för Avisenes Nyhetsbyrå den 19 maj lever liberala Venstre ett farligt liv. Men minst lika intressant är att Rødt nu i ytterligare en mätning ligger nära spärren och är större än MDG. Arbeiderpartiets stöd är anmärkningsvärt lågt, medan Senterpartiet åter igen ökar. Høyre och Fremskrittspartiet verkar, som flera gånger tidigare, mest byta väljare med varann.

Høyre 21,8 procent (- 3,3 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 15,1 procent (+ 2,0)
Venstre 2,9 procent (- 1,4)
Kristelig Folkeparti 5,5 procent (+ 1,3)
Senterpartiet 12,1 procent (+ 0,8)
Arbeiderpartiet 29,4 procent (- 1,1)
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent (- 0,7)
Rødt 3,8 procent (+ 1,8)
Miljøpartiet De Grønne 3,1 procent (+ 0,6)

Danmark: Dansk Folkeparti tappar till Nye Borgerlige?

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 15 maj publicerades en mätning från Wilke, gjord för Jyllands-Posten:

Socialdemokratiet 27,2 procent
Radikale Venstre 5,2 procent
Socialistisk Folkeparti 5,0 procent
Enhedslisten 8,1 procent
Alternativet 5,9 procent
Venstre 18,8 procent
Dansk Folkeparti 15,9 procent
Konservative Folkeparti 5,1 procent
Liberal Alliance 5,6 procent
Nye Borgerlige 3,2 procent

I den här mätningen är Dansk Folkepartis stöd anmärkningsvärt lågt, medan ytterhögerpartiet Nye Borgerlige är uppe i hela 3,2 procent.

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, gav då följande resultat:

Socialdemokratiet 26,8 procent
Radikale Venstre 5,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,3 procent
Alternativet 5,7 procent
Venstre 18,9 procent
Dansk Folkeparti 17,8 procent
Konservative Folkeparti 4,2 procent
Liberal Alliance 5,9 procent
Nye Borgerlige 1,6 procent

Orken avtar med åldern – men engagemanget måste inte göra det

I går var vi båda borta från Öregrund under dagen.

Birgitta skulle i väg tidigt – hon skulle till en vårlunch på Djurgården – hennes gamla gymnasieklass har trots de berördas stigande ålder regelbundna återträffar.

Lite senare tog även jag bussen till Uppsala. Jag startade med Waran-prov på Vårdcentralen i Svartbäcken och fortsatte sen till mitt apotek i centrum för att där fylla på lagret av de allt flera medicinerna, också köpa vitamintabletter.

Jag hade eftermiddagskallelse till hjärtkontroll på Akademiska sjukhuset men hann dess förinnan också äta lunch. För det senare valde jag ett kebabställe mitt emot Åhléns. Maten blev ett slags matkulturblandning: kebab med pommes frites plus tillbehör från salladsbordet och Pipps blå lättöl. Det här smakade utmärkt men blev så mycket att jag, mot mina normala vanor, inte orkade äta upp alltsammans.

Själva restaurangen var också intressant i ett avseende: Både personal och kunder talade andra språk än svenska. Fast vid ett bord i restaurangens uteservering satt det några som av utseendet att döma var svenskar. Jag som ju själv är född i Estland har inga problem med det här, men det är ett av oerhört många vittnesbörd om att en mycket stor andel av dem man möter i Uppsalas centrala delar kommer från andra länder än Sverige – sins emellan talar de språk som jag inte förstår.

Sen tog jag buss upp till Akademiska och hann dit precis lagom till den kontrolltid jag hade fått. Främst kollades alltså hjärtat, med och utan pacemaker påslagen. Den senare är helt nödvändig för mig, och den tycks funka som den ska – sköterskan verkade nöjd.

Och det är väl bra att hjärtat fortsätter att gå, men min fysiska ork är det sämre beställt med. Jag måste vila efter ganska korta sträckor. När jag promenerade från Akademiska till busshållplatsen missade jag därför precis bussen in till Uppsala C och fick invänta nästkommande. Och väl nere i stationsområdet såg jag sen öregrundsbussen stå vid hållplatsen, men också då måste jag pausa och blev dessutom hindrad av en oändlig rad cyklister, som precis då hade fått grönt ljus över gatan, så jag såg 811an till Öregrund gå framför näsan på mig och fick alltså vänta till nästa buss.

Jag hade inför hemfärden köpt Aftonbladet, Folket i Bild/Kulturfront och några serietidningar, men dem orkade jag inte ens ta upp ur axelväskan – i stället somnade jag som en död så fort vi hade kommit i väg. Och sen sov jag nästan fram till Östhammar.

Hemma i Öregrund hann jag se Rapport och sätta in mat i ugnen plus duka, innan också Birgitta kom hem. Själv hade jag nästan ingen aptit men åt lite, mer eller mindre pliktskyldigt. Först fram mot läggdags började jag återfå orken.

Nå, att sova ut i dag var inte att tänka på. Vi måste upp, eftersom Birgitta hade beställt städhjälp.

De båda städerskorna har, på förbluffande kort tid, gjort rent och fint i huset.

Deras ankomst gjorde, att jag åt min frukost på trappen till den forna lillstugan, numera sammanbyggd med huvudbyggnaden. Därefter flyttade jag med morgontidningarna till vårt gamla trädgårdsbord, som numera står i talldungen längst nere på tomten, drack en extra kopp kaffe och läste där, så småningom även med Birgitta som sällskap, ut dem plus också senaste Folket i Bild/Kulturfront där vår gamle vän Hans O Sjöström bland annat intervjuar en person som vi också känner, bland annat från arbetarekommunens möten, Görel Sävborg Lundgren, en gång i världen den första kvinnliga ordföranden för Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, teolog, aktiv i Tro och solidritet (förr Broderskapsrörelsen) och palestinaaktivist. På bilderna, tagna av Lill Sjöström, ser vi Görel på Uppsala C samla pengar till Ship to Gaza. Hon är ett exempel på att också äldre människor kan orka fortsätta att engagera sig.

Svenska snapsar kommer hem igen

En gång i världen var svenska statsägda Vin & Sprit ett av de ledande alkoholföretagen i världen. Ett statligt företag av det här slaget, framför allt för att det var vinstgivande och starkt expanderande, var mer än den då borgerliga regeringen kunde stå ut med, och därför såldes V & S till franska Pernod Ricard.

Det köpande företaget visade sig dock egentligen intresserat främst av Absolut Vodka, och snart såldes bärande delar av V & S vidare till andra intressenter. En stor andel, bland detta de klassiska svenska nubbarna, köptes upp av finländska Altia och blev därmed statligt ägda igen, fast den här gången av finska staten.

Ursprungligen tillverkades de svenska brännvinssorterna i Vin & Sprits fabrik i Sundsvall, men det är nu åtta år sedan. Efter ett mellanspel i Åhus i Skåne under Pernod Ricard-perioden flyttades tillverkningen av de svenska snapsarna till Finland. Jag har ingenting mot Finland, men de klassiska svenska snapsarna har ju en svensk identitet och borde därför också tillverkas i Sverige.

Och nu kommer de hem igen. Tillverkningen och lagringen flyttas tillbaka till Medelpad, fast den här gången till Matfors, inte Sundsvall.

I Matfors finns ett läkemdelsföretag, Unimedic, från början byggt på resterna av Pharmacias gamla fabrik där, och den ska nu också ta över tillverkningen av de klassiska svenska snapsarna. Dit lokaliseras nämligen det nya tillvekningsföretaget O. P. Anderson Distillery. Till Matfors flyttas också ett stort antal ekfat, tidigare använda för lagring av konjak, olorososherry och skotsk maltwhisky. På gång för frakt till Matfors finns även nio så kallade liggare i ek, ursprungligen använda för konjaktslagring – de rymmer vardera 5.000 liter och har en hundraårig historia.

De svenska snapsar vi talar om är följande:
Bäska droppar
Gammal Norrlands akvavit
Hallands fläder
Herrgårdsaquavit
Läckö slottsaquavit
Nyköpings brännvin
O. P. Andersson aquavit
Prima grill
Prima julsnaps
Rånäs brännvin
Skåne akvavit
Örtagårdsbrännvin
Svartvinbärsbrännvin
Östgöta sädesbrännvin

När vi nu är inne på ämnet svenska snapsar, vill jag tipsa läsarna om att Torgny Lindgren i sin mycket läsvärda roman ”Norrlands Akvavit” (Norstedts, 2007) ger den här drycken en roll i handlingen – läs min recension ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik.

Gammal Norrlands akvavit lanserades redan 1929 och är fyllig och eldig med en aning sötma. Den har smak av kummin, fänkål, sherry och russin, och smaken har också påverkats av lagring på fat.