Melodikrysset nummer 19 2017

13 maj 2017 13:54 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I dag skulle Anders Eldeman ha kunnat kalla Melodikrysset för Filmkrysset. Inte mindre än åtta av de sammanlagt tolv frågorna hade nämligen filmanknytning.

Krysset började med sång av Helen Sjöholm i Py Bäckmans och Stefan Nilssons ”Gabriellas sång”, som förekom i Kay Pollaks film ” som i himmelen” från 2004. Jag såg den på bio när den var ny.

Sen följde ”Flicka från Backafall”, vars text Gabriel Jönsson skrev 1920 och som Gunnar Turesson tonsatte 1936. Jag hör till en generation som är bekant med både Gabriel Jönssons diktning och med Gunnar Turessons tonsättningar, och jag vet dessutom att Backafall ligger på Ven, där Jönsson hade sommarställe. I dag spelades melodin av Roland Cedermark, men av intresse här är också att ”Flicka från Backafall” blev film 1953.

Dagens James Bond-film var ”Diamonds Are Forever” (1971), på svenska ”Diamantfeber”, och således var det ord Eldeman sökte ”smycke”. I filmen sjöngs det vi hörde av Shirley Bassey.

As Time Goes By” spelades i dag med Liberace, men ursprungligen ingick den i filmen ”Casablanca” (1942), där Ingrid Bergman och Humphrey Bogart hade huvudrollerna. Jag har sett den här filmen åtskilliga gånger, för övrigt också från scen hört Tage Danielssons svenska version ”Men tiden går”, sjungen av Monica Zetterlund i Hasses och Tages ”Glaset i örat” på Berns 1973

Ett par av filmmelodierna var hämtade ur filmer för barn.

Den första, ”Can’t Stop the Feeling” med Justin Timberlake, var hämtad ur ”Trolls” från 2016.

Och den andra, ”Mio, min Mio”, var ju ursprungligen titeln på en bok av Astrid Lindgren från 1954, men här hörde vi den melodi Benny Andersson och Björn Ulvaeus skrev för filmen med samma titel (1987).

Att Carl Michael Bellman inte skrev sin ”Färiln vingad syns på Haga” för film är självklart, men det hindrar inte att den har förekommit i inte mindre än 14 filmer – den som vill kolla vilka kan ju själv läsa om det på Wikipedia. Fast i dag hörde vi den på transpiranto, och jag tror inte att den någonsin har filmats i just grönköpingsmiljö.

Slutligen, ”Hjärtats saga” från sent 1800-tal, med text av Alfred Hedenstierna (signaturen Sigurd) och musik av Wilhelm Åström, exekverades av Lars Roos, men intressant just här är att den också har förekommit i sex filmer.

Därefter de fyra frågor som inte hade någon filmanknytning:

Men Amanda Jensen gjorde ändå sin version av ”När vi gräver guld i USA” i TVs ”Så mycket bättre”. Låten skrevs ursprungligen av Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt till VM i fotboll 1994, således på ett ställe på andra sidan av Atlanten.

Thore Skogman var ju med i krysset också förra veckan, så i dag fick vi höra en dansbandsversion av hans ”Jämtgubben”, den vars refräng börjar ”Nu vill jag ha medicin, medicin, medicin meddetsamma”.

”You Know I’m No Good” sjöng Amy Winehouse på sitt sista album, från 2006. Sen dog hon.

Jag önskar inte livet av Robert Wells, lika lite som jag ville uppleva Amy Winehouses hädanfärd, men nog är han en betydligt bättre pianist än sångare. Detta sagt med anledning av hans ”Upp på berget” (1986).

Och apropå transpiranto: I går, när jag var i Uppsala och skulle hämta ut mina kemtvättade kostymbyxor, fick jag upprepade bevis på att många av dagens många invandrare inte behärskar svenska språket riktigt så flytande som jag själv, gamle est. På den restaurang jag valde för lunch fick flickan jag beställde av ta hjälp av en kollega, men det är ju jättebra att hon har ett jobb där hon varje dag kommer att utöka sitt ordförråd och sin förståelseförmåga.

Fast det roligaste av det här slaget hände på kemtvätten, där jag skulle hämta mina brallor. Mannen bakom disken – jag har träffat honom åtskilliga gånger – kommer från ett annat land men talar bra svenska, om än med lite brytning. Kunden före mig, en ganska mörkhyad man, försökte tala engelska med kemtvättsinnehavaren, som dock inte behärskade detta annars ganska vanliga språk, så kunden vände sig till mig för att höra, om jag kunde översätta. Det kunde jag, och därmed drogs jag in i ett rätt märkligt meningsutbyte. Kunden ville ha hjälp med inte bara kemtvätt utan också lagning av ett par korta byxor av jeanstyg, och efter besiktning ruskade kemtvättsinnehavaren på huvudet: De här mycket slitna jeanskortbrallorna hade bland annat spruckit längs hela gylfen.

När jag å kundens vägnar hade ställt kompletterande frågor, förklarade mannen bakom disken till slut, att det skulle bli så dyrt att laga de här trasiga och gamla byxorna, att priset dess värre skulle bli oförsvarbart högt. Hur dyrt då? undrade kunden genom mig. Ja, in emot 500 kronor förklarade kemtvättsinnehavaren. Men kunden lät sig inte avskräckas utan sken som en sol – det skulle han gärna betala, om han återfick sina älskade byxor i användbrt skick. Och då åtog sig till slut kemtvättsinnehavaren uppdraget.

Själv tyckte jag att jag hade gjort dagens goda gärning.

En epok är slut på Musikens hus i Uppsala

13 maj 2017 0:45 | Mat & dryck, Musik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Paul Mägi, est liksom jag själv, har varit chefdirigent för Uppsala kammarorkester i 13 år. En rad inlånade gästdirigenter har, inte minst under denna vår (om man nu ska kalla den så), skapat omväxling, men Mägi bör hedras för ett mycket gediget, inte så sällan briljant ledarskap. Nu koncentrerar han sig i stället på sitt andra uppdrag, som chefdirigent för orkestern på Vanemunine-teatern i Tartu. Men Mägi avtackades för sitt långa och i många avseenden berömvärda orkesterledarskap genom att utnämnas till kammarorkesterns Förste kapellmästare, vilket väl ska tolkas som att han är välkommen tillbaka som gästdirigent.

Den enda mer allvarliga invändning jag har till gårdagens avskedskonsert är att den i programbladet hade döpts till ”Våryra”. De två verk som spelades präglades verkligen inte av någon våryra, men detta ska inte tolkas som att jag har några invändningar mot valet av musik eller kompositörer. Den musik av Bartok respektive Sjostakovitj, ungrare respektive ryss, som framfördes var båda komplicerade, inte insmickrande, och jag gissar att Mägi själv ville sätta punkt på det sättet.

Kvällens solist var violinisten Bernt Lysell, som i Béla Bartóks (1881-1945) ”Violinkonsert nummer 2” (1937-1938) spelade med både känsla och teknisk bravur.

Jag kommer själv inte från en hemmiljö där klassisk musik, allra minst om den lät som Bartóks, stod högt i kurs, och detsamma gällde väl de flesta av mina klasskamrater i realskolan, så musiklektionerna i Högre allmänna läroverket i Sundsvall blev ofta ganska stökiga, men jag minns i alla fall ett tillfälle då vår musiklärare, Music kallad, på grammofon spelade Bartók för oss – jag tror det var något baserat på ungersk folkmusik – och jag med intresse började lyssna: Det här var ju hörvärt!

Senare i livet har jag gärna lyssnat på musik av Bartók, så också under gårdagskvällens konsert, där ett komplicerat och musikaliskt varierat verk lyftes inte bara av solisten utan i ett variationsrikt spel där hela orkestern samspelade och det väl.

Fast själv tyckte jag ännu mer om Dmitrij Sjostakovitjs (1906-1975) ”Symfoni nummer 1 i F-moll” från 1926. Det här är ett kontrastrikt verk – redan i det inledande allegrettot förekommer de mycket häftiga partier med slagverk och blåsare, som även senare återkommer.

* * *

Före konserten åt vi middag på Lucullus tillsammans med Bengt och Inger samt Anna och hennes dotter Amanda. För min del valde jag ostgratinerad rödspättafilé med räkor och sparris i vitvinssås.

Efter konserten tog jag och Birgitta bussen till Öregrund. 811an har hållplats på Vaksalagatan, men det visade sig vara ett helt företag att ta sig dit – gatan är spärrad av staket på den sida som vetter mot Vaksala torg plus mot östra sidan på grund av ett tydligen oändligt långt gatuarbete, så vi fick ta en lång omväg, men vi hann ändå till öregrundsbussen.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^