Tankar efter Manchester

Terrordådet i Manchester är vidrigt, dessutom helt obegripligt, riktat som det är mot ungdomar på popkonsert. För min del har jag aldrig trott på dödsstraff – i det här fallet sprängde dock attentatsmannen sig själv till döds – men människor av hans typ, styrda av trosföreställningar enligt vilka man har rätt att utplåna andra som har andra uppfattningar om livet och dess mening, måste man förvara bakom lås och bom, om nödvändigt under mycket lång tid

För egen del har jag inte haft någon religiös tro sen mina tidiga tonår. Jag är uppfostrad av en mamma som förde över sin kristna tro på mig, men på mig hade konfirmationsundervisningen den främsta effekten, att jag, eftersom jag tog den på allvar, började fundera över livets mening och kyrkans förkunnelse, och mycket snart hade jag kommit fram till den slutsats jag allt sedan dess har omfattat: Det finns inget rimligt skäl för att tro, att det svenska kyrkan, andra kyrkor eller andra religioner skulle förklara någonting i egentlig mening.

Det här har lett till att jag, särskilt i yngre dar, var en aktivt antireligiös person, periodvis till och med en aggressivt antireligiös person.

I takt med att kyrkans gamla trosvälde har brutits och det svenska samhället blivit allt mer sekulärt har jag sedan dämpat min antitroshållning.

Men det betyder inte att jag accepterar förekomsten av islamister och andra trosfanatiker i det svenska samhället.

Manchester ser ju, tack och lov, ut att vara ett ganska modernt och olikhetsaccepterande samhälle, men av det senare följer ju inte, att man ger dem som på religiös grund anser sig ha rätt att styra andras liv, rent av ända det, fri lejd.

Fanatiker måste hindras att våldföra sig på andra, om nödvändigt genom att man burar in dem.

Följ Kerstin Kokk på Instagram

Jag har länk till min dotters, Kerstin Kokks blogg, men den hinner hon sällan uppdatera. Det var för övrigt hon och hennes dåvarande man, Bo Strömberg, som en gång i världen fick mig att börja blogga. Att hon numera själv inte hinner blogga (i alla fall inte ofta) har som bakgrund hennes arbete som bagare på Trillers, ett jobb som börjar okristligt tidigt, vilket i sin tur medför att man måste gå till sängs förhållandevis tidigt. Till det kommer andra plikter, gent emot barnen – hon är en mycket bra mamma – och så här års i den kolonilott hon har skaffat sig. Barnen tar hon med dit, till konstmuseer och på bio för att se bra film.

Hon publicerar nästan dagligen foton med kort bildtext på Instagram, och jag vill tipsa er som inte känner till det här att söka er dit. Där figurerar förstås hennes barn, Viggo och Klara, men i övrigt förekommer där mycket få andra personer – i bild vill säga; många av de många besökarna skriver kommentarer till hennes utlagda bilder.

Den här damen visar, utöver prov på sin eminenta förmåga att baka och laga mat, också upp ett sinne för estetisk kvalitet. Hennes lön som bagare är som ni kan förstå inte våldsamt stor, men på helgerna besöker hon loppisar och auktioner och butiker för gamla ting och gör där fynd, många av dem vittnesbörd om hennes sinne för skönhet. Hon köper till exempel svenskt porslin från 1960- och 1970-talen, vackra dukar och andra hemtextilier, vaser att ha blommorna från kolonilotten i och så vidare.

Många av dem som skriver kommentarer på hennes blogg verkar vara likasinnade, men i allmänhet har jag ingen aning om vilka de är.

Fast ibland får jag överraskningar. När jag för ett tag sen på vår lokala socialdemokratiska distriktskongress hälsade på Anna Ekström, sa hon avslutningsvis till min stora överraskning ”Hälsa Kerstin!”. Det visade sig att den här ministern aldrig har träffat Kerstin personligen men väl besökt hennes Instagram.

Och så sent som här om dan hittade jag där en hälsning från stockholmspolitikern (s) Veronica Palm. Också hon bloggade förr, och jag hade henne i min blogroll. Jag har förr skrivit om Veronica på min blogg, men henne känner jag inte ens personligen.