Orken avtar med åldern – men engagemanget måste inte göra det

I går var vi båda borta från Öregrund under dagen.

Birgitta skulle i väg tidigt – hon skulle till en vårlunch på Djurgården – hennes gamla gymnasieklass har trots de berördas stigande ålder regelbundna återträffar.

Lite senare tog även jag bussen till Uppsala. Jag startade med Waran-prov på Vårdcentralen i Svartbäcken och fortsatte sen till mitt apotek i centrum för att där fylla på lagret av de allt flera medicinerna, också köpa vitamintabletter.

Jag hade eftermiddagskallelse till hjärtkontroll på Akademiska sjukhuset men hann dess förinnan också äta lunch. För det senare valde jag ett kebabställe mitt emot Åhléns. Maten blev ett slags matkulturblandning: kebab med pommes frites plus tillbehör från salladsbordet och Pipps blå lättöl. Det här smakade utmärkt men blev så mycket att jag, mot mina normala vanor, inte orkade äta upp alltsammans.

Själva restaurangen var också intressant i ett avseende: Både personal och kunder talade andra språk än svenska. Fast vid ett bord i restaurangens uteservering satt det några som av utseendet att döma var svenskar. Jag som ju själv är född i Estland har inga problem med det här, men det är ett av oerhört många vittnesbörd om att en mycket stor andel av dem man möter i Uppsalas centrala delar kommer från andra länder än Sverige – sins emellan talar de språk som jag inte förstår.

Sen tog jag buss upp till Akademiska och hann dit precis lagom till den kontrolltid jag hade fått. Främst kollades alltså hjärtat, med och utan pacemaker påslagen. Den senare är helt nödvändig för mig, och den tycks funka som den ska – sköterskan verkade nöjd.

Och det är väl bra att hjärtat fortsätter att gå, men min fysiska ork är det sämre beställt med. Jag måste vila efter ganska korta sträckor. När jag promenerade från Akademiska till busshållplatsen missade jag därför precis bussen in till Uppsala C och fick invänta nästkommande. Och väl nere i stationsområdet såg jag sen öregrundsbussen stå vid hållplatsen, men också då måste jag pausa och blev dessutom hindrad av en oändlig rad cyklister, som precis då hade fått grönt ljus över gatan, så jag såg 811an till Öregrund gå framför näsan på mig och fick alltså vänta till nästa buss.

Jag hade inför hemfärden köpt Aftonbladet, Folket i Bild/Kulturfront och några serietidningar, men dem orkade jag inte ens ta upp ur axelväskan – i stället somnade jag som en död så fort vi hade kommit i väg. Och sen sov jag nästan fram till Östhammar.

Hemma i Öregrund hann jag se Rapport och sätta in mat i ugnen plus duka, innan också Birgitta kom hem. Själv hade jag nästan ingen aptit men åt lite, mer eller mindre pliktskyldigt. Först fram mot läggdags började jag återfå orken.

Nå, att sova ut i dag var inte att tänka på. Vi måste upp, eftersom Birgitta hade beställt städhjälp.

De båda städerskorna har, på förbluffande kort tid, gjort rent och fint i huset.

Deras ankomst gjorde, att jag åt min frukost på trappen till den forna lillstugan, numera sammanbyggd med huvudbyggnaden. Därefter flyttade jag med morgontidningarna till vårt gamla trädgårdsbord, som numera står i talldungen längst nere på tomten, drack en extra kopp kaffe och läste där, så småningom även med Birgitta som sällskap, ut dem plus också senaste Folket i Bild/Kulturfront där vår gamle vän Hans O Sjöström bland annat intervjuar en person som vi också känner, bland annat från arbetarekommunens möten, Görel Sävborg Lundgren, en gång i världen den första kvinnliga ordföranden för Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, teolog, aktiv i Tro och solidritet (förr Broderskapsrörelsen) och palestinaaktivist. På bilderna, tagna av Lill Sjöström, ser vi Görel på Uppsala C samla pengar till Ship to Gaza. Hon är ett exempel på att också äldre människor kan orka fortsätta att engagera sig.