Första maj – första vackra dan i maj

1 maj 2017 22:15 | Musik, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Tidigt i morse gick vi upp för att höra Rigmor Olssons långa intervju med Birgitta Dahl om hennes minnen från ett innehållsrikt liv, ”I rörelse” (Premiss, 2016). Det blev ett intressant samtal, i mycket ett panorama över socialdemokratin när den fortfarande var den politiska kraft, som formade Sverige. Hennes memoarbok kom ut i höstas, men allt fler – vi upplevde det senast på partikongressen i Göteborg – hittar den och prisar den för att den inte riktigt har någon motsvarighet. Och föreningar – nu senast Odd Fellow – bokar in henne för mötesmedverkan, och på de här mötena säljs det ännu fler böcker.

* * *

När jag tillsammans med pappa och mamma och två yngre bröder under den stora estniska flyktingvågen i slutet av andra världskriget kom till Sverige, upptäckte jag snart, som den förste i vår familj, att socialdemokratin inte bara var den stora, folkliga och demokratiska förändringskraften i det här landet utan också att de som styrde här gav även obemedlade barn och ungdomar det stöd vi behövde.

Själv sögs jag tidigt in i arbetarrörelsen – bland annat blev jag ombud för Folket i Bild och dess folkböcker – och i mycket unga år började jag på Första maj ta bussen in till stan, Sundsvall, för att gå med i Första maj-tåget.

Hela mitt vuxna liv har jag sen arbetat för och alltid röstat på Socialdemokaterna. Det är inte liktydigt med att jag okritiskt har följt den aktuella partilinjen, men jag har alltid när det gäller grundvärderingar och samhällsanalys varit socialdemokrat, en demokratisk socialist.

Att människor som jag år efter år, årtionde efter årtionde, fortsätter att demonstrera på Första maj hånas både av människor som själva inte ids engagera sig och av politiska motståndare – de senare använder argumentet, att människor som har den politiska makten inte borde demonstrera mot samhälleliga missförhållanden. Bortsett också från det faktum att dagens socialdemokrater inte har tillräcklig makt för att på centrala områden förändra verkligheten i enlighet med sin egen vision av ett bättre samhälle ska man även ha klart för sig en annan och ideologiskt mycket central sak: I reformismens grundhållning finns en prövande attityd; visar det sig, att de åtgärder man föreslår och genomför inte är tillräckliga eller rent av inadekvata, prövar man en modifierad eller ny väg för att nå det önskade målet.

Men den heliga marknaden måste åter reduceras till att ge medborgarna sådant den är bra på, främst erbjuda ett utbud av konsumtionsvaror. Som jag och andra demokratiska socialister ser saken, bör skola, vård och omsorg drivas i samhällets regi, inte som det nu har blivit till stor del i form av privata företag. Märk att också verksamheter, drivna av stat/landsting/kommuner, kan erbjuda lösningar som går individuella behov och önskemål till mötes, dock inte i former som bidrar till ojämlikhet och segregering.

* * *

Från ett Öregrund i solsken – jag kommer att tänka på Corelis Vreeswijks ”Första vackra dan i maj” – tar vi bussen in till Uppsala för att delta i Första maj-firandet där. Det blir varmare och varmare ju närmare Uppsala vi kommer.

Efter lunchfika på Uppsala C skils våra vägar. Jag som med stigande ålder har fått allt fler fysiska besvär tar bussen till Stadsparken, där – i Parksnäckan – Socialdemokraternas och LO-distriktets Första maj-möte ska genomföras, medan Birgitta går till Vaksala torg, som Första maj-tåget ska utgå från. Hon berättar sen, att hon av demonstrationsledningen ombads att gå i tätklungan med talarna, de lokala organisationsledarna med flera, men att det bitvis var ansträngande för henne att hänga med i takten.

Jag höll en plats åt henne längst fram på den högra bänken, men när vi hade satt oss till rätta, kom flera, bland dem Magdalena Andersson, som var huvudtalare, fram till oss och hälsade, och så uppmanades vi att flytta till ett par lediga platser på den bänk, som hade reserverats för talarna och demonstrationsledningen.

Enligt UNT och polisen gick 620 personer i vårt tåg, men under mötet var bänkarna i Parksnäckan fullsatta – det var inte bara jag som hade gått direkt till Första maj-mötet.

Finansminister Magdalena Andersson, själv uppvuxen i Uppsala – hennes mamma satt nära oss under mötet – höll ett traditionellt och mycket applåderat huvudanförande. Bland det hon tog upp fanns regeringens ökade satsningar på välfärd, som hon kontrasterade mot borgarnas ofinansierade skattesänkningslöften. Hennes rundpall mot moderatledarens oblyga flirt med Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna fick mötets längsta applåd.

Men också de två övriga talarna, Ludde Eriksson från Transport och Sara Gille, ordförande för SSU i Uppsala, sa saker som jag och många med mig gärna ville höra. Eriksson manade till facklig kamp med medlemmarna som främsta redskap, och ideologiskt hade han också ett klassperspektiv. Det senare utmärkte också Gilles anförande, och hon parade det dessutom med könskamp för jämställdhet.

Scenen var dekorerad med mängder av röda fanor plus en svensk flagga och en FN-fana. Mötet öppnades med ”Arbetets söner”, unison sång ackompanjerad av blåsorkester under ledning av Erik Lundberg, och avslutades på samma sätt med ”Internationalen”.

Och när vi sjöng ”Internationalen” höll vi under refrängen på socialdemokratiskt sätt varandras händer. Med min högra hand höll jag då Birgittas vänstra hand i min, och med min vänstra hand höll jag först arbetarekommunens unga ombudsman, Emmy Sjöblom, i hennes högra hand, och sen, när hon skulle fotografera det här, Sara Gille.