Lite omröring i den högsta grytan

26 maj 2016 16:18 | Politik | Inga kommentarer

Jag törs väl säga att jag är ganska väl förtrogen med regeringen och dess arbete, åtminstone som det senare förr var organiserat. Jag är inte bara gift med en före detta miljö- och energiminister; under min mycket långa tid som partifunktionär, bland annat som ansvarig för VUs och partistyrelsens sammanträden, lärde jag personligen känna inte bara partiordförandena, ofta till lika statsministrar, utan också ett stort antal statsråd. Kvar av dessa i den nuvarande regeringen finns fortfarande Margot Wallström, men det finns naturligtvis fler nuvarande statsråd jag, då och senare, har träffat i andra sammanhang, personer som också mycket väl vet vem jag är.

Nu läggs till den här skaran ytterligare en person som jag faktiskt lärde känna under bådas vår anställning på 68an, den socialdemokratiska partiexpedition. Den jag syftar på är förstås Ann Linde, som då var partiets internationella sekreterare. Själv hade jag på den tiden bland annat hand om partiets nordiska och baltiska kontakter, vilket medförde, att vi då och då hade sammanträden för att informera varann om våra respektive arbetsområden.

Själv arbetade jag styvnackat mot partiets nya, EU-vänliga linje, medan Ann stod för den officiella partilinjen, men vi har för den skull aldrig haft några skärmytslingar om vare sig den frågan eller andra kontroversiella frågor.

Det är intressant att notera, att hon hittills har varit statssekreterare åt Anders Ygeman, som i de båda EU-omröstningarna stod på samma nej-sida som jag.

Men nu blir hon alltså EU- och handelsminister.

I sak förstår jag behovet av en sådan, men sedan återstår förstås att se, vad för slags politik det här fögderiet ska stå för. Jag såg Ann Linde i TV oroa sig för ett brittiskt Brexit, men själv skulle jag se ett sådant som en nyttig varning till EU mot att fortsätta på den överstatliga linjen. En omfattande frihandel borde vara det prioriterade målet. I övrigt bör samarbetet vara inriktat på miniminormer på prioriterade områden, med möjlighet för medlemsländerna att för egen del sätta mer ambitiösa mål, som då förstås ibland också kan bli handelshinder.

De två övriga helt nya ministrarna är båda miljöpartister.

Peter Eriksson blir ny bostads- och digitaliseringsminister. Bostadsbyggandet planeras ju på kommunal nivå, så det Eriksson och regeringen kan göra är främst att driva på och ge stöttor genom olika typer av ekonomiska bidrag. Digitalisering har förvisso också ett samband med boende men kan också ses som en kommunikationsfråga. Den här ansvarsfördelningen har således också att göra med frågan om fördelningen av ansvarsområden mellan ministrarna, något av det mest förvirrande i den aktuella regeringsombildningen, vilket jag ska återkomma till.

Peter Eriksson är en slagkraftig och talför politiker, men det finns en sida hos honom – ett slags opålitlighet – som den socialdemokratiske statminstern bör försöka hålla kontinuerlig koll på.

Den tredje helt nya ministern är Karolina Skog, som blir miljöminister, nu också med ansvar för stadsmiljöavtalen – dock avlövas departementet på klimatfrågor, som förs över till ministern för internationellt utvecklingssamarbete, till lika den nya vice statsministern Isabella Lövin. Viktiga miljöfrågor kommer således nu att handläggas av UD.

Det finns intressanta skillnader mellan de här båda damerna. Lövin kan nog ses som relativt vänstersinnad, inte bara för att hon har valt Ordfront som bokförlag. Skog betecknar sig själv som liberal. Fast kanske man inte ska fästa sig så mycket vid det – hon har ju hemma i Malmö samarbetat med Socialdemokraterna.

Flera ärendeplaceringar kommer att göra det svårare för normala väljare att begripa vem i regeringen som egentligen är ansvarig för vad.

Närings- och innovationsminister Mikael Damberg får nu som uttrycklig uppgift att skapa nya jobb för att Sverige ska nå målet om EUs lägsta arbetslöshet 2020.

Samtidigt blir Ylva Johansson både arbetsmarknads- och etableringsminister.

Energiminister Ibrahim Baylan får nu en ny uppgift: Han ska också bli samordningsminister. Det senare förstår jag behovet av. Statsministern med sina relativt många nödvändiga ämbetsresor har naturligtvis då och då stora svårigheter med att hålla koll på vad fackministrarna gör på sina områden och behöver därför en spanare. Fast resultatet kommer ju att vara avhängigt av Baylans överblick och sorteringsförmåga.

Några kommentatorer har sett ett samband mellan Baylans nya uppgift och placering och det faktum att kärnkraftfrågan snart kommer att vara mogen för en slutlig (?) blocköverskridande överenskommelse. Vi får väl se hur det blir med det, inklusive om Miljöpartiet kommer att finnas med på den vagnen. Själv önskar jag att det den här gången blir ett beslut om kärnkraftens slutgiltiga avveckling och att den gamle Metall-mannen, till lika nuvarande statministern inte konstrar med den igen.

Slutligen avvecklas ministern för strategi- och framtidsfrågor Kristina Persson, vilket nog de flesta politiska bedömare tycker är rimligt. En ”framtidskommitté”, vad det nu är, inrättas inom Statsrådsberedningen, och de nordiska frågorna, som Persson också har haft hand om, förs helt logiskt över till UD.

No Comments yet »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^