Jules Verne och H G Wells i serieform

27 maj 2016 18:10 | Barnkultur, Prosa & lyrik, Serier | 1 kommentar

Jag är född 1937 och lärde mig läsa redan vid tre års ålder, men bokslukare blev jag främst när jag hade lärt mig svenska och under senare delen av 1940-talet och början av 1950-talet gick i den tidens småskola och folkskola.

Jag läste under den där tiden allt jag kom över: barn- och ungdomsböcker men också vuxenböcker som kom i min väg, allt från Fridegård till Dostojevski. Jag läste den tidens detektivmagasin (Alibimagasinet med flera), förstås också deckare, men också kärleksnoveller i Hemmets Veckotidning – senare blev gamla Folket i Bild med sitt mer litterära novell- och följetongsmaterial min speciella tidning, som jag också sålde i stugorna i och runt byn där jag bodde.

Den lilla folkskola jag gick i hade ett litet lånebibliotek, ur vilket jag lånade och läste nästan alla böcker, till och med en rad flickböcker. Bland det jag självklart läste fanns de många barn- och ungdomsklassiker, som ingick i Barnbiblioteket Saga. De var ofta förkortade och åldersanpassade, förstod jag så småningom, men under mina unga år läste jag också mängder av klassiker, som i det stora hela var intakta eller relativt intakta återgivningar av originalen. De anpassningar som på den tiden gjordes i barn- och ungdomsklassikerna hade i vart fall inte som bakgrund de moralistiska strävanden, som har drabbat dagens barn- och ungdomsboksutgivning.

Jag har också ända sedan barnaåren varit en hängiven serieläsare. När första svenska numret av serietidningen ”Illustrerade Klassiker” publicerades 1956, var jag gymnasist på latinlinjen och vid det laget mer intresserad av de riktiga klassikerna, det vill säga bokoriginalen.

När jag sen fick egna barn, började jag, utöver att förse dem med mängder av böcker, också köpa tidens serietidningar åt dem, och eftersom Illustrerade Klassiker utgavs (sammanlagt 228 nummer) fram till och med 1976, fanns den här tidningen bland dem jag köpte hem.

I ursprungslandet, USA, började Classic Comics utges redan 1941. Också där fick man under efterkrigstiden en debatt om att serier var dåliga, våldsförhärligande med mera, och utgivarna av den här serietidningen försökte undkomma den diskussionen dels genom att göra bild och text bättre, dels genom att använda argumentet, att serieversionerna var ett sätt att locka unga läsare att sedan gå vidare till bokoriginalen.

Cobolt förlag har nu påbörjat en återutgivning av Illustrerade Klassiker med Ulf Granberg och Peter Sparring som redaktörer, och värdet av nyutgivningen förhöjs av att två mycket seriekunniga personer, Anders Andersson och Olle Dahllöf, har fått skriva fylliga introduktioner plus kommentarer på olika områden.

Den här nyutgivningen sker i form av volymer med hård pärm, där fyra olika serier med gemensamt tema återges, i nummer 1, ”Fantastiska resor”, två serieversioner av böcker av Jules Verne, två av H G Wells.

Den bakomliggande historia som jag minns bäst av de här är Jules VernesJorden runt på 80 dagar” (”Le Tour du monde en quatre-vingt jours”, 1872-1873). Dels har jag läst den flera gånger i olika svenska upplagor. Dels har jag sett Michael Andersons filmatisering från 1956 med David Niven i rollen som Phileas Fogg och Shirley MacLaine som prinsessan Aouda.

Serieversionen, tecknad av Henry C Kiefer, följer hyggligt bokoriginalet, men känns ganska platt jämfört med Vernes bok.

Resan till jordens medelpunkt” (”Voyage au centre de la terre”) utgav Jules Verne 1864. Den är, liksom ”Jorden runt på 80 dagar”, en äventyrsroman men har inslag av science fiction: Tre personer följer här ett klassiskt spår – på det vulkanrika Ísland finns i en inaktiv vulkan en väg till jordens medelpunkt, och det visar sig, att jorden inte har ett inandöme av glödande lava utan består av olika skikt, där man hittar både märkliga djur och förhistoriska människor. Efter många strapatser slutar det här äventyret på Stromboli.

Den här historien, tecknad av Norman Nodel, är bättre som serie än den andra vernebaserade.

Världarnas krig” (”The War of the Worlds”, 1898) är en roman av H G Wells. Här är det marsianer som börjar finna sin planet allt mer obeboelig och söker sig nya boplatser på jorden. Den här invasionen ser först ut att vara nerfall av meteoriter, men dessa visar sig innehålla marsianer, som vill erövra jorden och då inte drar sig för att, med hjälp av överlägsna vapen, döda människorna. Men för att göra en lång historia kort: Marsianerna visar sig inte tåla vår bakterieflora.

Lou Camerons serieversion är hyggligt vältecknad.

Nämnas i sammanhanget bör också den radioversion Orson Welles gjorde 1938 och som nästan skrämde slag på hundratusentals amerikaner, som trodde att det var på riktigt.

Senare har också till exempel Steven Spielberg gjort film av ”Världarnas krig”.

Sist i den här volymen ligger samme Lou Camerons serieversion av samme H G Wells’Tidsmaskinen” (”The Time Machine”, 1895). Hjälten/vetenskapsmannen i den här science fiction-artade historien har alltså lyckats konstruera en tidsmaskin, med vars hjälp han kan förflytta sig både framåt och bakåt i tiden – och hux flux har han flugit över 800 000 år framåt i tiden. Han hamnar då bland eloanerna, lite kortare än vi men annars människolika, och blir vänligt mottagen av dessa. Under jorden lever dock morlockerna, ett slags apliknande människor, fientliga och begivna på att äta upp dem som lever ovan jord. Och tro det eller inte: Vår hjälte driver morlockerna på flykt genom att bekämpa dem med eld. Morlockerna går förstås till motanfall, men i sista ögonblicket lyckas han återta och undkomma med sitt rymdskepp. Kvar som minne har han blommor som eloankvinnan Weena gav honom.

Det här är hyggligt berättat men inte lika bra som serieversionen av ”Världarnas krig”

1 kommentar »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

  1. Sen ska vi ju inte glömma den politiska effekten av populära sammanfattningar av litterära verk.

    ”I en oförglömlig passage i Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt redogör författaren för en kulturartikel han spökskrivit åt partiledaren i Sydsvenskan i september 2011.

    Den handlar om en uppsättning av Les Misérables på Malmöperan. Suhonen hade inte själv sett Les Misérables men en Disney-version av Victor Hugos berättelse kom väl till pass. Suhonen skrev den personliga artikeln i Håkan Juholts namn med hjälp av en Kalle Anka-pocket som underlag.” (Björn af Kleen i tidningen Journalisten).

    Comment by Thomas Åkerblad — 2016 05 28 0:53 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^